Under de åren, som Matisse gav sitt liv åt kapellet i Vence, fanns det inte mycket utrymme för något annat. Det blev några kollage (cut-outs) under 1949 - bland annat ett verk som han kallade Dansaren.

Från sommaren 1950 kunde Matisse trappa av något på sitt engagemang i kapellet. Han kände då att han inte längre var bunden till de färgnyanser, som han hade arbetat med en längre tid för kapellets fönster.

Det resulterade i en samling större kompositioner, som formligen exploderade i sin färgprakt. De gamle vilden, fauvisten, verkade ha återfötts. Bland  de verk som då såg dagens ljus fanns Den dansande kreolen, Tusen och en natt, Zulma och Havets odjur.

När kapellet började bli färdigt och Matisse kunde sjönja slutet på denna krävande period blev hans krämpor mer påtagliga. Hans hjärtbesvär hade en tröttande inverkan.

Dessutom drogs han ju sedan tidigare med sina sömnlösa nätter och andnöd. En annan plåga som störde honom den senaste tiden var att hans syn hade försämras - och periodvis var det så illa att han inte kunde se över huvudtaget.

År 1951 skulle präglas av många utställningar av Matisses verk. Platser som nämns är Tokyo, Kyoto och Osaka i fjärran östern och på närmare håll London, Düsseldorf och Hamburg.

I slutet av året öppnades också en eftertraktad större retrospektiv vandringsutställning på Museum of Modern Art (MoMA) i New York (13 nov-13 Jan). Utställningen reste sedan vidare till de flesta av de platser där Matisse tidigt hade skapat sig ett namn.

Första anhalten var Cleveland Museum of Art (5 feb-16 mars), sedan följde The Art Institute in Chicago (1 apr-4 maj) med avslutning på San Francisco Museum of Art (22 maj-6 juni).

På hösten 1951, när uppståndelsen runt kapellet hade lagt sig, kastade Matisse sig över sitt nästa projekt. Det skulle bli ett av hans största collage. Som modell hade han sin nattsköterska Denise Arokas - en mörkhårig nittonåring med smal och smidig kropp.

Det nämnda collaget - Kungens sorg - var bland de första som Matisse gjorde med henne som modell. Det skulle också bli hans sista självporträtt.

Motivet hade han hämtat från en av Rembrandts målningar, där David spelar på sin harpa för kungen Saul för att distrahera honom från hans nedstämdhet.

Den jättelika kompositionen Kungens sorg (2,92 x 3,86 m) fick nu ersätta de nedrivna kapellritningarna på ena väggen i Matisses stora ateljé på Hote Regina.

I denna passionerade konstliknelse berättar Matisse om den unge gitarristen - som representerar både livet och döden - som med kraftfullt uttrycksfulla händer spelar för en graciös dansös, medan den åldrade kungen kryper ihop vid deras fötter och sträcker ut en hand som tar farväl. 

Kungens sorg väckte kritikernas beundran på Salon du Mai 1952. Det var salongens höjdpunkt och i pressen att kunde man läsa att det är sällan man hittar mer bredd och fyllighet.

Men tidigare hade Generaldirektören för Franska museér, Georges Salles, sett mästerverket i Matisses ateljé och beslöt då, på stående fot, att köpa den för den franska statens räkning.

Något som kunde bekymra Matisse ibland i livets slutskede var att det inte skulle finnas något för eftervärlden om hans liv och arbete. Visserligen visste han att både Louis Aragon och Georges Duthit hade skrifter på gång, men de skulle bara handla on delar av hans långa liv - och det var tveksamt om deras böcket skulle hinna ges ut under hans livstid.

Det enda bokverket som fanns om honom var Matisse: His Art and His Public. Boken hade skrivits av Albert Barr och getts ut i samband med den retrospektiva utställningen på Museum of Modern Art i slutet av 1951. Men vare sig Matisse själv, eller hans familj, var nöjda med det här första försöket att fånga hela den gedigna historien om målaren, som började som medelmåtta för att senare bli betraktad som en legendarisk mästare.

Det fanns allt för många utelämnade avsnitt i Alfred Barrs bok om Matisse - så också på den retrospektiva utställningen på MoMA. 

Det fanns inte så mycket kvar av Matisse att beskåda av allmänheten. Många av hans bästa målningar hade ju sålts till samlare i Moskva och var fortfarande förvisade till någon källare i Sovjetunionen. Och Dr. Barnes samling i Merion utanför Philadelphia var fortfarande otillgänglig för den breda publiken.

