capstantia

Det var magi redan från första början. Salvador Dalí föddes två gånger. Den Salvador vi menar, var den andra av två bröder med samma namn. Den förste Salvador, som var hans äldre bror, dog efter knappt två år. De riktige föddes den 11maj 1904, nio månader efter den förstes död, och som en ersättning för den förste.

Föräldrarna kunde aldrig glömma den förstfödde Salvador, vilket gjorde att den riktige Salvador fick med sig en lång livsbörda för att han hade stulit sin brors hela existens - hans dubbelgångare, hans ersättare. Något som föräldrarna ofta påminde honom redan som liten, då de tog med honom till broderns grav där han kunde läsa sitt eget namn på gravstenen.

Salvador Dalís extrema självfixering härleds till dessa ständiga påminnelser om den andre Salvador. Han kände ett behov av att visa att det var han som var den verklige. Att bevisa sin egen existens måste ha varit svårt.

Salvador Dalí föddes och växte upp i Figueres i den nordöstra delen av det spanska Katalonien. Staden hade den vidsträckta Empordà-slätten inpå knutarna. En slätt som avskärmades geologiskt från andra delar av Spanien, med Pyrenéerna i norr och Alberes-kullarna i söder och utmed Medelhavet.

Dali skulle under sin livstid fylla denna slätt - detta landskap - med medvetna och omedvetna psykodraman i sina bilder, och i skrifter... Det var hit han ofta återvände. Här fann han det lugn och den harmoni, som betydde mycket för att han skulle vara förmögen att måla över huvud taget.

Empordà var var för honom en stor plan yta, som alltid stod beredd att förvandlas i hans huvud, och återges med hans magiska penslar eller vassa penna.

Familjen Dalí bodde i en stor lägenhet i centrum av staden, inte långt från den La Rambla (storgatan), som fanns i varje spansk stad med självaktning.

Familjen blev fulltalig när en lillasyster föddes. Här bodde nu 1907 den riktige Salvador tillsammans med sina föräldrar, sin lillasyster Ana Maria, mormodern, en ogift moster, barnsköterskan Llúcia och husorna i köket.

Nu var det som allt hade tagit en ny vändning för familjen Dalí. För föräldrarna gällde det att rädda kvar det som fanns av bröderna Salvador, det vill säga han som fanns kvar: Den riktige.

Han blev blev både bortskämd och överbeskyddad. Han gjorde en massa hyss och blev något av husets tyrann. Något som hans auktoritäre far bannade, medan modern förlät honom de allra värsta upptågen. Därför blev hans far en fiende och hans mor en ängel.

Salvador började trilskas med sin far redan i tidiga år. Han skrämde upp honom med sina tillgjorda hostattacker, fick hysteriska utbrott, kissade i sängen med vilje, kletade sin avföring runt hela huset...

Att fadern var en fiende, och en farlig sådan, beskrivar han själv i sitt första minne av honom när han sitter i sin gungstol och lyssnar på Ave Maria från en trattgrammofon: Då jag står framför honom kan jag med musiken som bakgrund se hans lejonkäke, fylld av sin skrämmande kraftfullhet, röra sig fram och tillbaka ovanför mitt huvud.

Salvador skulle föra ett gerillakrig med sin far hela livet. Han tyckte att den mannen förtryckte honom och styrde hans liv. Medan fadern ansåg att hans egensinnige, bångstyrige och excentriske son behövde rättesnören och måste tuktas.

Salvadors mor var raka motsatsen till den stränge fadern. Hon var gudomlig i hans ögon, ett helgon som stod över all mänsklighet. Det påstås att hans förhållande till modern beskrivs bäst i hans egen märkliga roman Dolda ansikten långt senare:

Vi sover tillsammans varje gång hon känner lust att gråta. Det händer ungefär två gånger i veckan... hon kommer springande till min säng och ber mig sätta på mig något; annars skulle hon känna sig skamsen; sedan måste jag lägga mig tätt bakom henne, hålla hårt om henne och vila kinden mot hennes nacke för att värma den. Det får henne att somna. Sedan tar jag genast av mig pyamsen och lägger undan den; och om hon vaknar mitt i natten skriker hon av förskräckelse som om min kropp var en djävuls.

