I mitten av juli 1904 steg en decimerad familj Matisse på tåget i Paris för sin färd mot sydligare breddgrader med slutmålet Saint-Tropez. De hade lämnat Marguerite och Jean hos släktingar, medan Pierre fick följa med för att andas de friska havsvindarna efter sin sjukdom.

Det var en besvärlig tvådagars tågresa på omkring hundra mil med flera tågbytan. När de väl var framme kunde de konstatera att Saint-Tropez låg på en halvö, väl skyddad av Medelhavet och bergskedjan Les Maures inåt land.

Till skillnad från andra ställen på den här kusten, som Marseille, Nice och Cannes, så låg Saint-Tropez åt norr, vilket innebar att den stekheta solen låg på hela eftermiddagen. Det var ju sommar och då var det som värst, något som Matisse också skulle få erfara vid sina målarexkursioner.

Paul Signac. som hade bjudit ner Matisse till Saint-Tropez, och letat upp ett hus åt honom, skrev till en målarkollera: Vår vän Matisse är här, en förträfflig karl, intelligent och en sann konstnär - men tyvärr ett av kopieringens många offer - om ett moln ändrar form blir han alldeles vilsen. Jag har inte sett hans målning ännu. Han pratar om sin lodlina, sin "chambre claire" och alla de färger han använder - ockra, vitt och svart...

Matisse skrev i sin tur, efter några dagar, till Manguin: Den våldsamma värmen hindrade oss att sova på nätterna och förlamar oss om dagarna. Men han trotsade både solen och värmen, även om han riskerade att få solsting. Han tvingade sig till att måla, men det nya ljuset här nere hade kommit som en chock för honom, så det han presterade de första dagarna var ganska mediokert.

Paul Signac var en inbiten seglare, som hade upptäckt Sain-Tropez för tolv år sedan och byggt sig ett hus, Villa la Hune (mastkorgen), med storslagen utsikt över staden och vattnet.

Han var i motsats till Matisse en levnadsglad optimist, som - i likhet med Russel på Belle-Île-en-Mer - förespråkade färgens betydelse. Själv var han en övertygad neo-impressionist, och när han tog hit unga, lovande och oförstörda målare, så såg han också sin möjlighet att värva nya anhängare.

Neo-impressionism var inget nytt påfund inom målarvärlden. Georges Seurat lade grunden till den redan i början av 1880-talet. Van Gogh hade tillämpat den, men bara lite halvhjärtat. Pissarro hade använt sig av den uudre flera år, men övergett den till Signacs stora besvikelse.

Men nu tycktes detta påfund (konstriktning), ha fått en renässans, mycket beroende på Signacs skicklighet och marknadsföring. Det var många som fortfarande tillämpade neo-impressionism: Cross, Metzinger, Pichon, van Rysselberghe... Och flera andra kända målare skulle prova på lite senare.

Matisse själv hade läst Signacs vetenskapliga artikel om neo-impressionism redan 1898. Han hade då också gjort några trevande försök att tillämpa de anvisningar som Signac hade gett i sin artikel.

Matisse blev en entusiastisk elev till den utomordentligt skicklige Signac. Det märktes att han efter ett tag hade tagit till sig sydkustens speciella ljus och förenat med det han hade lärt sig om färgens betydelse. Detta märktes tydligt i hans målning av St. Annas kapell.

Även om han inte ännu kunde anamma de vetenskapliga regler, som gällde för en sann neo-impressionist som Signac, så började han nu åtminstone att experimentera med viss divisionism i  en grövre variant.

I ställer för systematiskt ordnade prickar, som Signac så ivrigt förfäktade, så var det mer av penseldrag. Men ljuset och färgerna fanns där, och motiven som fastnade på hans dukar började nu se riktigt skapliga ut. 

I Saint-Tropez träffade Matisse en annan elev till Signac som hette Lucie Cousturier, troligen i hans stora ateljé ner vid havet. Hon hade kommit mycket längre i Signacs neoimpressioistiska skola än Matisse och skrev om sin mästare:

Det azurblå havet flödade in från den vida bukten och utplåner föremålens materia och volym, så att de reduceras till subtilt differtierade färgfläckar mot de ljusa väggarna. Signac placerar så att säga sina dukar i himlen för att måla dit sina färger och underhåller en fortsatt dialog med rymden medan han arbetar.

