Matisse och hans hustru reste med båt från Marseille och ankom till Tanger i Marocko den 29 januari 1912. De checkade in på Hotel Villa de France, som var det bästa europeiska hotellet i stan. Från hotellet var det en fantastisk utsikt över de äldre bebyggelsens (Old Town) vita tak och terrasser med Tangerbukten av  i bakgrunden. Vid klart väder kunde man också skönja den spanska kusten på andra sidan Gibraltarsundet.

Detta flotta hotell visade sig, förutom att det var dyrt, också vara både trångt och smutsigt - enligt Matisse. Vädret var uruselt, med ösregn, hårda vindar och leriga illaluktande gator. Ovädret hade börjat redan vid årsskiftet - stormbyar och översvämmade vatten hade förlamat hela landet och man såg ingen ände på eländet. 

Matisse skrev och beklagade sig för alla sina vänner. Han skrev i ett brev till Marquet, som hade varit här året innan och beskrivit platsen som en målares paradis: Jag förstår ingenting, och det gör inte folk som bor här heller - de har aldrig varit med om något liknande. Min Gud, vad ska vi göra! Att resa tillbaka vore ju löjligt, och ändå verkar just det självklart. Här är det lika mörkt som i en källare… Oh, Tanger, Tanger! Jag önskar att jag hade modet att resa härifrån.

Matisse kände sig våldsamt instängd på det lilla rummet, då han inte kunde vara utomhus. Han sysselsatte sig dock med att måla blommor medan regnet smattrade på fönsterrutorna. De få stunder, då det klarnade upp en smula, kunde han också måla vad han såg utanför fönstret.

Matisse kommer aldrig att glömma de sex veckorna som ovädret varade, då han och hans hustru satt fängslade på hotellet, och då mestadels på sitt rum med nummer 35.

När vädret äntligen hade blivit bättre, och solen tittade fram, var det som om växtligheten hade exploderat i en nyans av vårgrönt. Matisse och Amélie var inte sena med att ta vara på förändringen. De gav sig ut på en ridtur utmed stranden, och på fälten i stans omgivning med irisblommor och atodilleväxter. Amélie, som red på en åsna, upptäckte också blå Morning glorys, lila helitroper och flamröda krasseväxter.

Matisse skrev till en vän: Så snat det hade slutat regna, så sprang underbart vackra blommor upp i den skirande grönskan. Alla kullarna runt Tanger, som hade varit färgade som lejonskinn, täcks nu av en speciell grönska under de turbulenta skyarna, som i en målning av Delacroix. 

Matisse fann ingen likhet med den franska medelhavskusten Côte d'Azur, utan ville närmast jämföra sin naturupplevelse med den har hade fått i Normandie.

Matisse kände nu att han måste hitta en avskild skuggig plats för sitt utomhusarbete. Han fick då kontakt med Walter Harris, som var Marocko-korrespondent för den London-baserade Times. En färgstark man, som kände alla och kunde ordna det mesta - t o m ett möte med Sultanen om man så önskade.

Harris kontaktade nu sin gode vän Jack Brooks, också han engelsman, som villigt ställde sin villatomt till den franske målarens förfogande. Han fick komma när han så önskade. Han skulle bara plinga på en tjänare, som skulle visa honom runt. Villa Brooks trädgård var allmänt känd för sin storlek och prakt. Egendomen i sin helhet var enorm och sträckte sig över ett område så långt ögat kunde nå.

Jag arbetade i ett hörn med mycket höga träd som spred ut sina grenar både högt och brett. Matisse fascinerades av de blankt gröna akanthuserna, som kunde bli högre än en manshöjd här i Tanger. Han målade de här växterna dagligen under flera veckor, med Amelie vid sin sida.

Det var första gången, sedan smekmånaden på Korsika, som han och Amélie tillsammans, och utan några störningar, kunde koncentrera sig helt på hans arbete. Då var det olivträd han målade och nu blev det de orientaliska växterna i den här trädgården. Tre medelstora dukar blev det: Akanthus (Marockansk trädgård), Vintergröna (Periwinkles) och Palmblad.

Nu, liksom då, skulle Matisse bryta ny mark. Amelies benhårda tro på honom stimulerade hans inlevelse, vilket i sin tur bekräftade betydelsen av hennes medverkan. Deras partnerskap hade återfunnit sin balans och spänst.

