capstantia

Paris konstvärld var de här åren under ständig förändring. Målarna i Montmartre och Montparnasse hade hann knappt lämnat den blå färgen, som var signifikant för Cézanne, förrän det var dags för en palett med regnbågens alla färger. Nu skulle alla som följde modet måla efter rutnät. En trend som inte bara gällde målare, utan också poeter och andra.

Nu var det Picassos kubism som gällde. Krossa profiterande mellanhänder var dess slogan, och inget annat än en total destruktion var dess motto. Alla andra konstriktningar föraktades och hånades på Picasso-falangens möten.

Det var främst Matisse som var måltavla, även om han nu hade intagit en låg profil. Detta bekräftades när han kom in på ett konstnärscafé där Picasso och hans bande var samlade. Ingen besvarade hans hälsning, och ingen talade med honom, trots att han kände en del av dom väl. Han fick sitta ensam och utfrusen vid ett eget bord.

Den nedstämde Matisse drog sig nu tillbaka till Issy: Jag rullade ihop mig som en boll i mitt hörn, och väntade jag på vad som skulle hända. Lusten att måla försvann och han ställde bar ut några blomstermotiv på Höstsalongen. Han avsade sig också uppdraget i utställningskommittén för 1910 års Salon des Independants.

Huset i Issy hade en stor trädgård och många rum,  Det fanns centralvärme, badrum och telefon, faciliteter som inte tillhörde vanligheterna på den här tiden. Dessutom fanns nu en stor ateljé vid sidan om.

Men Matisse skulle sakna Paris och livet i Montparnasse, även om det var bra tågförbindelser till den närliggande stationen Clamart. Han kunde nu inte umgås med sina vänner på samma sätt, som när han hade gångavstånd till dem. Det blev också besvärligare för honom att besöka sin Académie, som fortfarande låg kvar den den låg tidigare. Även besöken till honom blev nu mer sällsynta.

Matisses största bekymmer hade alltid varit hans brist på pengar. Årshyran i Issy var på 2000 franc, en utgift, som egentligen inte rymdes i familjens budget. Han hade hoppats att ett kontrakt med Galerie Bernheim-Jeunes kulle hjälpa honom ekonomiskt. De hade förbundit sig att köpa alla hans målningar (förutom porträtt) till fasta priser beroende på storlek, plus 25% på allt de sålde vidare.

Men eftersom han var mer än fullt upptagen med annat, så blev det magra intäkter därifrån. Han måste ju slutföra Dans II och Musik, han hade ju sin Académie och många andra förpliktelser.

Issy, som var tänkt att bli en nystart för hela familjen, började nu kännas som ett stort misstag. Många år senare konstaterade Matisse: Den tid som jag våndades mest var de första åren i Issy. "Jag hade satt för många segel på mitt skepp".

Utställningen blev så populär att man fick förlänga den tio dagar. När den stängde i början av mars lämnade Matisse ett vintrigt Paris och reste söderut med destination Collioure.

Efter att ha fått känna traktens rofyllda harmoni, och vara tillsammans med sina trogna vänner Maillol och Terrus, skrev han till sin hustru:

Kära Amélie. Hur kan jag beskriva mina känslor när jag nu återupptäcker Collioure? Glad och ledsen. Detta är en del av vårt liv. Jag känner mig åter som en infödd Cocolibrian... Allt jag önskar för att bli helt lycklig är att ha er alla här hos mig.

När Matisse kom tillbaka efter sin vistelse i Collioure möttes han av många som försvarade hans konst. Bland dessa fanns bland andra Picassos vapendragare poeten Guillaume Apollinaire, kritikern Michael Puy och fotografen Alfred Stieglitz, som hade introducerat Matisse för den amerikanska publiken på sitt Gallery 291 på Fifth Avenue i New York.

Hugo von Tschudi, direktör flör Staatlichen Galerien i München, tillhörde de som inte bara försvarade, utan som också var imponerade av Matisse. Något som han styrkte genom att köpa Stilleben med pelargoner. En målning som hans vän Kandinsky också blev mycket förtjust i.

Men den kanske främste beundraren var konst-historikern Matthew Prichard. Han hade hittills specialicerat sig på orientalisk konst, men hade nu också börjat intressera sig för det moderna - framför allt målningar av Matisse. Här fanns alltså likheter mellan honom och Sarah Stein, som ju ägnat sig åt att samla kinesiskt porslin.

