capstantia

Någon gång runt årsskiftet 1901-1902 träffade Matisse Bethe Weill, som skulle bli mycket viktig för honom. Mademoiselle Well hade hamnat i konstvärlden mer av en slump. Men hon skulle bli en av de viktigaste konsthandlana i Paris den här tiden. Och hon skulle satsa på unga lovande, men okända, modernister.

Hon hade börjat sin konstresa med en liten butik på Rue Victor Massé i närheten av Pigalle. I sin butik sålde hon lite allt möjligt, däribland teckningar, karikatyrer, gravyrer och föremål för samlare.

När hon fick kontakt med den driftige katalonske affärsmannen Pedro "Pere" Mañach utökade hon sitt kontaktnät bland det yngre avantgardet, och hennes lilla butik förvandlades till galleri. Här hade hon sin första utställning 1901, bl a med den då helt okände Picasso. Berthe Weill kom att kallas Modernismens moder.

Det var något mademoiselle Weill hade fastnat för i Matisses och hans följeslagares målningar, för på hennes tredje utställning i februari 1902 fick såväl Matisse och Marquet, som Marval och Flandrin visa upp sina målningar. Men det enda som såldes då var ett vinterlandskap av Marquet.

Men bara någon månad senare fick också Matisse en av sina målningar såld för 70 franc. Den enda duken sedan han börjat med att experimentera, förutom de som Vollard hade bytt sig till.

Men hon var enveten lilla fröken Weill, så hon ordnade en ny utställning där Matisse fick vara med. Därmed hade hon bevisat att hon inte bara tog emot hans verk, utan också att också var beredd att strida för honom.

Hon skrev: Unga målare har börjat sluta upp kring Matisse, fashionerade av denne konstnär, denne förnyare som har dragit undan mattan under myndigheternas fötter.

Frampå vårkanten 1902 började en del fodringsägare och andra att ifrågasätta paret Humbert och deras vidlyftiga tillvaro. Var fanns det där stora arvet, som de hade använt som säkerhet för alla sina krediter och löften?

Oron började gry och växte sig så starkt bland långivare och investerare att Högsta domstolen slog fast att deras begäran, om att det där skrinet, med värdepapper för 100 miljoner franc, skulle öppnas.

Améliies föräldrar, som ju var i paret Humberts tjänst, trodde hela tiden på madame Humberts historia. Hennes far hade till och med skålat för hennes seger över de klentrogna fordringsägarna och belackarna.

När skrinet skulle öppnas den 9 maj samlades tiotusentals nyfikna utanför Humberts residens på Avenue Grand Armée. Pressen var i hög beredskap - även den utländska. Spänningen steg.

Paret Humbert syntes inte till och Amélies föräldrar hade ingen nyckel till vare sig kassaskåpet  eller kassaskrinet. Så den allmänne åklagaren fick skicka efter en låssmed.

Skrinet visade sig vara tomt, så när som på en gammal tidning, ett mynt och en trasig knapp.

Den här svindlarhistorien skulle naturligtvis bli ett hett stoff för pressen och skulle bli en lång följetong. Den skulle drabba många godtrogna människor. Många blev ruinerade och vanärade. Andra begick självmord, och tiotusentals småsparare blev snuvade på hela sitt livs besparingar.

Naturligtvis blev Amélies föräldrar misstänkta som medbrottslingar, trots att de inte haft en aning om vad som pågick. De hade ju till och med arbetat för Huberts utan någon lön i tjugo år, och hela tiden levt i tron att madame Hubert var en mångmiljonärska.

Matisse och Amélie drabbades också av det som hänt, då de hade fått visst stöd av hennes föräldrar. Dessutom blev det snart kännt att Amélie var dotter till makarna Parayre. Matisse själv gick nu in i en mörk period som skulle vara i mer ett år.

Amélie bröts ner av den psykiska pressen och hennes hattmodeaffär, som ju hade varit deras levebröd, gick omkull. Hennes utblottade föräldrar hade sökt skydd hos sin andra dotter Berthe, som hade ett litet hus i Rouen där hon arbetade som lärarinna.

