Hilma af Klint föddes den 26 oktober 1862 på Karlbergs slott i Solna. Hon var det fjärde av fem barn till Fredrik Victor af Klint och Mathilda Sontag. Männen i hennes släkt hade länge varit knutna till marinen och sjöfart. Hennes far var sjöofficer och hennes farfar, viceamiralen Gustaf, hade kartlagt haven runt Sverige och fullbordade Sveriges sjöatlas - ett arbete som hennes farfars far Eric hade påbörjat. Eric blev adlad för sina insatser i rikets tjänst under Gustaf III:s ryska krig (därav: af Klint).

Hilma ärvde sin fars intresse för botanik och matematik. Under sin uppväxt kom kom hon också tidigt i kontakt med marina ord och uttryck - som navigering, prickar, mätningar, observationer och sjökort. Det finns de som hävdar att just sjökorten skulle medverka till att hon senare skulle fängslas av den andliga världen - ett sjökort gör ju också det osynliga synligt.

1872 flyttade familjen till Norrtullsgatan, och senare Badstugatan, (nu Sveavägen) i Stockholm. Hilma började då i en Normalskola för flickor på Riddargatan.

Somrarna tillbringade familjen i Täppan på Tofta gård, i närheten av släktgården Hanmora, på Adelsö i Mälaren. Här kom Hilma tidigt i nära kontakt med naturen, något som också senare skulle spegla sig i hennes arbeten.

Hon började intressera sig för det religiösa, ockulta och andevärlden redan under 1979, och deltar då också spiritistiska seanser. 1980 dog hennes tioåriga syster Hermina - något som förstärker den nu artonåriga Hilmas intresse för det religiösa och spirituella. Hon var medlem i en grupp med starkt religiösa böjelser några år efter den tragiska händelsen med hennes lillasyster.

Tack vare sina konstnärliga talanger fick Hilma möjlighet att studera på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) - studier som hon varvade med porträttmålning under den duktiga och mycket populära Kerstin Cardon.

Mellan åren 1882-1987 studerade hon på Kungliga Akademien för de fria konsterna (Konstakademien). Det var då fortfarande mycket ovanligt att kvinnor fick studera där - men man hade startat en speciell Fruntimmersavdelning 1864.

Här studerade hon under ledning av bland andra Georg von Rosen, August Malmström och Per Daniel Holm. Bland hennes studiekamrater kan nämnas Lotten Rönquist, Elisabeth Wahring, Charlotte Wahlström och Anna Cassel. De tillhörde också hennes umgänge på fritiden. Speciell Anna Cassel kom att stå henne nära - en vänskap som skulle vara livet ut.

Hilma examineras med goda vitsord och tilldelas därför ett stipendium i form av en ateljéplats i Akademiens så kallade Ateljébyggnad på Hamngatan 5. Ateljén delade hon med två andra kvinnliga målare: Alma Arnell och Lotten Rönquist.

Den nämnda byggnaden, och dess omgivning, var på den tiden något av ett kulturellt centrum i Stockholm. Förutom Akademiens ateljéer fanns där Blanchs Konstsalong och Blanchs Café, där man utkämpade striden mellan Akademiens konventionella uppfattning om god konst och Konstnärsförbundets oppositionella och franskinspirerade inställning.

Hilma skulle nu försörja sig på främst porträttmålningar och landskap, som hon lärt sig måla dem under studietiden. Hon höll sig inom Konstakademiens oskrivna ramar och gjorde inga utsvävningar mot den nya franska konsten, som förespråkarna Ernst Josephson och Carl Larsson högljutt hävdade var den enda rätta.

Hilma var en skicklig tecknare och och behärskade både akvarell och olja. Hennes porträtt tyder på stor inlevelse och de naturalistiska landskapen gjordes med stor noggrannhet, som hon också visar i sina botaniska akvarellstudier från 1880-1890. Hon kände inget behov av att förändra eller förvanska - för henne var naturen redan fulländad.

Hilma rörde sig tidigt i kretsar som experimenterade i andevärlden - att kanalisera högre krafter, ta emot budskap och tala med de döda. År 1886, när Hilma studerade på Konstakademien, ska hon i en seans ha träffat en ande som hette Lorentz - som påstod sig vara hennes skyddsande.

Detta dokumenterades av den betydligt äldre målaren och fotografen Bertha Valerius, som också gjorde en teckning av händelsen med texten: Hilma, du drags ju hit för detta.

Bertha Valerius, som var engagerad inom Edelweissförbundet, var troligen den som fick Hilma att gå med i denna rörelse. Men detta medlemskap blev kortvarigt - en orsak lär ha varit, att hon där möttes av kvinnor som hade en lika stark vilja som hon själv. Hon delade nog inte heller deras åsikter fullt ut.

Hilma af Klint nämns också i anteckningar från Rosenkreutzarna, men det är osäkert vilken relation hon hade till dett hemlighetsfulla sällskap.

Som kvinnlig konstnär, med små inkomster av sitt eget arbete, var Hilma ibland tvungen att försörja sig med andra sidoinkomster. Det rörde sig mest om illustrationer till tidningar och böcker. Hon gjorde bland annat ett tiotal illustrationer till Barnberättelse Lille Lapp - Natti.