Prichard berättade för Matisse hur han upplevde utställningen på Gallerie Bernheim-Jeune:

Så fort jag kom in i galleriet bländades jag av prakt och glans. Från det besöket var Prichard en flitig besökare hos Matisse i Issy. Oftast då tillsammans med kända personer, potentiella köpare och fram-gångsrika kuratorer.

Matisse hade redan innan han träffade Prichard sagt att han lutade sig mot orientalisk konst, då den hjälpte honom att uttrycka sina abstrakta idéer genom förenklad form och färg.

Prichard var också en av de som fick följa Matisses slutliga arbete med Dans II och Musik. Något som annars var hans närmaste vänners privilegier. Deras kritik var av stort värde för honom.

När Pierre Bonnard frågade Matisse varför han inte använde toner och skuggor, svarade han att de skulle inget tillföra för att uppnå det han ville.

Även om Matisse sedan länge var medveten om att han hade engagerat sig i alldeles för mycket för att få tiden att räcka till, så hade han fortsatt med sin Académie. Men i juni hade han fått nog och såg ingen annan utväg än att ge upp: Vilken lättnad! Jag tog det alldeles för seriöst.

Undervisningen hade mer och mer blivit en börda. Det ständigt växande antalet elever blev ohanterligt. Dessutom spreds det illasinnade rykten om hans militära disciplin och kränkande undervisning. Hela situationen var absurd.

Académie Matisse fick långtgående effekter, både vad gällde enskilda elevers framgångar och hans eget rykte. Hans elever, som kom från när och fjärran, skulle återvända till sina hemländer med ett nytt visuellt språk.

Efter att ha arbetat hela sommaren stod Matisses stora väggmålningar Musik och Dans II färdiga. Nu blev han i stället helt upptagen med att visa upp, och förklara dem, för den strida strömmen av besökare.

Även kända konstkritiker kom till Issy för att granska de här senaste verken. Henry Mc Bride, Bryson Burrough och Roger Fry kom tillsammans. De ställde frågor, men slätade över sina åsikter när sådant kom på tal. Mc Bride refererar:

Vi var alla överens om att vi tyckte om honom väldigt mycket och såg honom som både uppriktig och ärlig, men nu visade han i våra ögon vissa tvivel avseende trovärdigheten.

Roger Fry hade varit intresserad av att visa målningarna på den första Post-impressionistiska utställningen i London senare under året. Men efter att ha sett dem blev det inget av - han jämförde dem med sin sjuåriga dotters. Men Matisse skulle ändå bli rikligt representerad på nämnda utställning.

Den första officiella visningen av Musik och Dans blev på Höstsalongen. Liksom de tre senaste åren möttes Matisse av publikens sarkastiska föro-lämpningar, högljudda burop och visslingar. Hans vänner var bestörta och den äldre generationens målare var upprörda.

Recensionerna var genomgående så fördömande, att hans hustru Amélie fick gömma dem för honom. Även den vanligtvis tillåtande kritikern Lewis Hind stämde in i kören av missnöjda. Han liknade figurerna i Dans vid grottfolk. Men han säger ändå: De två panelerna trummades in i mitt medvetande... Han vill inte bli förnekad... Hans personliga utstrålning överskuggar alla de andra utställarna... Fasen, jag gillar dem... Jag upptäckte att jag forfarande försökte förklara Matisse.

En av de få kritikerna som försvarade Matisse i skrift var faktisk Picassos trogne vän Apollinaire.

Det var faktisk också på den här Höstsalongen som kubister visade upp sig officiellt för första gången, i form av en svartvit tavla signerad Jean Metzinger.

Bara någon vecka efter det att Höstsalongen hade öppnat reste Matisse, tillsamman med Marquet, till München för att ta del av orientalisk konst på den omfattande utställningen Meisterwerke Muhammedanischer Kunst. Där fick de sällskap av Purrmann.

Här fanns också sedan några veckor Matthew Prichard, som var här för att ingående studera konsten inom sitt specialområde. Pichard hade länge väntat på att få visa upp den potentiella kraften i orientalisk konst för Matisse. De skulle tillbringa många timmar tillsammans, för att titta på verken och diskutera innebörden. Den här veckan cementerades deras relationer. Den skulle också påverka Matisses kommande arbete och val av framtida resmål.

