capstantia

Matisse föddes på nyårsafton 1869 i den nordfranska orten Le Cateau-Cambrésis nära den belgiska gränsen och han växte upp i det närliggande textilcentret Bohain-en-Vermandois strax norr om Saint Quentin.

Han var äldste sonen till Emile Hyppolyte Matisse, som handlade med spannmål, och Ann Heloise Gerard, som skötte det mesta i deras diversebutik, som sålde allt från specerier till järnvaror och målarfärg - hon blandade färger och gav kunderna goda råd. Hon var också en duktig porslinsmålare.

Matisse skulle alltid minnas sin mor som energisk, tillåtande och varmhjärtad: Min mor hade ett ansikte med generösa drag… Mitt färgsinne har jag fått från henne.

Som för många andra stora konstnärer har barndomen präglat Matisse och hans konst. Har drog sig ofta till minnes det grå industrisamhälle som han växte upp i. Med textilfabriker och sockerbets-raffinaderier inpå knutarna och vävstugor som närmsta grannar.

Trakten hade ett utsatt läge och invånarna var hårt prövade av många krigiska händelser. Livet var hårt, monotont och krävande. Sparsamhet, försiktighet och självuppoffring var nyckelord för invånarna. En fras som skulle följa Matisse i livet löd: Skynda på! Se dig för! Kila iväg! Sno dig på!

Matisse skulle också minnas de ljusa stunderna, när han var ute i naturen och plockade de första vårblommorna, och lyssnade till sången från lärkor, rödhake och näktergal. Duvslagen bakom vävarnas hus var också intressanta.

Matisses uppväxt i medelklassen var tryggare än för många andra. Han var omgiven av en stor släkt, som bodde i trakterna, han hade många kamrater och en mor som älskade honom.

Bohain var känt för sina utsökta vävnader. Lyxiga tyger, som bland annat skulle komma att användas i Chanels kollektioner. Mycket av minnena från grannarnas vävstugor skulle senare också prägla Matisses konst med färgrika mönster.

När Matisse var tolv år fick han börja på internatskola (college) i Saint Quentin. Sedan blev det vidare studier till jurist i Paris. Han tyckte redan under studietiden att ämnet var tråkigt, men klarade ändå sin examen 1887. Hans far hade då redan ordnat honom en plats som skrivbiträde på en advotatbyrå.

Men ödet ville annorlunda. Matisse karriär som konstnär började i sjuksängen. Han hade länge haft återkommande besvär med en blindtarms- inflammation (appendicit). Under sin återhämnings-period (konvalescens) hade hans mor förärat honom en del målarattiraljer:

Från den stund jag fick lådan med färger i min hand visste jag att detta var mitt liv. Jag kastade mig själv in i det, som en best störtar sig över ett eftertraktat byte. Jag gick helt upp i det till min fars begripliga förtvivlan, han hade ju fått mig att studera helt andra saker. Det kändes enormt lockande, som ett återfunnit paradis, där var jag helt fri, ensam och i balans.

Parallellt med sitt arbete som skrivbiträde, studerade Matisse teckning på den kommunala skolan Ecole Quentin de La Tour. Senare också målning på samma skola under den mycket begåvade och omtyckte Emmanuel Croizé. Denne lärare bröt mot skolans regler då han tog med sig eleverna med paletter och stafflin för att avbilda natursköna platser och fenomen.

Det slutade med att Croizé avskedades och att skolan återgick till sina gängse grå traditioner. Croizé föreslog då en bestört far till Matisse, att han skulle låta sin begåvade son studera vidare i Paris.

Matisse bestämde sig nu för att pröva lyckan i Paris, trots faderns hårdnackade motstånd: Det är ett yrke för utslagna, och hör sen! Du kommer att svälta ihjäl.

Men efter ihärdiga påtryckningar av modern föll fadern föga. Han gick med på att ge Matisse ett underhåll på 100 francs i månaden under en ettårig försöksperiod.

Matisse återvände till Paris 1891, nu för att studera vidare på Académie Julian under William Bouguereaus ledning. Det blev en stor besvikelse för Matisse, som tyckte att undervisningen var alltför perfektionistisk och lutade sig stelbent mot strängt akademiska regler.

De här studierna syftade ju oftast till att eleverna skulle bli antagna till den staligt stödda École des Beaux-Arts. Matisses första försök 1892 misslyckades, men han lugnade sin orolige far genom att ta kvällskurser på École des Arts Décoratifs, som skulle resultera i en legitimation med rätten att undervisa i statliga skolor.

Det var en målning av den spanske konstnären Fransisco de Goya på Musée des Beaus-Art i Lille, som fick den missmodige Matisse att börja tro på sig själv som målare:

Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig måla, eftersom jag inte målade som de andra. Men sedan fick jag se Goya i Lille,. det var då jag begrep att måleriet kan vara ett språk - och då tänkte jag att jag också skulle kunna bli målare.