Äktenskapet hade fått en nytändning. Matisse skrev till Marguerite: Din mor ser ut att ha blivit ung igen! Det blev många brev till dottern för att hålla henne närvarande, nu när hon bodde själv i Issy då pojkarna var hos släktingar.

Matisse var bekymrad. Shchukin hade ju beställt målningar av honom som krävde en modell, och det skulle visa sig vara väldigt svårt att få tag på här i Tanger. Man fick, som främling, helst inte komma för nära den inhemska befolkningen, då de trodde att de kunde bli orena. Än värre var det för en kristen, att få en muslim att posera för honom - det var detsamma som självdestruktion. De muslimska kvinnorna bar masker, som en kirurger inför en operation.

I uppgörelsen med Shchukin skulle Matisse producera elva dukar á 6000 franc. Och de här pengarna var Matisse i skriande behov av. Han hade nämligen, innan resan till Marocko, tecknat ett köpekontrakt på huset i Issy. Han hade redan erlagt en handpenning och nu väntade säljaren på det resterande.

Genom Walter Harris träffade Matisse den irländske målaren John Lavery, som till skillnad från Matisse hade fastnat i den konstil, som Bouguereau hade förfäktat på Académie Julian. Hans målningar skulle därmed också snabbt bli populära bland den äldre generationens traditionalister.

Matisse och Lavery var varandras motpoler, både som människor och målare. Lavery var den skrytsamme äventyraren, medan Matisse höll en låg profil. Han ville inte utmana ödet än en gång och bli kallad för galning.

Matisse besökte Laverys ateljé, där han fick se en del av hans studier av marknadsplatsen, moskéer och månbelysta gränder. Vilka eländiga målningar, var Matisses utlåtande till sina vänner på hemmaplan. Lavery, å sin sida, blev osäker på det Matisse producerade och konsulterade en pålitlig kollega, den skotske koloristen James Guthrie, som försäkrade att Matisses alster inte skulle tas på allvar och att de inte skulle stå sig i längden.

Tanger var på den här tiden en stängd stad för en kristen. Som sådan fick man inte tillträde till moskéerna eller någon muslims hus, och det fanns heller inte några muséer eller gallerier. För att kunna ta del av det orientaliska, som Matisse hade förväntat sig, fick han nöja sig med de fina exteriörerna och marknaden Grand Souk. Plus det han kunde tillgodogöra sig hemma hos Harris och Brook.

För Matisses hustru Amélie var det en smärre chock att möta det muslimska samhället. Hon hade ju hade ju knappt varit utanför Frankrikes gränser och ställdes nu inför ett samhälle, som var fyllt av brutalitet och kvinnoförakt.

Först i slutet av mars fick Matisse, med hjälp av hotellets ägare, tag på en modell som var villig att posera för honom. Hon hette Zorah och var fortfarande så ung att hon beskyddades av sin familj. Det vanliga var att flickorna gifte sig i 10-12-årsåldern, eller fick tjäna sitt levebröd som prostituerade.

Matisse målade Zorha sittande iklädd en gul böljande mantel, mot en blek turkos vägg. Det här tilltaget var både riskfyllt och olagligt. Hotellägaren Madame Davin hade rått Matisse att hyra en ateljé, dit Zorha kunde ta sig osedd. Matisse skrev till en vän: Hennes bror följde henne och om han visste att hon poserade skulle han troligen döda henne.

Walter Harris var en typisk engelsk överklass-kolonialist med många strängar på sin lyra. Förutom att han var kolumnist för Time, så var han också hemlig brittisk agent. En verklig äventyrare, som kunde konsten att smälta in i det arabiska samhället och talade deras språk i många olika dialekter.

Han hade också många brutala historier att berätta om sina upplevelser i det då primitiva Marocko: En ung fänrik var bjuden på middag hos Pashan av Tétouan. Morgonen därpå fick han ett paket, som innehöll huvudet på den dansös han hade vurmat för.

Harris var också den, som avrådde Matisse från att göra den långa farliga resan till Fès i ett oroligt land. Han föreslog i stället en tur till det Rif-regionen vid Tétouan, där han utlovades kraftfulla scenerier och spektakulära havsutsikter.

Tidigt en morgon gav sig Matisse och hans hustru iväg på mulåsnor mot Tétouan. I sitt sällskap hade de två andra gäster från hotellet och ett par araber som vägvisare. 

