capstantia

De ödesdigra Skotten Sarajevo den 28 juni 1914, då ärkehertigen Franz Ferdinand av Österrike mördades av en serbisk nationalist, var inget som bekymrade fransmännen. Inte heller det krig, som attentatet ledde till en månad senare. Möjligtvis var det de som lyfte på ögonbrynet då Tyskland förenade sig med Österrike-Ungern i kriget mot fienden Serbien.

Tyskarna verkade inte ha förstått vad det hela handlade om från början, utan började nu få idéer om att det nu också var dags att vidga sina egna gränser. De blev aggressiva både väster- och österut.

Krig förklarades mot både Frankrike och Ryssland. Även England kom med i kriget på den franska sidan. Nu blev det fart på krigs-karusellen. Nation efter nation tillstötte. Inte mindre än 158 länder medverkade i de två stridande allianserna. Det Första världskriget var ett faktum. Ett krig som skulle sluta med att 10 miljoner fick släppa livet till.

Att det nu var allvar fick många fransmän inte klart för sig förrän man hade börjat mobilisera landets reserver den 1 augusti. Redan ett par dagar senare, den 3 augusti, förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Då hade redan överfulla tåg med franska soldater börjat rulla mot Alsace och den schweiziska gränsen. Man trodde nu att man enkelt, och innan vintern, kunde återta vissa områden, som man hade förlorat tidigare till Tyskland.

I Paris hade bussarna slutat gå och alla taxibilar var upptagna av att transportera soldater till järnvägs-stationerna. Skyttekompanier hade gjort sig redo i Tuilerieträdgården och soldater med påsatta bajonetter vaktade broarna över Seine. Teatrar och andra nöjesställen hade stängt. Över en natt så steg matpriserna och det bildades långa köer utanför bankerna.

Matisse, Marquet, Camoin, Manguin... Alla väntade de på att bli inkallade, som alla andra fransmän mellan 18 och 48 år. Matisse fann det, för en gångs skull, vara omöjligt att arbeta. Han sysselsatte sig nu mest med sitt fiolspelande.

Eftersom tidningarna hade censurerats kunde man inte heller följa utvecklingen vid fronten. Så mycket visste man emellertid, efter ett tag, att tyskarna hade våldtagit Belgien och Luxemburg. De var nu redan  i Matisses hemtrakter runt Bohain.

Då hade de franska styrkorna hunnit inkassera flera nederlag, även om de hade haft god hjälp av de tillskyndande engelsmännen. Enbart slaget vid Charleroi hade krävt 40 000 fransmäns liv. Senare skulle tyskarna också inta Saint-Quentin, som de också hade gjort för fyra decennier sedan.

Det första livstecknet från Matisses hemtrakter vid Bohain kom den 29 augusti. Det var en kort kommuniké, som sa att den bedövade och passiva nationen Frankrike hade förlorat ett område norr om floden mellan Somme och bergen Vogeserna.

Den 2 september hade tyskarna passerat floden Oize och befanns sig i Senlis knappt fem mil från det centrala Paris, där man nu också kunde höra det dova ljudet från kanoner.

I all hast restes man nu i Paris, barrikader av jord, slipers och rullad taggtråd, för att blockera gatorna. En halv miljon parisare följde nu också regeringens exempel genom att fly söderut, vilket orsakade tumult och kaos på vägar och järnvägsstationer. Många brydde sig inte ens om vart tågen gick, som de hade hoppat på i panik. Bara att de gick söderut.

Matisse fick nu en officiell begäran att ställa sitt hus i Issy till förfogande, som militärt högkvarter. Det låg strategiskt till, nära Fort Issy-les-Moulineaux och flygfältet. Så nu fick Matisse och Amelie tömma det, innan de i all hast, tillsammans med Marquet, kom med ett tåg till Nantes, för att därifrån klångla sig vidare till Collioure. Barnen hade redan skickats till sin morfar och gammelmoster i Toulouse.

Efter många strider under tyskarnas offensiv mot Paris kunde äntligen fransmännen och deras allierade vinna ett slag vid floden Marne. Där hejdades tyskarnas månadslånga segertåg mot Paris, och det skulle också bli platsen för ett fyraårigt ställningskrig i skyttegravar. Då fick alla Paris taxibilar en ny uppgift, nämligen att transportera soldater till och från fronten. Därför kom de att kallas Taxi de la Marne.

