capstantia

I föregående avsnitt finns en kortfattad beskrivng om vad som hände med Moreaus elever efter hans bortgång. Här talat vi också om hur Matisse lämnade Belle-Île för att vara marskalk på en gammal barndomskamrats bröllop.

Matisse själv hade just fallit för brudens tärna på det bröllop han hade varit marskalk. Hon hade liksom brudgummen fått en målning av honom. Med texten Till Mlle Amélie Parayre, 1897. De båda hade suttit jämte varandra på den efterföljande festen. Han skulle aldrig glömma hur hon tryckte sin hand i hans när hon skulle reste sig för att gå.

Efter den här händelsen skulle de träffas ofta. Han gav henne då alltid en bukett violer, som hon pressade och förvarade ömt. Det som hade attraherat henne hos Matisse var hans självsäkerhet och livsmod. Han verkade helt enkelt spännande.

Men Matisse var tydlig redan från början: Jag älskar er innerligt, men jag kommer alltid att älska måleriet mer. De här orden var inte på något sätt skrämmande för Amélie för hon sökte något att tro på. Dessutom var hon något av en äventyrerska, som inte var främmande för några förändringar.

Amélies familjkom till Paris frånToulouse, där hon föddes 1872. Hennes föräldrar hade blivit förtrogna med det mycket förmögna paret Humbert, som också hade anställt dom.

Fadern var monsiur Humberts högra hand och allt-i-allo: sekreterare, förvaltare, administratör på banken Rente Viagère, jaktledare, kapten på Humberts privata jakt Lévrier...

Modern hade motsvarande roll för madame Humbert, som innebar att hon härskade i familjen Humberts palatsliknande hus på 69, Grand Arméeett stenkast från Triumfbågen. Hon styrde allt tjänstefolket och hade en årsbudget runt 200 000 francs, som hon bland annat spenderade på soaréer, galakvällar och banketter för prominenta gäster.

Familjen Parayse disponerade en privat våning i det stora huset i Paris och tillbringade somrarna i Humberts slott Château des Vives Eaux fem mil söder om Paris.

Bara tre månader efter att Matisse hade träffat Amélie för första gången var det dags för bröllop. Ett besked som togs enot med tacksamhet av Matiseses föräldrar, då de visste en del om brudens fina härkomst.

Eftesom Matisses blivande svärföräldrar rörde sig i kretsar, som han inte ens hade varit i närheten av, så hade han fått leta länge bland vänner och släktingar för att få tag i några framgångsrika bröllopsvittnen. Det blev hans morbror Émile Gerardoch en avlägsen släkting på fadern sida.

Bröllopet ägde rom den 10 januari 1898 i socitetskyrkan Saint-Honoré-d'Eylau inte långt från Humeberts residens. Madame Humbert hade också bistått med brudens klänning från modehuset Maison Worth.

Efter någon vecka reste det äkta paret Matisse till London, där de tog in på Hôtel de Paris vid Leicester Square. I London hade de bestämt sig för att se målningar av William Turner, som hade inspirerat både Russell och Pissarro.

De besökte både National Gallery och Victoria and Albert Museum. Egentligen var väl inte madame Matisse speciellt intresserad, men hon var lojal mot sin make, som fått henne att tro på en lysande framtid genom hårt arbete och uppoffringar.

För Matisse, som för många andra, var Turner en länk mellan den traditionella realismen och de rena färgerna, som Russell hade lärt honom uppskatta.

Långt senare skrev Matisse: Det är alltid lika nyttigt att börja med försakelse, att emellanåt ålägga sig själv återhållsamhet. Turner bodde i en källare. En gång i veckan slog han upp fönsterluckorna, och se - Vilket bändande ljus! Vilka juveler!

Efter en kort mellanlandning i Paris var nu paret Matisse på väg till Korsika via Marseille. De anlände till Ajaccio på morgonen den 8 februari.

Havet, så intensivt blått och orörligt, som om det hade stelnat, härdat av det brännande solskenet, sträckte sig mot fjärran under en gränslös, nästan överdrivet blå himmel (citat: Guy de Maupassant).

