Matisse föddes på nyårsafton 1869 i den nordfranska orten Le Cateau-Cambrésis nära den belgiska gränsen och han växte upp i det närliggande textilcentret Bohain-en-Vermandois strax norr om Saint Quentin.

Han var äldste sonen till Emile Hyppolyte Matisse, som handlade med spannmål, och Ann Heloise Gerard, som skötte det mesta i deras diversebutik som sålde allt från specerier till järnvaror och målarfärg - hon blandade färger och gav kunderna goda råd. Hon var också en duktig porslinsmålare.

Matisse skulle alltid minnas sin mor som energisk, tillåtande och varmhjärtad: Min mor hade ett ansikte med generösa drag… Mitt färgsinne har jag fått från henne.

Som för många andra stora konstnärer har barndomen präglat Matisse och hans konst. Har drog sig ofta till minnes det grå industrisamhälle han växte upp i. Med textilfabriker och sockerbetsraffinaderier inpå knutarna och vävstugor som närmsta grannar.

Trakten hade ett utsatt läge och invånarna var hårt prövade av många krigiska händelser. Livet var hårt, monotont och krävande. Sparsamhet, försiktighet och självuppoffring var nyckelord för invånarna. En fras som skulle följa Matisse i livet löd: Skynda på! Se dig för! Kila iväg! Sno dig på!

Matisse skulle också minnas de ljusa stunderna, när han var ute i naturen och plockade de första vårblommorna och lyssnade till sången från lärkor, rödhake och näktergal. Duvslagen bakom vävarnas hus var också intressant.

Matisse uppväxt i medelklassen var tryggare än för många andra. Han var omgiven av en stor släkt som bodde i trakterna, han hade kamrater och en mor som älskade honom.

Bohain var känt för sina utsökta vävnader. Lyxiga tyger, som bland annat skulle komma att användas i Chanels kollektioner. Mycket av minnena från grannarnas vävstugor skulle senare också prägla Matisses konst med färgrika mönster.

När Matisse var tolv år fick han börja på internatskola (college) i Saint Quentin. Sedan blev det vidare studier till jurist i Paris. Han tyckte redan under studietiden att ämnet var tråkigt men klarade ändå sin examen 1887. Hans far hade då redan ordnat honom en plats som skrivbiträde på en advotatbyrå.

Men ödet ville annorlunda. Matisse karriär som konstnär började i sjuksängen. Han hade länge haft återkommande besvär med en blindtarmsinflammation (appendicit). Under sin återhämningsperiod (konvalescens) hade hans mor förärat honom en del målarattiraljer:

Från den stund jag fick lådan med färger i min hand visste jag att detta var mitt liv. Jag kastade mig själv in i det, som en best störtar sig över ett eftertraktat byte. Jag gick helt upp i det till min fars begripliga förtvivlan, han hade ju fått mig att studera helt andra saker. Det kändes enormt lockande, som ett återfunnit paradis, där var jag helt fri, ensam och i balans.

Parallellt med sitt arbete som skrivbiträde studerade Matisse teckning på den kommunala skolan Ecole Quentin de La Tour. Senare också målning på samma skola med den mycket begåvade och omtyckte Emmanuel Croiz som lärare. Han bröt mot skolans regler då han tog med sig eleverna med paletter och stafflin för att avbilda natursköna platser och fenomen.

Det slutade med att läraren fick avsked och att skolan återgick till sina gängse grå traditioner. Croiz föreslog då en bestört far till Matisse att han skulle låta sin begåvade son studera vidare i Paris.

Matisse hade bestämt sig för att pröva lyckan i Paris, trots faderns hårdnackade motstånd: Det är ett yrke för utslagna, och hör sen! Du kommer att svälta ihjäl. Men efter ihärdiga påtryckningar av modern föll fadern föga. Han gick med på att ge Matisse ett underhåll på 100 franc i månaden under en ettårig försöksperiod.