Familjen Matisse återsamlades i Collioure - i huset, som de hade hyrt tidigare på Avenue de la Gare. De tänkte nästan omgående på pojkarnas fortsatta utbildning, eftersom deras skola i Noyon nu låg i ett ockuperat område.

De hittade en lämplig handledare i grannskapet, som var villig att ta sig an uppgiften. Denne handledare visade sig ha ett par från Paris som hyresgäster. Det var så Matisse fick kontakt med makarna Juan och Josette Gris. Matisse kände till Gris förflutna, som en kubistisk vän till Picasso.

Det visade sig nu att makarna Gris hade hamnat i en ekonomisk knipa, på grund av att Juan Gris inte längre hade någon inkomst. Konsthandlaren Kahn-

weiler, som tidigare hade sponsrat honom med en månatlig summa pengar, hade nu som tyskt lämnat Frankrike.

Matisse, som hade varit i samma situation vid Gris ålder, visste hur det kändes att plötsligt bli utan inkomst. Så han och Marquet tog med sig Gris till en annan av Picassos vänner i Céret, skulptören Manuel Manolo, som lovade att hjälpa Gris, tills Matisse hade hittat någon annan lämplig mecenat i Paris.

Det enda Matisse förmådde sig att måla den här tiden var en märklig duk med vertikala breda ränder. Det svarta fältet i mitten var utsikten genom ett fönster, sannolikt påverkat av krigets fasor. Han döpte den till Franskt fönster i Collioure.

Denna målning skulle inte visas offentligt förrän efter hans död. Men då skulle den, tillsammans med en del av hans målningar tidigare under året,  påverka flera amerikanska modernister - exempelvis Rothko, Diebenkorn och Barnett Newman.

Efter någon månad reste Matisse till Paris i affärer. Han stannade till i Bordeaux, där han träffade Sembat, som nu hade utnämnts till Minister för publika arbeten. Han ingick då i den regering, som hade lämnat Paris för Bordeaux. Av honom fick Matisse fick höra mer om tyskarnas brutalitet, än vad som stod i tidningarna. Sembat trodde också på ett långvarigt krig.

I Paris möttes Matisse av granatgropar runt vänstra stranden och Quai Saint-Michel. Huset i Issy var fortfarande intakt, men lite i oordning efter den militära stab som nu höll på att lämna huset. Han fick också höra en del skvaller: Att flera hade flytt till Amerika. Att Derain och Braque var inkallade. Att Picasso hade tagit ut 100 000 franc i silver från banken, innan det började hetta till…

Matisse tog nu kontakt med Gertrude Stein och övertalade henne att supporta Juan Gris med en blygsam månatlig summa för parets uppehälle. Pengar som Gris skulle betala tillbaka med målningar. Senare när paret Gris kom Paris fick Matisse höra att det aldrig hade kommit några pengar. Gertrude Stein hade ångrat sig, vilket gjorde att Matisse sa upp bekantskapen med henne. (Gris fick senare en ersättare till Kahnweiler i form av Leonce Rosenberg).

Matisse misslyckades också med sina försök att befästa sin egen ekonomiska ställning. Han besökte Félix Fénéon på Bernheim-Jeune, som bara kunde konstatera att marknaden var stendöd. Han telegraferade då till Shchukin, som svarade att man inte längre kunde skicka några pengar från Ryssland.

Matisse var bekymrad över sin situation och sin dumhet att bara hade skaffat sig två ryska ägg i samma korg (Shchukin och Morozov). Och eftersom marknaden inte längre fanns i Frankrike, så fick han försöka försörja familjen med det lilla han hade lagt undan.

De enda som Matisse umgicks med den är tiden, när han var ensam i Paris, var paret Juan och Josette Gris. De tillbringade ofta sina kvällar tillsammans och delade på kostnaden för maten. När Josette satt modell betalade Matisse det gängse arvodet. Matisse och Juan hade också mycket att prata om, inte minst om konst och då framför allt den kubistiska.

Matisse fick nu äntligen en rapport från sina hemtrakter vid Bohain. Det var vännen Camoin, som under hösten hade sin militära förläggning där. Han berättade i ett brev om förstörda odlingar, övergivna eldhärjade byar och befästningar omgivna av taggtråd och minfält...

De civila, som inte hade hunnit fly, fick klara sig bäst de kunde, efter vad tyskarna hade bestämt. De som bröt mot bestämmelserna riskerade att avrättas, och misstänkta hus brändes ner.

