Falskt i Singapore

Växjö, Köpenhamn, London, Dubai, Singapore, och till sist Sydney. Så såg resrutten ut när vi var på väg. Jag hade fått det hedervärda uppdraget att genomföra en förstudie för ett australienskt bolag. Och det skulle göras på plats i landet down under, i Sidney närmare bestämt. Vi hade mellanlandat i Dubai, och fått sträcka på benen i flygplatsens utrikeshall. Imponerade må jag säga. Kanske inte hallen som sådan, utan de lyxbutiker som visade upp sina dyrgripar. Då, om någonstans, blev man varse om vilken fattiglapp man var. Dior, Ralph Lauren, Calvin Klein, Rolex… Svindyra grejer, det var inget för min plånbok.

Min budget var på etthundratusen svenska kronor. Det var samma belopp som stod på beställningen. Frågan var hur jag skulle klara detta. Bara en resa tur och retur med SAS Business Class kostade ju 29 500:-. Och jag som gärna ville ha med mig en partner. Någon som kunde sånt, som jag inte var bra på. Självinsikt kallas det väl. Jag visste var han fanns, men inte hos oss. Han hade ett egen liten firma. Den lilla lokala resebyrån kunde ordna biljetter med Singapore Airlines för 9 500:- per person. Tur och retur. Han jag sökte fick mitt erbjudande: Fri resa, mat och logi. Inget arvode. Han svalde betet. Det var ju attraktivt och spännande, på den tiden, att få åka till Australien.

Nu var vi på väg mot Singapore, och som vi trodde i sämsta klass. Döm om vår förvåning, då vi serverades smakfulla måltider, med allt som önskades att dricka. Included, sa en liten förtjusande, lite snedögd, flygvärdinna. Där satt vi nu i våra bekväma flygstolar, och sippade på var sin Singapore Sling. Precis som dom har gjort på anrika Raffles Hotel, sedan början av 1900-talet. Vi tittade på varandra och tänkte samma sak: Ölen som vi smugglat med oss i handbagaget, vad skulle vi med dom till.

Som brukligt var, vid resor från Europa till Australien, skulle man ha en så kallade Stop over i Singapore. Det vill säga en övernattning i stan, för att fortsätta resan dagen därpå. Vi lotsades genom den stora hallen, ut mot en väntande buss till hotellet. Och det var inte vilket hotell som helst. Jag kommer inte ihåg namnet, men flott var det. Och vilken service. Det stod en hotellbetjänt i vart enda skrymsle. Det verkade som om man hade koll på varenda besökare. Säkerheten var nog minutiös. Nu började jag bli nervös. Det måste ju kosta en hel del att bo här. Det fick bli ett senare problem. När vi hade fått våra handbagage till rummen, var det dags att ta en titt på stan. Vi såg inte röken av våra incheckade väskor. De var väl redan på väg mot Sidney.

Det formligen kryllade av folk i cityområdet. Man fick tränga sig fram på den internationella arenan. Det var en massa av Excuse me, Pardon, Sorry... Och minst lika många varianter av människor, mestadels små med sneda ögon. Förutom att få ta del av det brusande stadslivet, så var vi naturligtvis ute efter att köpa klockor. Falska klockor, eller vad man här kallar dom: Watch copies. En mer sofistikerad benämning är: Replica watches. Hur som helst, här skulle det köpas klockor. Det var ett måste, hade en nära vän anförtrott mig. Att hitta dom var inga som helst problem. I nästan varje gathörn stod försäljarna uppradade. De presenterade sitt varor genom att dra upp skjortärmen, och vips så kunde man se hela utbudet. Armen var fullsatt av klockor. De flesta av kända märken som Rolex, Cartier, Omega... 

Jag fastnade för den klockprydda armen på en av dessa försäljare. Han tecknade åt oss att följa med. Varför då, undrade jag, med några sedlar i handen. No questions, follow me! Genom en närliggande port. Uppför några trappor. En lång korridor. Skum belysning. Knarrande golv. Det började likna miljön i en kriminalfilm med den kinesiska maffian triad. Vi var på väg att ge upp, vända och sticka därifrån så snabbt som möjligt. Men just då var vi framme. 

Vår guide drog undan ett skynke. Rummet var litet, och där satt han, överklockmästaren, i egen hög person. Han reste på sig och bugade, som det anstår en man från Orienten som vill visa vördnad. Bordet framför honom var fullt med utspridda klockor. Herrur och damur. Med läderarmband eller länkat stål. Vi ville att affären skulle gå snabbt, med tanke på det utsatta läget.

Jag pekade ut en Omega med läderband till mig själv, och en nätt liten Lacoste till min fru. Inte visste jag att de gjorde klockor. Om jag minns rätt fick han femtio dollar för bägge. Han försökte argumentera för ett högre pris, eftersom klockorna var tillverkade i Japan. Allt annat var odugligt, enligt honom. Men vi var ju på språng, så han tog mitt bud med ett missnöjt grymtande.

Min reskamrat fick aldrig för sig att köpa. Han hade stått bredvid, spänd som en stålfjäder. Vi avtågade småspringande, samma väg som vi kommit. För att visa klockor kunde ingen åka fast, men att sälja dom var en annan sak. Därför detta hemlighetsmakeri.

Morgonen därpå, efter en utsökt frukost, skulle vi checka ut från hotellet för att sedan ta den framkörda bussen till flygplatsen. Hoppas att dom inte skinnar oss på för mycket, tänkte jag när bad om räkningen. Included sa den lilla förtjusande, lite snedögda, receptionisten. Så var det tydligen: En så kallad Stop over ingår i flygbiljetten, när man flyger så här långt. Återigen blev man påmind om hur dum man är. Men just då, en ganska nöjd dummer.