När Matisse med nytt mod återvände till Paris var det en vän som rådde honom att strunta i Académie Julian och den där Bouguereauoch. I stället skulle han ta sig in bakvägen till École Beaux-Arts. Av en händelse hade Gustave Moreau just utnämnts som professor, och var beredd att ta sig an elever utan godkända inträdesprover i sin egen ateljé. Matisse blev en av de lyckligt lottade.

En bättre lärare och mentor än symbolisten Gustave Moreau kunde knappast Matisse få under sina första trevande konstnärsår. Moreau var professor vid Académie des Beaux-Art, men var ändå inte fastlåst i det traditionella franska måleriet som han kallade salongsmålning.

Gustave Moreau var en liberal lärare och inspiratör. Han hindrade inte sina elevers individuella talanger och uppmuntrade dom att vara ute i naturen och måla utomhus. Så skulle de besöka museer, som Louvren, så ofta som möjligt.

Själv sa Gustave Moreau: Jag tror bara på vad jag inte ser, endast vad jag känner.

Matisse högaktade sin mästare: Han ledde oss inte på den rätta vägen, tvärtom. Han hindrade vår självbelåtenhet. Med honom kunde man upptäcka vilken sorts stil som passade ens egen temperament.

Matisse tvingades att leva snålt på de 100 francs han hade från sin far varje månad. Detta bidrag skulle upphöra efter ett års prövotid. Men Matisse ville annat. Han gnetade för att pengarna skulle räcka för även ett andra år.

Det första halvåret bodde han på ett billigt hotell på Rue des École i Latinkvarteren, några kvarter från sin vän Émile Jean, som bodde nere vid Seine på 19, Quai Saint-Michel - där senare Matisse själv skulle husera.

De två vännerna åt dagens mål på ett ställe som låg på Rue Faubourg, Saint Denis, där en måltid kostade 25 sou. Till skillnad från sin vän, som hade ett kommunalt bidrag, fick Matisse nöja sig med en halv portion.

Det här matstället var typisk för unga konstnärer, som kom till Paris för att söka lyckan i slutet av 1800-talet: Kväljande stank, sjaskigt med odiskade tallrikar, kvarvarande matrester, fläckiga dukar och smutsigt över lag.

Efter utflykten till Lille hade Matisse inte råd att bo kvar på hotellet, och inte heller att äta ute på restaurang. Han flyttade då till ett hyresrum på 12, Rue du Maine nära kyrkogården och järnvägs-stationen i Montparnasse som då var rena vischan. I ett annat rum på samma adress bodde Jules Petit - också en vän hemifrån - och tillsamman skötte de sitt eget hushåll.

Det blev spartanska måltider och i slutet på månaden, när pengarna tröt blev det bara kokt ris på tallrikarna. Då brukade de också ha öppet hus för sina vänner, som tackade för riset med sång och musik. Ibland kunde de få en säck ris hemifrån och mera sällan ett knippe välgödda duvor. Någon gång förärades de en tunna Bohain-öl och då blev det fest till sista droppen. Då silade man även bottensatsen.

Matisse var en riktig vildhjärna under studietiden. Under sina sex år som elev till Moreau var han en av de tongivande i ett öldrickande gäng från norr som rökte pipa, sjöng, musicerade och hade en massa hyss för sig. Han var en stor skämtare med pokeransikte. Han kunde se ut som en elegant ung läkare eller affärsman, innan han avslöjade sig med sin konstiga nordfranska dialekt.

Det här gänget var fulla av påhitt. En gång blev de utkastade från Theatre La Gaite de Montparnasse efter att ha saboterat föreställningen. De hade fortsatt ute på Rue de Rennes, där Matisse hade lockat till sig publik genom att spela stupfull - utan att ha druckit en droppe alkohol.

Vid ett annat tillfälle deltog Moreaus elever (också Matisse), efter en maskeradbal, i ett studentupplopp i Latinkvarteren. De höll ställningarna utrustade med revolvrar tills polisen stormade barrikaderna efter tre dagar, med ett dödsfall och många skadade.

Parisarna har ända sedan man stormade Bastiljen 1789 tagit för vara att protestera med våld. Arbetarna har gjort det, likaså studenterna, och även vanligt folk som inte gillar något i samhället.

Matisse utmärkte sig vid många tillfällen med dåligt uppförande. Det var många, som senare var förbryllade över att en sådan behärskad person lät sig ryckas med i sådana vettvilliga eskapader under studietiden.

Själv sa han att det var just för att hindra sin upproriska natur, som han senare lade band på sig och började leva med sin stränga disciplin.

Matisse bytte bostad många gånger under studietiden. Ibland var det Montparnasse på den vänstra stranden av Seine, ibland på den högra.

När han låg och sov en natt i ett av sina kyffen, med bara ett fönster i taket, vaknade han i en mardröm som handlade om att han var tillbaka som skrivare på advokatbyrån:

Jag sa till mig själv. Så där ja, nu är det kört. Jag kallsvettades, jag var skräckslagen. Sedan öppnade jag ögonen och såg himlen och stjärnorna, Jag var räddad.