Tyskarna hade konfiskerat allt från skjutvapen, yxor, sågar och spadar - till boskap, transportmedel och bränsle. Bankerna var stängda, butikerna tömda och fick ingen påfyllning. Nu när vinter nalkas, så har folk i de ockuperade städerna och byarna bara det som de hade odlat i sina trädgårdar och vad som eventuellt fanns kvar i butikerna.

Matisses bror hade blivit bortförd till ett fångläger i östra Tyskland, tillsammans med bortemot 400 andra arbetsföra män i trakten. Deras sjuttioåriga mor bodde kvar i sitt hus i Bohain, men med sviktande hälsa. Hon hade viss hjälp i hemmet av en annan äldre kvinna, som bodde på andra sidan gatan med sin svärdotter.

Nästa porträtt blev raka motsatsen till det förra. Huvud i rosa och vitt var ett koncentrat av allt, som var frånstötande i kubistiska verk av Picasso,Gris och Duchamp.

Walter Pach kommenterade: Vad Matisse fruktade var att den kubistiska gruppens arbeten skulle få all känsla i en målning att försvinna med tidvattnet.

En annan målning, som Matisse gjorde i sin ateljé på Quai Saint-Michel vid årsskiftet, var Guldfisk och palett. Den var tänkt som en av de två återstående till Shchukin. Det är egentligen en kubistisk målning, men befruktad med en mystisk, otvetydig Matisstisk intensitet av känsla.

André Breton var lyrisk när han hade studerat målningen: Jag är övertygad om att Matisse aldrig har lagt ner så mycket känsla i någon annan målning.

Sannolikt, så ville Matisse i sin senaste målning visa, att även ett kubistiskt verk kunde kunde göras så att det blev tilltalande - om bara viljan och känslan finns.

Plötsligt fick Matisse en möjlighet att etablera sig på en ny marknad. Walter Pach hade trotsat kriget (business as usual) och kommit till Paris från Amerika, för att anordna en retrospektiv utställning av Matisse på Montross Gallery på Manhattan i New York. Sarah och Michael Stein lär ha haft ett finger med i spelet och sagt: Att nu är det dags för amerikanerna att bli ägare till Matisse.

Det var en vansklig uppgift att skeppa över Matisses verk den här tiden, men med en amerikansk orubblig envishet så lyckades man. Utställningskatalogen vittnar om att det var en diger samling konst. Bland annat en del teckningar och etsningar av Juan Gris hustru Josette.

Krigsåret 1915 skulle tveklöst bli Matisses minst produktiva någonsin. Han skulle ägna det mesta av sin tid och kraft åt att bakom kulisserna bistå sina vänner som krigade. I sin roll som målande observant hade fått en formell tillåtelse att besöka de illa åtgångna kvarteren i Senlis, som tyskarna hade bombarderat, plundrat och bränt ner, under sin reträtt.

Han tyckte att det var avskyvärt, en uppfattning som styrktes av ett brev från Camoin där han beskriver en annan värld, ett annat land:

Det omänskliga landet. Landet med skyttegravar. Ett namnlöst land fyllt med lera och snö - där man får krypa i avföring och förorenat vatten. Frysande, hungrig och törstig. Plågad av löss och råttor. Och allt detta i regnet av bomber, granater och visslande kulor.

Matisses hus och hem i Issy blev som en slags port mellan himmel och helvete. Här passerade många av Matisses vänner till och från fronten. Det blev ett himmelrike för de som återkom, och sista social utpost för de som var på väg mot kriget.. Bland dessa fanns Braque, Flandrin, Vlaminck, Puyoch många andra.

Hans tidigare fauvistiske parhäst André Derain hittade hos Matisses också en trygg plats, både för sin hustru och sina målningar, innan han skulle dra ut i fält.

Förutom att Matisse stöttade sina vänner på slag-fälten med brev och matpaket, så skickade han varje vecka hundra kilo bröd och kex till de som fanns kvar i Bohain.

Något som fick Matisse att börja agera kraftfullt, var tyskarnas omänskliga behandling av utmärglade franska krigsfångar, något som har beskrivits ingående i ett brev från Camoin. Han hade genast gått till verket, genom att göra avtryck av ett tiotal av sina etsningar i femton exemplar. Hela överskottet av det sålda skulle han skänka till Société des Prisonniers de Guerre, som verkade för en humanare behandling av krigsfångar.

Han var förvånad själv av det omfattande arbete, som han la ner på att hitta sponsorer för den här hjälpverksamheten - både i Frankrike och Amerika. Bland de som skulle bidra var bl a ett galleri i Boston, som skulle sälja teckningar till förmån för den här Sociétén. Den kände franske modeskaparen Jacques Doucet skulle bidra med en rejäl slant, och av bara farten köpte han också sitt första verk av Matisse...