Matisse träffade också Henri Edmond Cross, en äldre neo-impressionist som bodde i kustbyn Saint-Clair några mil från Saint-Tropez. Tillsamman med Signac var han en betydelsefull person, då man nu gick in den andra fasen av den här konstrikningen. 

Signac var en utåtriktad och generös personlighet. Kanske lite väl systematisk, tyckte en del. Han predikade aldrig, men han kunde ge kritik. När Matisse, i sin skapelse Terassen, hade brutit mot alla hans regler, blev Matisse hårt kritiserad. Han tyckte själv om sin målning och blev därför både förkrossad och förbannad.

Amélie, som alltid fanns till hands, sökte trösta sin make och tog med honom på en lugnande promenad tillsammans med sonen Pierre. När hustrun slog sig ner för att hälla upp en kopp te till sin son, passade Matisse på att svänga ihop en akvarell. Ingen vet om det var i rena ilskan, eller för att motivet var så sagolikt. Men Matisse skulle arbeta vidare med sitt hastverk och nu i olja. Målningen Saint Tropez-bukten, skulle nog göra Signac betydligt nöjdare.

I september började det bli dags att återvända till Paris. Men redan nu hade Matisse bestämt sig för att återvända till sydligare breddgrader nästa sommar, trots att han inte var riktigt nöjd med vad han hade åstadkommit i Saint-Tropez.

Platsen för en sådan vistelse hade hans kloka hustru Amélie redan utsett. I samband med att hon besökte sin syster Berthe, som hade fått en lärartjänst i Perignan, hade hon letat efter en lugn plats där man kunde leva billigt. Hon hade då fastnat för den lilla fiskebyn Collioure nära den spanska gränsen.   

När Matisse kom tillbaka till Paris i mitten av september började han arbeta ihop med sina vänner i Manguins provisoriska ateljé på Rue Boursault. Där målade de bland annat av varandra med en nakenmodell.

Matisse väckte då de andras intresse då han hade börjat arbeta med en duk där han skulle tillämpa det han lärt sig hos Signac.

Målningen, Luxe, calme et volupté skulle bli en vidareutveckling av hans målning Saint Tropez-bukten. Den målningen skulle uppfattas av många kritiker och kollegor som att han nu hade anslutit sig till den divsionistiska skolan.

Lite märkligt att Matisse tog det här språnget, då han själv var mycket nöjd med förlagan. Han hade sagt om den: ...jag kan fortfarande inte tro att det var jag som gjorde den... resultatet måste ha uppnåtts av en slump.

På hösten duggade det alltid tätt med utställningar inom Paris konstvärld. Matisse gjorde avbrott i sitt eget arbete för att besöka en av dom med Signac och Cross på Eugéne Druets nya galleri. Här fick han en mäktig repetition av neo-impressionismens främsta utövare. Av Cross, som han hade haft mycket utbyte med, fick han en målning som underströk denna vänskap.

På höstsalongen, som öppnade den 15 oktober, visade Matisse fjorton dukar av lite äldre årgång. Hans förespråkare ända sedan studitiden Roger Marx, som nu var inköpare av konst för statens räkning, köpte ett stilleben för 400 franc.

Det var en stor ära för en konstnär att bli invald i olika utställningskommittéer. Det hände mycket bakom kusisserna, när det på vintern var dags för val av nya delegater till Salon des Independants. Intriger, baktaleri, rackarspel och röstfiske tillhörde förspelet.

Matisse blev, med hjälp av sina vänner, kvar som biträdande sekreterare för Salon des Independants och därmed också assistent till Signac som var ordförande. Matisse blev nu också invald som medlem i Höstsalongens antagningskommitté.

