När allt såg hopplöst ut för Sigrid tar Isaac ut skilsmässa och flyttar ihop med konstnären Märta Grunder i en stor villa i Saltsjöbaden. Han hade köpt den redan 1936 och låtit utföra en del smärre renoveringar. De gifte sig sedan under hösten 1937.

Den pampiga träbyggnaden om stod klar 1895 som sommarresidens (Villa Lugnet) åt industrimagnaten Knut Tillberg. Men Isaac köpte den av sin tidigare mecenat (under de första åren i Paris) Hugo Geber. Läget är utomordentligt, på en sluttning ner mot saltsjöstranden, bara ett par stenkast från det anrika Grand Hotel (1893). Utsikten över skärgården och Baggensfjärden är fantastisk från villans torn.

Märta hade sett fram emot ett ståtligt kyrkbröllop hemma i Gävle. Hon skriver till Isaac: Älskade, älskade en dusch av kyssar och ett järnhårt famntag. Men snart... 

Så följer en lång beskivning av konstnärinnan Märta hur hon hade tänkt sig bröllopet: Kaskader av vitt tyll till brudstassen och härliga vita spetsar avprovas och sömmerskan i gulgrön kryper på golvet och nålar. Goyal! Björkar o. Skära pioner att smycka kyrkan med och blå delphinium och små gula blommor att dekorera middagsbordet med... I slutet av brevet, efter många kyssar, så tillägger hon: Kan du skicka lite pengar? Jag är pank just nu!

Märtas drömmar blev till en enkel borgerlig vigsel följd av en lunch på Operakällaren (högst troligt) och en supé hemma i Saltsjöklack med ett fåtal bröllopsgäster, trolige bara Isaacs bror Gabriel och hans fru Ester. Det hela hade gått snabbt och med stort hemlighetsmakeri. Märtas mamma hade fått reda på äktenskapet i en tidningsartikel.

Förmodligen berodde det hemliga bröllopet på att Märtas högborgliga föräldrar inte var så glada åt att deras dotter skulle gifta sig med en nitton år äldre frånskild man, som dessutom hade både ett tvivelaktigt yrke och rykte.

Märta var inte alls oäven som konstnär. Men hon kunde ju inte hävda sig mot Isaac, så när hon hade gift sig med honom så gav hon upp sin egen karriär, även om hon ibland kunde ta till penslarna och måla då och då.

Liksom Sigrid vurmade Märta för mode och design. Det var hon som svarade för inredningen i deras nya hem i Saltsjöbaden. Man jämförde hennes situation med Karin Larssons, hustru till vår folkkäre Carl Larsson, och hennes skapande av det idylliska hemmet i Sundborn.

Ett reportage i Vecko-Journalen 1939, beskrivs Isaacs och Märtas hem i lyriska ordalag:

Hallen, som går genom två våningar, är fylld från golv till tak med tidiga Grünewaldporträtt och en del av Utrillo, Derain och Picasso. Salongen flödar av hans senaste konst. Sparsamt möblerad i övervägande gustaviansk stil får den karaktär av det stora utbyggd blomsterfönstret, där ett festligt ymnighetshorn av blommor och grönska tornar upp sig kring Venus av Milos sköna torso...

Isaac har nu nått toppen av sin karriär, men han hade fått arbeta hårt för att nå dit. Men han måste fortsätta streta för att ha råd min sina dyra levnadsvanor. Den nya villan och den nya bilen var inte gratis. Besöker på Operakällaren och andra förlustelser gjorde också stora hål i plånboken. För att inte tala om de många tillställningarna hemma villan i Saltsjöbaden.

När han vistades i Saltsjöbaden blev det många naturbilder och stilleben med blommor i fokus. Men det var de stora utsmyckningarna som han eftersträvade. Han hade redan till sin stora besvikelse förlorat en tävling om Konserthuset i Göteborg. Men det skulle bli fler av den varan: Göteborgs stadsteater, krematoriet på Skogskyrkogården, tidskriftsrummet i Stockholms stadsbibliotek och kryssningsfartyget Stockhom. Under 1938 gjorde Isaac ett tiotal förslag till utsmyckningar - och inget av dem skulle genomföras.