Matisse själv var tidvis handlingsförlamad och vid de tillfällen då han målade var det med en dyster palett. Hans föräldrar förstod hur det låg till och tog med honom på en resa till Schweiz en vecka för att han skulle få samla krafter.

När han kom tillbaka till Paris var han fortfarande så nedgången, att en läkare ordinerade vila. Han stängde då in sig i sin ateljé på 19, Quai Saint-Michel, där han nu mest ägnade sig åt att måla blommer varvat med vyer från sina fönster.

För första gången, sedan han börjat sitt eget sökande, skulle Matisse nu förfalla till måla några akademiska vanliga motiv med uppklädda och tillgjorda figurer i tillämpliga klädesdäkter och tillbehör.

Sannolikt gjorde han denna helomvändning, från sin tidigare övertygelse, för att han befann sig i en mycket besvärlig ekonomisk knipa och trodde att den här typen av målningar skulle var lättare att avyttra till en marknad som ännu inte var mogen för hans egna idéer.

När Matisse sökte sig utanför sin ateljé arbetade han ofta tillsammans med Jean Puy i hans ateljé. Där målade han bland annat en sorgsen munk. Han själv blev mycket förtjust i sin munk och Puy beundrade kraftfullheten målningen.

Matisse tog upp det här ämnet långt senare i ett brev till Puy, där han i en lång utläggning gav sin syn på varför de båda hade blivit så fästa vid målningen med den mediterande munken.

I sin sin ateljé gjorde han nu också flera nakenstudier av Amélie. Vid något tillfälle, då Amélie poserade för sin make, var stämningen så spänd att han sparkade omkull sitt stallfi. Hon svarade omgående med att kasta sin gitarr på det trasiga staffliet - och båda brast då ut i ett förlösande skratt. Förmodligen det enda skratt de kunde kosta på sig den här mörka tiden.

Konsthistorikern Pierre Schneider har långt senare analyserat Matisses målningar under den här så kallade mörka tiden:

Att de flesta av dessa dukar gör ett förbryllande intryck beror på att tecknen på tillbakagång är så intimt sammanflätade med tecknen på framsteg, att målaren själv tycks förväxla dem.

Han måste övertyga sig själv om att hans sanna temperament och instinkter talar talar emot ett experimenterande. Och den ansträngningen var helt enkelt onaturlig, vilket framgår av allt han målade under de följande åren - det var mot hans natur - en natur som i några få dukar, som i "Modell med vit handduk", kämpade emot en våldsam desperation, omintetgjorde planer, satte bakgrund och konturer i brand - och det gjorde honom utpumpad och förvirrad.

Makarna Parayres döttrar Amélie och Berthe var förtvivlade och nedbrutna av samhällets och folkets behandling av deras oskyldiga föräldrar. Matisse ägnade nu mycket tid åt sin svärfars sak, samtidigt som han befann sig i en av sina period av sömnlöshet. Det blev för mycket för honom, så flera läkare mer eller mindre beordrade honom att vila upp sig på landet i minst två månader.

Så snart paret Matisse hade flyttat alla sina saker, från rummen ovanpå hattaffaren till ateljén på 19, Quai Saint-Michel, flydde de uppståndelsen i Paris och tog sig till Bohain.

Men oj, vad de bedrog sig. Stämningen i de här trakterna var rent av ännu mer hatisk. Många här hade fått ekonomiska problem och utstå smädelser i spåren av Humbert-affären, och de visste mycket väl att Matisses hustru var dotter till den misstänkte medhjälparen monsieur Parayre.

Aldrig hade Matisse känt sig så förödmjukad som nu i i sin egen hemstad Bohain. Inte ens när han som ung hade övergivit stan för att söka lyckan som målare i Paris - i stället för att stanna och bli en framgångsrik spannmålshandlare efter sin far. Eller kanske till och med en erkänd jurist?

Nu var det inte många som trodde på honom, varken som människa eller målare. En skam för dessa trakter med hårt arbetande människor, en målarkludd som inte ens kunde måla så att man såg vad det var. En en eländig figur som grannarna använde som ett varnande exempel för sina barn.

Le sot Matisse! En idiotisk stackare utan framtid.

