capstantia

Allt fler målare hade nu sällat sig till den fauvistiska falangen. Dit kunde man nu också räkna in målare som Georges Braque, Roul Dufy, Jean Metzinger, Kees van Dongen...

Det ökade intresset för fauvistisk konst innebar naturligtvis också en hårdnande konkurrens - både mellan målarna och köparna. Nya konsthandlare försökte etablera sig. Bland dem Daniel-Henry Kahnweiler, som skulle bli en av de som lyckades bäst. Kvar fanns ju också de gamla, och även nytillkomna, samlarna, som ju helst handlade utan mellanhänder.

Matisse var nu ett eftertraktat byte och så snart han kom till Paris var det många som hängde efter honom och formligen slogs om hans dukar. På 1907 års Salon des Independants ställde han bara ut Blå modell. Men det var tillräckligt för att han också nu var orsken till en ny skandal. Oanständigt, motbjudande, avskyvärt...

Men det hindrade inte Leo och Gertrude Stein att köpa målningen för 500 franc. Det påstods också att Derain förstörde sina blå nakenstudier när han hade sett den av Matisse. Han insåg att Matisse hade vunnit i deras interna tävling.

Den unge amerikanske målaren Walter Pach hade fått en chock, när han såg tavlorna av Matisse på väggarna hemma hos syskonen Stein. I Cézanne, van Gogh och Picasso kunde han se någon form av tradition, men de där av Matisse var hemska.

Det var samma visa när deras tyske vän Hans Purrmann besökte deras våning. Han hade retat upp sig på den anskrämliga Kvinna med hatt.

Efter att Leo Stein hade presenterat de här två unga målarna för upphovsmannen Matisse, som de så ivrigt hade ifrågasatt - och troligen haft ett längre ingående samtal med - så blev de bästa vänner och plötsligt fick Matisse två nya förespråkare för sina verk.

Andra tongångar var det bland Picassos kumpaner (Bande à Picasso) i Bateau Lavoir uppe i Montmartre. De gjorde allt för att håna och nedvärdera Matisse, som de kallade professorn - han bar ju glasögon, hade ett myndigt skägg och var klädd i kostym.

Denne, till synes i borgligheten så väl förankrade person, målade så avskyvärt att till och med de mest anarkistiska avantgarderna blev gröna av avund. Därför utsattes Matisse för de mest makabra skämt. Ett av dessa var att skriva slogans på statligt utfärdade hälsoråd: Matisse är farligare än alkohol! Matisse har gjort större skada än kriget!

Picasso själv hade själv varit osynlig ett tag. När han inte arbetade på sitt gensvar på Matisses Livets glädje och Blå akt var han tillsammans med sina närmaste vänner Guillaume Apollinaire, Max Jacob och André Salmon.

Picasso höll som bäst på att avsluta sin målning Flickorna från Avignon, som var minst lika obegriplig som Matisses värsta. De få som fick en förhandsvisning förstod den inte. Och Picasso kunde inte som Matisse ge en bra förklaring till sin skapelse.

Picasso och Matisse hade ett gemensamt intresse i den primitiva afrikanska konsten. Många hävdade att ansiktet på Picassos porträtt av Gertrude Stein var inspirat av en afrikansk mask.

Picasso besökte ofta Matisse i hans ateljé, förmodligen intresserad av sin konkurrents nästa drag. De bytte också dukar med varandra. Picasso valde ett porträtt av Marguerite, medan Matisse blev ägare till Picassos Stilleben med citroner.

Matisse uppfattades av många som en stelbent borgarbracka, men egentligen var han en mycket känslig person. En av de få, utanför familjen, som kom honom inpå livet var Sarah Stein. Hon skulle bli hans beundrare, sponsor, kritiker och vän - i en och samma person.

Hon bestämde sig ganska snart för att satsa på Matisse. Att bygga upp en samling med bara hans verk. Något som också hennes man Michael stödde, då han litade på hennes goda smak och omdöme.

Sarah och Michael Stein skulle till slut vara ägare till ett fyrtiotal målninar av Matisse, och många bronsfigurer. De flesta var från åren 1905 till 1908. Sedan hade priserna trissats upp i fyrsiffriga belopp.

Den driftige keramikern André Metthey hade ilsknat till på den industri, som höll på att förstöra det franska porslinets goda rykte med sin mekaniska produktion och urvattnade mönster.

Han vände sig då till fauvisterna, som ju hade revolutionerat måleriet med sin starka klara färger. Det dröjde inte länge förrän Matisse och hans vänner började dekorera sin nyvunne väns porslin. Fantasifulla saker kom fram ur brännugnarna, med en orgie av härliga färger på fat, vaser, urnor och skålar.

