Det blev inte riktigt som Dalí hade tänkt sig med Paris. Han skulle bli kvar i hemtrakterna, Figueres och Cadaqués, ännu några år. Hans far var oresonlig och vägrade att bistå med pengar till sin egensinnige sons fördärv i bohemers och syndernas näste Paris.

Det kanske var bäst så, annars hade han säkert hamnat i Picassos följe Le bande och påverkats av deras sätt att tycka, leva och måla. I stället för att i lugn och ro ägna sig åt att finna sig egen väg, sin egen stil.

Drömmen om Paris såg ut att kunna förverkligas, då Miró kom på besök till Cadaqués i sällskap med sin konsthandlare Pierre Loeb, som ville titta närmare på Dalís målningar. På inrådan av Miró kan man förmoda. Det här celebra besöket imponerade på Dalís far. Det verkade ju lovande, då även Loeb verkade nöjd med vad han hade fått se. Kanske Paris ändå?

Någon månad efter besöket fick Dalí ett brev från konsthandlare Loeb, som han öppnade med förväntan om ett kontraktsförslag. Men han skulle bli besviken, även om Loab hade lovat att hålla ett öga på honom i fortsättningen, medan han hittade sin egen stil. Som det nu var, menade Loab, höll han ju fortfarande på att experimentera med olika konstriktningar.

En gnista av hopp tändes, då Miró i ett brev försökte övertyga Dalís far att skicka sonen till Paris och att han där skulle få en lysande framtid. Fadern var fortfarande negativ, men det fick Dalí att jobba ännu hårdare för att hitta sig själv i sin målning.

Runt årsskiftet 1926-1927 hade Dalí sin andra utställning på Galeries Dalmau i Barcelona. Det blev en stor försäljningsframgång. Målningen Brödkorg såldes till Pittsburgh Museum of Moden Art och resten till katalanska köpare. Även om fadern var mäkta imponerad så gav det inte Dalí någon biljett till Paris nu heller.

Den kände konstkritern Sebastià Gasch hade, i samband med utställningen, en lång artikel i L'Amic de les Arts, där han bland annat konstaterade att Dalí hade gett sig själv större spelrum än tidigare... Han använde också, om Dalís konst, uttrycket nutidens ångest, som han hämtat från den kände Christian Zervos i Paris (utgivare av Cahiers d'Art ).

Dalí fick en bra och varaktig nära kontakt med Gasch och också poeten J V Foix, som skulle föra honom i kretsarna av Barcelonas avantgarde.

Han fick då möjlighet att skriva egna artiklar i L'Amic de les Arts och senare också i den Madrid-baserade La gaceta litaria.

I och med de här artiklarna skulle han få sin första chans att manipulera sin publicitet. Senare sa han om detta: Jag har alltid ägt förmågan att dominera och manövrera min omgivning, så att jag själv lätt kunde bestämma över människors allra subtilaste reaktioner.

Dalí och Garcia Lorca hade ett minst sagt passionerat förhållande. När de inte kunde träffas på grund av avståndet, eller när Dalí var upptagen av sin lindriga militärtjänst på hemorten, så skrev de passionerande brev till varandra.

Lorca besökte Dalí på sommarstället i Cadaques. Det var en idyllisk tid, men som kanske inte slutade så lyckligt. Lorca skrev efter det här besöket och bad om ursäkt för sitt fruktansvärda uppförande mot Dalí.

Dalí sa senare: Som alla vet var han homosexuell, och vansinnigt förälskad i mig. Han försökte ligga med mig två gånger... Jag tog oerhört illa vid mig för jag var inte homosexuell, och vägrade att ge efter. Dessutom gjorde det ont. Så det blev inget av. Men jag känner mig smickrad för det anseende han gav mig. I djupet av mitt hjärta kände jag att han var en stor diktare och att jag var skyldig honom ett litet stycke av den Gudomlige Dalís rövhål.

Efter den här händelsen hade den varma vänskapen mellan Dalí och Lorca svalnat betydligt. Men de skulle även i fortsättningen ha kontakt med varanda, från och till. Ända tills Lorca mördades 1936 (Franco gillade inte socialister, speciellt inte homosexuella).

Men att Dalí tog avstånd från Lorca berodde inte bara på de sexuella närmandena. Dalí hade också börjat ogilla Lorcas lyriska och folkloriska poem, som för honom nu kändes uråldriga.