Som assistent till Signac fick Matisse var med att anordna den första officiella retrospektiva utställningen av Van Gogh, som en del av den kommande Salon des Independants. Han fick då också tillfälle att mer ingående studera hans målningar.

Matisse började nu få ett allt större inflytande hos avangardet. Inte bara i Paris, utan också i andra konstmetropoler runtom. Det var något som till och med Vollard hade upptäckt. Han litade nu helt på Matisses goda omdöme, när han började satsa hejdlöst på hans målarvänner. Marquet och Manguin stor högt i kurs. Och hos Jean Puy köpta han allt som fanns. Även André Derain, som just hade kommit från militärtjänst, blev nu en given måltavla för Vollard.

Salon des Independants öppnade i mitten av februari. För många var det ett utmärkt tillfälle att roa sig på den nya konstens bekostnad - och de som utövade den. Det hördes många sarkastiska kommentarer och högljudda skratt.

Matisse ställde ut åtta målningar och den som väckte störst uppmärksamhet var tveklöst Luxe, calme et volupté. Många trodde nu att han var förlorad i neo-impressionismens töcken. Andra välkomnade honom till sin skola. Själv hade han sin egna planer. Mästaren själv, Signac, blev så imponerad av sin elev att han senare köpte målningen. I övrigt sålde Matisse en målning från Saint-Tropez tll franska staten.

Independernas utställning hade fått ett kluvet mottagande. Det fanns många äldre målare, som var skeptisk till nya påfund. Men det fanns också kritiker som lovordade Matisse. En av dessa var konstkritikern Louis Vauxcelles, som i sin recension skrev:

Denne unge målare - ytterligare en avfälling från Moreaus ateljé som utan vidare svingat sig upp till Cézannes höjder - intar nu, vare sig han vill eller inte, ställningen som "chef d’ecole".

Utställningssässongen avslutades i Berthe Weills galleri, som ställde ut målningar av Matisse, Marquet, Manguin och Camion.

Så snart utställningen hos Berthe Weiss var över, blev det dags för Matisse och hans vänner att ta sig söderut. Manguin, Marquet och Calion reste till Signacs Saint-Tropez, medan Matisse och hans familj drog sig betydligt längre västerut.

Matisses resmål var Collioure, som hans hustru hade föreslagit redan året innan. Förmodligen också av praktiska skäl, då de kunde bo hos Amélies syster och föräldrar i det närliggande Perpignan, medan Matisse själv skulle hitta någonstans att bo i Colioure. (Marguerite var hos sin farföräldrar).

Lika plötsligt som man kommer ut ur en bergsklyfta och upp på ett krön - Collioure! Strålande av ljus längst in i en liten bukt, inneslutet av de sista svedda randbergen, ett skimmer av rött och ockra... Är detta Frankrike, eller redan Afrika, med sina dungar av Algave och palmer...

I Collioure var man inte van vid några främlingar, de ansågs fientliga. Det var först när järnvägen hade kommit dit för några år sedan, som man hade fått kontakt med världen bortom bergen. Och någon målare hade man inte sett till sedan Signac hade glidit in i hamnen med sin segelbåt för många år sedan.

När Matisse skulle hyra ett rum på Hotel de la Gare var änkan Paré (Dame Rousette) misstänksam. Men eftersom herrn verkade vara en rekorderlig karl, och dessutom redan hade hunnit blivit bekant med monsieur Solier - en av ortens främsta medborgare - så gjorde hon ett undantag.

Redan efter några dagar kunde Matisse ta hit sin familj från Perpignan och hyra in alla på samma hotell för 150 franc i månaden - för både mat och logi för alla fyra.

Bland det första Matisse gjorde var att skaffa sig ett arbetsrum ovanpå Café Olo med utsikt över Port d´Avall, den mest avlägsna av Collioures tre stränder. Härifrån gjorde han sedan både skisser och målningar.

Även om det var billigt att leva här, så fick Matisse snart ekonomiska problem. Han hade utan resultat jagat Berthe Weill för utebliven ersättning för en målning hon sålt på sitt galleri. Men tack vare ryktet om hans olägenhet, så löste sig hans penningknipa med hjälp av Manguin och Camoin.