Från Bohain skrev Matisse brev till både Marquet och Bussy, där han på ett målande sätt beskrev hur eländigt allt var, och om sömnlösheten som gjorde honom håglös och näst intill apatisk. Han trodde sig vara nära en kollaps. Han hade ingen lust att måla, och att sälja någon duk i de här trakterna var omöjligt.

I mitten av mars tog han sig samman och reste till Paris för att delta i upphängnings-kommitténs arbete inför Salon des Indépendants. Där skulle han också själv ställa ut några egna dukar, bland annat den flamländskinspirerade "Spinnerskan från Picadien".

Familjen Matisse, som hade bott hos hans föräldrar, flyttade nu till en ledig fastighet i närheten av Bohains stadshus. Här kunde nu Matisse skapa sig en egen ateljé på vindsvåningen. Visserligen ett bara ett litet mörkt skrymsle, men ändå gjorde han en av  de målningar, som han själv kom att betrakta som en av de bästa han gjort: "Bukett på bambubord".

Det här var första gången hela familjen var samlad under ett och samma tak. Innan hade åtminstone någon av ungarna varit bortlämnad till mor- eller farföräldrar. Men Matisse var bekymrad för framtiden. Han hade ju nu en stor familj att försörja, hustru och barn som nu var 2, 4 och 8 år. Det gjorde att han återigen började umgås med tanken att ge upp måleriet och skaffa sig ett vanligt arbete.

Om sina bekymmer skriver han om till sin vän Simon Bussy på sommaren 1903:

Vi har allvarliga bekymmer. De olika bekymren, stora som små, fler stora än små, som livet - jag är inte så gammal - har givit mig sin beskärda del av, ansvaret som jag har beslutat mig för att tappert axla och ovanpå detta de ynkliga inkomster som vårt yrke inbringar, allt detta fick mig att nästan bestämma mig för att ge upp måleriet helt och hållet för ett helt annat arbete, tråkigt men tillräckligt lönsamt för att det skulle gå att leva på".

Under tiden i Bohain hade Matisse ideliga duster med sin far, som ansåg att sonens blotta närvaro drog skam över familjen. Han hittade då ett hus i byn Lesquielles Saint-German någon mil från Bohain. Eleka tungor skulle långt efteråt prata om honom som den stackars sommargästen i Oise-dalen, som hans gräslige far praktiskt taget kastade ut.

Matisse hade vid den tiden lyckats hålla sig över vattenytan genom att han hade fått sälja några blomstermotiv till den försåtlige Vollard. I övrigt var det tunnsått med köpare. Berthe Weill hade viljan, men inte pengarna. Och eftersom han bodde på landet var kopiering av Louvrens mästare inte aktuellt.

I brist på köpare hade Matisse nu börjat umgås med planer på att skaffa sig ett syndikat, där han tänkte sig att få ett antal samlare att garantera honom en fast inkomst genom attprenumerera på hans målningar obesett.

Men även om han sökte hjälp av både Bussy och Bourdelle i sina ansträngningar att skaffa abonnenter, så misslyckades den här till synes geniala planen.

Den ende han lyckades övertyga var den rike kusinen Jules Saulnier, som också hade varit hans bröllopsvittne. Han var både fabrikör och ägde slottet Château de Bohéries ett par kilometer bort. Han hade köpt två målningar från sina ägor för 200 franc, efter en kraftig prutning.

Matisse och hans familj stortrivdes i sin nya bostad i Lesquilles. Han själv kände sig nu ganska tillfreds med tillvaron, och skrev till sina vänner:

Mitt hus som gränsar till kyrkan ligger högt uppe på ett berg som höjer sig över denna dal, och för tillfället vill jag inte något hellre än att stanna här ett helt år.

Den här platsen tilltalar min hustru och även mig. Jag räknar med att göra en oändlig rad målningar - allt vore till det bästa om det inte hade varit för den fördömda penningknipan.

I augusti tog Matisse med sig sin samling med dukar och reste till Paris, där han sammanstrålade med Vollard. Denne blev förtjust i det han såg och köpte också några målningar. Dessutom erbjöd han sig nu att ordna en utställning den kommande vintern med Matisses målningar.