Matisse passade nu också på, att besöka sin ende supporter inom muséevärlden Baron von Tschudi. Men sedan fick resan ett abrubt slut, då han fick meddelande om att hans far hade avlidit.

Sergei Shchukin kom till Paris i början av november, efter att ha tillbringat en tid i södra Frankrike med sin blivande andra fru. Han bävade för att få se sina beställda panelmålningar på Höstsalongen, eftersom han hade läst en hel del om dem i den franska pressen.

Dessutum hade hans tidiga dubier, om att ha vågade nakenmålningar på utsatta väggar i hemmet, fått honom att tveka än en gång. Hans blivande fru måste ju också ge sitt godkännande.

Efter att ha sett Matisses Dans och Musik på salongen ville han inte ha dom längre, utan hade i stället fastnat för en målning av Puris de Chavannas. Bröderna Bernheim, som hade fått Shchukin att tveka, hade nu fräckheten att be Matisse om att få låna hans ateljé för att visa upp den stora konkurrerande målningen. När Shchukin fick se den nya målningen i all sin prakt, så köpte han den. Matisse blev naturligtvis förkrossad.

Två dagar senare, på hemresan till Moskva, skickade Shchukin ett telegram från stationen i Warszawa, där han bad Matisse att omgående skicka Musik och Dans till Moskva. Han hade kommit fram till att den nya målningen, som han köpt, inte betydde något för honom. Han hade också brottats men sin egen feghet och bestämt sig för att stå fast vid sina ursprungliga planer.

Visserligen hade Matisse goda skäl att bevaka utställningen i London, men trots det valde han att ta tåget söderut, så snart han hade förvissat sig om att hans målningar var på väg till Shchukin i Moskva.

På rekommendation av Matthew Prichard gick resan till Spanien, där han skulle besöka Alhambra och studera de moriska palatsen i Andalusien. Sedan moskéer och palats i Córdoba,, Sevilla och Granada. Om tiden medgav skulle han också passa på att besöka Prado-museet i Madrid.

Efter att ha tillbringat mer än ett dygn på tåget, anlände Matisse till ett kallt och regnigt Madrid den 17 november 1910. Här skulle han stanna några dagar för att se de stora mästarna på Prado-muséet.  En upplevelse som han själv uttryckte det till Marquet i ett b rev: Studerade målningar av Goya, Greco, Velasques, Tintoretto och alla de andra skojarna.

Resan gick sedan vidare via Córdoba till ett Sevilla med underbart solsken. På resan di hade han haft sällskap med sin gamle skolkamrat Francisco Iturrino, som han hade stött på i Madrid. Den här tiden var ju målare på ständig jakt efter nya miljöer och motiv.

I Sevilla tog Matisse in på Hotel Cecil i närheten av Plaza Nueva. Här träffade han den gästfrie vännen Augusti Bréal, som för några år sedan hade köp två målningar från Lesquelles av honom.

Auguste Bréal visade Matisse runt i staden och guidade honom genom det spanska vardagen och dess kultur, där också Flamenco hade sin givna plats. Han fick nu också tillfälle att inhandla lokala och moriska rariteteter till Amélie, till deras trädgård till sig sjäv för att pryda sina målningar med:  Keramik, mosaik, glas och tyger.

Han skrev till sina vänner: Solen skiner från en klarblå himmel. Länge leve vin, kvinnor och tobak. Men festen skulle få ett abrupt slut. Den sömnlösa anspänning, som han hade utsatt sig för den senaste tiden - Shchukinaffären, den långa tågresan och det hårda utelivet skulle ta ut sin rätt. Han var nära ett sammanbrott, så Bréal fick tillkalla en läkare, som ordinerade honom varma bad och mycket sömn. Det sistnämnda var nog lättare sagt än gjort.

Efter en knapp vecka hade Matisse tillfrisknat så pass, att kunde påbörja sin dagslånga tågresa till Granada, där slutmålet Alhambra hägrade.

Han tog in på ett pensionat i utkanten av Granada inte långt från kullen med borgen och palatsen i Alhambra. Ett fruktansvärt oväder gjorde att han stannade på sitt rum hela dagen därpå. Han skrev då en hel del vykort till sina vänner.