Även om det mesta här i Collioure kretsade kring Matisse själv, så kunde nu också resten av familjen få leva upp i en fantastisk semestermiljö med sol och havstränder utan turister.

De små pojkarna Jean och Pierre kunde springa fritt, klättra i klippor, gräva i sanden, fiska och allt annat som bara ungar kan hitta på.

Hela familjen hade bytt ut sina skor mot espadriller från ortens sadelmakare. Och varje dag var det bad i den lilla viken l´Quille en bit från samhället. Inne i samhället kunde man inte bada för allt fiskrens och annat som ortborna gjorde sig av med där. 

Fiske var i stort sett det enda man livnärde sig på i Collioure. Än idag är man känd för sina utmärkta ansjovis, sardiner och inlagda sillar.

Matisse var klädd i halmhatt och hade uppkavlade ärmar och byxben, när han nästan alltid var ute på strövtåg i omgivningarna för att söka sina motiv - utrustad med skissblock och målarverktyg.

I den här otvungna miljön kunde både Matisse och Amélie slappna av. Han kunde måla sin hustru när hon promenerade i olivlundarna med sin parasoll,  eller när hon stod på klipporna och spanade ut över bukten. Här kunde hon posera för sin make, så lättklädd att de hade blivit avhysta från andra ställen.

När solen stod på, och hettan blev olidlig, tog Matisse sin tillflykt till sin provisoriska ateljé ovanpå kaféet för att fortsätta att teckna och måla. 

Sommaren hade börjat utan något direkt umgänge med ortsbefolkningen. Men nu lärde Matisse känna en annan målare som hette Étienne Terrus. Han hade hade kommit vandrande från Elne, någon mil bort, för att besöka sin vän Paul Soliec.

Denne Terrus, som hade ärvt en vingård i Elne, skulle bli makarna Matisses gode vän de närmaste tio åren. Han var tolv år äldre än Matisse och skulle senare också bli ett stort stöd för honom.

Det visade sig att Terrus också hade gått på École des Beaux-Arts, men han hade liksom Matisse inte mycket till övers för vad de lärde ut där. Nu var han mer eller mindre bortglömd, även om han ställde ut varje år i Perpignan i en liten grupp som de sjäva kallade Aristes Rousillonais.

Världen var ganska liten i Frankrikes konstnärskretsar på den tiden. Det visade sig nämligen att Terrus var bäste vän med Maximilien Lucas, som hade lånat Matisses ateljé i Paris över sommaren.

Det fanns fler konstnärer i de här trakterna, men det var glest mellan dom. Det hände att makarna Matisse blev bjudna på konstnärslunch hos Terrus på hans terrass i Elne. Där träffade Matisse skulptören Aristide Maillol, som genast passade på att bjuda hem honom och Terrus på lunch. Han hade sitt tillhåll i Banyuls, som låg ett par tågstationer från Colloure.

Maillol hade ingen formell utbildning som skulptör, men hade studerat hos Bourdelle. Han hade byggt en brännugn efter egen konstruktion och skulle bli framgångsrik med sina skulpturer av fylliga katalanskor. 

En annan av Maillols lunchgäster vid det här tillfället var målaren Daniel de Monfreid, som hade hjälpt Gauguin på Tahiti. Han hade varit Gauguins inofficielle agent och hade spritt hans idéer till en större publik.

Målaren Louis Bausil från Pergignan närvarade också vid den här synnerligen intressanta konstnärslunchen hos Maillol.

Det här sällskapet gjorde ett så starkt intryck på Matisse att han bjöd in alla  till Collioure, för att se vad han själv hade åstadkommit. Och redan veckan därpå sågs de igen under en hel weekend på Momfreids stora egendom Château Saint-Clément utanför byn Corneilla-de-Conflent.

Gauguins målningar hade Matisse sett tidigare, men nu fick han också ta del av hans träskulpturer som aldrig visats offentligt.

