Sabater, som nu hade tagit över kaptem Moorses roll med att sköta affärerna, hade fullt upp med att inkassera pengar från Dalís kontrakt på grafik, smycken och reproduktioner.

Det var något som fattades. Om det var en tanke, eller av en ren slump, så träffade nu Dalí och Gala, i början av 1975, advokaten Michael Stout på ett coctailparty på St. Regis. Han var en New York-advokat som hade specialiserat sig på copyright-lagar och företrädde författare, scenartister och konstnärer.

Dalí och Gala blev genast intresserade och Stout minns: Dalí frågade mig hur jag tog betalt och jag svarade "per kvart". "Precis som en taxi" sade Gala gillande.

Ungefär så gick det till när Michael Ward Stout blev Dalís företrädare. Och redan efter något år hade Stout grundat tre nya bolag i skatteparadis som skulle bevaka och förvalta Dalís intressen. 

Förutom de här förändringarna skulle man nu också börja producera affischer, vykort och ge ut en nyhetsbulletin för muséerna. 

När Franco 1975 beordrade avrättning av fem av elva baskiska terrorister var Dalí oklok nog att skicka honom ett gratulationstelegram där han tyckte att Franco borde av avrättat alla elva.

Det var inte första gången han uttalade sig om dylika avrättningar. Då hade han slingrat sig ur situationen med en knappt godkänd förklaring. Men den här gången tog det hus i helsike.

Dalí, som inte var känd som den bäste diplomaten, bemötte de högljudda protesterna korthugget och arrogant. Det resulterade i många hotfulla telefonsamtal. Väggarna på huset i Port Lligat blev helt nedklottrade med slagord. Dalí var nu väldigt skärrad.

Hatkampanjen mot Dalí kulminerade med ett bombattentat mot hans stambord vid fönstret på restaurang Vie Veneto i Barcelona. Dalí klarade sig, men var nu helt skräckslagen. Han hade ju i hemlighet alltid trott att han skulle mördas.

Nu greps han av panik och tog första bästa flyg till New York, dit han anlände i bedrövligt tillstånd i mitten av oktober. När sedan Franco dog i mitten av november försvann en fadersgestalt, den ende som kunde förhindra ett nytt inbördeskrig.

Men det skulle inte dröja så länge förrän Dalí också kunde acceptera den nye kung Juan Carlos. Franco hade ju själv valt honom till sin efterträdare, i sin övertygele om att han var den starke ledare som kunde hantera Spaniens inre motsättningar. Dalí själv hade alltid varit emot separism, han trodde på Spanien.

Det amerikanska skatteverket skulle 1976 göra en skatterevision avseende paret Dalís verksamhet. Deras advokat Stout minns:

Gala tycks ha skött deras affärer helt godtyckligt och fört över kontanter fram och tillbaka mellan Spanien, Amerika och Schweitz utan att någonsin bli besvärad av tulltjänstemännen, som tydligen var så rädda för henne att de inte vågade visitera hennes bagage...

De hade rört till sina skatteaffärer fullständigt, men jag lyckades bevisa att de aldig haft för avsikt att någonsin bo i Amerika. 

Det hela slutade med att paret Dalí, i stället för ett långvarigt fängelsestraff, fick en ansenlig summa pengar i återbäring.

Nu började Dali också få probem med en axel och ena benet. Han hade börjat bli darrig och hade svårt att kontrollera sina rörelser, något som tydde på att han drabbats av Parkisons sjukdom.

Men det märkliga var att han kunde kontrollera sina darrningar när han målade och tecknade, vilket tydde på att besvären troligen inte var fysiologiska utan psykosomatiska.

Galas ständiga krav på att han skulle prestera, och det faktum att hon övergivit honom, kan var orsaken till att han nu också fick våldsamma utbrott. Han kunde då kasta sig på golvet och skrika att han var en snigel. 