Isaac var näst intill desperat för att han inte fick göra några av de stora dekorationsuppdragen, som oftast gick till hans konkurrenter  "Xet" Erixson och Otte Sköld. Själv hade ha fått nöja sig med några mindre privata uppdrag på restaurangerna Rosenbad och Norma. Det tidskrävande arbetet med alla förslag gjorde att han inte heller gjorde så många egna målningar.

Till råga på allt som gick emot Isaac, så flyttar hans värste konkurrent "Xet" Erixson också till Saltsjöbaden. Än var de inte några såta vänner precis, trots att de i en brevväxling hade kommit övens om att hålla sams. Saltsjöbaden hade tydligen dragningskraft på konstnärer, för med tiden skulle det bli en liten koloni av dem.

Som plåster på såren fick Isaac göra med maffiga ridån till den nya SF-biografen Draken på Kungsholmen i Stockholm. Det var den tidens största svenska ridå, som sysselsatte tjugo sömmerskor under sex veckor.

Grünewalds villa i Saltsjöbaden blev en samlingsplats för släkt, vänner och bekanta. Det var också många fester, bland annat skulle man vare år fira vårens ankomst i en Liljekonvaljfest.

Märta var en varm och generös människa som såg till att gästerna hade de bra. Besöken var många, bland annat Isaacs stora syskonskara. De som fanns kvar i Stockholmstrakten, deras äkta hälfter och alla deras barn. Det kunde bli uppåt en tjugofem släktingar som gästade villan samtidigt, och många av dem övernattade.

Här välkomnades också Isaacs nyupptäckte son Torsten och hans fru Märtha. För att inte tala om alla besök och tillställningar från och med vänner ur värdparets stora konstnärskrets.

Den årliga Liljekonvaljfesten på Grünewalds residens i Saltsjöbaden var en av de mest populära festerna bland deras vänner. Då hade Märta smyckat hela huset med nyutslagna väldoftande liljekonvaljer och andra vårblommor,

Här samlades stora delar av Stockholms kulturelit för att tillsammans fira vårens ankomst. Ingrid Rydbeck-Zuhr, skribent och redaktör för tidskriften Konstrevy, berättar om en av festerna:

Festen var magnifik, mängder med liljekonvaljer på det hästskoformade bordet för sjuttio personer. Fullsmockat av hans egna alster, från golv till tak. Prinsen var där, Tor Bonnier, Mimi Pollack, Sigfrid Siwertz, Pär Lagerkvist, Gösta Olson. Fint jazzkapell i salen. Isaac var sublimi sin gästfrihet, självupptagen och belåten över sig själv, över allt och alla. Höll tal om våren och om sig själv. Glömde helt bort Märta. Det var något barnsligt avväpnande över hans glädje över tillvaron.

Isaac var bekymrad av vad som höll på att hände med konsten i Sverige. Han gav sig också in i debatten som motståndare till det nya måleriet. Han hade tidigare fördömt kubism (förutom Picasso) och nu var det dags att högljutt protestera även mot pimitivism, naivism och allt annat skräp. 

I ett brev till prins Eugen skriver han bl a: Min känsla av respekt och ödmjukhet inför storgubbarne tar bara till med åren... Han konstaterar att kontrasten mot den unga svenska konsten blir allt större. Därför blir jag så upprörd över vissa av våra kritikers ansvarslösa lovsjungande av sådana debutanter som tro att konst, det är bara att köpa färg och duk och så smälla ihop ett 30-tal tavlor och så bums en utställning, helst på F. o F (Galleri Färg och form) och så tävlar kritikerna om att tippa kommande genier. Samtidigt som de söka misstänkliggöra de ungdomar som inser arbetets absoluta nödvändighet (d v s hans egna elever på akademien).

Man har svårt att förstå Isaacs avoga inställning till de nya konstriktningarna. Han hade ju själv varit i samma situation, som de här uppstickarna när hans slogs för den expressionistiska konsten på 1910-talet. Men det var ett tag sedan han övergav sina ideal Matisse och Cézanne, nu var det de stora renässansmålarna som han hyllade.