När Salvador var liten fick han absolut inte gå in i köksregionen. Men det gjorde han ibland ändå. Smög in, och norpade åt sig av godsakerna som låg framme. Det hände att han stoppade i sig så häftigt att han klyktes, men det var ändå något av det bästa han visste. Att få smak av den underbara aromen, som endast skuldkänsla och fruktan för upptäckt, kunde ge.

Att han var husets kung rådde det ingen tvekan om. På Heliga tre kungars dag fick han bland annat en bländande kungadräkt. En förgylld kungakrona, en spira och en mantel kantad av hermelin. Den hade han ett tag på sig varje dag, och med den utstyrseln, med spiran i ena handen och en piska i den andra, fick han för sig att läxa upp pigorna i köket.

Men han var onekligen snabb i vändningarna. För när han var sex år ville han bli kock och när han var sju, så skulle han bli Napoleon. Han sa själv att hans ärelystnad blev bara större och större med tiden.

När det var dags för Salvador att börja skolan, så valde hans fritänkande och icke-troende far, att placera honom i den kommunala skolan, där de fattiga barnen gick. Alla andra, med motsvarande status som Dalís, valde en religiös katolsk skola.

Det skulle visa sig att det var ett väldigt dåligt val som hans far gjorde. Skolan leddes av en suspekt figur som hette Trayter. Förutom hans groteska utseende var han en urusel lärare och hade en del andra tvivelaktiga böjelser, som Salvador skulle berätta om senare.

Huruvida det gick längre än smekningar på kinden, kan bara bli föremål för gissningar. Men med tanke på att Salvador senare i livet inte tålde att någon vidrörde honom, så kan den här upplevelsen ha påverkat honom.

Något som också kan ha påverkat den unge Salvador, var bläddrandet i den bok, som i ruskiga bilder visade på könssjukdomars påföljd. Hans far hade sagt, att den boken borde finnas i varje hem med pojkar som växte upp.

Det första året i den kommunala skolan blev ett totalt misslyckande. Salvador hade blivit mobbad av de andra ungarna från lägre samhällsklasser, och kunde varken läsa eller skriva. Först då övergav hans far sina fritänkande principer och flyttade honom till den mer respektabla skolan Hermanos de as Escuelas Christianas.

Med det blev inte mycket bättre i den nya skolan. Han fortsatte att leva i sin egen värld. I stället för att följa undervisningen satt han mest och tittade ut genom fönstret, där han fascinerades av några cypressers skiftningar med dagsljuset. Att lärarna flyttade på honom var för honom ett tyranniskt drag. Men upplevelsen med cypresserna skulle han återkomma till ofta i sina målningar. Likaså att han blev skamligt behandlad av sina tyranniska lärare.

Naturligtvis blev Salvador en så kallad kvarsittare. I betyget skrev man att han led av en djupt rotad andlig lättja. Dagens psykologer hade nog talat om understimulans eller något ditåt.

Att han fick gå om den första klassen berodde inte bara på hans dagdrömmar. Oftast kunde han saker, men sa att han inte gjorde det. Hans handstil var inte av denna värld. Han presterade kråkfötter, även om han kunde skriva perfekt. All denna trilska för att reta upp sin far i den pågående striden med honom.

Senare skulle han använda just handstilen som ett vapen. Som kamouflage eller påtryckningsmedel, för att glänsa med utsirade bokstäver eller helt oläsligt för de han inte gillade.

Min mor hade en längre tid gått och frågat: "Älskling, är det något du önskar dig? Något du du mycket gärna vill ha?" Jag visste vad jag ville ha. Jag ville ha ett av de två tvättrummen, som låg högst upp i huset (dit de hade flyttat) och vätte ut mot takterrassen... Och en dag fick jag det...

Här uppe i tvättrummet kunde han sitta i timtal och bläddra i de konstböcker som hans far, i en stund av medömkan, hade förlänat honom. Fadern måste också ha förstått sonens intresse för bilder.

Här läste Salvador om de stora konstnärerna, och tittade på bilder av deras främsta verk. Speciellt förtjust var han i nakenbilderna. Och favoriten var en tavla av den fransk konstnären Ingres som hette Guldåldern.