Dr. Roumeguère, en psykoanalytiker som hade känt Dalí under många år, gjorde sin bedömning av Dalís tillstånd:

Sanningen är att Dalí inte längre har någon livsvilja. Han är sjuttiosex. Helt nyligen sa han till sin musa Amanda Lear: "Jag låter mig dö". Det är sant att han lider av Parkinsons men det som pågår är ett självmord - helt enkelt för att Gala inte bryr sig om honom längre. Hon är åttiosex och är bara redig två tre timmar om dagen, och då tänker hon oavbrutet på Jeff, den ungen hjälten i Jesus Christ Superstar, som hon kallar Salvador och för vars skull hon gång på gång har rest över till USA i en Concorde.

Nu är hon också uttröttad och när hon inte yrar så är hon rå, skäller ut och smädar Dalí så mycket som möjligt. Ja, det är hela hans värld som faller sönder. Ni måste ha hört om spädbarn som skiljs från sina mödrar på grund av krig eller svår sjukdom och låter sig själva dö i förtvivlan. Det är samma sak för Dalí.

Dalí opererades för sina prostataproblem 1978. Operationen lyckades och han kände sig mycket bättre efter ett tag. Så bra att han skrev en hyllning till läkaren som hade opererat honom: Till min kissängel, doktor Puiguert.

Medan han låg på sjukhuset hade Gala suttit i väntrummet och skrutit med sitt kärleksliv och alla sina erövringar av yngre män. Den gamla haggan hade ju gjort allt för att hennes berättelser skulle vara trovärda. Hon hade gjort många ansikslyftningar, och en ökad sexlust som en bieffekt av de injektioner av levande celler hon fick

Dalí hade nu börjat oroa sig minst lika mycket för Galas hälsa som sin egen. Hon var ju mycket äldre än han och hon började bli både gaggig och glömsk.

Samma år blev Dalí till sin stora glädje invald som utländsk associerad medlem i franska Académie Beaux-Arts (Akademin för de sköna konsterna). Dalí levde upp då han fick denna ärefulla hyllning och reste givetvis till Paris för att närvara vid ceremonin. Då ville även Gala sola sig i glansen av honom.

Han var på ett strålande humör när han under den klassiska cupolen mottog hedersbetygelsen klädd i frack med de för akademien typiska gulgröna bårderna. Den tillförordnade ordföranden, kompositören Tony Aubin, presenterade honom med orden: Ni är ett geni, Sir, ni vet det, vi vet det. Ingen kan hysa minsta tvivel om den saken. Om det inte vore så, skulle ni inte vara här hos oss idag, och i all synnerhet skulle ni inte vara er själv.

Dalís tacktal var som vanligt både laddat och långt. Han talade om Gala och den spanske barockmålaren Diego Velázquez och hans Det gyllene skinnet. Han gjorde långa utvikningar och varvade sitt tal med skämt som inte alltid gick hem hos den allvarsamma publiken.

I sitt tal framförde han också sina tankar om författaren Montaigne, filosofen Leibniz och forskaren René Thoms katastrofteori, som hade upptagit hans tankar den senaste tiden. 

I mars 1979 gifte sig Amanda Lear i Las Vegas med den franske aristokraten och filmskådespelaren Alain-Philip Malagnac. Något som gjorde både Dalí och Gala upprörda, då hans rykte inte var det bästa hos den franska societeten.

Hennes giftemål, och kanske hennes karriär som discodiva, gjorde att kontakten med Dalís började avta. De hörde nu bara av sig till varandra sporadiskt då och då.

Amanda Lear hade sedan länge haft ett rykte om sig att inte vara den hon utgav sig för. Att hon hade bytt kön sin ungdom. För att få slut på dessa elaka rykten, och bevisa att hon verkligen var en kvinna, hade hon 1978 låtit vika ut sig i herrtidningen Playboy.

I december 1979 öppnade en stor retrospektiv utställning av Dalís verk på Centre Georges Pompidou i Paris. Man visade då närmare 170 målningar och 220 teckningar, grafik och föremål av Dalí.