Var det kanske så att Isaac kände sig förbisprungen hade svårt att acceptera det? Han var osäker på hur han skull hanterades nya situationen, där han inte längre var den ledande kraften. Hans egna målningar var numera mest realistiska och saknade den stuns, som hades präglat hans tidigare verk.

Den expressionistiske minnesmålaren Isaac hade gått och blivit en naturalistisk avbildare. Det var sällan han målade ur minnet numera. Motiven var mest blommor, stilleben och landskap, med en och annan modellstudie.

Även om han nu efter många års slit var både accepterad och eftersökt hos den svenska högre bogerligheten var han inte till freds. Han tyckte själv att hans måleri hade stagnerat, hade svårt att finna nya vägar för sitt måleri. Flera av dukar under senare år berättar om hans sökande, då de varierar kraftigt i stil och utförande.

Nu saknade han verkligen Sigrids kritiska blickar och hennes goda omdöme, som hade väglett honom tidigare under åren. 

Isaac verkar nöjd med livet. Den nya familjen, som snart skulle få tillökning, och arbetet med sina elever på Konstakademien fick honom på bra humör. Han planerade nu också att jämte sin professur starta en privat konstskola i sin stora ateljé vid Stadsgården.

Besöken hos Sigrid på Beckomberga blir allt glesare, eftersom familjen och arbetet kräver mycket av hans tid. Ivan däremot, besökte sin mor ganska ofta och blev något av länken mellan det slutna anstaltslivet och yttervärlden. Vid sina besök gjorde han allt för att få Sigrid på gott humör. Ibland lever hon upp, som när Paris och Medelhavet kommer på tal, eller när han berättar om  planerna på en gemensam utställning på Galleri Modern.

Blomstermotiv skulle bli ett allt vanligare inslag i Isaacs produktion i slutet av 30-talet och början av 40-talet. Det fanns flera orsaker tilll denna mängd blomstermotiv, som bara under 1940 kunde uppskattas till ett fyrtiotal - mest hastigt tillkomna med amaryllis, men också andra blommor.

Att tillverka brödbitar är ett välkänt begrepp hos kända konstnärer, för att bättra på sin ekonomi. Det gällde inte minst Isaac som behövde pengar för familjens försörjning, sin stora villa och sina många utsvävningar. Hans blomstermotiv var mycket populära, så han tackade inte nej till lättförtjänta pengar. En annan orsak till alla dessa blommor (ofta hastverk), kan ha varit att Märta vurmade för blommor och kan ha påverkat honom. Hon hon hade ju växt upp med en praktfull trädgård och hennes mor var en känd blomstermålare.

Isaac fick ofta kritik för sina snabbt åstadkomna blomstermotiv, som han krängde till grosshandare och annat fisförnämt folk. Men han var ju inte ensam känd målare, som fixade snabba cash på det här viset. Vår folkkäre Carl Larsson spred lättsålda akvareller från sitt idylliska familjeliv. Han säger själv att han kunde måla flera barnakvareller i veckan. Han kallade dom brödkakor, som om det var finare än brödbitar.

Isaac kunde ibland med självironi tala om sin blomstertillverkning. Det berättas att någon, vid en fest i villan i Saltsjöbaden, frågade vad han hade på gång just nu. Isaac ska då ha tagit med sig sina gäster till ateljén. Där stod inte mindre än sju stafflier med påbörjade stilleben med amaryllis. Jo förstår ni, när jag ändå hade preussiskt blått på penseln så tycker jag att det är bra onödigt att inte utnyttja den mer än en gång.

1940 föds Isaacs och Märtas son Björn och samma år också Ivans son Albert. Ivan hans fru och son flyttar in i en liten lägehet som ställts i ordning i den stora villan i Saltsjöbaden.

Isaac förbereder nu sin egen målarskola i ateljén vid Stadsgården och när den kommer igång 1941, så blir Ivan hans assistent. Isaac var en mycket omtyckt lärare på Konstakademien. När hans förordnande som professor på akademien gick ut 1942 hedrade eleverna honom i sin tidning Palettskrap.