Alla inblandade parter i kriget hade undertecknat den Haag-konversion 1907, som förbjöd kemiska stridsmedel vid eventuella krig. Men ändå använde båda sidor redan från början olika typer av tårgas.

Tyskarna stod för den första attacken med den giftiga klorgasen i det andra slaget vid Ypres 1915.

Sedan eskalerade både utveckling och användning av gaser från båda sidor. Under 1915 använde tyskarna den förrädiska fosgengasen, som var såväl osynlig som skadlig och dödlig. Den ökända senapsgasen, som orsakade mest lidande innan döden, användes av tyskarna i slutet av kriget 1917.

Under de här krigsåren, när Matisses målarlust tidvis lyste med sin frånvaro, så tecknade han en hel del. En av hans modeller det här året var den engelska violinisten Eva Mudocci, även känd som Edward Munchs musa. Han gjorde flera tecknade porträtt och etsningar av henne.

Det finns också de som hävdar att Eva Mudocci också var Matisses älskarinna. Men de flesta välunderrättade källorna menar att sådana rykten var ren lögn.

De ansiktsporträtt Matisse gjorde av Mlle Mudocci, började som i de flesta fall med en verklighetsnära avbildning, som sedan bearbetades i linje med hans egen uppfattning av modellens karaktär - i det här fallet med inslag åt det kubistiska hållet.

När Matisse återvände från en rekreationsresa till Marseille på hösten 1915, hade lusten att börja måla kommit tillbaka. Han började då tänka tillbaka på sina minnen från Marocko och Tanger. Förmodligen för att komma undan den annars så obehagliga verkligheten som bekymrade honom.

Förutom att han fortsatte med den påbörjade gigantiska duken Badare vid en flod, så började han på en ny målning efter gamla skisser från sin vistelse i Tanger. Den fick titeln Marockarena.

Han kommenterade sitt arbete för den italienske futuristen Severini, som ofta kom på besök till Issy: Problemet är att dominera verkligheten, och genom att extrahera sanningen genom att klä av den för sig själv.

Tidigare hade Matisses arbeten varit mer eller mindre realistiska. Nu ändrade han sin approach och sitt arbetssätt, genom att vända och vrida på sitt motiv och samtidigtt eliminera allt oväsentligt.

Ännu hade denna konstart inget namn, så Matisse var tvungen att improvisera, när han skulle förklara för Severini vad han höll på med:

Allt som inte är nödvändigt för balansen och rytmen i en målning är betydelselöst och menlöst, och måste därför elimineras. Det är så jag arbetar - att ständigt bryta ner arbetet. Som att beskära ett fruktträd.

Matisse, som följde utvecklingen på västfronten genom officiella bulletiner och sina krigande vänner, kunde i början av 1916 konstatera att kriget i viss mån hade förändrat karaktär. Nu fördes mer av ett ställningskrig från de stridande sidornas skytte-gravar.

Men oj, vad han bedrog sig. Det 21 februari började tyskarna bombardera den strategiskt viktiga staden Verdun i nordöstra Frankrike. Det blev ett fältslag, som anses vara ett av de längsta och blodigaste någonsin.

Slaget skulle pågå i nio månader och skulle kräva över en halv miljon döda, sårade och saknade. Det var ungefär lika många fransmän som tyskar, så siffermässigt kan man tala om ett oavgjort resultat. Andra såg bara två förlorare. Men fransmännen basunerade ut sig som segrare - de hade ju stått emot emot tyskarnas anfall och återerövrat tidigare förlorad mark.

Efter att Matisse hade fått preliminära rapporter från människoslakten i Verdun, fylldes han av tankar som varför inte han hade fått deltaga striderna. Men han kunde ju inte gärna ångra sig, för han hade ju inte haft något val. Han hade ju ansetts vara urtypen för ett kronvrak.

Nu fick han bara vara orolig för sina närmaste vänner vid fronten. Han hade ju varken hört av Puy eller Camoin på ett tag. Enligt rykten hade hade Puys skyttegrav utsatts för giftgas och Camoin skulle ha fått förflyttning till en camouflageförband. Han visste alltså inte om de var inblandade i slaget vid Verdun, eller kanske rent av döda.  Ovisseten tärde på hans innersta tanker.