Matisse flyttade nu söder ut igen (Seines vänstra flodbank), där han lånade en ateljé på Rue Saint-Jacques. En gata som började så imponerande nere vid Sorbonne, men som där Matisse höll till hade övergått till rena slummen, med mängder av små butiker, barer och pensionat. Och där publiken bestod av fattiga arbetare, studenter och många prostituerade.

I de här kvarteren höll den avdankade poeten Paul Verlaine till. Hans misär var ett talande exempel på hur en lovprisad konstnär kunde förfalla. Nu höll han till på en bar i de här kvarteren, som pekades ut som ett ställe för nyfikna turister. Där satt han och drack sina absint för 4 sou glaset - framförde ibland sina dikter och tog emot hyllningar från gångna tider.

Det var på det senare boendet som Matisse träffade läkarkandidaten Léon Vassaux. De var ofta tillsammans på konserter med klassisk musik. Det fanns flera konserthallar att välja på. En av dessa var Comte d´Hacourts i Montmatre, dit de tog sig med hästdragen buss för 3 soc om de satt på taket. Entrén för studenter låg på omkring 10 soc.

Vassaux och Matisse skulle komma att dela sina musikintressen lång upp i åren. Vassaux skriver i ett brev till Matisse:

Vilka lyckligt lottade satar vi är, du och jag, som har ett sådant sinne för musik... Bethowen gör mig extatisk. Bach är fantastisk. Händel är kanske mer människa än tonsättare. Mozart är gudomlig. Men Bethowen är Bethowen.

När Matisse underkändes för andra gången för intagning på den eftertraktade École Beaux-Arts blev hans far naturligtvis både upprörd och orolig. Matisse försökte lugna honom med att han ju snart skulle få sitt lärardiplom från École des Arts Décoratifs.

Hans far fick också ett lugnande besked av professor Moreau, som ju undervisade Matisse i sin ateljé:

M. Matisse... är en mycket duktig, högt begåvad och idogt arbetande elev som har gjort stora framsteg de senaste månaderna. Förmodligen var det en utsliten  standardformulering, som Moreau ofta använde.

Moreau utvecklar sina tankar: Lägg noga märke till en sak: nämligen att färg måste tänkas fram. Har man ingen fantasi kommer man aldrig att skapa färg... Den målning som kommer att leva vidare är den som man tänkt igenom och drömt om, som man har övervägt - en produkt av tanken och inte bara av handens lätthet genom att lägga på glansdagrar med penselspetsen.

Moreau gjorde allt han kunde för att hålla sina elever borta från det moderna måleriet. Cézanne, Gauguin, Manet och Seurat hade de knappt hört talas om. Impressionism och andra påhitt var bara modeflugor, ansåg Moreau.

Med den här inställningen hade han förlorat sina bästa vänner Degas och Redon. Han var ju inte heller så populär bland de andra professorerna på Acamémie des Beaux-Arts, då han inte målade som dem och för att han använde andra metoder i sin undervisning. 

Det fanns två elever i Moreaus ateljé som var de största talangerna. Den magre, rödhårige Georges Rouault och den lille blyge Albert Bussy (som sedan bytte till Simon Bussy). Bussy var tveklöst den allra duktigaste och hade redan 1893 fått ett hedersomnämnande på Salon des artistes francais. De andra eleverna kände sig bortkomna när de såg honom i aktion.

Men Bussy fattade tycke för Matisse och hans djärvhet. Han uppmuntrade honom och presenterade honom för äldre målare och rekommenderade honom för konsthandlare.

Bussy, som skulle bli Matisses vän för livet, skrev senare: Jag tror att vänskapen mellan oss var förtroligare än vad som var vanligt. Han lär också ha sagt: Matisse, en dag kommer du att tjäna massor av pengar.

Moreaus elever formligen svärmade över i Louvrens gallerier. Där valde de ut sina favoriter, slog läger, ställde upp sina stafflin och kopierade mästarna.

1700-talsmålaren Chardin blev snabbt Matisses favorit. Han hade gjort samma starka intryck på honom som Goya hade gjort på muséet i Lille. Nu skulle han kopiea ett av hans verk: Stilleben med pipor och dryckeskanna..

Han blev ganska omgående förbryllad av färgtonen på skrinets uppfällda lock. Det hade en blå nyans, som ena dagen verkade blekt röd, och andra dagen skiftade i grönt. För att knäcka den är nöten fick han ta till förstoringsglas. Han skar också ut bitar ur sin egen skiss och fäste på originalet. Varje bit passade perfekt, men när han sammanfogade dom fanns inte minsta likhet med originalet. Han gav upp. Det var hans första stora misslyckande, Shit!

Vid närmare efterforskning visar det sig att Matisses son Pierre lyckades med det som hans far gick bet på. Målningen blev så pass bra att den nu finns på The Metropolitan Museum of Art i New York.

Några år senare skulle Matisse utkämpa en av sina hårdaste strider med Chardins "Rockan". Hams kamp med den målningen imponerade på de andra eleverna eftersom han brottades med målningen i över sex år.

Maurice Boudot-Lamotte, som gjorde sin entré hos Moreau lagom för att se målningen fullbordas, sa: Denna mästerliga omtolkning som är både en Chardin och en Matisse.

