Den amerikanske kandidaten 

Nu var det dags för den andre tänkbare leverantören att visa upp sig. Det vi visste om denne var att de hade sitt huvudkontor i Culver City i Los Angeles. Vidare att de hade ett system, som var speciell designat för tekniska manualer. Att de hade många referenser i USA, och några i Europa. Den broschyr de hade översänt beskrev systemet under namnet AIDS. Observera, att då detta var aktuellt, hade ännu inte den fasansfulla AIDS-sjukdomen brutit ut i USA. AIDS i deras, och våra, ögon stod för Automated Illustrated Documentation System.

Så långt hade vi kommit, när vi hade kontaktats av deras man i England. Det var tydligt att en eventuell affär skulle skötas därifrån. Vi frågade om mer information, och någon referens i Europa. Han ville då visa upp en installation i Paris. Vi hade ju nyss varit där. Men inte mig emot. Jag hade redan då ett speciellt förhållande med den stan. Och jag gillar verkligen att strosa omkring och uppleva bruset av allt det goda. Bistron, gränder, gatumusikanter, boulevarder… Så är det ju några måsten då man är i Paris: Montparnasse, Quartier Latin, Centre Pompidou...

Den här gången bodde vi på ett medelmåttigt hotell i närheten Place du Trocadéro, i närheten av Eiffeltornet, men på andra sidan floden Seine. Vi hade varit förutseende, och planerat in vårt besök i samband en helg. Det gällde ju att ta till vara de tillfällen som bjöds. Nöje och kultur skulle ju ha sitt. Förutom vår träff med engelsmannen, skulle vi göra ett företagsbesök i Versailles. Vår engelske kontaktman skulle vi träffa senare, för en matbit på fredagskvällen. På lördagen skulle vi följa med honom till den utlovade referensen.

Vi tog ett lokaltåg från Gare Montparnasse. Det tog bara en kvart till Versailles. Firman vi besökte där var inte speciellt angelägen att inleda ett samarbete. Vi togs emot av någon underhuggare, som saknade både vett och bemyndigande. En typisk nonchalant fransman. Vive la France! Vi blev mer eller mindre ignorerade. Och det hela slutade med att vi fick lunchkuponger till personalmatsalen. Vad som slog en då, var att de flesta delade på en pava rödtjut på två. Inte undra på, att de inte gjorde så mycket väsen av sig på eftermiddagspasset.

Vi hade våra funderingar på att besöka slottet i Versailles, när vi ändå var i närheten. Men med tanke på hur det brukade se ut vid ingången, med alla turister, struntade vi i det. Även om det skulle vara intressant att stifta bekantskap med en vålnad av drottning Marie-Antoinette. Och då kanske i beskuret skick. Hon blev ju ett huvud kortare efter revolutionen. Längre än så gick inte mina fantasier.

Engelsmannen hade bokat bord åt oss på en liten restaurang i närheten av vårt hotell. För säkerhets skull tog vi en taxi. Chauffören stannade på en bakgata med sparsam belysning. Han sa något med arrivé, och pekade på en port. En anspråkslös dörr med titthål. Inget annat. Inte ens en liten skylt. Absolut inget som förkunnade att här fanns det en restaurang. Senare förstod vi att det var en riktigt exklusivt gourmetställe. Säkert rankad med en eller två stjärnor av Michelin.

När vi hade identifierats blev vi insläppta, och möttes av vår värd, engelsmannen. Han hade en yngre dam i sitt släptåg. Det visade sig att hon kom från huvudkontoret i Los Angeles. En hovmästare dirigerade oss in i ett litet eget utrymme. Det var som upplagt för hemlighetsfulla affärssamtal. Kanske också en tillhåll för rika män med fallna kvinnor. Hur som helst, vi satte oss till bords, och lät oss väl smaka. Det var av delikatesser som bjöds. Hovmästaren vägledde oss till de bästa valen. Sannolikt också de dyraste. Det blev en sagolik måltid om fyra rätter. Eftersom vi sa Oue till allt som föreslogs på franska, vet jag inte vad vi inmundigade. Inte heller vad vi drack. Servicen var i särklass.

Vårt sällskap hade intressanta ämnen att ventilera. Vi diskuterade konst och musik. Amerikanskan var överförtjust i renässansens konst. Michelangelo, da Vinci... Medan jag var mest inne på modern konst. Matisse, Picasso... Efteråt blev jag anklagad, av min kumpan, för att jag hade kurtiserat amerikanskan. Något som jag då starkt förnekade. Vi talade väldigt lite om den produkt de hade att erbjuda. Men det fick väl bli dan därpå, i samband med det referensbesök vi skulle göra tillsammans.

Efter måltiden, som hade dragit ut på tiden i flera timmar, skulle ju det hela betalas. Notan var det sista som serverades. Och då på ett silverfat med insynsskydd för oss gäster. Engelsmannen drog upp sin tjocka plånbok, och rullade ut en halvmeterlång radda med kreditkort: American Express, Diners, Master Card, Visa… Med en typisk Oxford-accent frågade han hovmästaren: Which card do you prefer? Svaret blev det osannolika: None! We don´t take cards here.

Jag trodde att engelsmannen skulle ramla av stolen. Det var en minst sagt en snopen värd, på andra sidan bordet. Uttrycket att bli lång i ansiktet hade gått i bevis. Värden hade inte tillräckligt med kontanter. Och eftersom ingen ville ställa sig att diska av notan, så fick alla i sällskapet tömma sina plånböcker, och fickor, på kontanter. Tillsammans lyckades vi skrapa ihop tillräckligt, för att kunna lösa ut oss. Vi gäster fick tillbaka våra pengar av en slokörad engelsman dagen därpå, i samband med en lunch på en restaurang i Boulognerskogen.

Studiebesöket var en besvikelse. Det var lördag förmiddag, så det fanns ingen att ställa dumma frågor till: Om de var nöjda? Vad de hade sett för brister? vad som var bra? Varför… Det vi fick se var ett antal skåp, med inbyggda datorer och annan utrustning. Allt inrymt i en utställningslokal. Förutom det traditionella säljsnacket, fick vi en så kallad demo. Den unga amerikanskan tryckte på en knapp, och vips så fotosattes några helsidor med text och bild. Vem kunde ana ett det var så lätt. Alldeles för lätt, tyckte vi. Allting var ju riggat i förväg. Men nu trodde dom nog att dom nog, att dom hade oss på gaffeln.

När vi senare gjorde vår utvärdering, kände vi att detta inte var den rätte leverantören. Vi avböjde deras anbud. Tekniken var inte up-to-date. System var slutet. Någon nära support var inte att förvänta. Etcetera…

Tråkigt att man inte fick träffa den där häftiga amerikanskan igen. Men sånt är livet. Ibland måste man avstå från något.