De red genom en sluttande dal med högt gräs med massor av smörblommor och prästkragar, som var så höga att de nådde upp till sadlarna de satt på. Vi red i detta hav av blommor, det var som om ingen annan människa satt sin fot här förut.

Tétouan låg mot ett berg och de var tvungna att rida på eländiga bergsstigar över ett territorium med riffier. Amélie berättade långt senare om hur de hade blivit hindrade av beväpnade riffier i hela tre dagar. Medan Matisse inte minns något av det, han kom bara ihåg hur han hade blivit hänförd av naturen: Det var som ett paradis - fritt, ensamt och fridfullt.

Så snart Matisse hade återkommit till Tanger kontaktade han sin modell Zorah för nya poseringar. Han besökte också trädgården till Villa Brook, där han nu slutförde den tredje av sina målningar därifrån. Han kunde också sitta där i den rofyllda trädgården och bara filosofera.

Vid något tillfälle drog hans sig till minnes sin landsman Pierre Lotis bok från Marocko, Le roman d´un spahi (Au Maroc), och då speciellt ett stycke om våren i Marocko:

Allting blev grönt, och om förtrollning hade funnits i vår värld, så föll små fläckar av fuktig varm skugga ner på den våta marken; mimoserna blommar i överflöd, liknar stora buketter, eller girlanger, i rosa eller orange. Även de kraftiga baobab-träden har på några dagar färgats av en blek ömsint grönska...

När Amélie hade förvissat sig om att Matisse hade funnit harmoni i tillvaron, så började hon att tänka på sin hemresa till Paris och Issy. Hon tyckte nog att Marguerite hade varit själv länge nog. Matisse bestämde sig för att stanna kvar ett tag, för att försöka åstadkomma lite mer av det han hade utlovat till Shchukin.

Matisse saknade sin hustru Amélie. Han behövde någon som förstod honom och hans målningar. Som också kunde dela hans arbete och bistå med goda råd. Han var nu också orolig för hennes långa hemresa och överöste henne med telegram, som hon besvarade med långa lugnande besked.

Det första tiden efter hennes avresa med båten till Marseille var han rastlös och fick ingenting gjort. De enda han umgicks med var Walter Harris och kanadensaren James Wilson Morris, som bodde på samma hotell. De var på samma våglängd och kom mycket bra överens, även om de talade olika språk.

När Matisse hade kommit över sin svacka, så red han ett par tinnar varje morgon, arbetade sedan frenetiskt under resten av dagen och försökte koppla av på kvällen med en bok av Charles Dickens.

Under de två första veckorna i april målade han, förutom ett porträtt av Zorah, en bild av en muslimsk marbut. När hon slutade posera för honom hittade han en ersättare i form av en ung franskspråkig yngling, som hette Amido. Han poserade så graciöst och bra, att resultatet mycket väl skulle kunna fylla en plats hemma hos Shchukin.

Den 30 mars 1912 undertecknade sultanen i Fés ett fördrag, som gjorde Marocko till en fransk koloni. Samma dag som Matisse kom tillbaka till Paris, den 17 april, utbröt strider mellan upproriska marockanska soldater och franska styrkor.

Matisse ogillade oroligheterna i Marocko. Hans målningar därifrån speglade hans lidelse för fred och lugn. Sembat skrev en passionerad artikel om hans inställning, efter att ha intevjuat honom efter hemkomsten. Matisse hade då berättat att han kommit på sig själv med att instinktivt förenkla, eller abstrahera sina målningar. Att först komma i en form av extas för att sedan desarmera för att åstadkomma ett lugn.

Sembat hade byggt sin artikel på just ordet LUGN: Hur många gånger, och under hur många år, har han gång på gång, sagt till mig! Lugn är vad han längtar efter! Lugn är vad han behöver! Lugn är vad han vill förmedla! Matisse behåller sina bekymmer för sig själv! Han har inge önskan att dela dem med andra. Han har ingen annan önskan än att erbjuda något annat än lugn.

När Matisse hade kommit hem till Issy igen, tog han itu med den stora målning av sig själv och sin hustru, som han hade påbörjat redan för flera år sedan: Konversation. Han hade hämtat motivet från Louvren i ett verk där en assyrisk kung hedrar en gudinna.

Målningen, som visar Amélie sittande på en länstol, och han själv stående i pyjamas, skulle bli en symbolisk bild av hur han står till svars för, och ursäktar sig,  för alla sina dröjsmål och försummelser, då han hade varit på resande fot - först Ryssland, sedan Spanien och nu Marocko.