Dalís önskemål hade varit att alla tavlor skulle hängas ovanför varandra i en stor sal, som man alltid brukade göra på förra århundradets salonger. Så blev det nu inte, i stället möttes besökarna av en Citroën som hängde i taket med katalanska butifarras...

När Dalí, Gala och Sabater skulle gå på en förhandsvisning, hindrades de av den strejkande personalen. På grund av Dalís råd till Franco att skjuta alla separatister, påstås det.

Dalí och Gala blev skrämda av uppståndelsen och tog första bästa flyg till New York. Han fick alltså aldrig se den utställning som var ägnad för att hedra honom själv.

När Dali och Gala anlände till New York i december 1979 förkunnade han för alla som ville lyssna, att det här var det sista besöket i den här staden. Gala var inte alls på samma linje, hon tänkte bara på att få träffa sin älskare Jeff Fenholt så ofta som möjligt.

Här i New York blev det Michael Stout som fick ta över den roll som Sabater hade i Spanien:

Jag arbetade som betjänt, chaufför och husa för dem den här sista vintern i New York. De blev mycket sjuka och jag minns att Gala inte ville ha maten på St. Regis, så vi måste låta hämta den från Laurent, en av deras älskningsrestauranger. Jag fick passa upp på dem också, eftersom fackföreningen förbjöd kyparna att servera mat som hade hämtats utanför hotellet. Jag såg till dem varje dag ända tills de åkte tillbaka till Spanien i början av april.

När de kom hem till Spanien igen var de fortfarande så medtagna av den influensa som hade drabbat dom i New York, att Sabater lät dem läggas in på kliniken Incasol i Marbella för att de skulle återhämta sig. Dalí hade krävt just den här kliniken eftersom madame Kalachnikov bodde i närheten.

Men det skulle visa sig att den här kliniken inte var något bra val. Det var en svindyr hälsoklinik där man mest behandlade miljonärer med övervikt. Gala vägrade att låta personalen ge Dali några mediciner. Det var bara hon som kunde medicinera honom - efter sitt eget förstånd, som hon alltid hade gjort.

Dalí och Gala var fortfarande illa däran när de kom tillbaka till Port Lligat. Tjänstefolket hade inte fått någon lön och värmen var trasig.

Madame Kalachnikov gjorde ett chockartat besök hos dom i slutet av juni: Det var tragiskt. På två månader hade han gått ner sig fullständigt, och när jag kom in i hans rum försökte han krypa under soffan som en hund, för han ville inte att jag skulle se honom i hans bedrövliga tillstånd.

När Reinholds Morse och Michael Stout fick höra hur illa ställt det var med Dalí gjorde de, tillsammans med fotografen Descharnes, en nödutryckning till Port Lligat. Gala hade då avvisat alla telefonsamtal och avskedat all sjukvårdspersonal. Så nu kurerade hon honom själv med lugnande preparat, och uppiggande då hon ville ha honom i arbete.

Räddningsparullen lyckades få Dalí till en läkare, som konstaterad att han fått alldeles för mycket av den amerikanska antibiotikan, som hade lett till blodförgiftning och begynnande arterioskleros (blodförgiftning). En annan specialist skrev ut antidepressiva medel. En tredje, som var psykiater, konstaterade akut paranioa. 

Teamet Morse-Stuot bildade nu också en grupp som fick namnet Vänner för att rädda Dali. Morse skriver: Vi kunde utan svårigheter visa att under Galas vanvård hade Dali reducerats till en skugga av sitt forna jag.

Dessvärre var det med hans skatteaffärer. Han hade fått det goda rådet att skriva sig i Monaco för att komma undan skatt. Han hade till och med köpt en lägenhet där, som han aldrig besökte.

Men när han nu hade gjort sig av med sitt spanska medborgarskap, så riskerade han att antingen bli utkastad ur Spanien eller att betala straffskatt. Det hela ordnade sig till slut. Han fick bo kvar trots sina oklara skatteaffärer. 