Det var också här som Salvador gjorde sin första oljemålning på en masonitskiva. En helt otrolig målning, i impressionistisk stil, av en helt oskolad 10-åring. 

Somrarna tillbringade familjen Dalí i sitt hus El Llanes vid stranden i Cadaques. Det var fantastiska månader för den unge Salvador. Här kunde han leka med de andra barnen på stranden, men också måla och uppleva den vidsträckta kustens hemligheter med klipputsprång och grottor.

Här fick han också tillfälle att umgås med mänsklighetens ytterligheter. Den förnäma släkten Pichot och ortens starka personligheter. Med allt ifrån fiskare och luffare, till gycklaren som mot ersättning drog ut tänder på folk och häxan med de två efterbliva sönerna. Dessa människoöden och naturupplevelser skulle senare också visa sig i hans målningar.

Det var här i Cadaques som Ramon Pichot upptäckte den unge Dalis talang och övertalade hans far att se till att han fick extralektioner i teckning.

Den unge Salvador började på en kvällskurs i teckning, som leddes av Joan Núñez. Han fick även lektioner i hemmet. Núñez var var själv en erkänt duktig konstnär, som vunnit Prix de Rome för sina gravyrer under sin studietid i Paris.

De var Nuñez som lärde Salvador grunderna i den svåra konsten att teckna. Något som så småningom skulle göra honom till en av 1900-talets skickligaste tecknare, oavsett vilket syfte han hade med sina verk: Politiska, psykologiska, andliga eller vetenskapliga.

Under den här studietiden målade Salvador impressionistiskt, och tyckte att tecknandet saknade betydelse. Något som han bara några år senare omvärderade och blev då en hängiven anhängare av teckningens betydelse. 

I skolan gick det inte så bra för den unge Salvador. Han blev retad för sina egenheter. Bland det roligaste hans klasskamrater visste var att plåga honom med gräshoppor, så att han fick hysteriska anfall. Till och med bilder av de här små odjuren gjorde honom skräckslagen.

Han blev religerad från skolan på grund av störande beteende och fick ta sin bachillerato (studentexamen) på den kommunala vuxenskolan i hemstaden. Men då gjorde han det med strålande betyg.

Skräcken för gräshoppor och andra kryp skulle följa honom hela livet och förekommer ofta i hans målningar. Speciellt då gräshoppor, så när de uppträdde var det ett tecken på destruktion, förfall eller rädsla.

Däremot beundrade han skaldjur för deras rustning. Inuti var han lika sårbar som humrar, krabbor och sjöborrar, men han omgav sig också med ett ogenomträngligt skal, som han omsorgsfullt skulle bygga omkring sig.

Den unge Salvador började nu märka av, att han höll på att börja bli vuxen. Han berättar själv: Jag fick syn på mina första könshår och fick utlopp för mina narcissistiska begär bland klipporna i Cabo Creus. Jag sådde min säd extatiskt och onanerade bland vikarna, och skapade en slags exotisk mässa mellan jorden och min kropp.

Salvador hade blivit alltmer egen med åren. Inspirerad av ett porträtt av Rafael lät han håret växa och skaffade polissonger. Han pudrade ansiktet och svärtade ögonen med sin mors smink. Och han bet sig i läpparna så att de skulle bli attraktivt röda.

Han verkligen älskade den nya bilden av sig själv och onanerade ännu mer efter att ha sett sig i spegeln.

Folk började prata om unge Salvador. Var han galen, eller bara halvgalen? Eller inte? Han var det stora samtalsämnet på kaféerna runt La Rambla.

Snart trodde han själv att allt som var abnormt och märkligt avsåg honom: Allt eftersom jag blev "ensammare och mera unik", blev jag just därigenom för varje dag "mera synlig" - ju mera osynlig jag gjorde mig, desto mer lade man märke till mig. För den skull började jag exponera min ensamhet och stoltsera med den som om den varit min älskarinna som jag syniskt visade upp överlastad med min eviga hyllnings alla aggressiva juveler.

De flesta ursäktade hans galenskaper eftersom han hade bevisat sin förmåga med att teckna och måla.

Sin första utställning hade han då haft i foaljén till den kommunala teatern 1919, med enastående recensioner lokatidningen Empordà federal: ...vi har ingen rätt att tala om den unge Dalí, eftersom en så ung person är en man... vi har ingen rätt att säga att han är lovande, utan att han skapar... herr Salvador Dalí Domenèch kommer att bli en stor konstnär.