Matisse besökte även andra konstnärer den här sommaren. De flesta av dom hade han träffat tidigare, som Gustave Fayet och Maurice Fabre. Men han saknade någon att måla tillsammans med. Att utbyta tankar och idéer med. Så han skrev och bad sina vänner Manguin, Marquet och Camoin att förena sig med honom.

När de hade avböjt hans inbjudan blev han på dåligt humör och mer eller mindre beordrade André Derain att komma: Jag kan inte nog starkt betona att en vistelse här är absolut nödvändig för ditt arbete - du kommer att få bästa tänkbara förutsättningar att skörda ekonomisk vinning av det arbete du kan utföra här. Jag är säker på att du kommer att glädja dig åt att ha lytt mitt råd. Så därför upprepar jag: Kom!

Derain kände att han stod i tacksamhetskuld till Matisse, som hade hjälpt honom under hans militärtjäst och medverkat till att Vollard hade köpt många av hans målningar.

Derain packade alltså sina väskor och reste söderut till Collioure. När han skulle ta in på Hôtel de la Gare, där familjen Matisse bodde, vägrade Dame Rousette ta emot honom. Hon tyckte att han såg ut som en narraktig bedragare i sin helvita klädsel, med en röd skärmmössa på huvudet och en skurkaktig mustasch.

Det var tack vare Dame Rousettes handgångne man Muxart, som Derain fick hyra ett rum. Men innan dess hade Muxart hotat att säga upp sig, om hon inte behandade monsieur Matisses vän väl. Samme Muxart hämtade Derains bagage på stationen dagen därpå: Han kom med hela skottkärran överhopad med koffertar, väskor och ett jättestort parasoll...

Som de flesta andra, som besökte Collioure första gången, förundrades Derain av ljuset och färgerna. Han skrev i lösrycka ord och meningar, nästan i trance, till sin vän Vlaminck om sina första intryck:

Det här stället med sina människor, med bronsbruna ansikten, hud i kromgult och orange... och med djup solbränna, blåsvart skägg... Kvinnor som rör sig utsökt i svarta jackor och mantlar... Keramik i rött, grönt och grått... Åsnor, skepp, vita segel, båtar i brokiga färger...

Men det är ljuset, ett blekt gyllena ljus, som upphäver skugga. Det är ett fruktansvärt arbete som måste göras. Allt vad jag gjort hittills verkar idiotiskt.

Matisse presenterade Derain för sina nyvunna vänner, som de tillsammans besökte och gjorde utflykter med. Men framför allt så arbetade de ihop. Sida vid sida med ursinnig frenesi. De hade börjat lite försiktigt med punkter och penseldrag, men hade snart gått över till ett manér där färgerna blev ännu mer väsentliga och bildade hela ytor.

De målade och tecknade från stranden - båtarna, hamnen, fiskarna... Från höjderna ovanför staden med vyer över hustaken. Från klipporna vid badviken l´Quille med utsikt över bukten. Från Matisses atljé...

Derain blev genast populär hos hela familjen Matisse. Småpojkarna älskade när han lekte med dom. Han badade med dom och läste sagor för dom på kvällarna. Vid något tillfälle var hela sällskapet också på utflykt över gränsen till Spanien.

Under sin vistelse i Collioure flyttade familjen Matisse från Hôtel de la Gare till den rymliga övervåningen på Paul Soliers hus, som låg mer centralt ovanför det strandparti som kallades Boramar. Här var om möjligt ännu stimmigare och mer hektiskt på morgnarna, när de hundratals fiskarna kom hem med sin fångst, som såldes på auktion utanför den nya bostaden.

Matisse anande att han nu var ute på farliga vägar i sitt måleri. Men han tog sig ut ur sitt bryderi genom att minnas vad Cézanne hade sagt vid något tillfälle: Linje och färg skiljer sig inte från varandra... När färgen är som rikast tar sig formen sitt mäktigaste intryck.

Inte nog med att Matisse upphävde perspektivet under den här sommaren i Collioure. Han bannlyste också skuggor och förkastade den akademiska åtskillnaden mellan linje och färg. Han målade helt efter sina egna visuella och känslomässiga upplevelser. Sedan vad andra tyckte om resultatatet var för honom egalt, även om det var av stor betydelse för familjens försörjning.