Under tiden så hade Dalís retrospektiva utställning flyttats från Centre George Pompidou till Tate Gallery i London, där den blev av de mest välbesökta utställningarna någonsin. Dalís konst föll nu också i god gjord hos många av kritikerna.

John MacEwen på The Spectator passade på att göra en längre presentation där han hyllade konstnären:

Det är andan, det heroiska anslaget och den oerhörda uppmärksamheten på detaljer i Dalís bildförsvar - som är skrämmande. Det faktum att han också haft tid att skapa en väldig publik för måleriet (andras likaväl som sitt eget, förmodligen) genom sin egen skoningslösa exhibitionism - lite på samma sätt som Muhammed Ali har gjort för boxningen, som en gång också var en verksamhet som saknade publik - endast ökar ens känsla av förundran över hans fantastiska energi och hängivenhet...

...inte heller har han, som många tror, saknat inflytande. Han framstår som fadern till senare rörelser som popkonsten och fotorealism... ändå efterlämnar han ett arv som skänker bekräftelse och hopp om måleriets fortsatta betydelse som kommunikationsmedel i den moderna världen och han kommer säkerligen en dag bli återupprättad.

Dalí hade börjat repa sig efter att ha fått en profesionell behandling. I slutet av oktober 1980 var han så pass att han framträdde med Gala på sitt Teatro-Museo. Han darrade då okontrollerat med sin högra hand, målarhanden, men han kunde bemästra det medan han skämtade om sitt tillstånd.

Han höll ett anförande och avtäckte en skrämmande tavla som han hade gjort under sin sjukdomstid: Den lyckliga hästen: Den är en smula rutten, jag vet inte om ni kan se att det är en häst eller en åsna, men ni kan se att den är rutten.

På hösten 1980 skulle Dalí och Gala begå ännu ett av sina stora misstag. Gala hade då anlitat ytterligare en kraft för att marnadsföra Dalís arbeten. Denne Jean-Claude du Barry hade Dalí anlitat tidigare som modellagent, och nu skulle han ta över en del av hana affärer. 

På kort tid gjorde du Barry upp affärer på omkring 1,3 miljoner dollar. Han hade gett en grafikhandlare i Paris ensamrätten för försäljning av grafik, som visade sig vara dåliga reproduktioner från diabilder. Han hade haft Dalí att sätta sitt tumavtryck på en del.

Den här bubblan sprack på våren 1981 och Dalí kände sig manad att gå ut med en kommuniké:

Jag förklarar att min tillit under flera år och framför allt sedan jag blev sjuk har misslyckats på många olika sätt och att min vilja inte har respekterats. Det är därför jag gör allt för att reda upp situationen, så att Gala och jag återfår nu vår frihet.

Många trodde nu att det var Sabater som hade misskött sig, så han krävde nu att Dalí skulle gå ut med ett pressmeddelande om att så inte var fallet. När Dalí vägrade, så avgick Sabater och ersattes av Descharnes, ett val som stöddes av både Morse och Stout.

Dalís och Galas äktenskap hade nu börjat knaka i fogarna rejält. Det ryktades om skilsmässa och anklagelserna haglade. Sabater, som då fortfarande var i tjänst, berättar om en händelse i februari 1981 på Le Meurice Hotel i Paris.

Plötsligt en sen kväll hade Dalí kommit till hans rum med en stor blåtira och ropat på hjälp. Sabater han då rusat in den intilliggande sviten och hittat Gala utslagen på golvet. Läkaren som tillkallades konstaterade att två revben var brutna och att det fanns skador på både armar och ben. Gala fördes sedan till amerikanska sjukhuset i Neuilly. 

När Dalí hade hämtat sig berättade han för Sabater att han hade tröttnat på Galas elakheter och hennes ständiga tjat om att åka till New York för att träffa sin Fenholt. Hans humör hade brustit. Han hade slagit henne med sin käpp och hon hade slagit tillbaka.

