Sigrid och Isaac började få det allt svårare att hitta utställningsställen för sin konst i Sverige. Hallins konsthandel hade gått i konkurs och Gummesons konsthandel kunde de ju glömma efter den tvist som hade förevarit.

Liljevalchs var nu ett av de få platserna där de var välkomna. Men enligt rykten skulle de inte få delta på den stora årliga Höstsalongen, eftersom Isaacs tidigare konstnärsvänner inte längre ville ha med honom att göra. Det fanns flera anledningar till deras aversion mot Isaac. Dels hans nesliga agerande på den gemensamma utställningen i Köpenhamn, dels hans egen utställning på Liljevalchs, där ju bara hans fru och Leander Engström hade fått vara med. Dessutom hade han i kulturtidningen Curano skrivit nedlåtande om bland andra den unge lovande Otte Sköld.

Som om någon däruppe var på Isaacs och Sigrids sida, så öppnade en ny aktör ett galleri på Stureplan med inriktning på modern fransk konst av kända målare som Matisse, Gauguin, Picasso, Renoir, Pissarro... Där välkomnades även svenska modernistiska konstnärer. Gösta Olsson hette han som öppnade det Svensk-Franska konstgalleriet. Sigrid och Isaac var bland de första som ställde ut. Det var i november 1918. I Olssons stall fanns bland andra Leander Engström, Gösta Sandels, Arvid Fougstedt och John Sten. 

Det Svensk-Franska Konstgalleriet blev snart en träffpunkt för alla med intresse för den modernistiska franska konsten. Inte bara konsten i sig, utan också för de franska konstnärernas livsstil i Paris. Diskussionerna på galleriet följdes ofta av en fortsättning på Sturehof, eller något annat av de närliggande utskänkningsställena.

Isaac Grunewald blev snart en medelpunkt för konstintresserade som träffades på det nya galleriet. Han blev också vän med ägaren, som egentligen var gymnastikdirektör, men som under sin sin tid som sjukgymnast i Paris hade fängslats av den moderna franska konsten och nu ville nu göra den tillgänglig för den svenska publiken.

Man talar än idag om när Isaac och Sigrid, tillsamman med Gösta Olson, Leander Engström och John Sten avslutade en lyckad dag på galleriet med ett besök på det närbelägna Strand. Sällskapet avnjöt en delikat måltid, men det var sparsamt med alkohol på grund av ransoneringen. Men den förslagne Isaac visste att hovmästaren var frälst på modern konst, så han bad om ett papper och gjorde i all hast en teckning, som han  signerade och förärade honom. Då blev det plötsligt fritt fram för konjaken, som serverades på silverbricka. Inte bara en omgång, utan flera. Det blev så många att hela sällskapet blev ganska bra på pickalurven.

Isaac kom på så god fot med galleriägaren Gösta Olson, att han fick förtroendet att hänga utställningen Från Delacroix till Picasso tillsammans med verk ur sin egen och Sigrids produktion. Han hade fått fria händer att bestämma hur målningarna skulle placeras, vilket resulterade i att han själv tog de bästa platserna. De franska mer berömda målarnas verk förpassades till undanskymda ställen. En luttrad galleriägare konstaterade efteråt, att man får ta Grünewald som den han är. 

Men utställningen blev något av en succé och det såldes många målningar. Den senare legendariske konstkritikern Ragnar Hoppe, vän av den moderna konsten, skriver mycket positivt om utställningen i Svenska Dagbladet. För Isaac betydde det mycket - äntligen en seger över belackarna.

Ragnar Hoppe skriver i sitt utlåtande: Man måste erkänna att Grunewald på denna utställning framträder ovanligt mycket till sin fördel. Vid sidan av hans färgrika sensuella konst verka de tre franska kubisterna Picasso, Braque och Léger nästan asketiska och stränga.

På våren 1919 återvände Isaac till Danmark och Köpenhamn, där han bodde hos familjen Enna. Den här tiden hade Sigrid och Isaac en intensiv brevväxling. Sigrid berättade mest om sin vardag - om att Ivan var förkyld, om att folk dog som flugor i spanska sjukan, och om planer för sommaren... Från Isaac kom kärleksfulla håll-ut-brev. Bara kriget tar slut så skulle de återvända till sitt älskade Paris.