Målningen var en bekräftelse på vad Moreau menade med att kraften i en målning kommer inifrån och kan aldrig appliceras utifrån.

Vänner kom och gick. Några skulle bli Matisses vänner för livet. Han minns skulptören Georges Loqeoux, som hjälpte honom att handskas med lera. Det var då Matisse också träffade Caroline "Camille" Joblaud, som var deras modell och som också skulle bli Matisses musa. I konkurrens med sin kamrat Léon Vassaux.

På École des Arts Décoratifs, och senare också hos Moreau, träffade Matisse Henri Manguin och Albert Marquet. De blev hans första bestående vännerna bland målarna utanför kretsen hemifrån.

Den här trion skulle bli oskiljaktiga och arbeta sida vid sida under flera år. De jämförde sina dukar, kritiserade, gav goda råd och uppmuntrade varandra. Både i Paris och senade också den på franska sydkusten. De skulle också följas åt till konstriktningen fauvism.

På sommeren 1894 flyttade Matisse till1 9, Ouai Saint-Michel, där han nu för första gången i sitt liv skulle husera i en egen ateljé, och därmed hade han uppnått ett av sina delmål i sin målarkarriär.

Det var då han också flyttade ihop med Camille Joblaud. Även om Matisse nu hade velat att gifta sig med henne, så skulle hans far aldrig ge sitt medgivande, som behövdes innan han var 25 år.

Det dröjde inte längra förrän Camille upptäckte att hon var med barn. Matisses far blev rasande när det kom till hans kännedom och övervägde starkt att dra in Matisses underhåll. Men han blidkades något då nu sonen hade fått sitt lärardiplom från École des Arts Décoratifs. Straffet senarelades genom att han i ett testamente att gjorde sonen arvlös.

Att avbilda stilleben var det simplaste som en konstnär kunde ge sig på. Att sätta in människor i vanliga kläder i målningen var ett strå vassare. Allt enligt den tidens konstexperter. Nästa steg för Matisse blev alltså att måla stilleben med levande människor. Den första figuren blev Camille som sitter och läser i en rumsmiljö. En annan visar henne sittande och syr.

Läsande kvinna såldes för 800 franc (idag ca SEK 100 000) till den franska staten efter visningen på Salon de la Société Nationale des Beaux-Arts i jumi 1896, där han hade inte mindre än fem målningar utställda. Ett stort genombrott, som också till hans förtjusning uppmärksammades av pressen i hans hemtrakter.

Den lokala idningen Journal de Saint-Quentin skrev om målningen Läsande kvinna att den hade målats av ett advokatbiträde från trakten, som det kunde vara värt att hålla ögonen på i framtiden.

I artikeln konstaterar man vidare att den unge målaren tycktes vantrivas med den osjälvständiga stil han har tvingats tillägna sig. Hans stilleben är alltför omoderna (påminner om våra mormormödras akvareller i samma stil). Alltför gråa, bristande övertygelse, dålig kontrastverkan och slarvig teckning.

Men slutorden i artikeln måste ha kännts angenäma för hans föräldrar: Fem små dukar, lika mycket värda som åtskilliga större... Han är trots allt intressant eftersom man anar ett äkta temperament hos honom.

Marguerite Émilienne Matisse föddes den 31 augusti 1894 på Barmhärtighetssjukhuset på 89, Rue d´Assas. Hon skulle bli något av det mest älskade och dyrbaraste Matisse hade i livet.

Men för den ogifta modern var det inte så lätt på den tiden. Hon kände skammen. Hon hade inga släktingar i närheten som kunde ge henne stöd och i Bohain ville ingen kännas vid henne.

Men i Paris accepterades hon utan vidare av Matisses yngre bror Emile-Auguste och kusinen Hippolyte. Av dem betraktades hon som Matisses inofficiella hustru, och deras vänner blev också hennes. Leon Vassaux, som blev fadder till dottern, var parets trognaste vän och som tack för sin vänskap fick han en Matisse-skapad gipsmedaljong med inskriptionen "1984. Till den gode vännen Léon Vassaux".

I mars 1895 klarade Matisse inträdesproven till École des Beaux-Arts. Det här tredje försöket gav honom ett utmärkt betyg i anatomi, inte fullt så utmärkt i konsthistoria och mindre bra i persspektivteckning och schematisk framställning.

Nu började Matisse också lyfta blicken från Louvrens gallerier och ateljéerna, där han bara hade arbetat med  kopiering och stilleben i sina oljemålningar.

På försommaren gjorde han sin första landskapsmålning, där han avbildade Seine i ett maner, som han hade fångat upp på en Corot-utställning. Målningen tillägnade han Émile Wéry, som hade lockat ut honom på detta nya äventyr.

Matisse skulle tillbringa tre somrar (1895-1897) i Bretagne och då mest på ön Belle-Île-en-Mer. Liksom tidigare, så var det Émile Wéry som hade lockat honom med fantastiska naturscenerier på Frankrikes vildaste kust.