Matisse själv var ganska återhållsam med sina mönster, och dekorerade med enkla stiliserade motiv, som blommor, huvuden, nymfer... Objekt som han senare kunde använda sig av i sina egna målningar.

Redan i slutet av april reste familjen Matisse till Collioure igen. Nu utan pojkarna, som skulle avsluta sin skoltermin i Bohain.

De fick efter ett tag sällskap av Matisses föräldralösa kusin, den 19-åriga Germanie Thiueux. Det var hans mor som hade sett till att den stackars flickan fick komma dit över sommaren för att samla krafter efter en sjukdom.

Själv arbetade Matisse nu mest med människor i förenklade former. Och nu medverkade också kusinen som hans modell. Men den rofyllda idyllen skulle inte vara så länge, för redan efter någon vecka blev den stackars Germanie allvarligt sjuk. Hon blev allt sämre och dog av en hjärntumör medan Matisses mor var på väg dit.

Det blev Amélie som fick följa med Matisses mor och den döda flickan tillbaka till Bohaim där begravningen väntade. Amélie kom sedan tillbaka med pojkarna i början av juni.

Efter den här påfrestningen bröt Amélie samman. Och Matisse, som hade följt det här tragiska förloppet, kunde inte arbeta på flera veckor.

Samtidigt med den här personliga tragedin, utspelades ett annat våldsamt drama i de här trakterna. Vinodlarna i distriktet hade börjar agera på grund den dåliga lönsamheten. Stämniningen hade pyrt en längre tid, men nu började tålamodet tryta, eftersom man hade levt på svältgränsen ett bra tag.

Missnöjet tog sig i uttryck av demonstrationer och kravaller. Man plundrade prefekturen i Pergignan. Trupper sattes in för att stävja oroligheterna. Ledarna arresterades. Andra soldater gjorde myteri. Vinodlarrevolten 1907 var ett faktum.

Leo Stein hade länge velat visa Matisse vad hans andra hemstad Florens hade att erbjuda inom konst. Nu skulle den resan bli av, kanske inte så mycket för konstens skull, utan mest för att Matisse ville glädja sin uppoffrande hustru, som alltid hade drömt om Italien.

Matisse kunde nu äntligen bjuda på något utöver det vanliga, eftersom han just hade inkasserat 18 000 franc för sålda målningar på det nyetablerade Galerie Bernheim-Jeune, som förestods av Feix Fénéon.

Efter flera stopp hos konstnärsvänner utmed den franska kustremsan, kunde de checka in på det komfortabla Hotel D'Italia i Florens finaste kvarter, granne med den franciskanska kyrkan Ognissanti (Chiesa di San Salvatore in Ognissanti).

Leo Stein hade hade gjort upp ett digert program för Matisse, som hade fått den mest professionelle guiden att blekna. Leo hade ju själv studerat florentinsk konst under många år, och nu ville han berätta om allt han hade lärt sig.

Matisse såg honom mer som ett efterhängset påhäng, som aldrig lämnade honom ifred för egna studier av konstverken. Att Matisse blev irriterad märkte förstås Leo, som blev sur och förnärmad. Den spänning som då uppstod mellan dem, blev droppen som gjorde att Leo aldrig skulle köpa någon mer målning av Matisse.

En av de många minnesbilderna från Florens, som Matisse skulle ta med sig hem, och få inspiration av, var Botticellis Venus födelse.

Under sin vistelse i Italien blev Matisse måttligt imponerad. Inte ens verk av renässansens mästare, venitianerna Titian och Veronese, tilltalade honom. Han tyckte att deras målningar var tillverkade för kyrkan och de förmögna furstarna, och att konstnärerna hade sänkt sig till samma låga nivå som deras gynnare. Upphovsmännen hade större fallenhet för det fysiska än det andliga, menade han.

Det enda som gjorde ett bestående intryck på Matisse, under den här resan var, förutom Venus födelse, Giottos utsmyckning (fresker) av Scovegni-kapellet i Padua, och i viss mån även Duccios Maestà i Siena.

När Matisse kom tillbaka till Collioure kände han ett trängande behov av att börja måla igen. Inspirerad av vad han hade sett i Italien, främst då Venus födelse och Giottos fresker, påbörjade han nu den stora målningen Le Luxe, där han ställer sin egen syn på lyx mot den venetianska renässansens jordiska fröjder.