När de kom närmare land upptäckte de staden i sin vita skrud. Matisse sa senare, att det var i Ajaccio som han första gången mötte söderns under, och att han hade sin fru att tacka för det.

Det här var ännu så länge ett orört landskap för målarna från Paris, till skillnad från Bretagne. Det var som en anspråklös Riviera, där allt var mykcet billigare och allt mycket enklare. Naturen var överväldigande och klimatet subtropiskt.

De första dagarna bodde paret Matisse på hotell, sedan hade de hittat en liten lägenhet högst upp på Villa la Rocca med avskilt läge i utkanten av staden. De betalade 30 franc i månaden för två rum med tillgång till en takterrass via en trappa.

Här kunde Matisse ställa upp sitt staffli och få tillgång till de fantastiska omgivningarna i alla väderstreck. Utsikten västerut från terassen var enligt någon som visste: Oändligt mycket vackrare än omgivningarna till någon stad på kontinenten.

Fantastisk natur, strålande sol från en klarblå himmel, ett glänsande blå hav och ett behagligt klimat. Vad mer kan ett förälskat ungt nygift par begära av sin första månader tillsammans.

Allt det här, och den rofyllda stämningen, skulle få Matisse att återuppta sina experiment med färg och ljus, och hur de samvärkade. Hans experimenterande skulle naturligtvis också resultera i flera olika stilar och med varierande kvalitet. En del blev bra, andra blev mindre lyckade.

Han hade fortfarande kvar sina kvarlevor i den impressionism han lärt av Russell och Pissarro, även om han hade i sitt bakhuvud att framtidens målare kommer att bli koloristerav sällan skådat slag.

Paret Matisse trivdes med tillvaron och öbefolkningen med deras otvungna gästfrihet. Här behövde man inte be om lov för att få tillträde till deras privat odlingar av persikor och granatäpplen på de soliga sluttningarna. Man behövde inte heller låsa om sig, som de var vana vid från de kyliga platserna norröver.

Amélie som hade sina rötter från sydliga breddgrader, var speciellt förtjust i att umgås med kosikanerna, som var av samma kynne - lika stolta, lidelsefulla och engagerade som hon.

Redan här i Ajaccio skulle paret Matisse skapa rutiner för sitt liv tillsammans: Arbete, vila, promenader och poseringar. Dess emellan skötte Amélie hushållet.

Paret Matisses promenader gick oftast längs kusten, med klippor hav på ena sidan och prunkande trädgårdar på den andra. Det här vägen skulle pränta sig fast i Matisses minne:

Man kan inte föreställa sig något vackrare än denna väg som buktar sig så mjukt vid foten av dessa gröna sluttningar, lockande och gåtfull, fläckad av ljus och skugga, i doften av blommor, frukt och maccia.

Belyst av gryningens första lågor och alltjämt blossande i den döende solens strålar som om aftonen erbjuder det bländande ögat ett sublimt panorama, där den visar Îles Sanguinaires klipputsprång med alla dess lysande konturer, färger och vilda poesi.

Det hände också att de valde att gå åt andra hållet på sina kvällspromenader. Här kantades vägen av fikonkaktusar, med gula och röda blommor, palmer och grupper av taggiga aloe- och agaveväxter.

För Matisse, som aldrig hade sett något liknande, var det som ett orientaliskt sagoland.

Här fanns också en park för allmänheten. I den fanns blommande frukträd, som senare skulle bli apelsiner, nektariner och persikor. Mer att beundra var de gamla olivträden, palmerna och blomsterterasserna.

Det var en rofylld magisk plats, där han ibland kunde stanna och måla medan hustrun satt vid hans sida och njöt av tillvaron och hela härligheten.

Under vistelsen på Korsika kände Matisse, att han behöde någon som kunde ge ett utlåtande om den nya stilen i hans målningar. Eftersom hans mentor Moreau nu hade avlidit, så hade han vänt sig till sin vän Evenepoel, som nu hade kommit hem till Paris från Algeriet.