Matisse återvände till Paris 1891 för att studera vidare på Académie Julian under William Bouguereaus ledning. Det blev en stor besvikelse för Matisse, som tyckte att undervisningen var alltför perfektionistisk och lutade sig på strängt akademiska regler.

De här studierna syftade ju oftast till att eleverna skulle bli antagna till den staligt stödda École des Beax-Art. Matisse första försök 1892 misslyckades, men han lugnade sin orolige far genom att ta kvällskurser på École des Arts Décoratifs som skulle resultera i en lärarlegitimation med rätten att undervisa i statliga skolor..

Det var en målning av den spanske konstnären Fransisco de Goya på Musée des Beaus-Art i Lille som fick den missmodige Matisse att börja tro på sig själv som målare:

Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig måla eftersom jag inte målade som de andra. Men sedan fick jag se Goya i Lille. Det var då jag begrep att måleriet kan vara ett språk - och då tänkte jag att jag skulle kunna bli målare.

När Matisse med nytt mod återvände till Paris var det en vän som rådde honom att strunta i Académie Julian och Bouguereau och ta sig in bakvägen till École Beaux-Arts. Gustave Moreau hade just utnämnts som professor, och var beredd att ta sig an elever utan godkända inträdesprover i sin egen ateljé. Matisse blev en av de lyckligt lottade.

En bättre lärare och mentor än symbolisten Gustave Moreau kunde knappast Matisse få under sina första trevande konstnärsår. Han var professor vid Académie des Beaux-Art, men ändå inte fastlåst i det traditionella franska måleriet som han kallade salongsmålning.

Gustave Moreau var en liberal lärare och inspiratör. Han hindrade inte sina elevers individuella talanger och uppmuntrade dom att vara ute i naturen och måla utomhus. Så skulle de besöka museer som Louvren så ofta som möjligt.

Själv sa Gustave Moreau: Jag tror bara på vad jag inte ser, endast vad jag känner.

Matisse högaktade sin mästare: Han ledde oss inte på den rätta vägen, tvärtom. Han hindrade vår självbelåtenhet. Med honom kunde man upptäcka vilken sorts stil som passade ens egen temperament.

Matisse tvingades att leva snålt på de 100 franc han hade från sin far varje månad. Detta bidrag skulle upphöra efter ett års prövotid. Men Matisse ville annat. Han gnetade för att pengarna skulle räcka för även ett andra år.

Det första halvåret bodde han på ett billigt hotell på Rue des École i Latinkvarteren, några kvarter från sin vän Émile Jean som bodde nere vid Seine på 19, Quai Saint-Michel - där senare Matisse själv skulle husera.

De två vännerna åt dagens mål på ett ställe som låg på Rue Faubourg Saint Denis, där en måltid kostade 25 sou. Till skillnad från sin vän, som hade kommunalt bidrag, fick Matisse nöja sig med en halv portion.

Det här matstället var typisk för unga konstnärer, som kom till Paris för att söka lyckan i slutet av 1800-talet: Kväljande stank, sjaskigt med odiskade tallrikar, kvarvarande matrester, fläckiga dukar och smutsigt över lag.

Efter utflykten till Lille hade Matisse inte råd att bo kvar på hotellet, och inte heller att äta ute på restaurang. Han flyttade då till ett hyresrum på 12, Rue du Maine nära kyrkogården i Montparnasse som då var rena vischan. I ett annat rum på samma adress bodde Jules Petit - också en vän hemifrån - och tillsamman stötte de sitt eget hushåll.

Det blev spartanska måltider och i slutet på månaden - när pengarna tröt - blev det bara kokt ris på tallrikarna. Då brukade de också ha öppet hus för sina vänner, som tackade för riset med sång och musik. Ibland kunde de få en säck ris hemifrån och mera sällan ett knippe välgödda duvor. Någon gång förärades de en tunna Bohain-öl och då blev det fest till sista droppen. Då silade man även bottensatsen.