Själv fick han ta emot ett brådskande telegam från Amélie, där hon meddelade att Shchukin ville köpa ytterligare två stora stilleben av honom. Det blev som en nytändning för Matisse, som genast skrev ett svarsbrev till Amélie: Jag kan se dem färdiga båda två, och de var gjorda här i Spanien.

Matisse ägnade två hela dagar åt att studera hela Alhambras härlighet i form av arkitektur, design och mönster, vilket också senare skulle återspegla sig i hans målningar. Redan när han besvarade brevet från Amélie, efter den första dagen här, visste han hur han skulle använda sig av sina intryck i sina målningar.

Byggnadsverken, med den stilfulla och harmoniska aktitekturen, som hade skapats under tiden för korstågen och de hårda striderna mellan Österland och Västerland, speglade de muhammedanska drömmarna om harmoni, fred och lyx. En vision som också skulle bli signifikant för Matisses konst. De rena linjerna och morernas arabesker skulle ofta återfinnas på hans dukar

Efte några dagar i Granada kom Matisse tillbaka i Sevilla en sen kväll. Där väntade ett brev från Georgette Sembat, som bad honom att ignorera kritikerna, vars missnöje skulle förbytas mot beundran om tio år, och då skulle han jämföras med J.D. Ingres.

Dagen därpå hyrde Matisse en atelje tillsammans med sin skolkamrat och nyvunne vän Itterino, som han hade träffat i Madrid. De två målningarna, som han gjorde på uppmaning av Sergei Shchukin, skissades redan innan han hade fått de eftersända målarattiraljerna hemifrån.

Fylld av entusiasmen och skaparglädje målade han sedan de två stillebena i rask följd. De skulle komma att markera en nytändning och hans återkomst. En väsentlig komponent i de här verken var det tygstycke i blått och beige, som han hade köpt tidigare i Madrid.

Matisse och Itterino målade tillsammans i sin ateljé med samma stilleben som måltavla. Även Bréal tillstötte då han hade ordnat med en modell, som alla tre målade. Modellen som hette Joaquina var en spansk dansös med korpsvart år, höga kindknotor och starka uttrycksfulla drag.

Dansen hade alltid betytt mycket för Matisse under åren. Nu fascinerades han av Sevillas zigenerskors danser. Han skulle aldrig glömma den blott sextonåriga Dora, som hade hänfört honom i Paris med sin smidighet och rytmik. Dora, eller Isadora Duncan som hon hette, dansade fräckt och ohämmat – snarare som en gymnast än en dansare – han liknade hennes dans och rörelser med morernas arabesker.

Under hela sin vistelse i Spanien brevväxlade Matisse en så gott som dagligen med sin hustru Amélie. Men tonen i breven blev med tiden allt kyligare.

Amélie var var besviken för att han inte visade några tecken på att vilja återvända efter de två veckor som överenskommet. Han hävdade att han måste stanna kvar i Sevilla och färdigställa de stilleben som Shchukin hade efterfrågat. För allas bästa, som han uttryckte det.

När julen närmade sig skrev han i ett brev till Amélie, där han bad henne komma till honom i Sevilla. Han hade bifogat en detaljerad resplan med tågtider och allt. Amélie svarade inte, utan reste i stället till sin syster Berthe och deras far i Pergignan.

Alla dessa ursäkter och missförstånd i brevväxlingen ledde nu till en äktenskaplig kris.

Matisse var nu tydligt tagen av att hans hustru inte längre skrev till honom. Han skickade då ett för honom ovanligt och översvallande brev till henne:

Låt oss älska varandra, låt oss ge varandra så  mycket glädje som möjligt medan vi fortfarande är tillsammans. Han skickade också med en skiss på ett familjeporträtt, som Shchukin hade beställt i en målning av honom tidigare.

Matisse båbörjade sin återresa i början av januari 1911. Det blev en lång resa med måga avbrott. På vägen upp mot Madrid stannade han i Tolero för att se målningar av El Greco. Där blev han fast i flera dagar eftersom järnvägsspåren var helt igensnöade. Sedan valde han kustvägen och stannade till några dagar hos Étienne Terrus, som berättade att han hade sett Amélie i Perpignan och anade då att allt inte stod rätt till.