Den 6 augusti inleddes rättegången mot makarna Humbert. Det skulle bli ett av historiens mest fantastiska och fängslade rättsliga skådespel. Rättssalen var fylld till sista plats och många måste avhysas.

Långa rader av lurade affärsmän, bankirer och jurister avlösta varandra som drabbade vittnen. Alla så klagade de högljutt för att de hade låtitit förföras och förda bakom ljuset.

Madame Humbert, den stora lögnerskan, var likblek när hon ett tillstånd av affekt förbannade sina plågoandar. Hon uppträdde som ett jagat vilddjur och slutade inte med sina förebråelser förrän hennes röst övergick till osammanhängande rosslingar, som för en döende.

Hela världen kunde under några veckor följa hennes kamp mot rättvisan innan hon snärjdes för gott och dömdes som skyldig.

Matisse närvarade i rätten när hans svärföräldrar kallades som vittnen. Det framkom då inga nya dramatiska avslöjanden, utan makarna Parayre förklarades som oskyldiga och kunde lämna rätten utan åtgärd. I en tidning stod att läsa: Humberts omgav sig snarare med statister än med-brottslingar.

Rättegången efter denna hänsynslösa och bisarra skandalhistoria slutade med att makarna Humbert dömdes till vardera fem års straffarbete och i isoleringscell. Madame Humberts två bröder dömdes, för medverkan, till två respektive tre års fängelse.

Den allmänna meningen var att straffen var alldeles för lindriga och att det nog fanns andra syndabockar som hade klarat sig undan. Vad som hände efter fängelsetiden spekulerar man i, men madame Humbert lär ha synts i Chicago.

Makarna Parayre flyttade nu tillbaka till sin dotter i Rouen och paret Matisse åtevände till Paris. Sönerna hade de lämnat hos far- och morföräldrar.

Marguerite, som nu var nio år, trivdes bra i ateljévåningen på 19, Quai Saint- Michel och skulle nu bli en ovärderlig hjälp. Amélie återvände till sitt yrke som modist och Matisse själv arbetade i ateljén.

Många av Matisses vänner kände till hans prikära situation och uppmuntrade honom i brev - främst då Jean Puy. Men det mest glädjande var att han lyckades sälja två målningar från Lesquille för 400 franc. Det var i grevens tid... skrev han till Puy.

Matisses son Pierre insjuknade i lunginflammation på hösten och var nära att stryka med. När han hade blivit bättre hämtade Amélie hem honom till Paris, och efter det skulle den då blott nioåriga Marguerite bli som en andra mor för honom.

Den 31 oktoder öppnade en ny konstsalong i Paris, som kom att kallas Höstsalongen. De utlovade en mer liberal och tillåtande konst än Salon de la Nationale.

Även om den nya Salongen hade sina brister i genomförandet, så blev samlaren och kritikern André Level tagen av den: Det blev en uppenbarelse för mig... Där fanns något djärvt och ungdomligt som bröt mot de stora årliga Salongernas monotoni och förutsägbarhet... Jag såg dukar som utan minsta tvivel framstod som vår egen tids och den närmaste framtidens konst. Jag trodde på den, satte min lit till den.

Medan Matisse gick hemma i det vintriga Paris skulle vännen Bussy just, flytta in i sin nya villa på Rivieran. Visst ville Matisse också var närmare det ljus han hade upplevt på Korsika, men pengarna saknades. Nu väntade i stället Salon des Indépendants som skulle öppna den 21 februari. Matisse ställde där ut sex dukar och sålde två av dom Marquet sålde alla sina fyra.

Nu uppenbarade sig emellertid en ny handlare som hette André Level, som hade fått carte blanche för att handla konst till en grupp som kallade sig Peau de l'ours, vars uppgift varatt kunna ge unga samlare smak för verk av målare i deras egen ålder.

André Level sökte omgående upp Matisse och köpte två målningar av honom, bland annat ett stilleben för 400 franc. Matisse kommer ihåg:

Jag stod där helt plötsligt med fyra hundrafrancsedlar i handen. Jag kunde inte förstå det. .En vän som besökte honom när han stod där med sedlarna frågade: Har du dödat någon?