Sommaren 1895 steg Matisse på tåget i Paris tillsammans med Camille och deras lilla dotter. I ressällskapet fanns också Wéry och hans musa. Det var en lång tågresa, som avslutades med en hjulångare ut till ön Belle-Île-en-Mer.

Detta var Matisses första resa utanför de välkända trakterna på de flamländska slätterna och i Paris. På Belle-Île-en-Mer levde folk ännu spartanskare än han var van vid. Människorna var lika kärva som det karga landskapet. De levde tillsammans med sina djur och livnärde sig på vad deras fiskebåtar kom hem med, och vad som kunde odlas på deras steniga och magra marker.

Matisse skrev till en vän: Jag inbillade mig att det enda man behöver göra när man kom till Bretagne var att sätta upp sin duk och sedan gripa sig an verket, lika ledigt som på Seines kajer eller på Beaux-Arts. Jag åstadkom alltså ingenting, eller mycket lite. Jag slösade bort tiden med att slita mitt hår för att tvinga mig att arbeta.

Efter bara tio dagar blev Matisse i sin frustration ovän med Wéry: Sedan jag skilts från Wéry, eftersom vi inte drog jämt, fortsatte jag att arbeta i Beuzec-Cap-Sizun i Finestère.

Matisse hade helt enkelt tagit sitt pick och pack, och med sitt följe tagit hjulångaren till fastlandet och därifrån tåget norrut till Port-Croix.

Pont-Croix hade med järnvägen blivit en stad för sommargäster och då inte minst målare. Matisse hyrde ett rum ovanför ett konditori, som drevs av madame Le Bars.

Turisterna bodde mestadels på Hôtel des Voyageurs, som ägdes av madame Gloaguin, en syster till madame Le Bars. Bakom hotellet han hon byggt en danslokal och på övervåningen hyrde hon ut ateljéer till målare, som i gengäld prydde hotellets matsal med sina alster.

Pont-Croix var ett slags centrum för de som bodde i trakten. När det var marknadsdagar fylldes de tre gatorna med festglada människor och boskap. Varenda hus runt torget gjordes om till café och stadens orkester spelade upp till dans.

Matisse gjorde också många utflykter: Till Beuzec-Cap-Sizun som var känt för sitt vackra kustlandskap och sina bad. Till det lilla fiskeläget Audierne vid floden Le Goyens utlopp. Till den våldsamma klippudden Point du Raz. Ofta fick han ta tåget, men ibland också hästskjuts.

Under den här vistelsen gjorde Matisse också ett besök i Pont-Aven, där det verkad som att Académie Julian hade någon typ av friluftsannex med en massa optimistiska målaraspiranter.

Var man än går inom en radie av två mil kan man inte stanna vid något vackert landskap utan att höra en otålig hostning bakom sig. Och när man vänder sig om upptäcker man att man skymmer sikten för en person i manchesterbyxor, flanellskjorta och en bredbrättad filthatt som sitter och arbetar på en stor duk med en bolmande pipa i munnen.

Trakten blev avmålad i alla de stilar som härskade i Paris: Impressionism, symbolism och pointillism, både prickmålning och klickmålning... Själv skulle Matisse den här tiden kunna kalla sig för brunkolsmålare med tanke på färgsättningen på hans palett.

Frampå höstkanten började Matisse umgås alltmer med belgaren Henri Evenepoel. De skulle knyta vänskapsband som varade hela livet. Evenepoel berömde ofta Matisse för hans målningar: Verk med poetisk känsla och en obeskrivlig finess.

Själv var Evenepoel en färgstark realist, som fångade situationer och händelser från verkligheten i det livfulla Paris. Hans starka färger kunde bekymra Moreau ibland.

Nu hade de båda vännerna emellertid stigit i aktning hos Moreau, från att bara vara medelbegåvade hade de blivit favoriter. Tillsammans hade de nu ställt sina stafflier jämte den störste favoriten Marquets i mitten av Moreaus ateljé. De målade också utomhus tillsammans.

Moreau fortsätter:

"Matisse visade sitt bidrag till Champ-de-Mars, ett dussin dukar med utsökt färgton, nästa samtliga stilleben, och de blev utgångspunkt för allt som hade med konst att göra, och även musik. Han är fortfarande häpnadsväckande ungdomlig, han är ingen professor, det finns inte ett spår av pedanteri hos honom, han är en vän".

Både Matisse och Evenepoel fick målningar antagna av jurun för Champ-de-Mars. Men deras fäder ville mer än så. För dom hägrade Prix de Rome, det finaste pris som en ung konststuderande kunde vinna. Evenepoel kom aldrig längre än till den första kvalificeringsomgången, till hans fars besvikelse.

Matisse sa senare: Vad som gör Prix de Rome så avskyvärt är förberedelserna, de verkar som gjorda för att amputera hjärnan på en.

Den mest begåvade av Moreaus elever Georges Rouault blev utslagen i sista omgången av en klar sämre kandidat. Matisse sa: Moreau blev ursinnig, liksom alla som insåg Rouaults storhet.