Dalí ville själv vara i framkanten av den nya konstvärlden. Han ville snarast till Paris och avantgardet där. Speciellt då surrealisterna, som skulle ge utrymme för hans kreativa och poetiska potential. Han ville inte riskera att bli en bortglömd genre-målare i Spanien.

I avsaknad av Lorca vände sig nu Dalí till den andre, ur den innesta kretsen, från akademien i Madrid: Luis Buñuel. Han hade just blivit antagen som medarbetare på filmsidorna i de ledande tidskrifterna Cahiers d'Art (Paris) och La gaceta lieraria (Madrid).

Här såg Dalí en värdefull öppning till att bli publicerad både på franska och spanska, inte bara katalanska. Dessutom var ju Buñuel bosatt i Paris och rörde sig i de avantgardiska kretsarna. Det passade utmärkt för Dali, som nu hade som mål att bli medlem i surrealistgruppen.

Buñuel hade ju å sin sida, under en längre tid, försökt rädda Dalí från den, enligt hans tycke, alltför närgångne Lorca. Relationen mellan Buñuel och Dalí skulle senare leda till ett fruktbart samarbete vid produktionen av den surrealistiska filmen Den andalusiska hunden.

Redan 1928 skulle Dalí visa upp sina totalitära sidor. Han började predika sina radikala åsikter om katalanska konstens förfall och hur bakåtsträvarna hindrade den konstnärliga utvecklingen. Och de som inte delade hans åsikter hade han inte mycket till övers för.

Han gav ut El Manifest Groc (Det gula manifestet) tillsammans med några likasinnade. Där avlossades en kraftig salva mot det katalanska intellektuella etablissemanget, som anklagades för att vara bakåtsträvande.

Man förkastade all upprepning av tidigare konstriktningar och fördömde folklore och allt annat som inte var i tidsenligt. I stället såg man maskinen som en symbol för den nya konsten. Jazz, flygplan, film… det var sådant som låg i tiden och som företräddes av de främsta inom konst, poesi och litteratur: Picasso, Gris, Miró, Éluard, Aragon, Breton, Cocteau...

Det gula manifestet, som också gavs ut på spanska i El Gallo, följdes naturligtvis av heta debatter i kulturella kretsar. De som inte gillade innehållet, kunde attackerades med hånfulla brev från Dalí (även Buñuel). En av de som utsattes för ett sådant var Juan Ramon Jiménes (nobelpristagare i litteratur 1956). Han ansågs inte förstå revolutionär poesi med socialt innehåll.

Dalí höll också föredrag i det aktuella ämnet, där han föreslog att regionalism skulle avskaffas, liksom folklore och den traditionella Sardina-dansen... Han ansåg också att man skulle riva den gamla stadsdelen Barrio gótico i Barcelona.

Högst sannolikt påverkad av den fysiske Buñuel, passade Dalí också på att uppmana konstnärerna att sporta, bada dagligen och att byta underkläder.

Under 1928 gjorde Dalí ett stort antal collage med bland annat sand och grus. Flera av dessa var starkt erotiska, och på några av dom var detta förstärkt av en kork för att bli ännu mer suggesiva och provokativa.

Ett par av collagen var så utmanande att de refuserades på vårutställningen på galleriet Sala Parés i Barcelona ( bl a Stor tumme, strand, måne och rutten fågel).

Buñuel hade nyligen blivit invald, som fullvärdig medlem i surrealistgruppen i Paris, då han besökte Dalí i Figueres i början av 1929, för att diskutera ett gemensamt filmprojekt. Buñuel drar sig till minnes: Vi måste hitta en röd tråd. Dali sade till mig: "Jag drömde i natt att det kröp myror på mina händer", och jag svarade: "Herregud, och jag drömde att jag hade skurit upp ögat på någon. Där har vi filmen nu är det bara att göra den.

Medan vi skrev var vi öppna för första bästa tanke som kom för oss... utesluta allt förnuft, alla logiska associationer... det måste vara bilder som överraskar, ingenting annat...

De skrev manuskriptet på sex dagar och filmens namn ändrades från Farligt att luta sig mot till Den andalusiska hunden.