Matisse hade skickat honom några smakprov från Korsika, och denne hade fått en smärre chock:

De tycktes vara målade av en galen och epileptisk impressionist... Det är inte klokt, han som hade så magiska kvalitéer som målare!

Eftersom det skulle visa sig att de här målningarna var näst intill osäljbara vid en här tiden, så gav han senare bort en del till sina målarvänner och några av dom blev då helt lyriska.

Det hade nu börjat bli sommar på Korsika. Allt hade torkat och blommorna vissnat. Den tidigare så frodliga grönskan hade bränts sönder av den stekheta solen. Då var det dags för paret Matisse att lämna ön.

Amélie var nu gravid i fjärde månaden och de planerade nu att tillbringa en tid hos hennes släktingar i och omkring Toulouse.

När allt kommer omkring var Matisse ganska nöjd med vad han hade åstadkommit under sin prövotid med det avancerade spelet mellan färg och ljus. Resultatet fanns dokumenterat i inte mindre än 55 färgrika dukar.

Matisse konstaterade långt senare:

På den tiden kunde man knappast försörja sig på måleri, inte ens av det akademiska slaget. Jag skulle tvingas ägna mig åt något annat yrke. Men jag bestämde mig för att unna mig ett år i frihet och måla precis som jag ville. Jag arbetade inte längre för någon, bara för mig själv. Jag var räddad!

Han sa också att under vistelsen på Korsika hade han lärt sig att inte bara se, utan också att tänka och känna, något som dittills hade varit sekundärt för honom.

Paret Matisse skulle tillbringa hösten 1898 i Toulouse för att invänta sitt första barn. De bodde i Amélies morföräldrars hus på Rue des Abeilles i närheten av Canal du Midi. En 24 mil lång kanal, som förbinder floden Garonne med Medelhavet, från Toulouse till hamnstaden Sète. En smidig båtförbindele mellan Atlanten och Medelhavet.

Matisse hade redan tidigare fått veta en del om Amélies uppväxt i de här trakterna. Han hade också fått klart för sig hennes föräldrars nära relation till det förmögna paret Humbert, och hur de hade följts åt till Paris. Amélies mor Chatherine hade redan som ung tagit hand om den moderlösa Thérèse (Humbert), som var åtta år yngre: Det var praktiskt sett jag som uppfostrade henne.

Den unga Chatherine hade då lovat Thérèse sin obrottsliga lojalitet. Den här innerliga vänskapen skulle fortsätta även när Thérèse plötsligt fick ärva 100 miljoner francs i värdepapper från en man som hon för länge sedan hade räddat från döden med luktsalt - som visade sig vara den amerikanske mångmiljonären Robert Henry Crawford.

Sedan skiljer sig berättelserna om vad som hände med arvet. En pålitlig källa vill göra gällande att Thérèse inte fick röra innehållet i lådan med värdepapper förrän hon hade vunnit den segslitna processen med Crawfords två brorsöner. Till dess fick hennes familj leva på lån med värdepapperen som säkerhet.

Eftersom de alla trodde blint på en slutlig seger, så klarade familjen Humert att föra sitt lyxiga liv. Mycket tack vare Amélies föräldrars uppoffringar.

Amélie hade ärvt både mod och ståndaktighet från sin mor. Det var inte många svärmödrar på den tiden som skulle acceptera en svärson, som inte kunde försörja deras dotter och som dessutom hade valt ett yrke utan framtid. Om Amélies mor tyckte Matisse: Hon var mig mycket kär och hon förstod mig lika mycket som hon förstod sin dotter.

Matisse tyckte också mycket bra om sin svärfar Armand, en kortväxt man med sydländskt temperament, men fylld av humor och ett briljant intellekt. Båda Amélies föräldrar var dessutom mycket toleranta och hade gett sin välsignelse till sin dotters val av make.

Under vistelsen i Toulouse hade Matisse läst några stridbara artiklar av Paul Signac i La Revue Blanche. Signac, som var både socialist och anarkist, ansåg att måleriets frigörelse gick hand i hand med mänsklighetens.