Målningen utgörs av en skönhet med högburet huvud som uppvaktas med blommor av en tjänarinna, medan en annan hukar sig vid hennes fötter. Bildens bakgrund i är tagen från Collioures höjder.

Matisse gjorde senare också en andra version av Le Luxe. En kraftigt förenklad och kompaktare bild, med en teatrisk bakgrund, i syfte att förstärka liknelsen med en fresk.

Under sin vistelse i Collioure blev Matisse kontaktad av den karismatiske filosofen Mécislas Golberg, som han hade träffat hos skulptören Bourdelle för sex år sedan. Han hade följt Matisse sedan dess och ville nu ägna honom ett helt nummer av sin konsttidskrift La Cahiers. Han ville att Matisse själv skulle skriva om sin konstfilosofi, försvara den och illustrera den.

Eter att ha varit mycket tveksam, så lät sig Matisse övertygas och skrev då en essä under rubriken En målares anteckningar. Även den frispråkige Apollinaire skulle medverka i tidskriften med en intervju av Matisse, som hade noggrannt förberetts av Golberg. Det resulterade i en artikel som sågades av Louis Aragon: ... så till den grad oentusiastiskt, finns inte i hela Apollinaires författarskap. Den sluge Appollinaira hade till den milda grad missbrukat Golbergs förtroende och gjort Matisse till en slåtstuken figur.

Goldberg avled på ett sanatorium nära Fontainebleau i slutet av året. Han fick läsa vad Matisse hade skrivet, men det sista numret av hans tidskrift fick ges ut postumt året därpå. Apollinaires skymf av Golberg skulle Matisse aldrig glömma.

En mer vederhäftig bild av Matisse gav Michael Puy i sin essä Les Fauves (Vilddjuren) i den presigefulla tidskriften La Phalange. Michael, bror till Matisses vän Jean Puy, var betydligt mer initierad än Apollinaire, som mest gjorde inslag i skvaller-pressen den här tiden.

Michael Puy placerar Matisse som ledare för den skola som följde efter imressionism. Han framställer honom som en seriös, hängiven och disciplinerad målare, utan tillstymmelse till någon brutalitet och absolut inget vilddjur.

Anslutningsvis poängterar han Matisses behärskade sida, men också att: Han inriktar sig på sitt mål med sådan kraft, och är så uppfylld av sitt motiv, att han glömmer allt annat. I sin passion att dekorera riskerar han att förlora känslan för proportioner.

Höstsalongen 1907 inleddes, redan innan vernissagen, med en kontrovers som Matisse aldrig skulle glömma. Salongens president Franz Jourdin ville refusera Matisses La Coiffure. När juryn inte ville gå på hans linje, trots hans hans många försök, drog han till med ett sista desperat taskgrepp: De som röstar för Matisse - för det här verket - är inte hans vänner.

Salongen skulle bli en stor framgång för Matisse. Sarah och Michael Stein köpte Musiken (skiss) och Kvinna i en röd madrasmuslin (huvudbonad). Dessutom lånade de Le Luxe I för påseende.

Det tyska målarparet Oskar och Greta Moll, som hade besökt salongen, blev inbjudna av deras gemensamme vän Hans Purrman till en privat visning hos Matisse på 19, Quai Saint-Michel, där de föll för Tre badande. Föutom den, så köpte de ett Porträtt av Allan Stein och ett par små skulpturer. Detta var början till en av de bästa Matisse-samlingarna i Europapå den tiden.

Det var troligen Sarah Stein som kom på den lysande idén att starta en liten målargrupp med Matisse som lärare. Intresset på Academie Colarossis tecknarkurs var stort hos en del elever.

Efter moget övervägande gick Matisse med på förslaget. Den första elevgruppen bestod av Sarah Stein, Hans Purrmann, Leo Stein, makarna Moll, Anette Rosenschein och Max Weber. De hyrde en lämplig lokal i det övergivna klostret Covert des Oseaux, där Matisse hade en ateljé sedan tidigare. Då utökades också gruppen med ytterligare några elever.

Matisse inspekterade elevernas arbete en gång i veckan och han tog inget betalt för sina tjänster. Mac Weber hade sin version om stämningen i gruppen:

De tre första dagarna innan Matisse kom på besök var alla fulla av förväntan och oro, eftersom vi kände att en blivande mästare skulle komma för att upplysa oss om och leda oss ur kaos in på den rätta vägen.

Vid årskiftet 1907-1908 fick alla hyresgäster i Couvent des Oiseaux lämna sina lokaler. Matisse hittade då ett annat gammalt övergivet kloster i korsningen mellan Boulevard des Invalides och Rue de Babylone. Där fanns plats för både hans familj, en ateljé och kursverksamheten. Dessutom hyrde han in sig på den närliggande herrgårdsbyggnaden som idag rymmer Musée Rodin.