Senare på våren reste Dalí till Paris för att medverka vid inspelningen av Den andalusiska hunden. Hans far gick i alla fall den tron, då han gav sin son pengar till tågbiljetten och lite att leva för. Han skulle får mer när han kom fram hade Buñuel utlovat.

Det första Dalí gjorde, när han hade anlänt till Gare d'Orsay, var att ta en taxi till närmsta bordell, vilket råkade vara den anrika Le Chabanais. Väl inkommen på denna inrättning kunde han inte förmå sig till annat än att bara kika på damerna, genom de kikål som fanns för de som inte vågade annat.

Han berättar själv: ...det skulle räcka för mig resten av mitt liv, om det jag främst ville ha, var acessoarer för improviserade hypererotiska drömmar.

Dalís vistelse i Paris blev en stor besvikelse. Övergiven och deprimerad tillbringade han många dagar och nätter gråtande på sitt lilla hotellrum i Montmartre, eller på sin planlösa vandringar på gatorna och i Jardin du Luxenbourg. Ingen tycktes vilja veta av honom. Inte ens de prostituerade. I sin självömkan fick han trösta sig själv med onani på hotellrummet. 

Men tack och lov så fanns den vänlige Miro som stöd för den unge Dalí. Han bjöd på restaurang och hade inlett en social rundtur med Dali bland presumtiva konstköpare i sociteten, Men denna sociala resa avbröts när inspelningen av De andalusiska hunden skulle påbörjas. Dalí: Jag föredrar att börja med ruttna åsnor. Det är det mest angelägna, allt det andra kommer sen av sig själv.

Inspelningen var fylld av dramatik, liksom innehållet i filmen. Skådespelaren Batchett begick självmord, Dalí höll på att bryta ihop och Buñuel själv blev så tagen av scenen, där ögat skärs upp med en rakkniv, att han blev sjuk i flera dagar.

Den andalusiska hunden skulle inte ha premiär förrän i oktober, men innan dess hann man med att ge några privata förhandsvisningar. Förmodligen bland redan tillvända surrealister, eftersom ryktet spreds snabbt om denna fantastiska filmskapelse. Publiken älskade den. Surrealistledaren André Breton var eld och lågor över den första surrelistiska filmen.

Innan Dalí skulle resa hem igen, kontaktades han av den belgiske konsthandlaren  Camille Goemans, som hade sett några av hans målningar och ville eventuellt ställa ut honom. Han bjöd ut Dalí på Bal Tabarin för att diskutera den saken.

De kom i samspråk med en annan surrealistledare, Paul Éluard, som var där med sin älskarinna La Pomme (hans fru Gala var bortrest). Det blev ett samtal som resulterade i att Éluard lovade att komma och besöka Dalí i detta fantastiska Cadaqués, som Dalí hade målat upp för honom.

Även om Paris-vistelsen hade varit en besvikelse socialt sett, så hade Dalí i alla fall med sig ett löfte från Goemans om en separatutställning i Paris i november. Resten av sommaren skulle han nu tillbringa i Cadaqués för att fortsätta måla för att ha något att visa.

Men det dröjde inte länge förrän han var omgiven av en hel svärm med besökare från Paris, de flesta boende på ortens enda hotell Miramar. Här fanns nu konsthandlaren Camille Goemans med partner, paret René Magritte och Paul Éluard med sin fru Gala och dottern Cécile. Senare skulle också Buñuel komma att utöka sällskapet.

Det var alltså ett celebert gäng surrelister, som skapade feta rubriker och skriverier i lokaltidningen.

Dalís syster Ana Maria hade inte mycket till övers för det surrealistiska sällskapet. Hon kände sig helt utanför, då hon inte förstod ett dyft av deras märkliga samtal, lustigheter och skvaller om sådana hon inte kände.

Hon sa många år senare: Det var denna sommar som Salvador drabbades av den förändring som förde honom bort från sina vänner och till och med honom själv ...han leddes bort av de där dubbelbottnade människorna som inte förstod något av Cadaqués klassiska landskap.

Dali och Éluard tycktes trivas bra tillsammans, så bra att Dalí gjorde ett porträtt av honom i form av en antikliknande byst.

Sällskapet decimerades, då Éluard var tvungen att återvända till Paris, och även paret Magritte lämnade. Men nu tillstötte i stället Buñuel, för att diskutera nästa filmprojekt med Dalí.