Hon fick också en projektanställning som tecknare på Veterinärinstitutet i Stockholm, när man skulle göra en bok om hästkirurgi. Då fick hon göra många röntgenbilder - det typen av bilder skulle hon använda sig av sina egna arbeten senare.

År 1886 bildade Hilma af Klint och fyra av hennes kvinnliga vänner en egen liten krets, som träffades för spiritistiska sammankomster. De kallade sig De fem, men det är osäkert vilka som egentligen ingick i gruppen. Någon källa säger, att förutom Hilma, så bestod gruppen Anna Cassel, Cornelia Cederberg, Sigrid Hedman och Mathilde Nilsson. En annan källa talar om en större och en mindre grupp. Då nämns också Fredagsgruppen och många andra kvinnliga konstnärers namn.

De fem utgjorde en esoterisk kristen grupp. Om man kan kalla den spiritistisk är tveksamt, eftersom man egentligen inte var inriktad på att komma i kontakt med de döda, utan med helt andra andar som erbetade för De höga.

Hur som helst - gruppen började föra anteckningar från sina seanser 1892. De här anteckningsböckerna innehåller de mediala budskap, som till en början framkallades med hjälp av en psykograf för registrering av meddelanden från andra sidan.

Men det säkraste sättet att etablera de här kontakterna, var att låta någon i gruppen falla i trans. Den som var extra starkt påverkbar var Sigrid Hedman, som föll i trans oftast och djupast. Budskapen, från gurus och ledargestalter, som hon förmedlade till gruppen i sovande tillstånd. (trans), dokumenterades med text och bild i deras anteckningsböcker.

Man hade ett speciellt rum för sina seanser. Centralt placerat fanns ett altare med kors - ofta dekorerat med blommor och levande ljus. Framför altaret fanns det bönpallar, där medlemmarna kunde falla på knä. Dessutom fanns en bädd, eller schäslong, för det sovande mediet som i trans förmedlade sina hinsides budskap - budskap från den andra sidan.

Som framgår av de tidigaste anteckningsböckerna, så inleddes de här mötena med att man läste ur Bibeln innan sökte man kontakt med den andra sidan. Gruppen ägnade sig också åt vad man kallar automatisk skrift och -teckning, där man återger det som kommer fram ur det omedvetna, eller från den andra sidan. Den här metoden praktiserade man alltså långt tidigare än dadaister (Tristan Tzara) och surrealister (André Masson) efter det Första världskriget.

I senare delen av 1800-talet blev kristendomen utsatt av konkurrens, som skulle få den traditionella kristna läran att skaka i sina grundvalar - inte minst av visdomsord från Fjärran Östern, som var behäftade med mystik och andlighet.

Intresset för det icke synliga låg i tiden i slutet av 1800-talet. Mycket beroende på alla de upptäckter och uppfinningar som gjordes då, och som förändrade den allmänna uppfattningen om tid och rum.

Röntgen upptäckte röntgenstrålar, som gjorde det möjligt att se strukturer under ytan. Hertz upptäckte elektromagnetiska vågor, som i sin tur skulle medföra uppfinningar som trådlös telegrafi - sedan följde, slag i slag, telefonen och radion. Andra osynliga upptäckter var elektronen och radioaktiviteten. Även den osynliga atomen var ett populärt ämne att ventilera vid decennieskiftet.

"Under åren före det Första världskriget betraktade många konstnärer ockultismen och de nya vetenskaperna som likvärdiga vägar i deras sökande efter dittills osynliga realiteter".

Hilma af Klint lär ha haft i sin ägo flera utländska skrifter om spiritualism i svensk översättning. Bland annat Det dolda själslivet/Mystikens filosofi (1885) och Den mänskliga tillvarons gåta: Inledning till studier av själslivets innehåll (1888) av den tyske filosofen och författaren Carl du Prel - kallad "andebaronen". Mycket populära böcker som ska ha översatts till minst fem språk.

I början av 1990-talet börjar Hilma och de andra kvinnorna i gruppen att intressera sig för teosofi. De hade bland annat tillgång till ett sammandrag på svenska av The Secret Doctrine (Den hemliga läran) av H.P. Blavatsky, en av grundarna av The Teosophical Society (1875). Den nämna boken betraktades då som det viktigaste teosofiska rättesnöret.

De fem började då gradvis att lämna spiritism och istället använda sig av ord och begrepp som är förknippade med teosofin. Hilma gick också senare med i det svenska Teosofiska samfundet.

De flesta som anammade de teosofiska tankarna hade tidigare varit trogna spiritualister. August Strindberg hörde till en av de många som i delar sympatiserade med teosofin, men han redovisade en skeptisk inställning till H.P. Blavatsky. Hade hade vid något tillfälle sagt att teosofin var förbunden med propaganda för omenstruerade blåstrumpor.