I april deltog Matisse och hans vänner i en samlingsutställning hos Berthe Weill. Som konsthandlare var hon raka motsatsen till Vollard. Hon trivdes med att göra snabba affärer och sälja billigt, vilket gjorde att hon aldrig gjorde några stora förtjänster, även om hon handlade med den tidens mest betydande moderna målare.

Ambroise Vollard var en slipad affärsman som handlade målmedvetet och långsiktigt. Han skydde inga medel för att göra goda affärer på någon andras bekostnad. Något som gjorde att Matisse ofta misstrodde honom.

Men i mitten av juni fick Matisse sin utlovade separatutställning hos Vollard. Men Matisse var missnöjd med hängningen - Vollard hade sett till att placera sina verk av Cézanne och Renoir i centrum på denna separatutställning. Matisse upplevde att han bara hade varit ett dragplåster för de mer etablerade.

Utställningen hos Vollard hade ändå blivit mycket lyckad för Matisse. Han hade prisats av kritikerna och då inte minst av Roger Marx. Samme Marx som 1886 hade lovordat Matisse och han kamrater i Moreaus avgångsklass - för deras sätt att revoltera mot det tradionella.

Han hade följt de här unga målarna sedan dess, och bland annat recenserat Matisse efter Salon des Independants: Monsieur Henri Matisse vann våra hjärtan redan för länge sedan, och efter hans första utställning på Champ-de-Mars ligger vägen till framgång öppen för honom.

Efter utställningen hos Vollard visade denne varför Matisse misstrodde honom. Han köpte då målningen La Dessert för 200 franc av Matisse, för att snabbt sälja den vidare till en samlare för 1500 franc.

På vintern 1904 hade Matisse träffat den färgstarke neo-impressionisten (pointillism) Paul Signac, som hade en villa i Saint-Tropez på Rivieran. En av hans missioner var att uppmuntra yngre lovande konstnärer, genom att låta dom komma ner till honom för gemensamma målarupplevelser.

Frampå vårkanten skrev Matisse ett brev där han bad Signac att leta upp en bostad åt honom över sommaren. Det var inte billigt på den tiden heller att bo i Saint-Tropez. Men Signac hade förstått Matisses ekonomiska situation, så han hittade till slut det lilla huset La Ramada för 50 franc i månaden.

I mitten av juli 1904 steg en decimerad familj Matisse på tåget i Paris för sin färd mot sydligare breddgrader med slutmålet Saint-Tropez. De hade lämnat Marguerite och Jean hos släktingar, medan Pierre fick följa med för att andas de friska havsvindarna efter sin sjukdom.

Det var en besvärlig tvådagars tågresa på omkring hundra mil med flera tågbytan. När de väl var framme kunde de konstatera att Saint-Tropez låg på en halvö, väl skyddad mellan Medelhavet och bergskedjan Les Maures inåt land.

Till skillnad från andra ställen på den här kusten, som Marseille, Nice och Cannes, så låg Saint-Tropez åt norr, vilket innebar att den stekheta solen låg på hela eftermiddagen. Det var ju sommar och då var det som värst, något som Matisse också skulle få erfara vid sina målarexkursioner.

Paul Signac. som hade bjudit ner Matisse till Saint-Tropez, och letat upp ett hus åt honom, skrev till en målarkollera:

Vår vän Matisse är här, en förträfflig karl, intelligent och en sann konstnär - men tyvärr ett av kopieringens många offer - om ett moln ändrar form blir han alldeles vilsen. Jag har inte sett hans målning ännu. Han pratar om sin lodlina, sin "chambre claire" och alla de färger han använder - ockra, vitt och svart...

Matisse skrev i sin tur, efter några dagar, till Manguin: Den våldsamma värmen hindrade oss att sova på nätterna och förlamar oss om dagarna.

Men Matisse trotsade både solen och värmen, även om han riskerade att få solsting. Han tvingade sig till att måla, men det nya ljuset här nere hade kommit som en chock för honom, så det han presterade de första dagarna var ganska mediokert.