Man har förstått att Dalí alltid måste han någon att luta sig emot. Tidigare hade det varit familjens trygga hamn, speciellt modern, men nu kändes faderns stränga bojor snarast som en stor belastning, som han snarast måste göra sig av med.

Under en period hade ju Lorca axlat en del av beskyddarens roll. Och nu när Buñuel höll på att ta över, dyker det plötsligt upp en gift surrealistisk musa, kallad Gala, på scenen. Dalí hade så fort han fick se henne blivit, om inte förälskad, så förtrollad av henne.

Buñuel hade sett Dalís förvandling hade blivit svartsjuk, och efter ett gräl i fyllan, hade Buñuel kastat ner Gala på marken och tagit struptag på henne till Dalís förfäran. Efteråt sa Buñuel: Jag visste att jag inte tänkte döda henne. Allt jag ville var att hennes tungspets skulle tränga ut mellan tänderna.

Efter denna dramiska händelse blev det naturligtvis inget prat om någon film, utan Buñuel lämnade omgående Cadaqués i vredesmod.

Gala var inte alls imponerad av Dalí som person. Hon tyckte närmast han var en löjlig figur, som spökade ut sig som en femanistisk Dandy på kvällarna - med pomada i håret, vita byxor, sidenskjorta och pärlhalsband. Hennes ideal var närmast den motsatta - en viril karl som kunde tillfredsställa henne.

Dali gjorde allt för att fånga Galas uppmärksamhet. Han kunde raka sig under armarna så att det blödde, riva sönder sin sidensjorta - lite här och där - och han smorde in sig i sin egentillverkade parafym av koskit och fisklim. Sedan toppade han sin utstyrsel med en orange pelagon bakom örat. Men när han fick se Gala så tappade han modet och rusade in och tvättade av sig. Åtminstone den där väldoftande parafymen. 

En annan sak som inte Gala kunde förlika sig med var Dalís plötsliga anfall med hysteriska högljudda skrattattacker. Förutom att hon själv blev skrämd, så fick han skämmas å hans vägnar.

Dalís vänner var bekymrade över hans själstillstånd och de tvångstankar, som de tyckte sig se i hans målning Den dystra leken. De hade sett hur Dalí tydde sig till Gala, så nu fick hon i uppdrag att tala med honom om saken.

När de var ensamma, och lite avsides, sätter den skarpsinniga Gala fingret på Dalís stora problem, enligt hennes mening. Nämligen att han håller på att gå in i en återvändsgränd med sina avbildningar av galenskaper. Om han fortsatte i den stilen var hans dagar som konstnär lätt räknade och hans psyke skulle starkt ifrågasättas.

Med detta enkla konstaterande hade Gala nu lagt grunden för sitt eget åtagande. Kanske med en baktanke? Att bota Dalí och göra honom fri. Lösgöra den fulla kraften i hans geni. I stället för att gå en framtid till mötes i det dårhus han själv höll på att skapa. Att frigöra honom från familjen, så att han bara kunde glänsa under hennes inflytande. 

Förhållande mellan Dalí och Gala utvecklades till en kurtis, som varade under hela september. Vem som kurtiserade mest låter vi vara osagt.

En dag tog sig Dalí samman och frågade Gala vad hon önskade mest av honom. När hon svarade Döda mig, minns han att det hade han redan fantiserat om: Att knuffa ner henne från kyrktornet på katedralen i Tolero.

Alltså hade de en gemensam hemlighet, som skulle bota honom från hans galenskaper. Han var frisk igen, åtminstone inbillade han sig det. Men det var ju ett gott tecken.

Men han var fortfarande oskuld och inget tyder på att de hade någon sexuell fyskisk förbindelse. Kanske blev det aldrig så heller? Vi kommer aldrig att få veta vilka löften de gav varandra.

När Dalí reste till Paris några dagar innan sin utställning på Goemans galleri, hade han och Gala inte hört av varandra sedan hon lämnade Cadaués i slutet på september.

Nu köpte han rosor till henne. Av misstag blev det tio buketter, i stället för tio stycket. Sedan fördrev han några timma på caféer, innan han tog med sig blommorna och några tavlor till galleriet. Där stötte han på Éluard, som trodde att Gala skulle bli sur, för att han inte hade gått direkt till henne.