När ateljén vid Stadsgården blev målarskola satte Isaac igång med ett tillbygge för en stor ateljé i sin villa i Saltsjöbaden. Ett stort och dyrt projekt som ifrågasattes av många i dessa krigstider.

Isaac Grunewalds målarskola i ateljén vid Stadsgården blev snabbt mycket populär och han själv blev väldigt omtyckt. Han hade ett fyrtiotal elever med bland andra Bengt Lindström, Gösta Werner, Sixten Hage, Staffan Hallström, Christer Strömholm och Olle Bonnier.

Isaacs sätt att undervisa påminde om när han själv gick i lära hos Matisse. Liksom han gick Isaac omkring bland sina elever - gav goda råd, förklarade och korrigerade. Han drog sig också till minnes några visdomsord: När jag gick för Matisse sa han alltid, ni är inte här för att måla tavlor, utan för att lära er att iaktta. 

Det berättas om när den sjuttonårige Olle Bonnier sökte in som elev på Isaacs målarskola. Han hade en några tavlor med sig, men Isaac tittade inte ens på dom. I stället får den självlärde ynglingen beskriva vad han ser genom fönstret. Han gör det med bravur och blir antagen av Issac som hans gratistelev.

Isaac hade lärt känna målaren Otto G.Carlsund redan i Paris då denne gick i Fernand Légers målarskola, och som jämte Isaac också hade fått pryda en av pelarna i La Coupole. Även om Isaac ogillade Carlsunds hemska postkubistiska konst, så blev de med åren såta vänner.

Carlsund var förutom målare och kritiker en uppkäftig antinazist. Han startade tidskriften Konstvärlden, där han i ett nummer hade en lång presentation av Isaac. Även om han många gånger fått lyssna till Isaacs bistra kritik på sin egen konst så skriver han: ...att publiken i Isaac funnit den givmilde färgförlösaren, den som med en virtuos gest av sin trollstav förvandlar en höstgrönskande nordisk interiör till en sydändsk fager trädgård. Om en enda sak är alla dock ense: Isaac är målaren med den blommande paletten.

De svenska nazisterna gav aldrig upp att trakatisera landets judar, trot att nazi-Tyskland nu var illa ute i kriget mot ett enat Europa och Sovjet. Självklart var det galjonsfigurer som Isaac Grünewald, som fick ta emot den mesta och värsta skiten. Eftersom Isaac både vågade synas och höras, blev han också den som ofta hamnade i bråk. Ett omtalat sådant hände på Stureplan 1943. Den tidigare skolkamraten och inbitne nazisten Einar Åberg stod där med med ett plakat med judisk hetspropanda och delade ut flygblad med antisemitiskt innehåll. 

Isaac, som kommer förbi, frågar hur man kan med att sprida såna budskap. Han tar ett flygblad ock knycklar ihop det och ber Åberg sluta med sin hets. Åberg tillkallar polis, som befaller Isaac att lämna platsen. Isaac konstaterar efteråt: att vara jude sågs fortfarande av många som kriminellt. 

1943 inleder Isaac ett samarbete med Rörstrands porslinsfabrik. Han fick då arbeta tillsamman med formgivaren Gunnar Nylund och det var hans skapelser som Isaac fick dekorera. Det var allt från krukor och vasar till skålar och fat. Han hade ju under åren samlat på sig både bilder och former, som nu skulle delges publiken i en annan form - blommor, figurer och olika mönster.

Det blev något av en retrospektiv översikt av Isaacs långa karriär som konstnär. Rörstrands ledning skriver att hans färgglada dekorer inspirerar alla på konstavdelningen. Samarbetet med Rörstrands var givande för alla parter och skulle fortgå så länge Isaac levde.

Isaac fick ofta frågan om varför han gjorde så många blomstermotiv. Om det fanns någon annan orsak, än att de var populära och lättsålda? Han försökte ge en mer konstnärlig syn på sitt blomstermåleri i veckotidningen Idun 1944.