Sabater kommenterade händelsen efteråt:

Gala behövde enorma mängder pengar. Dalí var för sjuk att producera någonting - det hade han varit ganska länge. Gala hade bokstavligen tvingat Dalí att sätta sitt fingeravtryck på ett dokument som innebar överlåtelse av reproduktionsrättigheter som han inte ens ägde, vilket han kom på...

När Dalí också fått höra att Gala hade slösat gåvor och kontanter och flera av hans egna målningar - värda över en miljon dollar - på Fenholt. Han hade sedan auktionerat bort sin samling Dalí-tavlor på Christies i New York. Genom auktionen fick Dalí för första gången höra talas om Galas presenter till Fenholt, och det utlöste ett våldsamt gräl mellan dem.

Från det här ögonblicket och fram till Galas död ett och halvt år senare var Dalí och Gala låsta i en bitter och ibland ytterst offentlig strid som ofta slutade med att de slog varandra.

I augusti 1981 besökte kung Juan Carlos Dalí och Gala i Port Lligat. Det var en stor dag för Dalí som gillade både kungen och monarkin. För många år sedan hade han ju på ett porträttfoto av prinsen-kungen placerat ett motiv på hjärtats plats - en öppen dörr med solsken och en guldplatta (ett hjärta av guld).

Nu när de skulle få besök av kungen, så försökte Gala övertala Dalí att ta av sig sin fula röda mössa. Dalí hade då replikerat: Hur ska jag kunna ta av mig den? Är det meningen att jag ska visa kungen såret som du slog upp i huvudet på mig med din sko?

Det kungliga besöker hade tydligen varit lyckat, då Juan Carlos året därpå utnämnde Dalí till Markis av Púbol.

Senare på hösten kunde Dalí glädja sig åt att de styrande i Katalonien (Generalitat de Catalunya) hade beslutat att bygga ut Teatro-Museo Dalí.

Invigningen firades med en praktfull bankett och tal. Alla stadens styrande, Kataloniens president och mycket folk. Dalí lämnade tillställningen efter ett tag då han inte mådde så bra. Då beslöt man att han skulle hyllas i Pubol, dit han hade rest.

En nära vän berättar: Vi väntade och folkmassan ropade "Dalí, Dalí" och efter omkring en timme öppnades en fönsterlucka och vi såg Dalí skjutas fram i en rullstol, iförd en vit morgonrock och en turban och med den stora käppen. Snabbare än jag hinner berätta det här sköt han stolen bakåt och försvann igen... Det var mycket sorgligt.

I samband med invigningen tilldelades Dali en guldmedalj, som var den högsta utmärkelsen från Generalitat de Catalunya. 

Vid ett av Galas sällsynta besök i Port Lligat i februari 1982 halkade hon när hon var på väg upp från badkaret och bröt lårbenet. Hon opererades på en klinik i Figueres, men även om operationen gick bra så fanns det en hel del annat som inte var så bra.

Hennes ansikte hade börjat spricka upp i stora otäcka sår, hennes hud var förtorkad och artärerna var för tunna för att ge henne näring i form av dropp.

Hennes tillstånd blev bara värre och värre och hon fördes då tillbaka till Port Lligat för att få dö i det sovrum hon hade delat med Dalí under många år. Hon var seg, men till slut orkade hon inte längre, utan dog ensam i sovrummet den 10 juni 1972.

Gala skulle begravas i sitt eget slott i Pubol var det bestämt. Hennes kropp måste flyttas med det snaraste dit, men enligt spansk lag fick man inte flytta på en död kropp förrän en domare hade utfärdat en dödsattest. Dessutom var det ytterst sällan man gav tillstånd till en begravning utanför en kyrkogård.

Det var mycket hysh-hysh om hur hon kom till Pubol, men när hon väl var där utfärdades dödsattesten som löd: Hjärtsvikt föranledd av åldersarterioskleros. Dalí var inte närvarande vid begravningen, men besökte graven senare i vänners sällskap.

Några dagar senare återvände Dalí till krypan en natt. Sjuksköterskorna som hade hört honom och följt efter, blev nu vittnen till hur Dalí stod med utsträckta händer mot mausoleet och grät hejdlöst i sin förtvivlan.