Att Dalí och Gala hade haft en affär i Cadaqués bekymrade inte Éluard. Han var tvärtom road av sin roll som kopplare när älskaren var en målare. Och trianglar hade han stor erfarenhet av. Bland annat med Gala och Max Ernst.

På kvällen bjöd surrealistgruppen på middag, och då antogs Dalí som en värdig medlem av ledaren André Breton, som tidigare hade bearbetats av Gala. Dalí visste att denna grupp var enda möjliga plattformen för en karriär. Men han visste redan nu också att han senare skulle ta avstånd från den.

Två dagar innan Dalí skulle ha sin vernissage övertalades han av Gala att rymma med henne. De reste till Barcelona och Sitges, där de stannade en månad. Av vilken anledninga är höljt i dunkel. Men troligen ingick det i Galas storsinta planer.

Efter den här smekmånaden var Dalí så förtrollad, att han började prata i termer av vår i stället för sin. Exempelvis vår utställning, stället för min. När förtrollningen var fullbordad kände Dalí att han måste höra av sig till sin familj, som trodde han var kvar i Paris. Han skulle först hälsa på i Figueres och sedan resa vidare till Cadaqés för att måla, medan Gala återvände till Paris.

Det dröjde inte många minuter innan fadern och Dalí var invecklade i ett häftigt gräl. Om ur slösaktig han var, och om Gala - den där gifta ryskan som var tio år äldre än han, troligen en hora och dessutom, enligt rykten, beroende av narkotika.

Mitt i den här tumulten dök Buñuel upp, för att få med sig Dalí i sitt nästa filmprojekt Guldåldern. Han vittnar om händelsen: Fadern slår häftigt upp dörren, utom sig av vrede, och kastar sin son på porten, kallar honom för usling. Dalí kämpar emot och försvarar sig. Jag går närmare, fadern visar sin son på dörren och säger att han inte längre vill ha detta svin i sitt hus.

Dalí och Buñuel lämnade Figueres och den upprörda familjen och reste till Cadaqués för att arbeta men den nya filmen. Förutom filmen hade Buñuel ett annat ärende. Han hade hört att Gala hade återvänt ensam till Paris, så nu såg han sin chans att rädda Dalí från henne, och kanske få behålla honom för egen räkning.

Buñuel han hade också goda nyheter från Paris. Dalís utställning hade varit en stor succé. Alla tavlorna hade sålts, och till priser som låg mellan 6000 och 12000 franc. Men det kanske ännu mer uppmuntrande var att vicomte de Noailles hade köp Den dystra leken. Dalí såg framför sig hur den hängde i hans luxiösa bostad på Place des États-Unis bland dyrgripar som Cranach och Dürer.

Abetet med filmen gick inte så bra. De fastnade och kunde inte enas om innehållet. Det slutade med att Buñuel lämnade Cadaqués utan att det var slutdiskuterat. Dalí skulle stanna kvar ensam och fortsätta måla.

Dalís far hade om möjligt blivit ännu mer ursinnig, när han i tidningen hade läst om att Dalí hade fäst en lapp, på en av de utställda tavlorna, med texten Ibland spottar jag med nöje på ett porträtt av min mor. Det var en provokation riktad till fadern, förmodligen en hämnd för att han hade varit otrogen med Dalís moster (nu styvmor) medan modern ännu levde.

Faderns dom var skoningslös, han skrev till sonen att han tänkte göra honom arvlös och förskjuta honom från familjen. Och att han skulle dö fattig och ensam, precis som hans far hade förutsett. 

Fadern skrev också ett brev till Dalís tidigare gode vän Lorca, där han redogjorde för sin version av händelseförloppet och försökt förklara varför han hade kastat ut sin son.

Dalí hade nu blivit så fruktansvärt upprörd, att rakade av sig håret och grävde ner det i sanden. Nu hade han nästan bränt allt - både sina skepp och sina broar. Nu återstod bara att vända ryggen åt Cadaqués och det förflutna. Den enda utvägen han såg var att resa till Paris, där ett ovisst liv med Gala väntade.

Han tog en taxi därifrån, på typiskt Dalí-manér. Men han bad chauffören att stanna taxin uppe på krönet. Där steg han ur, blickade ut över bygden och tog ett sorgligt farväl av sin barndoms och ungdoms älskade Cadaqués.