Hädanefter följer vi recensentens exempel: I stället för Salvador kommer han i fortsättningen att heta Dalí.

Dalí var aktiv inom många områden under sitt skapande liv. Redan nu så ansåg han att det skrivna ordet var lika betydelsefullt som att berätta i bilder. Han läste en hel del om konst och filosofi. Han började nu också att skriva poesi, jämte sina noggranna dagboksanteckningar. Minnen som sedan i förskönad form skulle komma att ges ut i hans böcker.

Tillsammans med ett par kamrater startade han också tidskriften Studium, där han själv skrev om konstens stora mästare som Goya, El Greco, da Vinci... I det sista numret publicerade han också sin första dikt.

Dalí sa senare vid något tillfälle att en del målare kan skriva, andra är stumma. Att han själv var av den första kategorin rådde det ju ingen tvekan om. Som ett exempel på en stum målare nämnde han Miró.

Del blev en chock för Dalí när hans mor dog i cancer i februari 1921. Hon hade ju alltid varit vid hans sida och den han älskade mest av alla. Det var henne han tydde sig till och litade på. En livboj att klamra sig fast vid då det stormade. Nu hade hon lämnat honom, och han var bara sjutton år.

Hans trettonåriga syster Ana Maria fick nu träda in och ta över en del av den roll som modern hade haft. Systern och han skulle komma att stå varandra mycket nära. Kanske alltför nära har han antytt han senare.

Den hårdhudade fadern, som ville stöpa honom i sin egen form, hade han inte mycket till övers för. Att fadern hade setts tillsammans med hans moster i komprometterande situationer gjorde inte relationen bättre. Det här förhållandet lär ha pågått i flera år medan modern levde. Något som han har dokumenterat lite vagt i sina bilder.

Dalí skulle nu genomgå en högre konstnärlig utbildning, för att kunna bli den aktade konstläraren, som var hans fars målsättning. Tyvärr gavs ingen sådan behörighet på La Llotja i Barcelona, så det fick bli Real Academia d Belles Artes de San Fernando, eller kort och gott Fernandos Kungliga Akademi i Madrid.

Han far och syster följde med honom, då han skulle göra inträdesprovet på försommaren 1921. Provet bestod i att göra en teckning efter en klassisk modell inom sex dagar.

I sina memoarer beskriver han dramatiskt hur han håller sin far på sträckbänken, genom att gång på gång misslyckas, och hur han först den sista kvällen kunde prestera en godkänd teckning.

Detta är ett typiskt exempel på hur Dali medvetet kunde omskapa sin ungdom, för att bygga upp sin image. Myten om sig själv.

Fadern kände sin son som slarvig och ansvarslös, så han såg till att han fick en studentboende med helpension i Madrid på La Recidencia de estudiantes. Något av ett dåtidens campus, med utan skolbyggnader. Studenterna som bodde här kom från de högre samhällsklasserna och studerade i ämnen som konst, medicin och teknologi.

Här skulle snart Dalí bli upptagen i en exklusiv grupp avantgardiska studenter, som gillade dadaism, med bland andra Luis Buñuel, García Lorca, Pedro Garfías, Eugenio Montes och Pepin Bello. I deras sällskap skulle den långhårige romantikern - den excentriske bohemen - förvandlas till en snobbig dandy.

Men det var först när han ertappades med kubistiska motiv i sitt rum, som han fick gruppens verkliga erkännande, och då fick han vänner som han aldrig haft tidigare.

Som nybliven Dandy lät Dalí klippa håret kort. Han klädde sig i en dyr tweedkostym och en himmelslå sidenskjorta med safirprydda manschettknappar. Han ägnade stor omsorg åt sitt hår, som han dränkte in med en smetig pomada, täckte med ett hårnät och lackade med äkta lackfärg.

De här Dandy-stilen, á la Rudolf Valentino, ingick som en del av den personliga image, som han höll på att bygga upp. En stil, som han skulle behålla tills på 60-talet då han blev mer hippie-tillvänd.