Dali berättar själv varför han en gång i tiden drogs till Gala:

En kvinna som jag hade hört så mycket om, och som var det stoff jag hade drömt så mycket om. Och den kvinnan talade med mig om mig och frågade mig om mitt hemliga jag, och jag kunde öppna mig för henne, väcka en djupare nyfikenhet och ett lidelsefullt intresse hos henne.

Gala var lika stor som jag.  Jag hade funnit systersjälen... hon visste att jag inte var den ytliga argentinske dansör som jag såg ut att vara och inte heller någon av de blaserade gestalterna runt henne, utan en avgrund av fasa och fruktan, ett genialt barn som var vilse i världen, den fruktansvärda värld som befolkades av dumhet likaväl som av vidunder med huggtänder och rovfågelsklor, genompyrda av hat mot allt som nådde bortom deras horisont.

Om inte Gala hade funnits hade aldrig Dalí blivit så stor som han blev. I början av deras långvariga förhållande var det hon som trodde på honom, stödde honom för hans komplex och tog hand om allt det praktiska. Hon hjälpte honom också att bli en bättre målare rent tekniskt. Hon medverkade till hans val av färger och penslar och tillät inga genvägar.

Men allt hon gjorde för att lyfta honom skulle ju tjäna hennes egna syften. Den ryska horans egen dröm om att få ett liv i de rikas trygga värld. Det var ett märkligt tillåtande äktenskap. Gala var mer en impressario än en musa. Hon visste hans hemligheter och han var väl medveten om hennes betydelse för sin framgång. Därför hade han under alla år haft överseende med hennes nynfomani och girighet.

Dalís och Galas, på slutet perversa, förhållande varade i mer än femtio år, tills den dag hon övergav honom, hennes egen produkt, för en simpel girig gigolo.

Redaktören på franska Vouge Jocelyn Kargère, som hade levt nära Dalí och Gala ett par månader, hade sin syn på förhållandet:

Jag tror att hon var ett utlopp för det mörka som han aldrig visade öppet. Mannen arbetade, han arbetade alltid, och gjorde något synligt, gjorde det han ville göra, och jag tror att Gala var den som höll borta allt som plågade honom, folk, småprat, men hon såg allt han gjorde som sitt, som något hon kunde använda som hon ville, som kunde bidra till att tillfredsställa henne - och hon kunde aldrig bli tillfredsställd, så hon jagade Dalí tills han inte klarade mer.

Efter Galas död blev Dalís liv grått. Han var omgiven av män i grå kostymer. All färg, all galenskap och surrealistiska lekar had försvunnit från hans liv för alltid. Alltsammans var grått.

Dalí hade snabbt lyckats förtränga de senaste åren med Galas elakheter och svek. Han gick nu omkring i de stora ekande rummen på slottet i Pubol och talade för sig själv, om hur vacker Gala var, hur klok hon var och hur lyckliga de hade varit tillsammans.

Psykiatern Carlos Ballos: Galas död innebar slutet på en epok och inledde ett tillstånd av avståndstagande… man kan redan se en utveckling av avståndstagande, omkastning och avskildhet. För Dalí innebar förlusten av Gala en oerhörd sorg.

Efter Picassos död var Dalí den ende kvarvarande av de världsberömda spanska konstnärerna och visst måste han hedras som sådan. Bara någon månad efter Galas död tilldelades han Karl III:s stora kors och utnämnes av kung Juan Carlos till markis av Pubol.

Han begärde då själv att han i fortsättningen skulle kallas Marqués de Dalí de Púbol. Hans dröm att bli adlad hade då också blivit uppfylld.

Visserligen hade varit förenat med vissa problem med att återupprätta Dalís anseende som en riktig spanjor, med hans bakgrund som trogen Franco-anhängare och med ett medborgarskap i Monaco.

Att Dalí tillhörde Spanien var också en förutsättning för att den spanska staten skulle kunna hävda att allt som var kvarglömt i andra länder skulle återföras till Spanien.