I de här artiklarna varnades unga målare för att låta sig förvirras i impressionismens töcken. Han förordade en mer vetenskaplig metodik. Sedan beskrev han ingående ett nytt sätt att måla på, som kom att kallas neo-impressionism.

Mot slutet uppmanar han de unga fritänkande målarna att våga allt, att inte frukta för att deras harmonier någonsin skulle kunna bli för fulla av färg. Detta lät natrligtvis som ljuv musik för Matisse, som ju trodde på färgens betydelse. Han försökte nu också måla några verk enligt den neo-impressionistiska metod som Signat hade beskrivet.

Den 10 januari födde Annélie parets första barn. Det blev en son som senare skulle döpas till Jean Gerhard Matisse. Denna händelse var också en markering för att Matisses prövoår som målare var till ända, och att han nu hade en familj att försörja. Han skulle snart fylla 30 år.

Någon gång i februari-mars 1999 lämnade makarna Matisse sin lille son till en amma i Toulouse och reste till Paris för att försöka hitta något inkomstbringande.

I det grå och vintriga Paris påbörjade nu Matisse sin resultatlösa rundvandring till tänkbara intressenter för hans målningar från södern.

Han besökte också Moreaus gamla ateljé på École des Baeux-Arts för att få tillgång till en levande modell. Då var det den inte så populäre Fernand Cormon som förestod ateljén. Samme Cormon, som hade undervisat Russell, van Gogh och Toulouse Lautrec i sin ateljé för ett antal år sedan. Samme Cormon som då van Gogh hade hotat att skjuta.

När Matisse visade en av sina målningar för Cormon, granskade denne den under under pinsam tystnad. Sedan vände hans sig till den ateljéansvarige eleven och sa: -Är han över trettio? Svar: -Ja. -Vet han vad han håller på med? Svar:-Ja. -Ja då måste han försvinna härifrån! Denna föraktfulla händelse skulle Matisse aldrig glömma.

Efter att ha blivit så nesligt behandad och utkastad från Cormons ateljé på École des Beaux-Arts, så fich välja en anan väg för att få måla efter levande modeller.

Och han hade lyckan med sig, då hans vän Manguin, denna vinter 1899, hade byggt en tillfällig ateljé i trädgården till sitt stora hus på Rue Boursault i Paris. Här samlades hans sina vänner, så att de tillsammans kunde ägna sig åt modellstudier. Bland de som deltog fanns, förutom Manguin själv, Marquet, Puy, Camoin och Derain, samt nu också Matisse. Sannoligt delade de på de levande modellernas arvoden.

En tidig målning (Naket i ateljén) som Matisse gjorde i denna tillfälliga ateljé skiljer sig krafigt från de han hade gjort på Korsika och i södra Frankrike. Hans palett var nu inte så intensiv och färgrik, utan betydligt svalare. 

Matisse besökte nu också ofta sin vän Pissarro för diskutera konst i allmänhet och mest impressionism - speciellt då Cézannes senaste verk.

Eftersom Matisse inte sålde något, och inte heller fick några uppdrag, återvände han till Louvren för att kopiera mästarna. Men insåg ganska snart att det var ett ämne, som var förbehållet släkt och vänner till de styrande på muséet.

Han var nu allvarligt bekymrad, medan han försökte att smälta alla intryck han fått av Signac, Russell, van Gogh, Pissarro, Manet, Gauguin och Cézanne. Han passade nu också på att fullborda en målning från Korsika, av Amélie när hon låg tillfälligt sjuk.

Ibland besökte Matisse den då ganska nyetablerade konsthandlaren Ambroise Vollard för att försöka avyttra någon duk. Vid ett tillfälle fick han där se en målning av Cézanne, som han bara måste ha. Den lilla målningen hette Tre badande kvinnor.

Efter många diskussioner om priset, som Vollard höjde varje gång, fick paret Matisse i all hast resa till Toulouse, där deras lille son hade blivit allvarligt sjuk. Matisse anlitade då sin vän Marquet för att slutföra förhandlingarna.