Alla i familjen Matisse var fullt medvetna om att det var hans målningar, som stod för stabilitet, kontinuitet och sammanhållning i tillvaron. Trots alla de skandaler och omtumlande - ibland rent fientliga - händelser han hade utsatts för under åren.

För Matisse stod alltid arbetet och familjen vid hans sida, även när det blåste som värst. Under krigsåren var det nästan bara familjen, som kunde ge åter-koppling på det han åstadkom. Han satte stort värde på deras meningar och tog deras kritik på stort allvar.

Dottern Marguerites åsikter och kritik ansåg han vara mest värdefull. Hennes ärliga och insiktsikts-fulla kritiska ögon gjorde att han med åren betrakade henne som likvärdig en duktig profes-sionell konstkritiker. En uppfattning som skulle stå sig så länge han levde.

Matisse arbetade hela sommaren och hösten 1916 med Badande vid en flod, och den skulle inte bli helt färdig förrän efter årsskiftet. Målningen var egentligen tänkt att följa målningarna  Dans och Musik, som hade levererats tidigare till Shchukin i Moskva. Han hade alltså börjat på den redan 1909, och då skulle den målas i samma naturalistiska manér som de andra två.

Men hans sätt att tänka och måla hade förändrats med åren. Nu var han inne i en period med sin egen kubistisk stil, som byggde på att avskala allt oväsentligt. En konsart som han själv kallade "Konstruktion med färgade ytor" (ej att förväxla med Konstuktivism som uppfanns av ryska målare och användes bl a för propagandakonst ).

Under kriget hade besöken hos Matisse ändrat karaktär. Prichard satt fängslad i Tyskland, amerikanerna hade rest hem och de flesta andra var vid fronten. Nu var det nästan bara kubister, som var nyfikna på vad Matisse höll på med. De ville diskutera hans konst och jämföra den med sina egna böjelser.

Gris, Severini och poeten Pierre Reverdy tillhörde de mest frekventa besökarna i ateljén i Issy. Bland de mer sporadiska besökarna fanns Jean Metzinger, Albert Gleizes, André Lothe, Diego Rivera… Nästan alla var de anslutna till den kubistiska Groupe de Puteaux (Section d'Or).

Det fanns många olika åsikter och kommentarer runt Matisses egen variant av kubism. Lothe ska sagt att Matisse bara kunde förklara sina teorier när han var färdig och såg vad han hade gjort - till skillnad från en verklig kubist. Medan Severini hade en helt annan uppfattning: Matisse visste precis vad han ville åstadkomma redan innan han gick till verket.

Det var ända sedan studentiden Matisse var ute festade. Nu deltog han två middagsbjudningar i sin före detta elev Marie Vassilieffs atelje. Båda bjudningarna för att hedra vänner och hjältar, som hade återvänt från kriget.

Den ena var samma dag, den 31 januari,, då han fyllde 47 år. Då hyllades den skadeskjutne hemvändaren Guillaume Apollinaire. Den andra festen, bara fjorton dagar senare, gällde firandet av Georges Braque, som också han hade blivit hemförlovad efter en krigsskada.

Marie Vassilieff  hade om dagarna öppet hus i sin ateljé för de många fattiga och hungriga konstnärer, som fanns kvar i Montparnasse under kriget. Här kunde de få sig ett skrovmål och ett glas vin för några centimer.

Det var svårt, nästan hopplöst, att få tag på en modell i dessa krigstider. Georgette Agutte, en gamal skolkamrat, hade hört talas om Matisses klagan över bristen på modeller och kunde då rekommendera en italienska vid namn Lorette (Laurette).

Det visade sig att hon var den perfekta modellen. Lorette började posera för Matisse i november 1916 i en första serie av dukar, som inleddes med Italienskan. När hon sedan hade övertygat honom med sin personlighet och utstrålning, blev hon hans favoritmodell under de kommande tolv månaderna. 

Lorette var enastående modell. Hon var självsäker, uttrycksfull och anpassningsbar. Hon var en teaterbegåvning, som kunde spela olika roller. Byta från sitt äkta jag, till en lyxig graciös kvinna.

Hon kunde växla mellan olika sinnesstämningar, se yngre eller äldre ut, och även ändra kroppsform - göra sig liten eller stor, smal eller fyllig. Alldaglig, sexig, bedagad... Hon kunde sova som en katt, och hon kunde sitta hopsjunket slumrande utan att förlora sin nobla värdighet.