Gruppen som han tillhörde, skulle öppna många nya dörrar för den unge och oerfarne Dalí. Förutom de rent intellektuella aktiviteterna, som att lyssna på jazz med hembränd rom och spela teater, lärde de honom att svira, som han själv uttryckte det. Då tänkte han naturligtvis på utelivet, caféer, barer och att sig supa sig full.

Den i den inre kretsen, som Dalí var tillsammans mest med, var poeten García Lorca. Det var en vänskaplig och innerlig relation, som varade några år, innan Lorca blev lite för reaktionär i sina dikter, och också började visa sina böjelser alltför närgånget.

Skolan var en besvikelse för Dalí. Han hade ju kommit dit för att finna klara linjer, stränghet... lära sig tekniker och metoder. De äldre professorerna följde inte heller med i konstens utveckling, de visste ingenting om kubism eller andra nya konstriktningar. Trots att många av dess föregångare var spanjorer som Picasso, Gris och Miró.

Själv följde Dalí utvecklingen noggrannt i tidskrifter som L'Esprit nouveau, L’Humanité och Valori Plastici.

I februari 1923 fick Dalí tillfälle att ställa ut några målningar på Exposició d'Art Cubista på det kända Galerie Dalman i Barcelona. Ett galleri, som tidigare hade visat såväl Léger, som Matisse och Miró. Det var alltså ett utmärkt tillfälle för Dalí att visa upp sina målningar. Och det han visade fick ett sådant gehör, att han senare fick förmånen att ställa ut i en separatutställning.

Men på skolan i Madrid gick det inte så bra för honom. Han blev avstängd ett år från skolan, då han ansågs vara en av ledarna för de studenter, som hade genomfört en protestaktion då en ny medelmåttig lärare i målning skulle tillsättas. Studenterna hade förordat en annan, som var bättre meriterad. Medelmåttor hade man nog av.

Inte nog med att Dalí blev avstängd från sina studier i Madrid. När han kom hem till Figueras arresterades som en misstänkt ledande separatist. Han satt i fängelse en månad innan han släpptes ut i mitten av juni 1923, lagom tills det var dags att tillbinga sommaren i sitt sommarparadis Cadaques.

Det blev en lycklig tid för Dalí. Han hade hittat en ateljé i byns centrum, och när han inte målade där, så var det ute i det fria. Han kallar sig själv mannen på klipporna, då han barfota hoppade omkring mellan dom och njöt av tillvaron.

Han målade forfarande i blandade stilar i sitt sökande efter en egen stil. Och han syntes behärska de konstriktningar han prövade: Kubism, konstruktivism, poitillism, neoclassism... Ibland var det flera stilar i samma målning, och det hände att han arbetade med flera målningar samtidigt, men med olika stilar.

Dali fick uppleva några idylliska sommarmånader med familjen. Hans far hade nu också återhämtat sig, både efter hans avstängning från skolan och fängelsebesöket. Han hade till och med uppmuntrat honom att fortsätta med måleriet, då han inte hade släppt tanken på att se sin son som en aktad konstlärare.

Nu började Dali även arbeta med gravyrer. Hans tidigare konstlärare Joan Núñez hade kommit från Figueres, för att undervisa honom i den nya tekniken. Och hans far hade stått för den tryckpress som man behövde.

Fram på höstkanten återvände Dalí till Madrid och La Residencia, även om  han ännu inte fick återuppta sina studier på San Fernandos konstakademi. Men för honom var det den gamla studentgruppen som lockade. Och de tog emot honom som en hjälte. 

Han skulle nu umgås mest med den inre kärnan av gruppen, som förutom honom själv, bestod av Luis Buñuel och García Lorca. Det var en trio som var full av galenskaper.

Att hälla en hink vatten över den förste man träffade, var ett påhitt. Ett annat var låta Lorca spela död, varvid de andra genomförde en fullständig begavningsceremoni. Från att göra i ordning honom på dödsbädden, till att tåga ut med kistan på gatorna i närheten. 

Eftersom Dalí inte fick återuppta sina studier vid San Fernandos konstakadedi förrän hösten 1925, så skrev ahn in sig påvid Academia Libre de Julio Moisés. Där ägnade han sig mest åt nakenstudier och porträttmålning.