På sommaren kom Shchukin till Paris och Issy för att inspektera de målningar, som Matisse hade gjort efter sitt besök i Moskva. Det resulterade i att han valde ut fem dukar för sin räkning: Konversation, Hörn i målarens ateljé, Krasse med ”Dance”, Guldfisk och Porträtt av Amido.

De kom emellertid överens om att målningarna inte skulle levereras förrän senare, då ett par av dom var tänkta att visas upp på Den andra Post-impressionistiska utställningen i London, och andra på den kommande Höstsalongen i Paris.

Men när de senare skulle anlända till Moskva, så hade Shchukin redan bestämt sig för var han skulle placera dom.

I september reste Matisse återigen till Tanger. Det var nog inte enbart för att tillgodose Shchukins önskemål om fler målningar från Marocko - bland annat ett porträtt, som skulle hängas tillsammans med hans nyinköpta Porträtt av Amido. Den långa resan till ett oroligt land gjorde han nog också, för att han uppskattade landets natur, arkitektur och människorna med en helt annan kultur.

Efter att åter ha tagit in på sitt rum 35 på Hotel Villa de France, återgick han till till sina gamla rutiner: Han började dagen med en lång ridtur och fortsatte med att upptäcka staden Tanger och dess omgivningar. Han kom också ganska omgående igång med att teckna och måla.

Han hade räknat med att återvända hem i november, för att sedan ta med sig sin hustru på en ny produktiv resa till ett obestämt mål. Barnen var ju nu så pass vuxna, att de kunde klara sig själva hemma i Issy.

Den här gången var vädrets makter på Matisses sida. Han sov bättre än på länge - han kände sig avspänd, självsäker och var inspirerad. Hans goda humör gladde familjen, då han överöste dem med brev och vykort.

Nästan omgående hade han av en händelse stött på en ung kvinnlig mulattska, som satt och slappade i en dörröppning. Hon bar marockanska kläder, men liknade mer en afrikanska än en arabiska.

När Matisse hade börjat måla henne klagade hon om att det var tröttsamt, så han blev tvungen att betala henne för en dags posering, annars hade hon gått därifrån.

Matisse saknade sin mer graciösa modell Zorah från sin första resa, så han anlitade sin vän Amido för att försöka leta upp henne. Efter ett tag hittade han henne i en bordell, där hon mer eller mindre var i fångenskap. Hon fick inte lämna platsen, och arbeta någon annnanstans, enligt polisens bestämmelser.

Matisse föreslog då att de kunde träffas på bordellens platta tak. Där kunde hon posera för honom mellan sina arbetspass på våningen inunder. Matisse hade befriat sig från alla förutfattade meningar om hur en prostituerad marockanska skulle målas. Hans målning blev varken provokativ eller bisarr. Tvärtom! Det blev en oskuldsfull flicka som knäböjde fullt påklädd i sin blå guldgarnerade kaftan, med sina tofflor och en skål med guldfiskar vid sidan om.

När Matisse målade Zorah hade han haft en helgonbild av Jungfru Maria i tankarna. När han sedan skulle porträttera en marockansk Riffian (från Rif-området) tänkte han på en bild av Kristus, som han hade sett på bysianskt mynt. Han hittade en lämplig modell under sina strövtåg i staden.

De båda målningarna av den storvuxne Riffianen Målades avsiktligt i en abstrakt enkelhet, som skulle förstärka modellens naturligt majestätiska karaktär

Sembat skrev senare: Är han inte strålande, djävulen från Rif-bergen, med sitt grovskurna ansikte och en kämpes kropp.

Efter någon månad stod det klart att Matisse inte tänkte resa hem igen på ett tag. Breven från hans hustru blev allt kärvare, för att efter en tid helt upphöra. Först försökte Matisse möta hennes svårmod genom att ge henne god råd för hur hon kunde engagera sig, och inte bara sitta overksam i Issy och vänta på honom. Han uppmanade också sina vänner att besöka henne och familjen.

När Georgette Sembat träffade Amélie fann hon henne djupt deprimerad. Hon menade då, att om hon vore i hennes situation, så skulle hon ha rest till Matisse för länge sen, utan att fråga honom om lov. En uppfattning som hon också vidarebefordrade till Matisse. Men redan innan han fick det brevet, hade han själv kommit till insikt, och skickat både brev och telegram, där han bad att hon skulle komma till honom i Tanger.