.

Till slut fick Matisse köpa den den åtråvärda lilla dyrgripen för 1 500 franc, samtidigt som Vollard köpte dukar av honom för 1 000 franc. Men för att få ihop till resterande 500 franc, var han tvungen att pantsätta den magnifika smaragdringen som Amélie hade fått i bröllopsgåva.

Även om Amélie skulle sakna sin älskade ring, så insåg hon att hon behövde göra den här sortens uppoffringar för sin man. Men senare skulle hon upptäcka att just denna lilla målning skulle spela en betydande framtida roll för hela familjen Matisse.

Nu var Matisse helt uppgiven och umgicks med allvarliga planer på att avbryta sin karriär som målare, och försöka hitta ett annat yrke. Men hans kära hustru var förberedd. Hon skulle hjälpa till med det ekonomiska genom att öppna en modistbutik. Innan hon hade gift sig hade hon ju prövat på yrket som modist.

Ganska snart hittade hon en kompanjon och en lämplig affärslokal mitt i Paris förnämsta shoppingområde - på adressen 25, Rue Châteaudun, ett strategiskt mellan operan och Montmartre. Ovanför affärslokalen fanns det också små rum där de kunde bo.

Sannolikt hade madame Humbert haft sina fingrar med i spelet - både var det gällde att hitta lokalen och att betala årshyran om 4 200 franc.

Matisse hade nu börjat besöka sin dotter Marguerite mer regelbundet och märkte då tydliga tecken på att hon var väldigt olycklig, och att hennes mor Camille var mycket missnöjd med tillvaron.

Han blev nedstämd av vad han såg, och stod inte ut med de dubbla lojaliteterna. Återigen var det Amélie som fick ta tag i det hela. Hon sa helt frankt att barnet måste ha en familj, och erbjöd sig att ta hand om dottern och behandla henne som sin egen.

Det var ett förslag som Camille inte kunde motstå. Även om det kändes sorgligt, så hade hon snart insett att det var den bästa praktiska lösningen. En ensam ung levnadsglad mor hade nog inget val på den tiden.

Det lilla rummet ovanför Amélies butik, som Matisse hade tillgång till, var alldels för litet. Så efter att ha arbtetat i Manguins tillfälliga och provisoriska atelje, så skaffade sig Matisse en egen större ateljé på samma adress som tidigare, 19, Quai Saint-Michel.

Det var tre sammanhängande rum med utsikt åt Notre-Dame åt ena hållet, och bron Pont Saint-Michel åt det andra. De här vyerna skulle han också måla åtskilliga gånger.

Matisse trodde inte det var sant: Jag gick uppför trappan på 19, Quai Saint-Michel... med telegrammet i handen, stannade varannan minut och upprepade bestört: "Evenepoel är död, min bäste vän".

Livet gick vidare på 25, Rue Châteaudun. Amélie hade verkligen menat det hon hade sagt: -att ta hand om Marguerite som sin egen dotter. Och hon kanske till och med blev mer än en vanlig mor. De skulle bli förtrogna hela livet.

Marguerite kände sig nu att hon hade hamnat i en trygg miljö. Hon svarade på den kärlek hon mötte, genom att snabbt anpassa sig till det nya hemmet. Hon skulle bli både lycklig och älskad av hela familjen Matisse. Dessutom skulle hon bli en favoritmodell för sin far.

Amélieväntade nu sitt andra barn framåt sommaren och då skulle Marguerites om femåring också hjälpa till i hemmet. Senare har hennes styvbröder sagt att det var hon som uppfostrade dom. Helt i familjen Parayres anda.

I början av år 1900 sökte sig Matisse till en skola som drevs av italienaren Giuseppe di Camillo i Montparnasse på Rue de Rennes. Här kunde han få tillgång till en levande nakenmodell. Läraren hette Eugène Carrière. De femtontal eleverna var betydligt yngre än Matisse.

Själv var Carrière en mycket duktig målare som följde traditioner i ett senromantiskt skola. Men samtidigt var han öppen för nytänkande och var ödmjuk i sitt sätt - näst intill timid.