Äntligen hade alla pusselbitarna fallit på plats. Hela familjen kunde samlas under ett och samma tak, man kunde plocka fram och pynta hemmet med allt som hade varit undanställt tidigare på brist av utrymme.

I herrgårdsbyggnaden kunde man nu också äntigen bjuda in sina vänner på middag. I denna vänskaps-krets ingick, förutom paret Michael och Sarah Stein, nu också bland andra Hans Purrmann, paret Oskar och Greta Moll.

Matisse lämnade nu alltså sin trånga ateljévåning på 19, Quai Saint-Michel efter många år.

Matisse var en mycket skicklig och omtyckt lärare, som frikostigt delade med sig av sin erfarenhet och gav goda råd. Han minns ju vilka svårigheter han själv hade ställts inför som ung målare, och hur han hade bemästrat dom.

Hans undervisning var metodisk. Steg för steg ledde han sina elever framåt. De fick börja med att teckna innan de fick ta till penslarna. Sedan var det studier av gamla mästare på Louvren...

De här lilla gruppen var som en enda stor familj. Men ryktet spred sig snabbt om Matisses utmärkta gratisskola, så fler och fler elever sökte sig dit. Greta Moll minns hur det var:

Matisse var alltid så öppen, så generös med att dela med sig av sina kunskaper och erfarenhet. Så stimulerande, intellegent och metodisk han var som lärare under dessa första lyckliga månader.

I mars hade Matisse fullbordat sin målning Badare med sköldpadda, som han hade påbörjat redan förra sommaren i Collioure. Syskonen Stein hade varit spekulanter på den, men hade ingen plats för den stora duken som mätte ca 180 x 220 cm. Den köptes i stället av Ernst Osieaux, som var ivrigt påhejad av Hans Purrmann.

Det här årt ställde Matisse inte ut någon målning på Salon des Independants. Men i samband med utställningen träffade han den ryske samlaren Sergei Shchukin, som tillsammans med sin landsman Ivan Morozov besökte hans nya ateljé på Boulevard des Invalides.

Båda blev väldigt förtjusta i Badare med sköld-padda. Shchukin hade blivit så förtrollad av målningen, att han ville att Matisse skulle häva Osieauxes tidigare köp av målningen. Men Matisse vägrade både att häva köpet och att måla en kopia till Shchukin.

Sergei Shchukin tycks ha förlorat allt som var av betydelse här i livet. Hans yngste son hade begått självmod, hans hustru hade dött hastigt och nyligen hade hans yngre bror hittats skjuten i Paris.

I sina försök att fylla sina tomrum hade han börjat resa en hel del och samla på konst. Det sägs att efter sin hustrus bortgång hade rest till Egypten och där besökt ett kloster i Sinai-öknen. Där lär han ha sett en ung munk sitta och kopiera en reproduktion av Matisse med sina hemmagjorda färger.

Hur som helst, Shchukin och Matisse skulle nu knyta vänskapsband för livet - band som byggde på ömsesidig respekt och förtroende. Att det också skulle medföra att Matisses liv skulle förändras rent materiellt var bara en bonus.

Matisse påbörjade nu ytterligare en av sina stora strandmålningar. Denna gång med några ungdomar som spelar "ett klotspel" (kanske Boule). Han målade den förhållandevis snabbt, men när den var färdig ville han inte lämna den ifrån sig.

Visserligen var Sergei Shchukin otålig, men han accepterade ändå Matisses vilja. Han skulle aldrig någonsin ha några invändingar, när Matisse tog en målning under omprövning, och kanske till och med måla om den. Innan han reste tillbaka till Moskva den våren hade han emellertid beställt en väggmålning till sin matsal och en mindre målning på samma tema som Nymf och satyr.

Enligt Purrmann ska Shchukin, innan han reste hem, ha varit ute på något som liknade ett plundringståg på allt av Matisse som han kom över. Att pengarna spelade mindre roll för honom gjorde att prisnivån för Matisses verk höjdes avsevärt.

När sommaren kom, och eleverna på Matisses skola hade lämnat ateljén, så var Matisse i full gång med sin stora väggmålning åt Sergei Shchukin. Den skulle gå i blått, så att den kunde matcha den häftigt gula färgen i alla Gauguin-målningar som redan hängde i Shchukins matsal.