De enda Matisse-samlingarna av någon dignitet, som nu var tillgänglig för allmänheten, var Etta Cones gedigna samling på Baltimore Museum of Art  och en mindre samling på museet i Grenoble.

På hösten 1952 invigdes Musée Matisse i hans födelsestad Le Cateau-Cambrésis i närvaro av hans tre barn. Det var till en början en blygsam - mer symbolisk än verklig - satsning på initiativ av stadens borgmästare och en samling lokala affärsmän.

Matisse hade själv donerat ett ansenlig mängd verk, som fick utgöra den första samlingen. Stadshusets bröllopsrum, där hans föräldrar hade vigts en gång för många år sedan, fick fungera som utställningshall.

Idag återfinns museet i en praktfull byggnad och rymmer Frankrikes tredje största samling av Matisses konst, bland annat med hjälp av hans barn.

De som besökte Matisse i hans våning och ateljé på hösten 1952 hade svårt att finna ord för vad de såg ...ett jättelikt sovrum som gick ivitt, overkligt ...ett fantastiskt laboatorium, som tänjde näthinnan till dess yttersta gräns ...en matsal som hade blivit en swimmingpool...

Det som tidigare hade varit fyllt av gröna växter och fåglar - som i en djungel -hade nu förvandlats till ett fantastisk och overkligt pararadis. Väggarna var fyllda av kompositionen med cut-outs, allt från löv och blommor, till blad och frukter från skogar som inte fanns. Blå och vita figurer - akrobater, dansare och badare, som slingrar och kastar sig i syntetiska hav.

Eftersom Matisse nu hade börjat känna, att hans kapplöpning med döden höll på att accelerera, fruktade han att varje arbete kunde vara hans sista. Han snidade ut sina figurer med sax i färgat papper med en häpnadsväckande hastighet och självkontroll. Varje delfigur tog bara några minuter, sedan väntade han otåligt på att den hamnade på avsedd plats av en assistent.

Hans överfödiga vitalitet smittade av sig på hans unga assistenter, som fick arbeta hårt. Ibland allför hårt - när han gjorde fyra på varandra följande Blå modeller, blev det för mycket för Paule Martin,som blev helt utmattad och föll ihop.

Matisses blå figurer nådde sin kulmen med hans egen swimming-pool på en bred bård runt väggana i matsalen på Hotel Regina. Här varvas badande och dykande figurer med andra varelser, som kunde tänkas finnas i ett påhittat hav.

Matisses Swimming-pool lär ha tillkommit efter ett studiebesök på sommaren, vid en populär pool i Cannes - där han hade lidit något fruktansvärt av den stekheta solen, och därefter hade beslutat sig för att skaffa sig en egen pool. 

På hösten var Matisse klar med ännu en av sina gigantiska kompositioner. Den hade arbetsnamnet Trädgåden, men fick till slut heta La perruche et la sirene (Undulaten och sjöjungrun).

Den var så stor - nästan 3,5 meter hög och 8 meter lång - att han fick göra den i sex vikbara delar. Den vägg som användes i ateljén på Hotel Regina räckte inte till så han fick vika sin skapelse i ett hörn för att också ta en annan vägg i anspråk.

Innan året var till ända hade Matisse också hunnit med att göra en fönsterdesign - Julnatten - på uppdrag av Time Life Company. Det färdiga fönstret levererades till New York och visades upp i Rockefeller Center den 8 december, strax före julledigheten.

Under 1952 gjorde Matisse några alternativa layouter för en kaklad uteplats till det konstälskande paret Brody i Los Angeles. Han var också i slutskedet på sin stora komposition Minne från Oceanien, som han gjorde klar i början på 1953.

Visserligen började åren ta ut sin rätt på Matisse - hans syn var dålig, han hade sömnproblem och han kunde knappt skriva för hand längre. Men trots alla sina krämpor skulle han, inte bara genomföra sina pågående projekt, utan också de han hade planerat.

Han var nu helt beroende av sin Lydia, utan hennes hjälp hade han inte klarat sig. Hennes uppoffringar för den gamle mannen var beundransvärda. Nu fick hon också viss hjälp av hans dotter Marguerite, som ägnade mycket tid åt sin far de sista åren. Hon pendlade mellan honom i Nice och sin mor Amélie i Aix en Provence.