När Hilmas far dog 1898 fick hon och hennes mor lämna våningen på Bastugatan och flyttade då till Brahegatan 32. Hilma fick nu ägna mycket tid åt att ta hand om sin mor jämte sitt konstnärskap. Hon ägnade sig då mest åt porträttmålning av prominenta medborgare, förmodligen för att det gav mest intäkter för deras försörjning.

Hilmas karaktär började nu också att bli fastare i sina former. Hennes brorson Erik af Klint konstaterar bl a att hans faster var öppen och vaken för det nya, att hon var självständig, värdig, viljestark och gick sina egna vägar genom livet. Hon var fast och välbalanserad - utan fantasier eller blödighet. Hon var en renlevnadsmänniska - både vegetarian och asket - och hade höga krav på sig själv. Hon var väl medveten om sina starka andliga krafter, som gjorde henne lämpad för högre uppgifter. 

Vid sidan av sitt arbete fortsatte Hilma i gruppen De fem - med ockulta möten, seanser och automatisk teckning. Bland de väsen - ledarna från andra sidan - som ville lämna budskap till mänskligheten, fanns det några mer betydelsefulla, som också presenterade sig med namn - de kallade sig Gregor, Clemens, Amaliel och senare även Ananda.

Dessa hade sin tur ställföreträdare, vilkas uppgift var att skola kvinnorna till lydiga redskap för sina ledare, så att de efter hård arbete till slut skulle kunna utföra sina uppdrag i fullt medvetet tillstånd. Gruppens övningar genomfördes ofta genom automatisk teckning. Tidigt kunde man se objekt, som skulle återkomma i Hilmas målningar senare - exempelvis snäckan, liljan, rosen och spiralen.

Någon gång under 1904 mottog Hilma ett budskap från Ananda, en av ledarna på den andra sidan, som skulle innebära en radikal förändring i hennes liv. Hon hade fått en förutsägelse om att hon skulle få utföra astrala målningar, vilket innebar att hon skulle återge det oförgängliga hos människan - det vill säga det som överlever döden.

Sommaren 1905 fick Hilma ytterligare ett meddelande, där namnen Amaliel, Ester och Georg nämndes. Budskapet som hon nu hade fått sa att hon skulle få arbeta i mysteriernas tjänst med att uppföra Den nya byggnaden - Templet, men att hon först måste genomgå en reningsprocess..

Men innan Hilma fick påbörja sitt arbete, så måste hon genomgå en renande process. Amaliel ska ha sagt: Blindhet ska Du slås med. Förneka Dig själv ska Du göra, ty Din stolthet skall brytas. Snava skall Du för att Du ska prövas på Din egen svaghet. En ropande röst ska Du bliva, men innan dess skall Du brytas ner i stoftet.

Hilmas väntan på nästa budskap fylldes av både förväntan och ängslan. Hon insåg att det hade begärts något alldeles speciellt av henne. Hon kunde inte leva med sin undran efter nya direktiv, så hon ställde en direkt fråga till Amaliel. Hon undrade om arbetet skulle utföras inom måleriets område, och fick ett jakande svar.

Hilma ansågs vara lämplig för det kommande uppdraget, då hennes utveckling liknade vestalernas i det antika Rom. Amaliel: Sänd av höga andar är jag, Amaliel, att leda Eder, särskilt Hilma, genom Gidro.

Hilma accepterade genast erbjudandet om att göra Målningarna till templet - där hon skulle gestalta en översinnlig värld. Amaliel: Du skall bebåda en ny livsåskådning och själv bliva undersåte i det nya riket. Dina strävanden kommer att bära frukt.

Men först skulle hon alltså genomgå reningsprocess under ett år. Hon skulle då stå till Amaliels förfogande och hon var tvungen att avhålla sig från sitt vanliga måleri.

Många frågar sig om Hilma påverkades av andra konstnärer, som ägnade sig åt ockult måleri. Eftersom hon hade hade sin ateljé strax intill Blanchs konstsalong, och senare Konstnärsföreningens utställningslokaler, så vore det märkligt om hon inte besökte Edward Munchs skandalomsusade utställning där 1894 - då han visade verk från sin Livsfrisen med bland annat målningarna Madonna, Skriet och Vampyr.

På 1890-talet besökte hon sannolikt också utställningen som visade Ernst Josephsons schizofrena målningar, efter att han hade blivit sinnessjuk med religiösa vanföreställningar, som gjorde han trodde att han var både Gud och Kristus.

Efter att ha sett verk av Ernst Josephson blev Hilma orolig över vad som skulle hända henne om hon åtog sig ett mediumistiskt uppdrag. Men de andliga ledarna lugnade henne och förskrev bön och fasta.

Hilma af Klint hade inte låtit sig påverkats av de abstakta initiativen på den internationella arenan. Sannorligt var det första gången, som hon såg något abstrakt, då hon medverkade med sina naturalistiska målningar på den Baltiska utställningen i Malmö 1914.

På samma utställning ställde nämligen den ryske målaren Wassily Kandinsky ut några icke-föreställande målningar i den ryska paviljongen. De dukarna lär hon ha sett, men de tycks inte ha påverkat hennes fortsatta arbete.