Matisse blev förvånad över lugnet i ateljén, han hade nästad förväntat sig att bli lika trakasserad av de andra eleverna, som han hade blivit på Académie Julian.

Matisse kunde vara väldigt provokativ, så vid ett tillfälle ställde han sitt staffli mot de övriga eleverna, som blev helt chockade av vad de såg - medan Carrièra försökte smyga ut bakvägen.

Ursäkta monsieur Carrière, protesterade Matisse, men ni har inte bedömt min studie! Har jag inte?, sa en synbart olycklig Carrière, som kastat besvärande blickar åt Matisse håll... Han ställde sig framför den häpnadsväckande blandningen av för jättestora fötter och den allmänt förvridna återgivningen av posen...

Eh bien, mon ami, n´est-ce-pas?- Carrière hade svårt att uttrycka sig och använden´est-ce-pas?, som verkade lugnande...

- alla har sitt eget sätt att uppfatta naturen, n´est-ce-pas? Ert sätt att se se naturen är inte precis detsamma som mitt. Under sådana omständigheter förstår jag faktiskt inte hur några påpekanden jag kan göra skulle vara till någon särskild nytta för er, n´est-ce-pas?, och med dessa ord gick han återigen mot dörren, där han tog sin hatt och gick.

Matisse, med sina revolutonerande idéer om målning, gjorde ett stort intryck på en del av de yngre eleverna. Till dessa hörde Blake, Puy, Boudot-Lamotte och Derain.

Puy sa senare: Matisse, som var över de trettio, stod för det som lockade och gav näring åt vå fantasiflykt... Det var med nöje vi både lyssnade på honom och diskuterade hans idéer.

Den av de här ungdomarna, som Matisse hade mest utbyte med, var tveklöst André Derain: Derain var arton när jag träffade honom. Jag var över trettio... Jag fick klart för mig att han inte arbetade som de andra... Han intresserade mig... Så småningom började vi prata...

Matisse och Derain skulle senare bli föregångare till den nya konstriktningen Fauvism.

Det var Marquet som presenterade Matisse för Charles Camoin. De här tre målarna skulle nu börja umgås och teckna tillsammans.Uteställena som de besökte för att teckna, varierade, men gemensamt var att de kunde sitta där i ett par timmar, med en kopp kaffe eller en öl, med naturligt levande modeller bland gästerna, innan de blev utkastade.

Ett populärt ställen för den här något udda trion var Café Procope, men ibland tog de sig till de billiga kabaréerna i Montmarte eller till Petit Casino i Galerie de l´Opéra. Ofta var de också ute på gator och i parker för att fånga folklivet.

Ibland, när de hade råd, köpte de ett kvällspass på Académie Colarossi, där de kunde teckna efter en levande modell under två timmar för 50 centime, medan de lyssnade på levande klassisk pianomusik.

Innan Matisse kände till Carrière och hans undervisning hade han anmält sig till en gratis kvällsskurs i skulptur, som hölls inte långt från Amélies modistbutik.

Där gjorde han nu sina första försök att forma lera, som för alla noviser började med att försöka kopiera en av Antoine-Louis Baryes "Jaguar sliter sönder en hare". Nu fick Matisse smak på denna hantverks-betonade konstart, som han skulle ägna en hel del tid åt framöver. Hans förutsättningar var goda med tanke på att han hade fått 17 poäng av 20 möjliga på sin anatomiuppsats på École des Beaux-Arts.

De unga, mer elle mindre okända, målarna hade det inte lätt den här tiden, även om det påstods att i Paris levde man nu i La Belle Epoque. I brist på försålda dukar fick de leva snålt och försörja sig på sidoinkomster, ibland tvivelaktiga sådana.

Matisse själv hade tagit på sig rollen sommassier (ordningsman) i Carrièras ateljé,och fick därför delta kostnadsfritt på hans lektioner. Han kommer inte ihåg hur många gånger han pantsatte sin klocka och överrock.