Paul Signac var en inbiten seglare, som hade upptäckt Saint-Tropez för tolv år sedan och byggt sig ett hus,Villa la Hune (Mastkorgen), med storslagen utsikt över staden och vattnet.

Han var i motsats till Matisse en levnadsglad optimist, som - i likhet med Russel på Belle-Île-en-Mer -förespråkade färgens betydelse. Själv var han en övertygad neo-impressionist,och när han tog hit unga, lovande och oförstörda målare, så såg han också sin möjlighet att värva nya anhängare.

Neo-impressionismvar inget nytt påfund inom målarvärlden.Georges Seurat lade grunden till den redan i början av 1880-talet. Van Gogh hade tillämpat den, men bara lite halvhjärtat. Gauguin likaså. Pissarro hade använt sig av den uudre flera år, men övergett den till Signacs stora besvikelse.

Men nu tycktes detta påfund, eller konstriktning, ha fått en renässans, mycket beroende på Signacs skicklighet och marknadsföring. Det var många som fortfarande tillämpade neo-impressionism: Cross, Metzinger, Pichon, van Rysselberghe... Och flera andra kända målare skulle prova på lite senare.

Matisse själv hade läst Signacs vetenskapliga artikel om neo-impressionism redan 1898. Han hade då också gjort några trevande försök att tillämpa de anvisningar som Signac hade gett i sin artikel.

Matisse blev en entusiastisk elev till den utomordentligt skicklige Signac. Det märktes att han efter ett tag hade tagit till sig sydkustens speciella ljus och förenat med det han hade lärt sig om färgens betydelse. Detta märktes tydligt i hans målning "Chapelle Saint Joseph".

Även om han inte ännu kunde anamma de vetenskapliga regler, som gällde för en sann neo-impressionist, som Signac, så började han nu åtminstone att experimentera med en viss divisionism i en grövre variant. I ställer för systematiskt ordnade prickar, som Signac så ivrigt förfäktade, så var det mer avpenseldrag. Men ljuset och färgerna fanns där, och motiven som fastnade på hans dukar började nu se riktigt skapliga ut.

I Saint-Tropez träffade Matisse en annan elev till Signac, som hette Lucie Cousturier. Troligen i hans stora ateljé ner vid havet. Hon hade kommit mycket längre i Signacs neo-impressionistiska skola än Matisse. Hon skrev om sin mästare:

Det azurblå havet flödade in från den vida bukten och utplåner föremålens materia och volym, så att de reduceras till subtilt differtierade färgfläckar mot de ljusa väggarna. Signac placerar så att säga sina dukar i himlen för att måla dit sina färger och underhåller en fortsatt dialog med rymden medan han arbetar.

Matisse träffade också Henri Edmond Cross, en äldre neo-impressionist, som bodde i kustbyn Saint-Clair några mil från Saint-Tropez. Tillsamman med Signac var han en betydelsefull person, då man nu gick in den andra vågen av den här konstrikningen.

Signac var en utåtriktad och generös personlighet. Kanske lite väl systematisk, tyckte en del. Han predikade aldrig, men han kunde ge kritik. När Matisse, i sin skapelse "Terassen", hade brutit mot alla hans regler, blev Matisse hårt kritiserad. Han tyckte själv om sin målning och blev därför både förkrossad och förbannad.

Amélie, som alltid fanns till hands, sökte trösta sin make och tog med honom på en lugnande promenad tillsammans med sonen Pierre. När hustrun slog sig ner för att hälla upp en kopp te till sin son, passade Matisse på att svänga ihop en akvarell. Ingen vet om det var i rena ilskan, eller för att motivet var så sagolikt. Men Matisse skulle arbeta vidare med sitt hastverk och nu i olja. Målningen "Saint Tropez-bukten", skulle nog göra Signac betydligt nöjdare.

I september började det bli dags att återvända till Paris. Men redan nu hade Matisse bestämt sig för att återvända till sydligare breddgrader även nästa sommar, trots att han inte var riktigt nöjd med vad han hade åstadkommit i Saint-Tropez.