Vad som egentligen hände när Matisse kom hem tillI Issy efter sin långa bortavaro är ingen som vet. Det enda påtagliga han hade med sig hem var tre dukar, varav två stora stilleben, som han skickade direkt till Shchukin i Moskva. Sedan hade han ju alla sina minnesbilder, intryck och souvenirer, som också skulle komma att prägla hans konst framöver.

Den 21 april var det dags för årets Salon des Indépendants, där Matisse visade sin spanska målning Joaquina och en relativt nygjord duk av sin hustru i en sjal för Flamenco-dansare (Manila-sjal).

Den här gången var det de där kantiga geometriska målningarna, som väckte både uppmärksamhet och uppståndelse. Det var första gången som en gru pp kubister ställde ut, redan innan de officiellt inte ha fått denna etikett sig tilldelat.

De hade förvisats till en speciell sal (salle 41) och bedömdes som dagssländor. Där kunde man se verk av bl a Fernand Leger, Robert Delaunay och Jean Metzinger, medan Picasso och Braque ställde ut hos Kahnweiler.

Matisses målning av sin hustru väcke en hel del bryska kommentarer från kritikerna: En överdådigt dekorativ syntes, där målaren har reducerat sin hustru till lite mer än en skissad tvådimensionell Baby Doll.

Reaktionen på den här målningen gjorde Matisse så uppbragd, att han helt sonika tog ned tavlan och ersatte den med den purfärska Målarens ateljé (Den rosa ateljén), som knappt hade hunnit torka.

Matisses förhållande till sin före detta elev Olga Meerson skulle bli mer komplicerat och dramatiskt än han någonsin hade anat. Hon bodde kvar i den byggnad där han hade haft sin Académie. Matisse besökte henne ibland när han var inne i Paris och hon var alltid välkommen till hans hus i Issy, där hon nästan betraktades som en familjemedlem.

Problemet var att Olga hade blivit förälskad i Matisse, men fick en dålig respons eftersom han fortfarande älskade sin hustru - även om måleriet alltid gick i första hand.

Den här situationen ogillades naturligtvis av Matisses hustru Amélie, och var säkert en bidragande orsak till hennes svala behandling av sin make på senaste tiden.

Men både Matisse och hans hustru tyckte synd om Olga. Hon hade ju fallit i den fälla, som Matisse hade varnat henne för: Att börja måla som han och överge allt det som hon behärskade till fulländning.

Nu tvingades hon leva på gamla meriter. Hon gjorde kopior av mästarna på Louvren och lånade pengar av sina före detta ryska kunder. Dessutom började hon få problem med droger.

Med undantag av Matisses hustru Amélie,var det inte många som kom Matisse så nära inpå livet som Olga. Förmodligen drömde hon om att få ett likadant konstnärsförhållande, som hon sett hos sin tidigare läromästare Kandinsky och hans stora kärlek Gabriele Münter.

De röda ateljén skulle bli en av målningen av de fyra som symboliserade årstiderna. En imaginär vägg med olika objekt som flyter omkring, eller som kan ses upphängda på den.

Matisse själv lär ha sagt till de som undrade: Ni letar efter en vägg... Den väggen existerar helt enkelt inte.

Matisse viss mycket väl hur riktiga perspektiv skulle målas, men han målade som han själv upplevde verkligheten. Färg och rymd var ledorden.

Den röda ateljén skulle nästa trettio år senare korsa Atlanten till Amerika, för att där påverka en rad abstrakta målare - bland andra Mark Rothko och Andy Warrhol.

Sergei Shchukin var mycket nöjd vad Matisse hade levererat till honom hittills och ville nu ha mer av den varan. Han hade skrivit till Matisse om flera målningar, som han föreslog skulle anspela på ett symboliskt tema. Antingen ungdom, mognad och ålderdom - eller, kanske årstiderna.

Matisse hade valt att illustrera årstiderna i allegorisk fom. Två av de fyra målningarna var redan färdiga: Den rosa atején och Den röda ateljén. Den tredje, Målarens familj, hade påböjats och den fjärde fanns på idé-stadiet: Interiör med auberginer. Det skulle bli en kvarett med målningar, som av Alfred Barr (MoMA) fick namnet "Symphonic Interiors Quartet".

Den rosa ateljén fick med sina kalla ljusa färger symbolisera våren. Den röda ateljén, vars färger var betydligt varmare, representerade sommaren. Ett artificiellt orientaliskt paradis, som någon uttryckte det.