I maj-juni deltog Sigrid och Isaac i utställningen Stockholms i bild på Liljevalchs. Det var en utställning av konst från 1500-talet och framåt. Här visade man allt ifrån grafik, teckningar och oljemålningar, till plaketter, mynt och medaljer. Sigrid ställde ut sju oljemålningar och Isaac åtta, plus akvareller och pasteller. Bland övriga utställare kan nämnas Prins Eugen, Nils Krüeger, GAN, Karl Nordström och Einar Jolin.

Höstsalongen på Liljevalchs närmade sig utan att vare sig Sigrid eller Isaac skulle få delta. Det var konsekvensen av Isaacs agerande vid tidigare utställningar. Nu hade också deras bästa vänner Leander Engström och Einar Jolin vänt dem ryggen och deltog i den komplott som dirigerades av Birger Simonsson. De som ställde ut varnade Isaac för att dyka upp på konsthallen för då skulle han bli utkastad. De skulle säga till nyfikna att han hade dragit sig ur på grund av okamratligt beteende.

Paret Grünewalds tavlor hade levererats, men de blev aldrig uppackade till vernissagen. Isaac, som inte ens blev insläppt, hotade med att komma tillbaka med en pistol och skjuta skarpt. Det var så illa att Sigrid blev sjuk och sängliggande - hon var nog inte den hårda person som hon visade utåt. Något som senare skulle förvärras och resultera i en psykisk sjukdom.

Både Sigrid och Isaac var trötta på att hela tiden bli hånade och förföljda i ankdammens Stockholm. Det hade ju varit ett evigt krigande med försvarstal, förakt, avundsjuka och ovänskap med både kollegor och kritiker - för att inte tala om alla tvister och processer som Isaac var inblandad i.

Kritikern Nils Palmgren på Aftonbladet gjorde en bra sammanfattning när han skrev: Den som en gång var en lans, vilken sköts framför de andra och fick ta emot de de största och starkaste stötarna, han upphör inte, om han ännu har sin lidelse i behåll, att vara ett vapen.

Visst fanns det de som stödde och försvarade Isaac, men de var lätt räknade. Hans bästa supporter hittar man i Sigrid, som hela tiden stod på hans sida, men nu hade hon också fått nog av all uppståndelse. De längtade båda efter sin återkomst till Paris.

Problemen för Sigrid och Isaac tycktes förfölja dem in i det sista innan det skulle bära iväg till Paris. När de höll på som bäst att packa, så blev Isaac anklagad för skattesmitning. Den nitiske revisorn på Olsons galleri hade underrättat Skattemyndigheten om oskäliga avdrag för arbetsmaterial i förhållande till hans försäljning. Det hela slutade emellertid bara i en reprimand.

Det var ett ansenligt bagage, som skulle forslas till Paris när de tömde våningen och ateljén på Katarinavägen. Det lär ha varit över 300 målningar i olika stadier - förutom alla skisser och teckningar. Isaac hade planer på arrangera en utställning när de väl var på plats. I en intervju sa han att han var trött på allt tjafs på hemmaplan:  Jag åker Paris för att bosätta mig där... Förmodligen för alltid... När man nu äntligen har erkänt den moderna konsten och jag har börjat sälja bra, då finner man mig obekväm och sparkar bort mig. Sådant känns i hjärteroten.

Så snart kriget hade tagit slut började började Paris nöjes- och konstliv att långsamt vakna till liv igen. Konstnärerna började återvända och bland de skandinaver, som redan hade anlänt, fanns Nils Dardel, Per Krogh, Pär Lagerkvist, Birger Simonsson, Otte Sköld och Evert Taube. Dessutom fanns det de som hade trotsat de magra krigsåren och stannat kvar - bland dem Carl Frisendahl och Arvid Fougstedt.

Sigrid och Isaac hade blivit fördröjda, eftersom han hade så många järn i elden som måste smidas klart. Även om de nu kanske skulle flytta till Paris för gott, så hade de bestämt sig för att behålla både våningen och sin ateljé på Katarinavägen.

Sigrid var ivrigt att komma iväg så snart som möjligt. Det bestämdes då att hon skulle resa i förväg, medan Isaac skulle komma efter så snart han kunde. Sigrid och Iván anträdde resan i februari 1920 tillsammans med Isaacs 17-åriga syster Berthe,som skulle vara barnflicka åt Iván.