Artikeln, som handlade blomstermålandets färg och form, publicerades under rubriken Välj blommor. Där skriver han bland annat: Liksom i måleriet måste man söka variationer, motsättningar, harmonier, kontraster, ja till och med dissonanser... Det är av vikt att variera volymerna och icke sammansätta alltför lika stora blomster i samma bukett.

Det skulle dröja ända tills 1944 innan våra första svenska expressionister - eller de Matisse-skolade fauvistiska vilddjuren - blev tillräckligt rumsrena för att få tillträde till den akademiska världen på vårt Nationalmuseum.

Utställningen blev mycket väl emottagen av både publik och resecenter, som nu tycktes tillräckligt mogna för att kunna tillgodogöra sig det expressionistiska måleriet. En gyllene ålder svensk konsthitora, menade flera kritiker. Både Sigrid och Isaac hade målningar på DN:s förstasida.

Här träffade Isaac flera av sina vänner från den tiden, bland andra Einar Jolin, Sigfrid Ullman och Arthur C:son Percy. Sigrid, som tyvärr inte kunde närvara vid vernissagen, men hon representerades på utställningen med ett tjugotal stora målningar. Nils Dardel, som också ställde ut, kunde inte heller delta då han hade avlidit året innan i New York.

Kärleken till sin nya livskamrat Märta betydde mycket för Isaac. Han hade genom henne fått ny aptit på livet och hans inspiration hade fått nytt bränsle. Hon var ju själv konstnär, så hon visste vilka vedermödor som kunde vara förenat med den rollen och hon stödde honom i vått och torrt.

Efter att lyssnat på ett föredrag av konstvetaren Ragnar Hoppe på Nationalmuseum (kanske i samband med utställningen där) skriver Märta följande känslofyllda brev till Isaac: 

Isaac förnekade sig inte. Parallellt med utställningen på Nationalmuseum hade han ordnat en egen retrospektiv utställning på Liljevachs. Konsthallen hade varit stängd sedan början av 1940 på grund av kriget och nu på hösten 1944 var Isaac den förste som ställde ut efter uppehållet.

Öppningen i krigets slutskede blev en fantastisk vernissage med fler än tvåtusen speciellt inbjudna, däribland kungligheter och gräddan i svenskt kulturliv. Alla ville fira Liljevalchs återkomst på konstscenen. Bland de närvarande fanns bl a Otto. G. Carlsund, som lovordade sin vän Isaac med orden: Han är en centralgestalt i vår moderna konst. Hans egenskap av barrikadman och vägröjare är alltför litet beaktad och ofta missförstådd...

Isaacs utställning slog publikrekord i med 38 000 besökare under den knappa månad den pågick. Han kunde nu räkna sig till en av våra folkkäraste konstnärer.

Under 1940-talet gjorde Isaac en höstresa till Norrland. Han hade ju sett vad hans framlidne målarvän Leander Engström hade åstadkommit därifrån. Fantastiska naturmotiv i sagolika höstfärger. Även Märta hade talat varmt om det fantastiska landskapet norröver.

Det finns inte så mycket sagt om denna utflykt, men av målningara därifrån förstår man att Isaac reste ända upp mor Riksgränsen i trakterna av Abisko. Han besökte då bland annat den närliggande nationalparken med den spektakulära Lapporten (Tjuonavagge). Denna u-formade dal mellan två fjäll lär vara ett av Sveriges mest avbildade fjällmotiv.

Av målningarna från Norrland att döma, så har nu Isaac ha återgått till sina förebilder Matisse och Cézanne. Kanske speciellt Cézanne, som Isaac såg som en mästare på att förena färg och form ... formen blir starkare och mer fulländad ju klarare och rikare färgen harmonieras.

Kulörister hävdar i sin entusiasm, att det är omöjligt att förena de båda grundvärdena färgen och formen, och att formens hemortsrätt i en målning är av underordnad betydelse om inte rent onödig och skadlig. Därmed hamnar man i rena abstraktioner med uteslutande av alla igenkänningsmoment.

Isaac menar att hans tidigare förebild Kandinsky hade passerat en sådan gräns, och det abstrakta måleri han ägnade sig åt nu gav inte Isaac mycket för.