I början av juli kom Shchukin till Paris för att beskåda de två färdiga målningarna. Han köpte dom på stående fot, men samtidigt började han bli osäker på om alla skulle rymmas i det rum, som han hade avsatt för Matisse i sitt hem. Därför bjöd han in Matisse till Moskva, så att han själv fick se vilket utrymme han kunde disponera. Besöket skulle ske efter Höstsalongen i oktober.

I slutet av juli reste hela familjen Matisse söderut till sitt älskade Collioure. Nu hyrde de ett hus av Marie Astré på Avenue de la Gare, mellan ortens nestor Souliers hus och Dame Rouseets järnvägs-hotell.

I det här huset hade Matisse förvarat sina målarattiraljer sedan flera år tillbaka. Från bottenplan ledde en trappa i järn utmed husfasaden, upp till den väl tilltagna ateljén, som fylldes av ljus från det stora fönstret. Härifrån hade man utsikt över floden Douy och järnvägsspåret som ledde till Spanien, med Pyrenéerna i bakgrunden.

Pojkarna hade sett fram emot den här vistelsen, där de fick återse sina kamrater bland fiskarnas söner, och fick återuppleva sina gamla roliga stunder. Marguerite delade sin tid med att assistera sin far i ateljén och att hjälpa sin mor i hushållet.

Den här sommaren i Collioure var ingen annan lik. Hos Matisses var det öppet hus med många gäster och glada stunder. Amélies far var där, och många av Matisses vänner kom och gick: Jean Puy, Hans Purman, Étienne Terrus, Simon Bussy...

Många kom för att se när Matisse arbetade med sin sista målning i serien om de fiktiva årstiderna: Interiör med auberginer, som enligt ryktet var något utöver det vanliga. 

Till de intresserade hörde också Picassos nuvunne partner Georges Braque, som lär ha gått hela den 3 mil långa vägen från Céret (La Fenêtre) för att stilla sin nyfikenhet.

Interiör med auberginer köptes omgående av några av matisses främsta samlare, Sarah och Michael Stein. Det blev den enda i den här serien som blev kvar i Frankrike.

Det enda som höll på att grusa den här trivsamma sommaren var när Olga Meerson dök upp, utan att Matisse hade förvarnat sin hustru. Hennes ankomst väckte återigen Amélies känslor av obehag och misstankar.

Den annars så gemytliga atmosfären blev som förbytt och väldigt spänd. Något som framgår av ett fotografi från Matisses atelje, där allas blickar riktas mot kameran, utom de två kvinnornas på var sin sida om Matisse. Där Olga stirrar stint på Amélie, som tittar ner i sitt knä.

Men än en gång skulle det brista för Amélie. Känslan av att ha blivit förd bakom ljuset blev henne övermäktig. Hon hade tyckt sig se det i sin makes skuldmedvetna ansikte. Våldsamma utbrott följdes av försäkran och försoning.

På Höstsalongen i oktober ställde Matisse ut Utsikt över Collioure, samtidigt som Olga visade sitt porträtt av Den vilande Matisse. Men nu var det kubisterna som fick publiken att tappa andan och kritikerna att misströsta.

De hade blommat ut ordentligt och fyllde nu två hela salar med sina geometriska verk. Bland de som syntes där var Leger, Metzinger, Delaunay, Gleizes och Duchamp.

Föregångarna till den här konstriktningen, parhästarna Picasso och Braque, lyste fortfarande med sin frånvaro, då de var kontrakterade av Kahnweiler och inte fick visa upp sig någon annanstans än i hans galleri.

Matisse reste med Shchukin, som hade varit på Höstsalongen, med tåg till Ryssland som de hade kommit överens om tidigare. Efter tre dagar anlände de till Sankt Petersburg den 4 november. De blev besvikna då konstmuseet Eremitaget var stängt för renorvering.

Resan gick vidare till Moskva, dit de anlände ett par dagar senare. Matisses första intryck av Moskva var att han liknade den med europeisk storstad, som hade gjorts om till en prålig asiatisk by med färgglada hus, men också lyxiga butiker.