Matisse var en riktig vildhjärna under studietiden. Under sin sex år som elev till Moreau var han en av de tongivande i ett öldrickande gäng från norr som rökte pipa, sjöng, musicerade och hade en massa hyss för sig. Han var en stor skämtare med pokeransikte. Han kunde se ut som en elegant ung läkare eller affärsman, innan han avslöjade sig med sin konstiga nordfranska dialekt.

Det här gänget var fulla av påhitt. En gång blev de utkastade från Theatre La Gaite de Montparnasse efter att ha saboterat föreställningen. De hade fortsatt ute på Rue de Rennes, där Matisse hade lockat till sig publik genom att spela stupfull - utan att ha druckit en droppe alkohol.

Vid ett annat tillfälle deltog Moreas elever, också Matisse, efter en maskeradbal, i ett studentupplopp i Latinkvarteren. De höll ställningarna utrustade med revolvrar tills polisen stormade barrikaderna efter tre dagar, ett dödsfall och många skadade.

Parisarna har ända sedan man stormade Bastiljen 1789 tagit för vara att protestera med våld. Arbetarna har gjort det, likaså studenterna, och även vanligt folk som inte gillar något i samhället. 

Matisse utmärkte sig vid många tillfällen med dåligt uppförande. Det var många som senare var förbryllade över att en sådan behärskad person lät sig ryckas med i sådana vettvilliga eskapader under studietiden.

Själv sa han att det var just för att hindra sin upproriska natur, som han senare lade band på sig och började leva med sin stränga disciplin.

Matisse bytte bostad många gånger under studietiden. Ibland var det Montparnasse, ibland på andra sida Seine. När han vaknade en natt i ett av sina kyffen, med bara ett fönster i taket, vaknade han i en mardröm om att han var tillbaka som skrivare på advokatbyrån: Jag sa till mig själv. Så där ja, nu är det kört. Jag kallsvettades, jag var skräckslagen. Sedan öppnade jag ögonen och såg himlen och stjärnorna, Jag var räddad.

Matisse flyttade nu söder ut igen, där han lånade en ateljé på Rue Saint-Jacques. En gata som började så imponerande nere i Sorbonne, men som där Matisse höll till hade övergått till rena slummen, med mängder av små butiker, barer och pensionat. Och där publiken bestod av fattiga arbetare, studenter och många prostituerade.

I de här kvarteren höll den avdankade poeten Paul Verlaine till. Hans misär var ett talande exempel på hur en lovprisad konstnär kunde förfalla. Nu hade han satt en bar på kartan i de här kvarteren för nyfikna turister. Där satt han och drack sina absint för 4 sou glaset - framförde ibland sina dikter och tog emot hyllningar från gångna tider.

Det var på det senare boendet som Matisse fick kontakt med läkarkandidaten Léon Vassaux. De var ofta i sällskap på konserter med klassisk musik. Det fanns flera konserthallar att välja på. En var Comte d´Hacourts i Montmatre, dit de tog sig med hästdragen buss för 3 soc om de satt på taket. Entrén för studenter låg på omkring 10 soc.

Vassaux och Matisse skulle komma att dela sina musikupplevelser lång upp i åren. Vassaux skrev: Vilka lyckligt lottade satar vi är du och jag, som har ett sådant sinne för musik... Bethowen gör mig extatisk. Bach är fantastisk. Händel är kanske mer människa än tonsättare. Mozart är gudomlig. Men Bethowen är Bethowen. 

När Matisse underkändes för andra gången för intagning på den eftertraktade École Beaux-Arts blev hans far naturligtvis både upprörd och orolig. Matisse försökte lugna honom med att han ju snart skulle få sitt lärardiplom från École des Arts Décoratifs.