I denna målning skulle Matisse luta sig mot sin egen målning La Dessert, som han gjorde redan 1897. Men den här skulle göras i en betydligt enklare form, där färgen fick en mer dominerande roll.

När han var i det närmaste färdig med sitt stora stilleben var Amélie tvungen att resa till Pergignan, där hennes mor hade insjuknat. Själv gjorde han då ett avbrott, efter ett ansträngande arbete, och följde med Purrmann till Tyskland på en ren nöjesresa.

När Matisse kom tillbaka till Paris fullbordade han sin målning, som nu kallades Harmoni i blått. Han fick ett mycket positivt gensvar av de som såg den. Vollard hade godkänt den och den fotograferades. Alla verkade nöjda med vad Matisse hade presterat.

Men när sedan Shchukin kom för att besiktiga sitt konstverk var det inte Blå hermoni han ställdes inför, utan Röd harmoni. Matisse hade helt enkel gjort om målningen, som han själv tyckte. Blått hade blivit rött.

Men Shchukin misströstade inte, utan accepterade målningen som den var. Han var nöjd, även om han inte kunde hänga den i matsalen som var tänkt. Då hade den tagit död på allt som Gauguin hade gjort.

Matisse fick det tragiska budskapet om sin svärmors död när han höll på som bäst att byta färg på sin Harmonimålning. Det tog hela familjen väldigt hårt. Men efter begravningen i augusti, då famljen hade återvänt till Paris, var det dags att planera för årets Höstutställning.

Den här gången ingick Matisse och Marquet i utställningsjuryn, och i den rollen fick de vara med om att refusera samtliga dukar av Georges Braque. Han hade nu börjat producera målningar i samarbete med Picasso. Enligt Louis Vauxcelles bestod deras målningar av små kuber. Därmed hade han också myntat namnet kubism för en ny konstriktning.

Braque, som hade varit en av de ledande fauvisterna, hade gått och blivit kubist.

Som jurymedlem fick Matisse ta med så många duker han själv önskade på Höstsalongen. Det blev hela elva målningar och en del teckningar. Det var första gången som Harmoni i rött visades officiellt, och då under namnet Väggmålning för matsal.

Den stora tavlan blev naturligvist det stora samtalsämnet. De flesta var mycket positiva. Även Matisses belackare var tvungna att motvilligt erkänna hans storhet.

Men tyskarna var ännu inte mogna för Matisses konst. På Cassirers galleri i Berlin chockades man redan när man packade upp lådorna från Paris. Där fanns bland andra Blå modell: Minne från Basra och Harmoni i rött. Vid den kommande utställningen förpassades de till ett annex, men även där blev de häcklade av både publik och press.

Tänkvärt av Matisse:

Jag försöker införa lugn i mina målningar och omabetar dem tills jag har lyckats med det.

Säg att jag ska målar en kvinnokropp - jag skänker den grace, behag, men så gäller det att ge den något mer. Jag koncentrerar, eller förtätar, kroppens innebörd genom att utforska dess väsentliga linjer. Behaget blir då mindre uppenbart vid första anblicken, men bör i längden visa sig i den nya bild jag har fått fram. Den kommer också att ha en bredare och mer fullödigt mänsklig innebörd.

En snabb tolkning av ett landskap ger inte mer än ett kort ögonblick av dess varaktighet och tar risken att förlora en viss charm för att erhålla något mer stabilt och beständigt.

Efter förnedringen på utställningen i Berlin fick Matisses hustru återigen träda in och trösta sin nedstämde make. Men innan de skulle återvända till Paris skulle de besöka Karl Ernst Osthaus, en av Matisses få beundrare i Tyskland. Denne samlare hade sin hemvist i Hagen inte långt från Essen i Ruhr-området, där han hade grundat Folkwang Museum.

Osthaus hade tidigare köpt fem målningar av Matisse och var nu på väg att köpa en sjätte. Matisse var nu mest intresserad av att se sin egen mosaikserie av en våldtäkt, som han hade sålt till honom för en tid sedan. Men först ville Osthaus visa honom sin senaste investering. Det var en installation i ett nybyggt krematorium, som låg i ett dystert industriområde.

Denna regniga eftermiddag ställdes Matisse inför ett makabert skådespel. Han möttes av en dov orgelmusik, med en kista som sänktes ner på marken framför honom. Ett practical joke som fick den redan hårt prövade Matisse att tappa andan: Min gud, en död kropp!

När Matisse kom hem till Paris igen, tagen av händelsen hos Osthaus, möttes han av en ny chock. Ett stort paket väntade på honom från en för honom okänd amerikansk student som hette Thomas Whittemore.