Den 1 juni 1990 var det dags för ännu en världsutställning här i Paris. Det innebar att man behövde mycket arbetskraft i förberedelsearbetet. Här såg nu medellösa yngre målarna en möljighet till extrainkomster.

I början på sommaren födde Amélie deras andre son i Bohain, han fick namnet Pierre Luois Auguste Matisse. Matisses mor Anna skulle komma att älska sina barnbarn, som också fick tillbringa mycket av sin barndom i de här trakterna. Hon tackade också högre makter för att hon fått en sådan kvinna som Amélie som svärdotter.

De flesta av Matisses gamla kamrater från ungdomsåren hade stannat i trakterna och kommit upp sig. Medan vännen Léon Vassau, som nu var klar med sina läkarstudier, hade öppnat egen praktik i Normandie. Han skulle fortsätta att samla verk av Matisse, något som han inte kom att ångra senare.

Makarna Matisse återvände snart till Paris, men skulle senare fara vidare till Amélies föräldrar på Humberts Château des Vives Eaux.

Det var många i Matisses omgivning som avundades honom för hans hustru, och som beundrade henne för hur hon klarade av att ta hand om sina små pojkar, samtidigt som hon abetade i sin hattbutik - medan han antingen satt fastvuxen i sin ateljé och målade, eller besökte caféer och kabaréer med sina vänner för att teckna.

Jean Puy blev förbluffad då Matisse klargjorde för honom, inför sin hustru, att han skulle ha velat leva ensam som en munk och bara ägna sig åt att abeta.

Men märkligt nog, så var det den här typen av målmedvetenhet, som stimulerade Amélie. Det hade varit en av anledningarna till att hon hade fastnat för honom. Det var som om de hade ingått i en hemlig pakt, där han skötte målandet och hon gjorde allt annat, för att hålla dem flytande.

Efter kvällskursen i skultpur sökte sig Matisse till en mer professionell utbildning och hamnade då hos Antonio Bourdelle, som då var den främste medhjälparen till den namnkunnige Auguste Rodin.

Till skillnad från sin mästare var Bourdelle en nytänkare och skulle snart bli sin egen.

Här fortsatte Matisse med det påbörjade verket Trälen, med en manlig modell vid namn Pignatelli (kallades Bevalacqua), som också hade också varit Rodins favoritmodell.

Matisse lär ha tecknat, målat och modellerat honom i drygt hundra poser under de tre närmsta åren. Matisse har själv sagt att han hade betalat honom 1800 franc i modellarvode.

Att Matisse fick Bourdelle som lärare, och inte Rodin, var en lyckad tillfällighet, eftersom Bourdelle hade fått en annan modernare syn på modellering, som passade Matisse. Rodin skulle fortfarande göra allt så precist i minsta detalj.

Bourdelle var en duktig lärare, som hävdade att: Handen blir aldrig tafatt när tanken är klar, när uppsåtet inte är tvetydigt... Man måste skapa ett allt starkare band mellan sig själv och motivet... alltid komma ihåg att det är inte hos modellen vi finner formen. En sådan process kan givetvis inte tvingas fram, eftersom den från vår sida kräver något som kommer från djupet av själen, nämligen Känslan.

I Boudelles ateljé stod, som modell, ofta en tärd man vid namn Mécislas Golberg. En karismatisk filosofisk anarkist, som hade en stark påverkan på Bourdelle för en radikal förändring av konsten - en estetik som grundade sig på förenkling - mindre rörelse och tempo. Grovhugget!

Bourdelles tro på konstens radikala föränding gjorde att han blev mycket förtjust Matisses färgspakande och förenklade målningarna från Korsika. Innan dess var det bara hans vänner Marquet, Fandrin och Camoin, som hade varit positiva.

Det här gensvaret från Bouedelle bemötte Matisse med, att han fick en av dessa målningar. Det påstås att han också lånade en av dom för att hänga i sitt matrum, så han kunde studera den närmare när han intog sina målider.