Både den spanska staten och det katalanska styret (Generalitat de Catalunya) hade blivit intresserade av om det fanns något kvar av Dalí i USA. Själv visste han inget, och Gala hade enträget förnekat att det fanns något. Men hon hade plockat fram några okända verk till de retrospektiva utställningen på Centre Pompidou. Dessutom var hon både glömsk och förvirrad de senaste åren, och innan dess hade hon varit ytterst hemlighetsfull.

Efter omfattande efterforskningar hittade man Galas gömställe på Manhattan Storage Company. Där fanns inte mindre än 1211 arbeten av Dalí - målningar, teckningar, gravyrer och statyer. Dessutom en mängd annat - tidningar, tidskrifter, dokument, korrespondens... och Galas mycket intressanta klippbok.

Inom de tjocka väggarna på slottet i Pubol gick livet vidare för Dali. Allt var grått, sorgset och långsamt. Han gav sig in i obegrpliga samtal, vägrade att äta och talade ofta om att han ville dö. Hans stora följe hade nu för länge sedan både reducerats och förändrats.

Nu bestod det av fyra sjuksköterskor, som arbetade i skift om två och två, den trofaste Arturo Caminada och ett äkta par som lagade mat och städade. Och eftersom han nu också betraktades som ett kulturarv fanns alltid två civilgardister på plats.

Likheten mellan en violin (eller cello) och en kvinnokropp sedd bakifrån har uppmärksammats av flera konstnärer. Att Dalí i sina motiv vill betvinga och ibland förgöra en cello, gäller nog, mot hans bakgrund och hans nuvarande sinnestillstånd, kvinnokroppen och inte cellon. Men detta är bara en kvalificerad gissning utan något som helst belägg.

Under 1983 kunde Dali återigen börja måla, men nu blev det mest små dukar med ganska andefattiga motiv. Det var ofta som han blev så missnöjd med resultatet att han i vredesmod kastade penslarna på golvet. När han senare efter sin siesta betraktade vad han hade gjort, så kunde han förstöra målningen. Bara under januari lär han ha kasserat elva dukar på det här viset.

Till sist insåg han själv att hans målarkarriär var över. Han avslutade den, enligt Descharnes i maj 1983 med några grafiska målningar som hörde samman med hans katstrofteori: Kotlett och tändsticka – den kinesiska krabban och Svalstjärten.

Att Dalí nu hade slutat måla brodde enligt Carlos Balles på att han inte kunde få igång den intellektuella processen som var nödvändig för hans arbete som målare.

Han låg nu mest i sin säng i mörkret och grät, och inväntade döden. Men han var fortfarande så pass bra att han gärna ville dominera. Det gjorde att han kunde trakassera sin omgiving och ibland kalla sköterskorna för horor.

Han vägrade också att äta den mat som sattes fram åt honom och man tvingades att tvångsmata honom så att han inte skulle svälta ihjäl sig. Han hade också hemska mardrönmmar och hallucinationer.

Men tidvis kunde han kvickna till. På sin 80-årsdag kunde man känna igen lite av Dalí från tidigare år.

En retrospektiv utställning av Dalís verk i Madrid gjorde honom på bättre humör även om han inte kunde medverka själv. När utställningen senare kom till Barcelona i juni 1984 ville han gärna vara med. Men han ångrade sig, han ville inte att folk skulle få nöjet att se honom i ett så skröpligt tillstånd.

Ändå tycktes de här utställningarna ha gett honom en ny livsgnista. Han hade nu tagit sig ur sängen och tackat sina förvånade vårdare för deras tålamod. Han hade börjat äta själv igen, mest omeletter, och han hade faktiskt också bett om ett glas vin. Han kände sig nu också tillräckligt bra för att besöka sitt eget museum i Figueres.

Men Dalí hade fortfarande svårt att låta bli att dominera sin omgivning. Eftersom han hatade att ligga där ensam i sin stora säng om natten ringde han oupphörligt på sina sköterskor. Ringklockan gav ifrån sig ett ekande högt ljud som hördes över hela slottet, så man beslöt att byta ut den mot en knapp som tände en lampa hos dom i stället.