Det var inte första gången denne begåvade elev misslyckades, så Moreau tappade nu helt förtroendet för det gällande uttagningssystemet och hans lojalitet mot kollegorna blev också som bortblåst.

Matisse verkade själv inte ha varit så angelägen att vinna Prix de Rome. Kanske han hade lyssnat på Moreaus visdomsord: Ett riskabelt arbete som bara sliter ut en. Moreau hade också försökt lugna Matisses far med att hans son var alldeles för begåvad för att tävla om Prix de Rome.

Nu hade klyftan mellan Moreaus ateljé, och de andras, blivit djupare än någonsin. Bland kollegorna betraktades Moreaus tolerans som ett svek, och bestraffningen skulle bli att aldrig låta någon elev från hans ateljé vinna det åtrådda Prix de Rome.

Den här klyftan på École des Beaux-Arts hade nu också uppmärksammats av omgivningen. Konstkritikern Roger Marx skrev i en recension av Salon du Champ-de Mars 1896: Revoltens låga har tänts i École des Beaux-Arts... Alla som har rest sig från slentrianen och tror på sin egen personliga utveckling har samlats under Moreaus fälttecken.

Matisse hade fått flera målningar antagna till Salong Nationale på Champ-de-Mars. Pierre Puvis de Chavannes, som då var preses för La Société Nationale des Beaux-Arts (SNBA), som arrangerade utställningen, var mycket nöjd med att få välkomna ytterligare en avfälling från den officiella Salongen med Bouguereau i spetsen.

Han var till och med så nöjd att han genast började plädera för att Matisse skulle utses som associerad medlem i Société Nationale. En anmärkningsvärd utnämning för en ung målare som aldrig hade ställt ut tidigare. Detta skulle bland annat innebära att Matisse hädanefter fick ställa ut tio målningar utan att godkännas av en jury.

Framgångarna för Matisse fick hans föräldrar att glömma den nesa de fick utstå när deras son reste till Paris för att bli konstnär. Nu åkte de till Paris för att med egna ögon se hans målningar på Champ-de-Mars. Hans mor hade tagit med sig fina viner som hon gav honom.

I samband med utställningen hjäpte hans far honom att få sålt två stilleben till en avlägsen släkting. Han fick nu också ett uppdrag att utsmycka sin nyrike morbrors matsal i ett praktfullt hus på Avenue de la République.

Sommaren började närma sig och Matisse kunde glädja sig åt att han sålt åtta målningar under det första halvåret 1896. Det var också en lämplig tid att måla nere vid Seine på tidiga morgnar när kajerna var folktomma.

Även sommaren 1896 skulle Matisse tillbringa i Bretagne och nu skulle han göra ett nytt försök på Belle-Île-en-Mer. Hur missmodig han än hade känt sig förra sommaren, så var det något som drog honom dit.

I ressällskapet fanns även denna gång paret Wéry, men också några andra målare han kände. Den här gången hade Matisse förberett sig bättre och i en anteckningsbok fanns en massa noteringar om ön. Men hans palett bestod, som förra året, mesta av grå, gröna och bruna jordfärger.

Matisse hittade en bostad för sig och de sina i La Palais på Place de l'Hôtel de Ville strax intill den gamla kyrkan och inte långt från hamnen. Sardinfisket var i full gång, så där var det liv och rörelse från tidig morgon till sen kväll.

Det stökiga livet nere på kajen i La Palais passade inte Matisses natur, så familjen flyttade till den lilla byn Kervilahouen på andra sidan ön. Där skulle de nu tillbringa sommaren i samma hus som paret Wéry. Det var ett stortlotshus i närheten av ett bortemot 50 meter högt fyrtorn, vars blinkande sken lyste upp deras rum på natten.

Kusten här var som tagen ur en natur-skräck-film med de skrämmande vilda vågorna, som piskade mot de vassa svarta klipporna. Imponerande, storslaget och olycksbådande.

Matisse skrev till en vän: Tjugofem meter från den allra mest skrämmande kust... kan du hitta ett ytterst prydligt litet rum. Hyresvärdinnan kommer att laga mat till dig utan att ta betalt - det enda du behöver göra är att betala för ingredienserna - ägg, mjölk, fisk och någon gång kött - och allt detta för 30 francs i månaden.

Det var här Matisse träffade den färgstarke målaren och äventyraren John Peter Russell. En engelsman med rötter i Australien, som hade kommit till Belle-Île-en-Mer och byggt sitt eget slott för ärvda pengar.

Slottet Le château de l'Anglais låg på en berghäll en bit från byn och fungerade som en slags koloni för konstnärer som bodde där, eller i grannskapet, såna som Matisse och Wéry.

Själv hade Russell en brokig bakgrund. Men konst hade han studerat vid Slade School of Fine Art i London och hos Fernand Cormon i Paris. Där hade han blivit god vän med van Gogh. Båda hade lämnat Paris för att få måla i fred, och både hade de haft planer på att starta en konstnärskolloni. Något som Russell lyckats med, men som blev ett stort fiasko för van Gogh i Arles.