Han liknade sig nu med den gamle, och gravt handikappade, Renoir, som han hade besökt för länge sedan. Han hade då sett livslusten och energin hos den döende målaren och sagt till sig själv: Jag har aldrig sett en man så lycklig. Och jag lovade mig själv, att när min tid kommer, så skall jag också vara lycklig.

Konstsamlarna Sidney och Frances Brody hade tidigare förkastat ett av Matisses förslag till en kaklad skapelse för sitt uterum vid sitt hus i Los Angeles. Troligen på grund av storleken.

Det ratade kollaget, som fick namnet Apollon - en hyllning till livet, konsten och kärleken - hittade då en annan hemvist på Moderna museet i Stockholm. En kaklad version av Apollon finns också på Toledo Museum of Art i Ohio, USA.

Paret Brody fastnade för ett av de andra förslagen, som hette La Gerbe (Buketten). Detta kaklade verk skulle skulle få en framträdande plats i deras elegant designade nya hem, med konst av modernister som Picasso, Braque, Giacometti, Carder och Moore.

Francis Brody skulle komma att kalla konstverket för Hjärtat i vårt hem. Det skulle emellertid dröja med leveransen. Den levererades, i femton delar, inte förrän efter Matisses död i slutet av 1954. I köpet ingick också förlagan - kollaget med cut-outs - som de donerade till UCLA ( University of California, Los Angeles).

Alla i Matisses omgivning förvånades över det mod och den karaktär som han visade de sista åren. Många häpnade över hans förmåga att producera så mycket, så stort och så bra, när döden stod på tröskeln och väntade på honom.

Även om han var gravt fysiskt handikappad, så hade ännu kvar sin förmåga att skapa och komponera, och han var tillräckligt stark för att manövrera saxen på de färgade papperen.

Fantasin och den estetiska fallenheten hade inte gått förlorad. Och han var fortfarande förmögen att styra sina assistenter från sin rullstol - i det krävande arbetet med att nåla upp, och ideligen justera, hans figurer i kollagen på ateljéns väggar.

På sommaren 1954 fick Matisse besök av Alberto Giacometti, som hade fått uppdrag av de franska statens Administration des monnaies et médailles (myndighet för mynt och medaljer), att teckna av honom för en kommande medalj. 

Han tecknade av Matisse i juni och september 1954. De senare teckningarna vittnar om att Matisse inte hade långt kvar. Själv var han tagen av att en så stor konstnär befattade sig med honom som snart skulle dö - var så han hade uttryckt sig till Picassos musa Francoise Gilot.

Matisse arbetade in i det sista. Han hade bara några dagar innan han dog blivit klar med en design av ett rosettfönster (La Rosace), för Union Church of Pocantico Hill i New York, till minne av Abby Aldrich Rockefeller - en av grundarna av Museum of Modern Art (MoMA) i N.Y.

Samma dag, som han hade lämnat sin design för produktion i glas, fick han en stroke. Hans hjärtslag blev allt svagare och efter tre dagar slutade hjärtat att slå. Han somnade in den 3 november 1954 med sin dotter Marguerite och sin trotjänare Lydia vid sin sida. Matisse hann bli 84 år och skulle snart ha fyllt 85.

Marguerite hade inte lämnar sin fars sida den sista tiden. Lydia kom till Matisses bädd dagen efter stroken, med nytvättat hår inlindat i en handduk. När hon intog den profil, som Matisse hade tecknat och målat otaliga gånger, så frågade han efter något att teckna med. Han gjorde en bild av henne med en kulspetspenna på ett linjerat papper - den berättade i all enkelhet om hur fäst han hade varit vid henne.

Lydia lämnade Hotel Regina omedelbart efter Matisses död. Det enda hon tog med sig var den resväska, som hon hade haft packad i femton år. Långt senare har hon skrivit två böcker om livet hos Matisse och hans konst.

Familjen Matisse hade arrangerat en begravningsmässa Simiez kyrka, som hölls av ärkebiskopen. Sedan höll den republikanske borgmästaren ett tal vid kyrkdörren.

Nices fullmäktige har upplåtit en naturskön plats på kullen ovanför staden, där Matisse nu ligger begraven i all enkelhet, enligt hans eget önskemål - utan något monument, bara en grå stenplatta, som graverats av hans son Jean. Hans hustru Amélie ligger hos honom i samma grav.