Det verkar som om Matisse och Derain hade ingått en hemlig pakt, där färgen var verktyget för att revolutionera konstvärlden.

Det var omöjligt för oss att få distans att se klart på det hela och genomföra vår förnyelse i lugn och ro. Färgerna blev rena dynamiten, laddade för en explosion av ljus. 

I slutet av augusti reste Derain tillbaka till Paris, med ett bagage som var ännu mer omfångsrikt än när han kom. Med bland annat ett trettiotal målningar och ett stort antatal teckningar.

Familjen Matisse lämnade Collioure i början av september. De stannade hos Berthe och Amélies föräldrar i Perpignan, där de också lämnade Pierre innan de reste vidare till Paris. Pierre skulle stanna i Pergignan under vintern för sina ömtäliga luftrörs skull. Sedan skulle också Jean byta plats med Marguerite hos farföräldrana i Bohaim. Marguerite skulle nu bo hos sina föräldrar i Paris.

I Paris visade nu Matisse upp sina medhavda alster från Collioure för sina vänner. Det var femton dukar, ett fyrtiotal akvareller och hundratals skisser och teckningar. Marquet rapporterade till Manguin, som var kvar i Saint-Tropez: Matisse och Derain har gjort häpnadsväckande saker.

I mitten av eptember fick Matisse besök av den aktade konstkritikern Felix Fénéon. En anarkistisk förkämpe för nya talanger inom modern konst, som plötsligt hade valt en ny bana som konsthandlare - en ny roll för att hjälpa de unga modernisterna.

Hans nära vän Signac såg mycket positivt på Fénéons rollbyte: Han kommer att bli den ende konsthandlare som begriper sig på måleri... dessutom är han kräsen, vänlig, intelligent och redan välkänd

Vid sitt besök  hade han redan köpt ett stilleben av Matisse, och nu skulle han bli ägare till ytterligare tre målningar av honom. Senare lär Matisse ha sagt att Fénéon var den ende konsthandlare han kunde lita på.

På hösten lyckades Matisse inte sälja något av det, som han hade arbetat så hårt med under sommaren i Collioure. Medan hans vän Derain sålde målningar för över 3000 franc till Vollard, som också köpte målningar av både Marquet och Manguin.

Den ekonomiska situationen var nu så ansträngd att Matisse återigen umgicks med långt framskridna planer på att sälja sin målning av Cézanne. Men den intresserade köparen avböjde, då Matisse begärde hela 10 000 franc för den.

Men även denna gång löste sig den ekonomiska krisen, då bestämde sig nämligen Signac att köpa Luxe, calme et volupté, som innebar en välkommen intäkt av hela 1000 franc. 

Matisse hade nu på allvar tagit itu med den neo-impressionistiska målningen av hamnen Le Port d´Abaill, som han hade planerat i Collioure med en mängd skisser. Han skrev till Bussy: Jag gör den med små-punkter-teknik, vilket gör att det går långsamt, särskilt som det inte alltid fungerar första gången. 

Det som en gång hade kännts så befriande från akademiska normer, hade nu börjat kännas betungande och enformigt. Ett broderiarbete för att uppnå ett förutbestämt mål. Arbetet med Le Port d´Abaill skulle inte bli klart till årets Höstsalong, Salon d'Automne, som nu hade annonserats. 

I stället för  den här småprickiga duken svängde Matisse i all hast ihop ett porträtt av sin hustru till Höstsalongen, Kvinna i hatt. I det här brutala klottret såg ingen av hans vänner någon likhet med Amélie. Och på utställningen skulle den bli föremål för förlöjligande och något man gapskrattade åt.

Salon d'Automne 1905 skulle gå till historien som en riktig rysare. Det började med att salongens president Jourdan ville refusera Kvinna i hatt, men blev nedröstad av Matisse-anhängarna med bland andra Roger Marx och vicepresidenten Desvallières, som också såg till att Matisse och hans vänner fick en egen sal - den beryktade Salle VII.