Matisse målade henne från olika vinklar och i exotisa kläder och outfits. Men mest blev det naturliga poser - sittande, liggande och det hjärtformade ansiktet, med de skarpa dragen och det korpsvarta lockiga håret.

Under det här året gjorde Matisse ett femtiotal målningar av sin favoritmodell  Lorette - i olika poser och varierande stilar. Alltså i genomsnitt en målning i veckan. Förutom alla de skisser och teckningar som låg till grund för dessa.

För att variera sitt motiv hände det att han också anlitade Lorettes yngre syster Annette, och ibland den färgade nordafrikanskan Aicha. Han parade också ihop de italienska syskonen med en annan modell för en så kallad triptyk (målning indelad i tre delar): De tre systrana.

Många har tagit för givet att Matisse och Lorette hade ett sexuell förhållande, jämte sitt gemensamma arbete. Men det finns inga som helst komplikationer inom familjen, som tyder på det. Inte heller något skvaller i Matisses mycket observanta omgivning.

Lorette skulle istället bli ett mönster för de modeller, som Matisse skulle använda sig av i framtiden. De fick klart för sig att några intima kärleksaffärer var inte aktuellt. Deras arbete tillsammans skulle fokuseras helt och hållet på den målning han höll på med.

Långt senare ska Matisse ha avslöjat att det var hans son Jean, som hade blivit förälskad i Lorette, och att han drömde om att få gifta sig med henne.

På sommaren fick äntligen Jean sin efterlängtade inkallelseorder till det militära. Han hade tagits ut som flygmekaniker enligt sitt eget ö skemål. Och nu skulle han inställa sig till sitt förband i Dijon inom fyrtioåtta timmar.

Matisse såg nu sin kanske sista möjlighet att fånga hela familjen i en gruppmålning, och det måste göras snabbt. Han utgick då från en tidigare målning av Pierre vid ett piano. Marguerite fick nu bli hans pianolärare. Amélie placerade han utanför det öppna fönstret, böjd över sitt handarbete. Och Jean, som nu ansåg sig vara vuxen, framställdes lite ironiskt med hans generations symboliska accessoarer i form av en cigarett, en pocketbok och en mustasch.

Sommaren 1917 köpte Matisse sin första bil, en begagnad Renault. Hans sjuttonårige son Pierre utsågs till chaufför, i avsaknad av den äldre brodern Jean. Med det här ekipaget företogs nu målar-expeditioner i Paris omgivningar. Längs Seines stränder och genom de skogsbeklädda områdena mellan Meudon, Clamart och Versailles.

Ofta fick Pierre stanna fordonet, då hans far hade fastnat för ett bra motiv. Ibland kunde Matisse då sätta sig själv vid ratten och måla vad han såg genom vindrutan.

I ett trädbevuxet område vid det närbelägna Trivaux gjorde han också några semi-abstrakta målningar, där solstrålar och skuggor spelar med varandra bland träden.

Ibland använde han ju sin egen trädgård som inspirationskälla. Den hade nu vuxit upp ordentligt med buskar, träd och blomsterrabatter.

Matisse gjorde också ett par improviserade målningar av slottet Château de Chenonceau i Loire-dalen. Han hade, blivit inbjuden dit av ägarna, den konstälskande familjen Menier (ägare till Menier Chocolate).

Även hans grannar på Quai Saint-Michel, Marquet och Jacqueline Marva var tillhörde de inbjudna  slottsbesökarna. Matisse och de andra två målarna trivdes och arbetade så bra ihop, så de bestämde sig för ytterligare några gemensamma arbetsdagar i Marseille, där Marquet hyrde en bostad varje vinter.

Matisse fick en chock när han kom till sonens så kallade träningsläger, som närmast liknade ett uselt skött fångläger. Han möttes av hungriga och frusna unga beväringar, som levde i något av en svinstia.

Han lyckades emellertid  utverka en 24-timmars permission för Jean. Tog med sig honom till Marseille, där inhandlade varma kläder åt honom och lät honom frossa på allt som caféer och restauranger hade att erbjuda. De fick också tid för varietébesök.

När han hade skickat tillbaka Jean till hans förläggning skickade han ett telegram till sin hustru Amélie, där han berättade om sitt möte med deras son. Han skrev också att han hade blivit förkyld och tänkte stanna några dagar här nere i värmen och kurera sig. Han lämnade sedan Marseille och reste till Nice, där han på juldagen 1917 checkade in på Hôtel du Beau Rivage vid ena ändan av Promenade des Anglais, I ett rum med utsikt över Medelhavet.