Hans far fick också ett lugnande besked av professor Moreau som ju undervisade Matisse i sin ateljé. M. Matisse... är en mycket duktig, högt begåvad och idogt arbetande elev som har gjort stora framsteg de senaste månaderna. Förmodligen var det en standardformulering, som Moreau ofta använde.

Vänner kom och gick. Några skulle bli Matisse vänner för livet. Matisse minns skulptören Georges Loqeoux, som hjälpte honom att handskas med lera. Det var då Matisse också träffade Caroline Joblaud ("Camille"), som var deras modell och som också skulle bli Matisses musa. I konkurrens med sin kamrat Léon Vassaux.

På École des Arts Décoratifs, och senare också hos Moreau, träffade Matisse Henri Manguin och Albert Marquet. De blev hans första bestående vännerna bland målarna utanför kretsen hemifrån.

Den här trion skulle bli oskiljaktiga och arbeta sida vid sida under flera år. De jämförde sina dukar, kritiserade, gav goda råd och uppmuntrade varandra. Både i Paris och senade också den på franska sydkusten. De skulle också följas åt till konstriktningen fauvism.

Moreaus elever formligen svärmade över Louvrens gallerier. Där valde de ut sina favoriter, slog läger, ställde upp sina stafflin och kopierade mästarna.

1700-talsmålaren Chardin blev snabbt Matisses favorit. Han hade gjort samma starka intryck på honom som Goya hade  gjort i Lille. Nu skulle han kopiea ett av hans verk: Stilleben med pipor och dryckeskärl.

Han blev ganska omgående förbryllad av färgtonen på skrinets uppfällda lock. Det hade en blå nyans, som ena dagen verkade blekt röd, och andra dagen skiftade i grönt. För att knäcka den är nöten fick han ta till förstoringsglas. Han skar också ut bitar ur sin egen skiss och fäste på originalet. Varje bit passade perfekt, men när han sammanfogade dom fanns inte minsta likhet med originalet. Han gav upp. Men resultatet blev ändå ganska bra.

En av sina hårdaste strider utkämpade Matisse med Chardins "Rockan". Hams kamp med den målningen imponerade på de andra eleverna eftersom han brottades med målningen i över sex år.

Maurice Boudot-Lamotte, som gjorde sin entré hos Moreau lagom för att se målningen fullbordas, sa: Denna mästerliga omtolkning som är både en Chardin och en Matisse.

Målningen var en bekräftelse på vad Moreau menade med att kraften i en målning kommer inifrån och kan aldrig appliceras utifrån.

Moreau utvcklar sina tankar: Lägg noga märke till en sak: nämligen att färg måste tänkas fram. Har man ingen fantasi kommer man aldrig att skapa färg... Den målning som kommer att leva vidare är den som man tänkt igenom och drömt om, som man har övervägt - en produkt av tanken och inte bara av handens lätthet genom att lägga på glansdagrar med penselspetsen.

Moreau gjorde allt han kunde för att hålla sina evever borta från det moderna måleriet. Cezanne, Gauguin, Manet och Seurat hade de knappt hört talas om. Impressionism och andra påhitt var bara modeflugor, tyckte Moreau.

Med den här inställningen hade han förlorat sina bästa vänner Degas och Redon. Han var ju inte heller så populär bland de andra professorerna på Acamémie Beaux-Art, då han inte målade som de och för att han använde andra undervisningsmetoder än de.

Det fanns två elever i Moreaus ateljé som var de största talangerna. Den magre, rödhårige Georges Rouault och den lille blyge Albert Bussy (som bytte till Simon Bussy). Bussy var tveklöst den allra duktigaste och hade redan 1893 fått ett hedersomnämnande på Salon des artistes francais. De andra eleverna kände sig bortkomna när de såg honom i aktion.