Nästa stora händelse var när Louis Vauxelles skulle inspektera utställningen, innan den öppnade, och upptäckte en renässansskulptur som stod ytterst olämpligt i placerad i just Salle VII. Han ska ha vänt sig Matisse och sagt: En Donatello bland vilddjuren (les fauves). Därmed hade han namngett den nya konstrikningen fauvismen (vildjuren).

När dagstidningen Gil Blas återgav händelsen, så var det publiken som blev vilddjur på en cirkus, medan Matisse blev den stackars martyren. Kritikerna var för eller emot vad de såg i Salle VII. En mer nyanserad bild av utställningen gavs senare av den mycket populära L'Illustration.

Många av utställningens besökare betraktade Salle VII som en ren nöjeslokal, där man kunde få sig ett gott skratt. Andra blev förbannade och ansåg att målningarna där var en försök till bondfångeri. Det upproriska avantgardet från Montmartre gillade vad de såg och menade att Picasso nu hade fått en, om inte jämlike, så näst inttill.

Journalisten och socialistpolitikern Marcel Serat hade lyssnat på vad folk tyckte om Matisse: Gott folk såg honom som en inkarnation av ett viltsint brott mot allt vad tradition hette... som en slags bedragare i narrmössa, till hälften anarkist, till hälfen chartalan.

Men efter ett tag, när stormen hade lagt sig, så var den officiella meningen bland konstälskare, att Höstsalongen 1905 - speciellt Salle VII - innebar en fantasktisk omvälvning. Något som de hade väntat på och som var nödvändigt.

Amélie besökte aldrig utställningen och bad Matisse att inte göra det heller, då hon ville bespara honom från alla hånfulla skratt och sarkastiska kommentarer.

Nåon vecka innan utställning skulle stänga kom det ett telegram med ett bud på 300 franc för Kvinna i hatt. Även om utgångspriset var 500 franc, så var Matisse beredd att acceptera budet, eftersom de hade dåligt ställt och inget annat såldes.

Då trädde madame Matisse in i bilden: Ånej... om de är tillräckligt intresserade för att bjuda på den, så är de också intresserade av att betala det pris du har begärt... skillnaden skulle räcka till vinterkläder åt Margot (Marguerite).

Efter flera dagars spänning kom till slut det förlösande telegrammet, där det amerikanska syskonparet Leo och Gertrude Stein accepterade utgångspriset 500 franc.

Gertrud Stein blev legendarisk, kanske inte för sitt författaskap, utan för sina salonger med eliten av Paris intellektuella - och för att hon stimulerade och gav sitt stöd åt storheter som Matisse, Picasso och Hemingway.

Matisses målning Le Port d´Abail (Hamnen Abail), som inte blev klar till Höstutställningen, ställde han ut frampå vårkanten på Druets galleri. Sedan tog han med sig duken till sin mor i Bohain för bedömning. Hennes omdöme hade han alltid litat på.

När hon såg målningen uttryckte hon sitt hjärtas mening: Det här är ingen målning! Han som hade lagt ner hela sin själ, och månader av hårt arbete, på denna duk - planerat, funderat, skissat och tecknat.  

I sin besvikelse över moderns dom, hade han tagit en kniv och skurit sönder duken. Men efteråt hade det kännts som en befrielse från de divisionistiska bojor, som hade gäckat honom ända sedan vistelsen hos Signac sommaren 1904.

Matisse skulle avsluta det här året med ytterligare en fauvistisk målning - ett porträtt av sin dotter Marguerite: Interiör med läsande flicka.

Marguerite, eller Margot som hon kallades ibland, hade redan hunnit bli en viktig person hos familjen Matisse. Hon var lojal och modig. Någon som det mesta rörde sig kring och som alla litade på.

Hon gjorde nu det mesta av vad som skulle åläggas ett hembiträde i mer förmögna familjer. Amélie fick en välkommen avlastning, så att hon kunde vila lite på dagarna, efter att ha suttit upp på nätterna och läst för sin make som fortfarande drogs med sin sömnlöshet.