Den här förändringen irriterade Dalí, så en natt tryckte han på sin knapp så intensivt att det blev kortslutning och hans säng började brinna. Deschartes väcktes av en sköterska och rusade till sovrummet, där hann fann Dalí krypande på golvet för att undkomma röken. De stora sängen stod då i stora eldslågor.

Först verkade Dalí inte alls ha tagit någon skada av branden i hans sovrum. Redan dan därpå var han på museet och invigde ett minnesmärke av Gala. Men bara några timmar senare befann han sig på en privatklinik i Figueres där man konstaterade att han hade nästan 20%-iga brännskador och måste få hudtransplantation.

Rykterna spred sig om att Dalí var väldigt illa däran och att han inte hade långt kvar. Dalí syster tog allt prat på allvar, så hon besökte honom på kliniken. Enligt henne så hade han bara tittat på henne medan tårarna rann utför hans kinder. Andra påstod att han ville slå henne och hade hört honom skrika: Ge dig iväg din gamla flata.

Det skulle visa sig att den nu 80-årige Dalí repade sig förvånadsvärt snabbt. Huden hade läks bra, han fick näring genom en slang i näsan och hade gått upp märkbart i vikt.

När han skrevs ut från kliniken i oktober återvände han inte till Pubol, utan flyttade på egen begäran in i tornet Torre Galantea på sitt museum.

I februari 1985 kände hans sig så återställd att han lät sig intervjuas av den största spanska tidningen El Paí. Nu verkade han ha återfunnit något av sitt skarpa intellekt. Han var både entusiastisk och klarsynt vid intervjun och tog själv upp ämnen för diskussion, bland annat modern konst.

Dalí blev nu allt starkare både fysiskt och psykiskt. Han hade börjat teckna så smått, trots att fortfarande led av svåra darrningar på grund av sin Alzheimers. I början av 1986 gjorde han ett 20-tal teckningar som han skulle förära kung Juan Carlos, borgmästaren i Madrid och de som hade varit med vid ceremonin när Spanien gick med i EU.

Samma år lät han sig intervjuas av en reporter från magasinet Vanity Fair. Då visades också en bild av honom, som troligen skulle bli en av de allra sista. När han poserde för bilden hade han klädd upp sig i en egendesignad sidenrock, han bar då också Karl III:s stora kors och Kataloniens guldmedalj. Och märkligt nog ville han ha kvar röret han hade i näsan när han fotograferades.

Under 1987 försämrades Dalís hälsa märkbart. Han låg nu mest på sitt rum i sitt torn och drömde om gamla tider. I november 1988 drabbades han av hjärtsvikt och fick läggas in på Quirón-kliniken i Barcelona. Där bad han om en TV på sitt rum, så att han kunde följa nyheterna om sin nära förestående död.

I början av december fick han besök av kung Juan Carlos och lovade då honom att han snart skulle återhämta sig och börja måla igen. Men nu fanns ingen återvändo. Dalí fördes tillbaka till kliniken i Figueres där han dog av hjärtsvikt den 23 januari 1989. Han blev 84 år.

Dalis kropp balsamerades och lades på lit de parade under en vecka på Teatro-Museo. Därefter bars kistan till den lilla kyrkan San Pere - där han både hade döpts och konfirmerats - för en kort begravningsceremoni.

Kistan bars av museevakter, klädda i uniformer som Dalí själv hade ritat. Vägen kantades av tusentals människor, som applåderade stadens hjälte som hade satt Figueres på kartan.

Dalí låg i kistan i en vit tunika med en guldkrona och ett stort D. Hans ansikte var nu rofyllt och den berömda mustaschen var ordentligt uppvaxad. Han begravdes under kupolen i sitt eget museum, i det som tidigare hade varit teaterscen. I ett rum under den omärkta gravstenen minner en skylt om vem han var.