Det visade sig vara en stor lagerkrans, som en tröst för den misslyckade utställningen i Berlin. Något som Matisse misstolkade, han såg det som ytterligare ett av de många påhoppen - ännu ett practical joke. Han hade då muttrat bistert: Men jag är inte död än.

Men vad Matisse inte visste då, var att det var uppriktigt menat från denne Whittemores sida, och att han i honom skulle få ännu en vän för livet.

I januari 1909 fullbordade Matisse en målning på samma tema, som den mosaik som han hade levererat till Osthaus, under samma namn: Nymf och satyr. De var inspirerad av en målning av Cézanne som heter The rape (Våldtäkten). Ett kärt ämne, som har fascinerat målare sedan urminnes tider.

Målningen Nymf och satyr var öronmärkt för den ryske samlaren Sergei Shchukin, som nu började få mycket av Matisse på väggarna hemma i Moskva. Så fort han fick se målningen insåg han att den var för vågad och  inte passade ihop med de andra av Matisse - den måste få hänga för sig själv, kanske lite i skymundan. Men annars var Shchukin inte så försynt. Han lär ha haft som motto: Om du får en psykologisk chock framför en målning, så köp den direkt!

En annan rysk rik samlare från Moskva var Ivan Abranov Morozov - en vän, men också konkurrent, till Sergei Shchukin. Han hade handlat en del av Maurice Denis, nu senast sju paneler i nyklassisk stil för sitt musikrum, som handlade on Eros och Psyke.

Efter den senaste Höstsalongen tänkte han använda sig av Matisse för att dekorera sin matsal. Men han ändrade sig och beställde ytterliga några verk av Denis. Det blev i stället Shchukin som nu beställde väggmålningar av Matisse.

Matisse skulle aldrig glömma när han och Shchukin, över en lunch på den fashionabla Restaurant Larue i Paris, kläckte idéerna till målningarna Dans och Musik. Efter det här mötet skrev Shchukin till Matisse om vilken uppståndelse Denis verk hade väckt:

Jag hoppas att när de får se dina dekorationer, så kommer de beundrande utropen att tystas ner... Nu talar de om det som ett stort mästerverk. De skrattar lite åt mig, men som jag alltid brukar säga: "Skrattar bäst som skrattar sist".

Matisse kände nu pressen på sig att prestera något som skulle tilltala sin uppdragsgivare Shchukin. Han reste då söderut, som han brukade för att ladda sina batterier och försöka åstadkomma något bra. Den här gången reste han till Cassis, också vid Medelhavet, där han tog in på Hôtel Cendrillon.

Här träffade han socialistpolitikern Marcel Sembat, som han kände väl. Sembat var också bekant med trakten, så han visste en del att berätta. Bland annat så visade han Matisse en vik, där ett fantastiskt naturfenomen gjorde att det blå havet med sitt vita skum pressades ihop mellan klipporna och kastade upp små bladliknande partiklar i solskenet. Det var härifrån Matisse fick sin inspiration till rörelsen i sin målning Dans.

Matisse kom tillbaka från Cassis med två skisser, som han översände till Shchukin. Den ena med en ring av dansare, och den andra med en grupp av badande kvinnor. Sedan följde en intensiv brevväxling mellan Paris och Moskva.

Shchukin hade blivit blev både förtjust och förskräckt när han fick se Matisses utkast. Han förklarade för Matisse att den kultiverade sociteten i Ryssland, med sina semi-orientaliska normer, skulle göra det omöjligt för honom att ha något så uttalat sexuellt, som nakna dansande kvinnor, i sin entréhall.

Han ville inte provocera mer än han redan hade gjort, så han föreslog Matisse att antingen drapera det nakna, eller göra två mindre dukar som han kunde placera mer i skymundan.

Men det dröjde inte länge förrän Shchukin ändrade sig och inte brydde sig om följderna, så han gav Matisse klartecken och skickade en formell beställning på de två stora målningarna Dans och Musik. Matisse konstaterade: Det krävde mod för att måla dem, men det krävdes också mod för att beställa dem.

Vid sidan av sitt eget arbete hade ju Matisse också elever som studerade under hans ledning. Det som från början hade varit en blygsam grupp vänner, och deras vänner, hade nu vuxit till ett trettiotal - och de skulle bli ännu fler.

Den populära Académie Matisse samlade studenter från hela Europa och Amerika. Här fanns många skandinaver, framför allt då svenskar. Totalt var det ett fyrtiotal svenska konststuderande, som utbidades under Matisses ledning. Bland dessa fanns bland andra konstnärsparet Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén.