Platsen för en sådan vistelse hade hans kloka hustru Amélie redan utsett. I samband med att hon besökte sin syster Berthe, som nu hade fått en lärartjänst i Perignan, hade hon letat efter en lugn plats där man kunde leva billigt. Hon hade då fastnat för den lilla fiskebyn Collioure nära den spanska gränsen.

När Matisse kom tillbaka till Paris i mitten av september började han arbeta ihop med sina vänner i Manguins provisoriska ateljé på Rue Boursault. Där målade de bland annat av varandra med en nakenmodell.

Matisse väckte då de andras intresse då han hade börjat arbeta med en duk där han skulle tillämpa det han lärt sig hos Signac. Målningen,"Luxe, calme et volupté" skulle bli en vidareutveckling av hans målning  "Saint Tropez-bukten". Den målningen skulle uppfattas av många kritiker och kollegor som att han nu hade anslutit sig till den divsionistiska skolan.

Lite märkligt att Matisse tog det här språnget, då han själv var mycket nöjd med förlagan. Han hade sagt om den: ...jag kan fortfarande inte tro att det var jag som gjorde den... resultatet måste ha uppnåtts av en slump.

På hösten duggade det alltid tätt med utställningar inom Paris konstvärld. Matisse gjorde avbrott i sitt eget arbete för att besöka en av dessa med Signac och Cross på Eugéne Druets nya galleri. Här fick han en mäktig repetition av neo-impressionismens främsta utövare. Av Cross, som han hade haft mycket utbyte med, fick han en målning som underströk denna vänskap.

På höstsalongen, som öppnade den 15 oktober, visade Matisse fjorton dukar av lite äldre årgång. Hans förespråkare ända sedan studitiden, Roger Marx, som nu var inköpare av konst för statens räkning, köpte ett stilleben för 400 franc.

Det var en stor ära för en konstnär att bli invald i olika utställningskommittéer. Det hände mycket bakom kusisserna, när det på vintern var dags för val av nya delegater till Salon des Independants. Intriger, baktaleri, rackarspel och röstfiske tillhörde förspelet.

Matisse blev, med hjälp av sina vänner, kvar som biträdande sekreterare för Salon des Independants och därmed också assistent till Signac som var ordförande.

Matisse blev nu också invald som medlem i Höstsalongens antagningskommitté.

Som assistent till Signac fick Matisse var med att anordna den andra officiella retrospektiva utställningen av van Gogh, som var en del av den kommande Salon des Independants. Han fick då också tillfälle att mer ingående studera hans målningar.

Matisse började nu få ett allt större inflytande hos avangardet. Inte bara i Paris, utan också i andra konstmetropoler runtom. Det var något som till och med Vollard hade upptäckt. Han litade nu helt på Matisses goda omdöme, när han också började satsa hejdlös på hans målarvänner. Marquet och Manguin stor högt i kurs. Och hos Jean Puy köpta han allt som fanns. Även André Derain, som just hade kommit från militärtjänst, blev nu en given måltavla för Vollard.

Salon des Independants öppnade i mitten av februari. För många var det ett utmärkt tillfälle att roa sig på den nya konstens bekostnad - och även  de som utövade den. Det hördes många sarkastiska kommentarer och högljudda skratt.

Matisse ställde ut åtta målningar och den som väckte störst uppmärksamhet var tveklöst Luxe, calme et volupté. Många trodde nu att han var förlorad i neo-impressionismens töcken. Andra välkomnade honom till sin skola. Själv hade han sin egna planer. Mästaren själv, Signac, blev så imponerad av sin elev att han senare köpte målningen. I övrigt sålde Matisse en målning från Saint-Tropez till den franska den staten.

Independernas utställning hade fått ett kluvet mottagande. Det fanns många äldre målare, som var skeptisk till dessa nya påfund. Men det fanns också kritiker som lovordade Matisse. En av dessa var konstkritikern Louis Vauxcelles, som i sin recension skrev:

Denne unge målare - ytterligare en avfälling från Moreaus ateljé som utan vidare svingat sig upp till Cézannes höjder - intar nu, vare sig han vill eller inte, ställningen som "chef d’ecole".

Utställningssässongen avslutades i Berthe Weills galleri, som ställde ut målningar av Matisse, Marquet, Manguin och Camion.