capstantia
Eugène Delacroix
- föregångare och ledare för den nya franska romantiska skolan.
Inledning.
Eugène Delacroix! Bara namnet låter ju spännande. Men också hans utseende, som inger en viss aristokratisk respekt. Men det var egentligen min far som en gång gjorde mig intresserad av den franske målaren. Han var själv konstnär och hade Delacroix och Matisse som sina favoriter.
En annan anledning till mitt intresse är att denne Delacroix var en banbrytare, en romantiker av den nya franska skolan, med inslag av orientalism, som trotsade den då gällande nyklassicismen representerad av bland andra Ingres.
Delacroix banade också väg för de efterföljande impressionisterna och hans kloka visdomsord skulle användas i många olika sammanhang då konst kom på tapeten. Han respekterades inte bara av kommande modernister, hans konst hyllades av de flesta i kommande generationer.
Min far Paddock, självporträtt,
La Liberté guidant le peuple, 1830 ( Frihet npå barrikaderna). Målningen gjorde ör att hylla minnet av den franska julirevolutionen 1830.
Det var på Louvren och Musée National Eugène Delacroix som jag förstod hur stor och beundrad han var. På Louvren flockades de storögda besökarna runt hans mästerverk La Liberté guidant le peuple, 1830 (Frihet på barrikaderna) och på hans eget museum i Saint-Germain-des-Prés kryllade det av kunskapstörstande konststuderande med skissblock och vässade blyertspennor.
Det var på Louvren och Musée National Eugène Delacroix som jag förstod hur stor och beundrad han var. På Louvren flockades de storögda besökarna runt hans mästerverk La Liberté guidant le peuple (Frihet på barrikaderna, 1830) och på hans eget museum i Saint-Germain-des-Prés kryllade det av kunskapstörstande konststuderande med skissblock och vässade blyertspennor.
Musée National Eugène Delacroix i Saint-German-des-Prés, Paris. Här hade han sin atelj´tdigare.
"Friheten på barrikaderna" är en av Frankrikes mest betydelsefulla målningar. På Louvren skockas folk för att beskåda originalet.
Delacroix levnadshistoria är lika dramatisk som många av hans spännande historiska målningar. Målningar som också lär ha förenat det franska folket och betydde mycket för en ny era av fransk kultur.
Hans måningar skulle också bli ett föredöme för kmmande generationers målare. Då inte inte minst för impressionistera och deras post (efterföljare), som Manet, Gauguin och Cézanne. Själv hämtade han sin inspiration i första hand från Rubens och Rembrandt.
Jag har upprepat hundratals gånger att måleriet, d v s det materiella måleriet, blott är en förevändning, blott en brygga mellan målarens ande och åskådarens. Konsten består icke blott av den kalla riktigheten. Det viktigaste är att man uttrycker något. Den s k samvetsgrannheten hos de flesta målarna tjänar endast till att göra konsten tråkig. Detta slags människor skulle, om det hade varit möjligt, med samma omsorg bearbeta även baksidorna på sina tavlor Det skulle vara intressant att uppräkna allt det falska varav sanningen kan sammanfogas
Delacroix
"Lejonjakten", 1621 av den flamländske målaren Peter Paul Rubens.
Ingres var den ledande representanten för dåtidens nyklassicister - under den första halvan av 1800-talet. Hans målningar präglas av rena konturer, kyliga färger och gestalter baserade på antik skulptur och Rafaels måleri.
Hans motiv var ofta mytologiska och historiska händelser, ideala bilder som redovisas i symetriska och uppställda former med rena linjer och perfekt teknik. Hans målningar uppfattas därför ofta som statiska och onaturiga, även om de tyder på en stor konstnärlig och yrkesmässig skicklighet.
Ingres fick aldrig någon betydelsefull uppföljare eller arvtagare till sitt måleri, trots att han hade många utbildat många elever
Delacroix introducerade den nya och i början ifrågasatta romantiska konsten i Paris, som ett alternativ och en utmanare till de då förhärskande nyklassisciska riktningen, som representerades av bl a Ingres.
Delacroix målningar innebar en förnyelse av de tidigare sterotypa och livlös målningarna som tvar betecknande för den nyklassicska generationen. Hans exotiska och dramatiska målningar var fulla av liv och muskelmassor. De gjordes med fria penseldrag och klangfulla färger. Något som mottogs av akademiker med skarpa angrepp, medan de yngre hyllades honom som en förnyare av konsten.
"Homerius apoteos", 1827 av den franske nyklassicisten Jean-August-Dominique Ingres (Louvren). En statisk och onaturig målning i jämförelse med de av den nya vågens ledande naturalist Eugène Delacroix.
"Lejonjakt", 1855 av den ledande franske romantikern Eugène Delacroix (Nationalmuseet, Stockholm). Konkurret till Ingres med sina levande och dramatiska motiv. En föregångare till den moderna konsten.
Stor utställning av Delacrois målningar 1864 arrangerad av Sociéte Nationale des Beaux på galerie Martinet, boulevard des Italiens (målning av E.D. Albertini och finns på Musée Carnavalet i Paris).
Frihet på barrikaderna, Blodbadet på Chios, Sardanpales död och Kvinnor i Alger. De här fyra målningarna, som finns reproducerade överallt, har enligt en del konstvetare Delacroix fångat allt det universella, det viktigate då de gjordes: Krig, kärlek, död och revolution.
De fyra målningarna gjordes alla under hans första tio år som konstnär, då han arbetade hårt för att bygga upp sitt rykte och sin status. men det var ett årtionde som bara utgjorde en fjärdedel av hans hela hans karriär som konstnär. Det skulle bli mycket mer under de återstående åren.
"Sardanapales död", 1927 (Mort de Sardanapale).
"Blodbadet på Chios", 1824 (Le Massacre de Scio).
"Kvinnor i Alger", 1834 (Les Femmes d'Alger dans leur appartement).