Shchukin hade för ett tag sedan gjort om sitt palats Trubetsky till ett permanent galleri för modern konst, som var öppet för allmänheten. Han hade endast behållit de mest privata delarna och en våning i ett omgjort kapell för sin äldste son, där nu också Matisse fick bo under sin vistelse.

I palatsets salar hängde ett stort urval av mästare som Monet, Gauguin, van Gogh, Cézanne och Pisarro - och nu också Matisse och Picasso. All konst var testamenterad till staden, men salarna den hängde i användes fortfarande för privata konserter och större festligheter.

Shchukin hade med stor tvekan fått upp sina förvärvade målningar Dans och Musik på väggarna. Han hade också börjat visa dem för en del slutna sällskap, bland andra Moskvas mest framstående kolumnister och kritiker.

Han förklarade för dom att det krävdes tålamod för att öppnaen så svår målning och förstå den... det som i början tycktes slumpmässigt, överdrivet eller groteskt. skulle senare avslöja dess egna känsla och rytm: Man måste leva med en bild för att förstå den... låta den bli en del av sig själv.

Det var betydligt svårare att försöka förklara den här processen för hans mer konservativa vänner Ostroukov och Alexander Benois, som inte kunde acceptera något som avvek från vad som var gängse i Moskvas socitetskretsar.

Shchukin hade arrangerat en intervju av en känd konstkritiker från tidningen Zerkalo, motsvarigheten till Londons Times. Då fick Matisse redogöra för sina mål och förklara bakgrunden till sina arbeten. Han passade då också på att samla poäng, när han sa att han hade fattat tycke för ryska målare, som han menade inte alls behövde resa till Paris för att förkovra sig.

Den här artikeln, som översattes för Matisse morgonen därpå, skulle ange de positiva tongångarna under hela hans vistelse i Moskva. Han hade blivit en cebrilitet över en natt, hyllad och förföljd av reportrar hela tiden.

Det fanns givetvis även konservativa kritiker, men deras kommentare drunknade i vågona som svallade över Matisse i Moskva.

Det fanns ingen hejd på firandet av Matisse under vistelsen i Moskva. Ensamblen i den prestigefyllda föreställningen av Tjajkovkis Spader Dam hade en mottagning för honom efteråt. Poeter och filosofer applåderade honom när han anlände till Det fria estetiska sällskapet.

Konstvärlden i Moskva hade samlats på stans bästa cabaré - Nikita Balieffs La Chavre-Souris- för att hylla sin hedersgäst Matisse. En fest som frampå småtimmarna avslutades med att han förärades en målning, där han själv stod på en pedistal omgiven av nakna damer i en ring - med texten Aduration du grand Henri.

Enligt Matisse var Shchukin mer nöjd än han själv. Så nöjd att han, innan Matisse reste hem igen, beställde ytterligare ett tiotal dekorativa målningar för sin egen samling.

Matisses hustru Amélie tog hand om Olga Meerson i Issy under Matisses vistelse i Ryssland. Under den tiden fick Matisse rapporter av henne, som vittnade om hur Olgas själstillstånd försämrades och att hon använde droger. Han övertygade då hennes syster i Moskva att hon behövde professionell vård. Hon togs då in på en instutition i Schweitz för behandling av den kände psykopatelogen Dr. Paul Dubois.

När Matisse kom hem till Issy möttes han av en förtvivlad hustru, som hade fått stå ut i tre veckor med Olga och hennes ideliga antydningar om hennes förhållande med maken. Matisse konstaterade senare: När jag var borta roade sig Olga med att plåga min hustru med grova illvilliga beskyllningar.

Sedan gjorde Matisse ett stort misstag, då han försökte dölja ett brev från Olga, där hon uttryckte sina varma hänslor för honom. När Amélie då bröt samman, kunde Matisse konstatera att han nu hade varit orsaken till två kvinnors psykiska sönderfall.

Matisse hade levt i tron att Amélie och Olga hade pratat färdigt om hans förhållande med Olga. Men onekligen var det inte så.

Matisse beslöt nu att försöka reparera det han hade ställt till med, så han beslöt sig för att ta med sig Amélie på en resa söderut - nämligen till Marocko.

Matisse och Olga skulle aldrig träffas mer. Hon återvände till München och gifte sig med musikern Heinz Pringsheim. Men hon skulle aldig hitta sig själv igen, varken som målare eller människa. Hon tog livet av sig i Berlin 1929.