I slutet av november påbörjade hon den långa resan. Som ressällskap hade hon Charles Camoin, som med glädje hade accepterat Matisses erbjudande om ett bra vinterpris för kost och logi på Hotel Villa de France.

Matisse, tio år äldre än Camoin, var som en äldre bror till honom. I Tanger gav han honom rådet att gärna besöka bordeller, men inte som kund utan som en professionell observant - som en doktor kanske.

I december anlände kanadensaren James Wilson Morrice, och därefter var de tre målare som arbetade tillsammans. De målade ofta samma motiv - jämförde, diskuterade och kritiserade varandras alster.

Det enda bekymret med deras allians var att Morrice sällan var nykter. Han kunde ta sitt första glas rom redan vid frukosten, för att sedan fortsätta ragla omkring vid hotellet och slutligen bli stupfull lagom till lunch.

När det började regna inpå det nya året hyrde Matisse en fotografs ateljé  i arabkvarteren. Här kunde de tre målarna arbeta vidare sida vid sida oavsett väderlek.

När Matisse arbetade med andra målare var han alltid beredd att experimentera och göra något han aldrig gjort förut. Så var fallet med Derain i Collioure 1905, då de tillsammans hade "uppfunnit" fauvism. Nu hade Matisse bestämt sig för att prova det abstrakta måleriet.

Matisse och Camoin hade länge pratat om att bryta de naturalistiska konventionerna och gå mot ett enklare, hårdare, ett mer koncentrarat uttryck av verkligheten.

Camoin och Morrice hade svårt att följa Matisses obevekliga vilja att förändra mot det abstrakta. Men ändå såg de senare tillbaka på de givande tiden med Matisse i Tanger.

Ett lämpligt motiv för sina experiment med abstaktion hittade Matisse på ett arabiskt café. Han gjorde en snabb skiss av en grupp araber, som satt på det platta taket till Casbah Café. Det skulle bli embryot till hans målning Marockanerna, som skulle bli en av hans mest kompromisslösa semi-abstrakta (halv-abstrakta) målning under de kommande åren.

Den sista veckan innan hemresan gjorde Matisse färdigt ytterligare en semi-abstrakt målning från ett annat café, som också hade sitt ursprung i de skisser han hade gjort tidigare. Målningen Marockanskt café har sin speciella historia.

När Matisse var ensam i Tanger hade han hört fiolmusik från ett litet vitt kubformat hus, som visade sig vara ett arabiskt café. Därinne fanns bar ett rum med blåmålade väggar och något som likande en vit låg arkad runt rummet. Här fanns ett litet fönster som vätte ut mot bukten och tolv fågelburar som hängde i taket.

Han hade blivit nyfiken och gått in och bett att få låna fiolen. Sedan hade han själv börjat musicera för den handfull gäster som var på plats. Efter detta framträdande, som hade trollbundit gästerna, var han alltid en välkommen gäst där.

Till skillnad från Cameon, som också målade den här miljön, så skalade Matisse bort allt, som för honom var ovidkommande. I hans målning Marockansk café fanns inga ansikten, inga långa haschpipor, inga tofflor som står uppradade vid dörren, inga kanariefåglar... Däremot lade han till en skål med sina älskade guldfiskar. 

Medan Matisse var i Tanger pågick Den andra post-impressionistiska utställningen i London. Även denna gång arrangerad av Roger Fry på Grafton Galleries.

På utställninen visades det åtta målningar av Matisse, samtliga inlånade från konsthandlare och samlare.

En speciell målning, ur Matisses synvinkel, var en bild av hans rum på Den första post-impressionistiska utställningen.

Efter hemkomsten var det dags för Matisse att visa upp vad han hade åstadkommit på sina resor till Tanger. Det skedde i mitten av april på Galérie Bernheim-Jeune i Paris. Nästan alla dukar var förbeställda av de ryska samlarna Shchukin och Morozov.

Marcel Sembat, som hade lyckats komma över två mindre dukar, skrev: Ingen som såg den utställningen skulle glömma den.

Sembats hustru Georgette hade tidigare sagt till Matisse: Snart kan inte dina bilder ses någon annanstans än i Moskva. Inklusive några av de allra bästa, som franska målare aldrig fick se. Det är en stor skam för utvecklingen av den franska goda smaken.