Målarna trivdes Russells sällskap. Tillsammans gjorde utflykter och expeditioner till vackra och spännade platser. Själv målade Russell lika kraftfullt som sitt temperament. Färgena klämde han på duken direkt från tuberna. Hans ultramarina målningar var chockerande - de gav både omedelbara och bestående avtryck.

Hans landskap och porträtt var av samma kaliber. Då med en färgrik palett, som fick Matisse att blekna där han själv stod med sina avslagna holländska mästarfärger: Medan jag arbetade bredvid honom märkte jag att han fick fram starkare ljuseffekter med sina grundfärger än jag fick med min gammaldags palett.

Men det skulle ta ett tag till innan Matisse skulle låta sig påverkas av Russells måleri och överge den stil som han var upplärd efter. Ibland gjorde han sina egna små utflykter inåt ön och gjorde då en del vardagliga landskapsbilder utan att förändra sin palett nämnvärt.

Givetvis gjorde målarsällskapet också en utflykt norrut till öns största attraktion Grotte de l'Apothicairerie. Det är en jättelik grotta vid foten av en brant klippa, som avslutas i det skummande vattnet från de ilskna vågorna mot reven utanför. Det här havslandskapet är givet motiv för varenda målare som har besökt Belle-Île.

Här övernattade målarna på vindsvåningen ett primitivt café på den i övrigt obebodda udden. På det här caféet gjorde Matisse en av sina sista hyllningar till de holländska mästarna: Den bretagnska pigan. Efter denna målning skulle han gradvis falla till föga och anamma vad han lärt av milord Russell. Han sa själv senare att det var Russell som satte honom in i impressionisternas teorier om ljus och färg.

Det hade varit en givande vistelse på Belle-Île-en-Mer för hela familjen Matisse. De uppsluppna stämningen i sällskap med paret Russell, de andra målarna, deras modeller och ortsbefolkningen, skulle bli ett bestående minne.

Matisse hade tänkt sig att stanna en månad på ön,  men det blev tre, så han var inte hemma i Paris förrän i slutet av oktober.

Under den här tiden hade Russell fått in Matisse på en väg som stod i kollisionskurs med Moreaus ideal. Matisse hade nu också lärt sig uppskatta både Monet och Gauguin. Hans palett, och sättet att måla på, hade genomgått en markant förändring, från det att han anlände till ön tills han lämnade den. Mest märkbart är detta i hans målningar från hamnen i Le Palais.

Matisse möttes av en hel del misstro när han kom tillbaka till Paris från Belle-Île-en-Mer i slutet av oktober 1896. Hans vän Evenepoel skriver:

Jag har träffat Matisse. Han hade kommit hem efter tre månader i Bretagne, där han fått en hel del uträttat och gjort framsteg i känslan för färg men tagit flera steg bakåt i fråga om teknik.

Moreau menade att nu fick Matisse sluta upp med sina barnsliga påhitt och ägna sig åt den verkliga konsten. Men då var Matisse redan i färd med att skapa ett färgrikt stilleben, som kunde ta andan ur vem som helst. Man såg en klar inspiration av den av Moreau så illa omtyckta impressionism.

För att blidka Moreau och sina vänner ville nu Matisse hylla sin mästare och Louvren i en målning i samma storvulna tema som den La Desserte av Jan Davidzoon de Heem, som han hade målat av tidigare

.

Han hade redan året tidigare gjort några skisser av matsalen på Hôtel des Voyageurs. Camille fick stå modell för den tänkta servitrisen, och den dyrbara servisen lånades av rika släktingar. Frukt och blommor inköptes för pengar som egentligen inte fanns. Scenen byggdes upp i ett hörn av Matisses trånga ateljé.

Men det som skulle bli en tribut till Moreau och hans måleri, blev i stället en bekräftelse på Russells inflytande. Klart inspirerad av de förargelse-väckande impressionisterna.

Genom den framgångsrike klasskamraten Bussy presenterades Matisse för den ärrade impressionist-veteranen Camille Pissarro. De gjorde ett besök tillsammans på en impressionistutställning i Luxenbourgmuséet, där Pissarro ställde ut tillsammans med bland andra Cézanne och Monet.

Utställningen fick en mördande kritik av bland andra salongmålaren Jean-Léon Gérôme, som den klarsynte Pissarro besvarade med: Den idioten har gjort både sig själv och Institutet till åtlöje... De kan kan gott rasa, men det är vi som har rätt, det är åtminstone jag själv övertygad om.

Pissarro hade också sagt till Matisse om hans omdiskuterade målning Le Desserte: Mycket bra min vän, ni är begåvad. Arbeta, och bry er inte om vad andra säger.

Så var det då dags för Salon du Champs-de-Mars 1897, där Matisse ställde ut den omdebatterade La Desserte. En målning som faktiskt Moreau var en av de få som gillade för sin ljus- och färgbehandling. Den bästa han har gjort så här långt, tyckte han.

