Tänk positivt

Från Adelaide gick resan vidare via Perth till Singapore. Som vanligt blev en så kallad stop over på ett flerstjärnigt hotell i city. Ingen tid för vare sig nöjen eller shopping. Inga billiga klockkopior denna gång. Bara äta, toa och sova.

Efter en rejäl frukost var vi på väg mot London med British Airways. Då saknade man faktiskt de trevliga små, lite snedögda, flygvärdinnorna på Singapore Airlines De som sa included till allt man frågade om. 

Det blev kväll och natt. Jag slumrade mest hela tiden. Vaknade till en stund i samband med en mellanlandning, troligen i något arabland. Abi Dhabi eller Dubai, kanske. Fram på morgonkvisten började vi närma oss London och Heathrow. Vad skönt tänkte jag, nu är det bar några timmar tills vi är i Stockholm. Sedan ytterligare ett par, tills vi är hemma igen. Efter att ha bott i resväskor i en månad.

Men vår någon hade andra planer för oss. Planet var försenat en timme, så vi nekades landa på Heathrow. Piloten fick i stället order om att ta oss till Manchester. Manchester långt bort. På andra sidan. Varför inte någon närmare, som Gatwick, Stanshed, Luton… Men ingen någon lyssnade på mina tysta tankar. Beslutet om Manchester var nog ett sätt att stävja allt prat om att man favoriserar det inhemska bolaget. Kanske så.

När den nya destinationen hade proklamerats, sjönk vi ihop i stolarna och suckade högljutt. Besvikelsen var märkbar. Hela planet suckade. Alla hade väl någon som väntade, eller skulle vidare som vi. Nu var det var bara att gilla läget. Möjligtvis skulle man ha kunnat förändra detta läge, genom att spela akut sjuk, eller något åt det hållet. Nej, det var nog ingen bra idé.

Efter ytterligare någon timme landade vi i Manchester. Där blev vi sittande i planet ett bra tag innan det dök upp några bussar. Som kreatur skulle vi nu fraktas på landsväg till London och Heathrow. Minst tjugofem mil i en skranglig buss. Genom ett grått och regnigt landskap. Inte undra på att man tänkte sig tillbaka till beachen på Fiji. Att fly från verkligheten. Det var jag ganska bra på.

Vad hade de här människorna egentligen gjort för ont, för att stå ut med detta trista landskap. Men det var ju på senhösten, då träd och buskar var utan löv. Det var nog bättre till våren. Då kommer ju allt i en annan dager, funderade jag vidare. Man ska ju tänka positivt, hade jag ju lärt mig. Men det var svårt i denna stund.

Efter någon timme började det suga i magen. Hungern knackade på. Och tydligen kände även bussen det på sig. Det var ju länge sen vi hade blivit utfodrade. Vi gjorde ett stopp på en rastplats, där tillfälle gavs att inhandla lite kallfoder och läskande dryck.

Glada i hågen följde vi strömmen. Uppför en liten plattgång, till den lilla butiken. Något drickbart i första hand. Det hade man ju lärt sig redan från scouterna. Men det skulle ju också smaka bra med ett par färdigbredda smörgåsar. Och kanske lite snacks att fördriva tiden med. Med hungriga ögon plockade vi för oss. Vi ställde oss i kassakön med den välfyllda korgen.

Nu var det vår tur. Jag tog fram mitt VISA-kort. Expediten glodde på oss och skakade medlidsamt på huvudet. Då slog jag till med MasterCard. Hon skakade fortfarande medlidsamt på huvudet. No plastic cards, sa hon. Nu med ett besvärat leende. Eftersom vi inte ägde ett endaste pund, var det bara att lämna den eftertraktade varukorgen åt sitt öde. Och lomma iväg med nersjunkna axlar. Uppgiven. Tänk positivt, viskade denne någon. Men jag kunde faktiskt inte hjälpa, att jag var både besviken och förbannad.

Men nu var någon barmhärtig. Fram kom en yngre engelsman, som hade uppmärksammat vår belägenhet. Helt sonika gav han oss en några pundsedlar, att spendera på det nödvändigaste. Happy meal! Det räckte ett par flaskor lemonad och lite snacks. Vår vän i nöden, någon, visade sig vara en speedwayförare, som hade varit i Australien och tävlingskört. Jag älskar speedway. Åtminstone gjorde jag det då.

Efter ytterligare ett par timmar ankom vi äntligen till Heathrow. Jag tror att det var Terminal 1. Där skulle vi boka om från vårt flyg, som försvunnit i skyn för många timmar sedan. Vi fick en ny flight, och tog flygplatsens shyttle till vår avgångsterminal. När vi väl kom fram, hade tiden för boarding gått ut. Nu ställdes man verkligen på en mental prövning. Utschasade och hungriga. Ja, trötta på hela skiten, i klartext. 

Tänk positivt, viskade någon. Då släpar jag mig fram till en informationsdisk. Där försökte jag förklara vårt dilemma, och vårt ärende. Efter lite tung ordväxling fick ett par standby-biljetter till Stockholm lite senare på kvällen. Och efter lite ytterligare tung ordväxling, också en matkupong. Den var värd tjugo pund på något av terminalens utskänkningsställen. Jag hörde hur personalen talade illa om min bristande förmåga att uttrycka mig på engelska. Men vad sjutton, efter ett helt dygns elände med sömnbrist, och dåligt med mat och dryck, så kunde jag ju knappt prata svenska.

Nu hade vi fått chansen, att komma med på ett sista kvällsplan med SAS. Visserligen var vi bara standby, men vi firade ändå med en öl och räksmörgås. Att det är nervöst att sitta som standby kan jag härmed bekräfta. Du tar med dig allt ditt pick och pack till gaten för det aktuella flyget. Där är det köbildning, i väntan på de eventuella platserna. Ingen kan räkna med att få komma ombord.

Men han, någon, hade tydligen insett att han hade djävlats tillräckligt med oss, så vi fick åka med. I Business Class till och med. Tänk positivt!

Vi landade på Arlanda något med något mer bekymmersfria och optimistiska. Ett par gratisdrinkar på planet hade gjort susen. Ankomsthallen var, i denna sena timme, nästan helt folktom. Men Brittish Airways hade tydligen blivit förvarnade. Vi fick en övernattning på ett av flygplatsens hotell. De bokade också in oss på ett tidigt morgonplan till Växjö.

Nu var det klart för landning. Spänn fast bältena! Men icke. Hade någon svikit oss nu igen. Från cockpit meddelades det, att man inte kunde landa på grund av ett oväder och dålig sikt. Det fanns två alternativ: Ronneby eller återvända till Arlanda. Snälla någon.

Piloten svävade i cirklar runt flygplatsen, medan han skulle ta sitt slutliga beslut. Plötsligt dök vi, som om planet hade spakats av Biggles. En serietidningsidol från min tidiga ungdom, som var en grym pilot. Piloten förklarade att han hade hittat ett hål i töcknet, och att vi nu gick in för landning. Vilken lättnad. Till slut hade vi ändå denne någon på vår sida.

Väl hemma möttes vi av en översvämning i köket. Men det är en annan historia… Tänk positivt!