Matisse träffade Maurice de Vlaminck första gången på den första stora van Gogh-utställningen i Paris, som öppnade i mitten av mars 1901. Det var en högljudd oborstad typ, som visade sig vara barndomskamrat med Derain - även om dennes föräldrar hade förbjudit allt umgänge med honom, då han ansågs var hemortens buse.

Vlaminck hade för några år sen kastat sig över måleriet med samma glöd som när han boxades. Han hade ingen konstnärlig utbildning och betraktade sådan skolning med ett fnys. Men han hade i smyg varit recensent av sådant som Derain hadevisat honom.

Vlamincksegna färgrika alster var chockerande, berättade han mycket nöjd med sig själv. Han var alltså somklippt och skuren, ur alla synvinklar, att så småningom ansluta sig till konstriktningen fauvism (vilddjuren).

I april ställde Matisse ut några målninger på Salon des Indepéndants.Men vare sig han eller Marquet fick något sålt, så de fick ta sin kärra med alla sina osålda målningar och ta sig hemåt med tunga steg - besvikna och med oförrättat ärende. Då konstaterade Marquet att han själv och Matisse var de enda av utställarna som använde ren färg.

När undervisningen hos Carrières var slut, så träffades de mest dristiga eleverna i Jean Biettes ateljé på Rue Dutot, så långt bort man kunde komma i det då lantliga Montparnasse. När Matisse var på dåligt humör en grå dag, målade han där ett porträtt av Bevilacqua, som skulle få de grå väggarna i altején att bli ännu gråare.

På våren målade Matisse och Marquet tillsammans en hel del utomhus. De sökte sina motiv i parker och sköna förortsmiljöer. När de målade i Jardin du Luxenbourg hade de ofta sällskap av paret Jules Fandrin och Jacqueline Marvel, som hade sin ateljé i en fallfärdig barack i närheten.

De hade heta konstdiskussioner om vad som var vacket eller fult, bra eller dåligt. Det slutade alltid med att de blev överens om, att en målare måste frigöra sig från allt han lärt sig från den akademiska skolan.

Marvels målningar skulle visa sig få ett stort inflytande på Matisse. Hon själv skulle också bli mycket populär. Inte bara för sin konst, utan också för sitt intresse av fashion - med klädesplagg från modeskapare som Paul Poiret och Jeanne Paquin - som gjorde henne till drottning i Paris konstvärld.

På försommaren följde Matisse med sina släktingar från Bohain-trakten på en resa till Schweiz, där de bodde på ett hotell i Villars-sur-Ollon. På den tiden tllbringade välbärgat folk vintrarna på Riveran, för att resa till de här trakterna på sommarhalvåret.

Här kunde de njuta av solen och den klara luften - promenera och umgås. Lyxhotell och tesalonger fanns det gott om redan nu - men skidåkning, och annan vintersport, var ännu så länge inte aktuellt.

I den här miljön gjorde Matisse några vykorts-liknande målningar av landskapet och någon interiör.

När Matisse hade återvänt till Paris skulle tråkigheterna staplas på varandra. Han s far hade kommit i ekonomiskt trångmål och hade inte längre råd att ge Matisse hans månatliga bidrag om 100 franc.

Matisse försökte då få ett arbete, som kunde ersätta bidraget, men hittade inte något lämpligt. Alltså fick man nu klara sig på det som Amélie kunde bidra med från sin hattmodeaffär.

Nästa tråkiga händelse var när Matisses dotter Marguerite fick difteri (strypsjukan), eller krupp, så att den tillkallade läkaren fick göra i kirurgiskt ingrepp i hennes strupe, så hon fick luft och kunde andas. Det lär ha skett på köksbordet medan Matisse själv höll fast henne.

Marguerite lades in på Hôpital Bretonneau i Montmartre, där hon fick stanna en vecka. När hon sen kom ut var hon så svag att hon drabbades av tyfus. Hon hämtade sig så småningom, men skulle hädanefter ha ett band runt halsen för att dölja det nästan decimeterlånga ärret.

De här händelserna skulle innebära att Matisses känslor för sin nu sexåriga dotter skulle fördjupas och bestå. Det var nu han också för första gången använde henne som modell.