Men Bussy fattade tycke för Matisse och hans djärvhet. Han uppmuntrade honom och presenterade honom för äldre målare och rekommenderade honom för konsthandlare. Bussy, som skulle bli Matisse vän för livet, skrev senare: Jag tror att vänskapen mellan oss var förtroligare än vad som var vanligt. Han lär också ha sagt: Matisse, en dag kommer du att tjäna massor av pengar.

På sommeren 1894 flyttade Matisse till 19, Ouai Saint-Michel där han nu för första gången i sitt liv skulle husera i en egen ateljé, och därmed hade han uppnått ett av sina delmål i sin målarkarriär.

Det var då han också flyttade ihop med Camille Joblaud. Även om Matisse nu hade velat att gifta sig med henne, så skulle hans far aldrig ge sitt medgivande, som behövdes innan han var 25 år.

Det dröjde inte längra förrän Camille upptäckte att hon var med barn. Matisse far blev rasande när det kom till hans kännedom och övervägde starkt att dra in Matisses underhåll. Men han blidkades något då nu sonen hade fått sitt lärardiplom från École des Arts Décoratifs. Straffet senarelades genom att han i ett testamente att gjorde sonen arvlös.

Marguerite Émilienne Matisse föddes den 31 augusti 1894 på barmhärtighetssjukhuset på 89, Rue d´Assas. Hon skulle bli något av det mest älskade och dyrbaraste Matisse hade i livet.

Men för den ogifta modern var det inte så lätt på den tiden. Hon kände skammen. Hon hade inga släktingar i närheten som kunde ge henne stöd och i Bohain ville ingen kännas vid vad som hänt.

Men i Paris accepterades hon utan vidare av Matisses yngre bror Emile-Auguste och kusinen Hippolyte. Hon betraktades som Matisses inofficiella hustru, och hans vänner blev också hennes. Leon Vassaux, som blev fadder till dottern, var parets trognaste vän och som tack för sin vänskap fick han en Matisse-skapad gipsmedaljong med inskriptionen 1984. Till den gode vännen Léon Vassaux.

I mars 1895 klarade Matisse inträdesproven till École de Beaux-Arts. Det här tredje försöket gav honom ett utmärkt betyg i anatomi, inte fullt så utmärkt i konsthistoria och mindre bra i persspektivteckning och schematisk framställning.

Nu började Matisse också lyfta blicken från Louvrens gallerier och ateljéerna -  med bara kopiering och stilleben. På försommaren gjorde han sin första landskapsmålning, där han avbildade Seine i ett maner som han hade fångat upp på en Corot-utställning. Målningen tillägnade han Émile Wéry, som hade lockat ut honom på detta nya äventyr.

Att avbilda stilleben var det simplaste som en konstnär kunde ge sig på. Att sätta in människor i vanliga kläder i målningen var ett strå vassare. Allt enligt den tidens konstexperter. Nästa steg för Matisse blev alltså att måla stilleben med verkliga människor. Den första figuren blev Camille som sitter och läser i en rumsmiljö. En annan visar henne sittande och syr.

Läsande kvinna såldes till den franska staten på Salon de la Société Nationale des Beaux-Arts, där han hade inte mindre än fem målningar utställda. Ett stort genombrott, som också till hans förtjusning uppmärksammades av pressen i hans hemtrakter.

Tidningen Journal de Saint-Quentin skrev om målningen Läsande kvinna att den hade målats av ett advokatbiträde från trakten, som det kunde vara värt att hålla ögonen på i framtiden.

I artikeln konstaterar man vidare att den unge målaren tycktes vantrivas med den osjälvständiga stil han har tvingats tillägna sig. Hans stilleben är alltför omoderna (påminner om våra mormormödras akvareller i samma stil). Alltför gråa, bristande övertygelse, dålig kontrastverkan och slarvig teckning.

Men slutorden i artikeln måste ha kännts angenäm för hans föräldrar: Fem små dukar, lika mycket värda som åtskilliga större... Han är trots allt intressant eftersom man anar ett äkta temperament hos honom.