De flesta av Matisses elever levde under knappa förhållanden. Matisse kommer själv ihåg när han kom till Paris - fattig, hungrig och en torftig skrubb att sova i.

Isaac Grünewald lär ha varit en av de mest utsatta. Han tillbringade sin första vinters kvällar på de billiga dansställena uppe i Montmartre, hellre än att sova i sitt ruggiga råttbo till hyresrum.

När nattklubbarna stängde fick han traska den kyliga halvmilen ner mot Seine och upp till Montparnasse. Där fick han vänta tills att någon vänlig kypare skulle låsa upp dörren till Café de Versailles klockan sex på morgonen. Efter någon timmes sömn på en bänk i caféet var det dags för morgonpasset klockan åtta på Académien.

Än värre var det för kvinnorna. Ensamma unga damer kunde ju inte ränna runt på Paris gator under nätterna och sova på caféer. De flesta hade någon form av äldre manligt beskydd. Men det var fortfarande inte så vanligt att konstskolorna tog emot kvinnliga elever över huvud taget.

Flera av Matisses elever bodde i samma byggnadskomplex som han själv och familjen. Två ryskor delade rum på vindsvåningen.

Den ena var Maria Ivanovna Vasilieva, som hade en utbildning på en konstskola i Sankt Petersburg. Hon skulle senare bli känd som kubist under namnet Marie Vassilieff. Hon startade också en egen skola: Académie Russe, som sedan blev Académie Vassilieff. Men det som man minns mest av henne var hennes soppkök, och det nav hon utgjorde, för de fattiga avantgardisterna under Det första världskriget. Nu livnärde hon sig som frilansskribent för rysk press och hon översatte även Matisses: En målares anteckningar till ryska.

Den andra ryskan, som var sex år äldre än sin rumskamrat, hette Olga Markusovna Meerson. Hon var redan etablerad som målare och hade fått lovord från den ordinarie Parissalongen. Hon hade en gedigen konstutbildning. Redan som trettonåring hade hon blivit antagen till Moskvas prestigfyllda konstskola och efter åtta år där hade hon varit elev till Vassily Kandinsky och med i konstgruppen Phalanx i München.

När hon kom till Paris hade hon blivit så fascinerad av Matisse och hans färgstarka måleri att hon sökte sig till honom och hans Académie.

Matisse, som kände till hennes bakgrund, ville först inte ha henne som elev. Han berättar själv: Jag gjorde klart för henne hur mycket hon redan behärskade och hur mycket av det som hon skulle förlora genom att lämna den officiellt godkända vägen.

Men Olga var obevekling och sa sig vilja lämna sin framtid i Matisses händer. Till slut gav Matisse med sig och tog det ödsdigra beslutet att anta henne, på det villkorer att hon tänkte över sitt beslut under fjorton dagar.

Olga skulle inte bara bli Matisses elev, utan också han modell och samtalspartner. Huruvida de hade någon sexuell relation är tveksamt, men så mycket står klart att deras umgänge skulle senare förorsaka svartsjuka och slitningar i Matisses äktenskap.

Matisse skulle bli känd för sina emotionella relationer till sina modeller. Först då kunde han gör dom rättvisa i sina målningar. Något som hans hustru Amélie oftast accepterade, och ibland skulle de till och med betraktas som familjemedlemmar.

Matisse kunde inkassera hela 27 000 franc av Shchukin för de båda målningarna Dans och Musik, även om de inte hade levererats ännu. För första gången stod nu familjen Matisse på en stadig ekonomiskk grund.

Men inget var för givet. Plötsligt fick den franska staten för sig att bjuda ut Couvert du Sacré-Coeur till försäljning, och än en gång fick Matisse leta upp ny en bostad för sin familj och en ateljé för sig själv. Hans ständigt växande skara med elever skulle få vara kvar ett tag.

Att hitta något passande ojbekt inne i Paris var omöjligt, så han sökte i utkanterna. Han hittade ett lämpligt hus, som låg för sig själv uppe på en höjd i Issy-les-Moulineaux, strax sydväst om stadskärnan. Familjens nya adress skulle bli 42, Route de Clamart.

Familjen Matisse skulle tillbringa den här sommaren i Cavalière, en liten ort vid Medelhavet, som om möjligt var ännu mer avskuren än Collioure där de brukade vara. Där hade Matisse hyrt en hus, Villa Adam, som hans gode vän Henri-Edmund Cross hade förmedlat.

Marguerite som hade fått genomgå ännu en besvärlig halsoperation (trakotomi), hade nu repat sig så pass att även hon kunde följa med. Det skulle bara bli bättre i det varma kllimatet med friska havsvindar.