Trots att vännen Evenepoel hade ifrågasatt Matisses förändrade stil, så ställde han ut sin målning På Café

d´Harcourt i Paris. Kanske den mest impressionistiska man kunde föreställa sig. Hans far vägrade att besöka utställningen, då han ansåg att både den målningen och sonen var en skam för familjen.

Matisse far däremort var där, han stod vid sin sons målning och iakttog besökarnas reaktioner på Le Desserte. Som väntat blev det bara elaka kommentarer, som gjorde fadern väldigt besviken. Matisse bemötte honom då med en fras av Pissarro: Det är jag som har rätt.

Redan under tiden som modell för La Desserte hade Camille börjat tvivla både på Matisse som konstnär och det spartanska liv han hade att erbjuda henne.

Matisse själv hade också börjat tröttna på henns eviga tjat och de scener hon allt oftare ställde till med.

Det slutade med att Matisse flyttade från det rum som han delat med Camille till ett litet rum på övervåningen i Ècole des Arts Décoratifs på 10, Rue de Seine. Men han behöll sin ateljé på 19, Quai Saint-Michel.

Matisse och Camille skulle emellertid försonas och i juni flydde de tillsammans från ett varmt och kvalmigt Paris till Belle-Île-en-Mer, där vistelsen hade varit så lyckad förra året.

Den här sommaren på Belle-Île ägnade Matisse mycket tid åt av avbilda havet och klipporna i ett manér som Monet. Det blev många skisser, analyser och en del målat. Han brukade ställa stativet på ungefär samma plats, och målade med samma markerade konturer och med samma smala himmelsrand längst upp.

Långt senare slogs hans vänner av melankolin i hans havsmålningar från ön. En ägare av en sådan beskrev den som den mest gripande av havsmålningar, med ett svårmod, som gör den nästan makaber genom att vara så naturtrogen, med sitt blågröna hav, de spöklika, regndränkta klipporna och de grå lavarna i den diffusa förgrunden.

Matisses målningar den här sammaren tyder på en klar förändring med mer kraft och färg. Samtidigt märker man en viss osäkerhet, som säkert kan härledas till att han nu söker och experimenterar.

Förhållandet med Camille gick inte att rädda. Hon hade blivit än mer krävande och stingslig, medan han själv hade blivit ännu mer tvär än tidigare.

Det blev Camille som nu beslutade sig för att lämna Matisse. Hon kunde inte tänka sig en fattig framtid i ett litet vindskyffe med ett litet barn. Med en karl som hade svårt att sova, och som hade fått lång tid på sig för att ta sitt förnuft till fånga. Han hade ju rört om i konstvärldens finare kretsar, och gjort sig omöjlig hos konsthandlarna.

Matisse återvände ensam till Paris i mitten av oktober. Han skulle då vara marskalk vid en gammal kamrats bröllop. Det var ingen mindre än sonen till borgmästaren i hans hemstad Bohain. Brudgummen, som var ägare till en del målningar av Matisse, fick nu ytterligare en tavla i bröllopspresent.

Man vet inte vad som sedan hände med Camille och dottern, men troligtvis blev de väl omhändetagna av den godmodiga Madame Russell.

Många år senare när Camille tänkte tillbaka på sina bästa år med konstnärerna på Belle-Île och i Quatier Latin ångrade hon sig för att hon lämnat Matisse. Det hade ändå varit den lyckligaste tiden i hennes liv.

När Matisse visade upp sina havsmålningar från Belle-Île blev Moreau rasande. Han for ut i bittra förebråelser - man skulle gott kunna använda ett starkare ord - mot de eländiga elever som tillät sig friheter med penseln... Den som det framför allt gick ut över var Matisse, som hade med sig en jättelik semestermålning helt genomsyrad av natur och frisk luft.

Matisse var självsäker, men under den hårda ytan hade han ibland inte långt till tårarna. Matisse hade inte respekt för någon eller någonting. Men själv hävdade han att han inte hade något val - efter flera års misslyckanden var det nu tid att slå mynt av sin ställning som konstvärldens Gossen Ruda.

Matisse tycks ha behärskat konsten att förena den flamländska och den franska målartraditionen. Flamländarnas älskade färger, med essensen i den fridsamma franska klassism.

Impressionisternas inflytande, i form av Russell, Monet och Pissarro, skulle inte bli så långvarigt. Visserligen hade de lärt honom allt om färgens betydelse, men i övrigt tyckte han att stilen var alltför löslig och formlös, för att tillfredställa hans egna behov.

Matisse var besviken på sin vän Evenepoel, som han hade sett följa en annan - att från en färgrik pannå, nu hade börjat återgå till en mer jordnära.

Författaren André Gide (Nobel-pristagare 1947) betraktade Matisse, Rouault, Bussy och andra Moreau-elever, som ett släkte av profana helgon med benhårda krav på sig själva, förakt för det lättköpta och för materiell erkänsla. En nästan spartansk stänghet som får dem att närma sig konsten som om den var ett slags högre prästerskap.

Flera av Moreause lever hamnade i någon form av identitetskris när de skulle möta världen utanför Beaux-Arts. Här följer nu en kortfattad ödesbeskrivning för en del av dem.