Annars ägnade Dalí sig en hel del åt att läsa, och att studera målningar i källaren på Prado-muséet. Dessa studier skulle ge honom en idé till ett eget måleri, att hitta sin egen stil. Det skulle vara möljigt genom att sammanfoga Freuds Drömtydning, med Hieronymus Boschs fantasimålningar och sin egna barndomsupplevelser. 

Men det skulle dröja ännu ett tag innan Dalí skulle börja förverkliga sina idéer och få en egen stil.

Dalí hade med tiden blivit alltmer förtjust i Lorca. En fördjupad och innerlig vänskap, som fick Dalí att bjuda in honom till familjens sommarparadis i Cadaques.

Här spelade den charmige Lorca upp hela sitt register, med uppläsning av sina dikter och skådespel, zigenarsånger från sina hemtrakter i Granada, anekdoter och trollkonster. Den samlade familjen satt som förtrollad, när Lorca uppträdde på kvällarna i skenet av fotogenlampor. Inte minst då Dalís 16-åriga syster, som var helt betagen.

Lorca var själv så hänförd av sin vistelse i Cadaques, och sin samvaro med Dalí, att han efter återkomsten till Madrid började på en av sina allra bästa dikter. Ett hyllningspoem, där han fångar de magiska dagarna och nätterna med Dalí: Oda a Salvador Dalí.

När Dalí kom till Madrid på hösten 1925, för att återuppta sina studier vid San Fernandos konstkademi, fanns ingen av de andra på plats. Lorca hade uteblivit av ekonomiska skäl och Buñuel arbetade på en filmateljé i Paris.

Senhösten samma år hade Dalí sin separatutställning på Galerie Dalmau i Barcelona. Det blev en stor framgång och de katalanska krititerna var odelat mycket positiva: ...med tanke på att det rörde sig om en tjugoettåring, är det förbluffande vad denne man gör, och vi är säkra på att han till slut kommer att finna sig själv efter olika försök, och det är detta som intresserar oss mest i denna utställning. 

Medvinden höll i sig för Dalí också på en efterföljande samlingsutställning med iberiska målare i Madrid. Alla dessa framgångar gladde Dalís far så mycket att han gav honom en resa till Paris.

Resan till Paris gjorde Dalí i april 1926. Den här första gången skulle bara bli en kort introduktion till världens konsthuvudstad. Det mest minnesvärda från resan var naturligtvis mötet med den store mästaren Picasso, som han efter en rekommendation från en gemensam vän fått audiens hos.

Den klassiska öppningfrasen vid det här besöket löd: Jag har kommit till er innan jag besöker Louvren. Den självsäkre Picasso svarar: Det gör ni alldeles rätt i. Det var en högtidsstund för den unge Dalí att förevisad Picassos målningar i hans våning på Rue de la Boéte.

Dalí hade även med sig en egen målning för bedömning. Picasso hade studerat den ingående utan kommentarer. Dalí gjorde sin egen tolkning av blickarna som utbyttes: Att de förstod varandra.

Efter de lyckade utställningarna, och vistelsen i Paris, kunde Dalí inte tänka sig att bli den där aktade teckningsläraren i en spansk småstad på landsbygden. Han var nu fast besluten att välja en konstnärs friare bana och slå sig ner i avantgardets centrum Paris.

Med de här tankarna kändes det meningslöst att gå kvar på San Fernandos konstakademi, så när det blev examensdags gjorde Dalí sin sorti på sitt eget sätt: Jag beklagar, men jag är oändligt mycket intellegentare än dessa tre professorer, och därför vägrar jag att låta mig examineras av dem. Det här ämnet behärskar jag alltför väl.

Det hela ledde naturligtvis att Dalí blev relegerad. Att han såg till att göra det här utspelet på mållinjen, skulle ytterligare stärka den image som skulle bli hans signum.

Som man kan förmoda så blev det ingen lycklig hemkost till Figureres. Faderns planer för sin son var nu helt igengrusade tycktes det.

Men sonen Dali tänkte i lite andra banor: ...jag ville bli tvingad att komma ifrån allt detta och återvända till Figueres för att arbeta där under ett år, sedan skulle jag försöka övertyga min far om att mina studier borde fortsätta i Paris. När jag väl kommit dit, skulle jag genom de verk jag kunde prestera, definitivt överta makten.