När hans Académie hade stängt för terminen så gjorde Matisse en rekreationsresa till sin barndomsvän LéonVassaux, som nu var läkare i Normandie.

Först därefter reste hela familjen till Cavalière. Matisse hade då tagit med sig modellen Loulou Brouty från Paris, som ganska omgående skulle bli en i familjen - liksom Rosa Arpino hade blivit i Collioure.

Vädret var dåligt när de kom till Cavaliére och skulle så förbli under hela sommaren. Matisse skriver ett par brev till Manguin, som hade varit där något år tidigare. Det första brevet verkade inte så lovande: Jean fick påssjuka och jag fick ingenting uträttat - modellerna fryser och jag är vresig... men annars är det bra bad och båtturer... Jag har lärt Brouty att simma....

I augusti hade läget förbättrats, då han skriver: Jag har gjort framsteg. Nu kan jag dyka och simma under vattnet, jag kan till och med plocka upp en sou (mynt) från botten på fyra meters djup. Arbetet har inte förflutit så bra som jag hade önskat, men vi är nöjda ändå - både min hustru och jag.

Matisse skickade också en hälning till Harriet Levy, förmodligen som tack för att hon hade köpt Flickan med gröna ögon av honom.

När Matisse skrev brev eller kort till någon brukade han skicka med en humoristisk liten teckning.

Som var vanligt här nere på Medelhavskusten besökte konstnärer ofta varandra. Makarna Matisse besökte makarna Cross i St-Clair. Inte så muntert precis eftersom hans vän hade blivit sämre och nu bara låg i mörker och väntade på att dö av sin cancer.

De besökte också poeten Jean Nao och hans fru i Le Lavandou. Själva gästades de av Sarah och Michael Stein med sonen Allan.

Den harmoni av form och färg, som Matisse hade fört med sig från Cavalière var både oväntad och överraskande, även för hans djärvaste beundrare.

Marcel och Georgette Sembat hade kommit förbi en dag i Issy, för att titta på vad han hade presterat under sommaren. De chockades av Rosa modell (Sittande modell): Vi stod där och stirrade på henne, förbluffade och förbryllade, så väsensskilt från var vi var vana vid. Den påminde om verk av de kinesiska och japanska mästarna.

Matisse förklarade: Ni förstår... Jag ville inte bara måla en kvinna. Jag ville måla alla mina intryck från södern.

Sembat insåg att den här kombinationen av grönt, blått, rosa och indigo (cyan), skulle ses som en helhet. Han köpte målningen, som han sa sig uppfatta som ett ägg - ägget som var embryot till de stora dukar som skulle följa i nästa decennium.

Så snart Matisse hade återvänt från från Cavalière och installerat sig i sitt nya hus i Issy-les-Moulineaux ägnade han sig nästan uteslutande åt att slutföra sitt uppdrag år Sergei Shchukin med  målningarna Dans II och Musik.

Arbetetet krävde hans psykiska närvaro dygnet runt och han försummade under tiden sin familj. Men hans hustru visste ju redan från början att hon alltid skulle komma i andra hand. Att måla var det han prioriterade.

De här målningarna skulle bli klarare och mer distinkta än de tidigare på samma teman. Han hade helt klart för sig hur han såg på slutresultatatet av Dans II: Det jag vill åstadkomma är ett verk i balans - en målning som inte stör eller förvirrar människor. Jag önskar att alla de som är trötta, slitna på gränsen till sin uthållighet, ska finna ett lugn och en avkoppling i min målning.

Huset som Matisse hyrde i Issy-les-Moulineeaux hade en intilliggande tomt, som också ingick i avtalet. Här skulle han uppföra en flyttbar ateljé efter egen konstruktion. Han hade redan i juni 1909 anlitat en byggnadsfirma som leverantöt, efter att ha fått ett bra anbud,

Ateljén var enligt avtalet på plats lagom tills Matisse kom tillbaka efter sin vistelse i Cavalière. Ateljén var både ljus och rymlig, Här skulle han tillbringa många timmar och utföra flera av sina kommande stora mästerverk.

I anbudet från byggnadsfirmar står bland annat att läsa:

Efter Ert bösök har vi nöjet att informera er om att förse Er med en flyttbar ateljé baserat på den intilliggande ritningen, nämligen; Mått 10 meter x 10 meter, axel till axel, för varje stolpe -golvet höjt 0,15 meter - väggarnas höjd 5 meter, skjulliknande tak, långsidan ca 8 meter, glassidan 3,50...