Äve om Isaac hade haft enorma publika framgångar och många etablerade konstkritikers lovord, så var han besviken över att Nationalmuseum visade ett så svalt intresse för hans konst. Han var bara representerad av ett fåtal verk, med porträttet av Ulle Bjerne (1916) som det mest kända. Man skulle visserligen efter hans död ha utökat sin samling till ett tiotal målningar, men det var blygsamt  i förhållande till Anders Zorns 35 och Carl Larssons 70.

Nu blev det i stället Norrköpings konstmuseum, som genom sin chef Aron Borelius lade beslag på de viktigaste verken, även en målning som Isaac sedan länge hade reserverat för Nationalmuseum - Det sjungande trädet. Med många andra köp, blir Norrköpings museum genom Borelius försorg ägare till de bästa av Isaacs målningar från 1910-talet och kan nu visa upp Sveriges främsta samling av Isaac Grünewalds verk.

Den 7 maj 1945 kapitulerar tyskarna och folk firade folk hejdlöst i den segrande alliansens länder, inte minst i våra tidigare ockuperade grannländer. Även i det neurala Sverige var lättnaden stor när den osäkra framtiden äntligen fick ett lyckligt slut.

Nu blev det alltså fritt fram att resa utanför landets gränser igen. Något som Isaac hade sett fram emot, då han hade konstnärsvänner i både Danmark och Norge. Den första resan går till Köpenhamn. Sedan bjöd han över sin norske vän Per Krogh och hans familj till Saltsjöbaden. Han hade hade suttit i nazisterna fångläger Grini och behövde verkligen den här avkopplingen. 

I samband med Pehr Kroghs besök ställde Isaac till med en stor fest för att hedra hjälten i den norska motståndsrörelsen. Bland de många gästerna fanns både vänner och fiender (Otte Sköld och Xet Erixson) till Isaac, som nu vill stryka ett streck över tidigare osämja.

Issac och Märta gjorde ett återbesök hos Per Krohg och hans familj i Oslo. De båda vännerna hade mycket att diskutera och planerade också att tillsammans göra en målarresa i Frankrike till sommaren. Isaac hade sagt till sin vän att han skulle måla tills han var nittio och att det fanns mycket kvar att göra. Men när jag en gång dör så blir det med ett brak som skall höras vida omkring.

När Isaac och Märta skulle flyga tillbaka till Stockholm den 22 maj 1946, så får flygplanet fel på en av sina motorer strax efter det hade lyft. Piloten försökte återvända till Fornebu, Oslo lufthavn, men planet tappade höjd och efter ha kolliderat med trädtoppar så havererade det på halvön Snarøya i Oslofjorden. Bland de tretton som miste livet fanns Isaac och Märta.

Det skulle ta lång innan den blott sexårige sonen Björn kunde acceptera att han aldrig mer skulle få träffa sina föräldrar. Han hade suttit hemma och väntat med en blomsterbukett för att välkomna dem hem, då barnflickan Greta fick det tragiska budskapet i ett telefonsamtal från Isaacs bror Gabriel.

Vem skulle nu ta hand om den lille gossen? Familjerådet beslöt att han skulle tillbringa den första tiden hos sina morföräldrar i Gävle och få behålla sin omtyckta barnflicka Greta. Även om den här tragiska händelsen satt sina spår, så fick Björn en harmonisk uppväxt och blev så småningom både diplomat och örlogskapten.

Nu var det sista gången som Isaac Grünewald skulle visa sig på tidningarnas framsidor. Hela den svenska konstvärlden sörje hans plötsliga bortgång, även de som en gång hade varit hans konkurrenter och fiender - Xet Erixon ska ha gråtit hejdlöst.

Nu var man eniga om att det var en svår förlust för nationens konstliv. Minnesorden om honom var många och tävlade om att överträffa varandra. Så mycket som eftervärlden skulle gå miste om efter hans alltför tidiga bortgång. Det finns många lovord som hedrar honom som både människa och konstnär. Ett av de mest uttömmande omdömena om Isaac Grunewald kommer från konsthistorikern Ragnar Josephson:

Konstkritikern Gotthard Johansson var också en i den långa raden i hyllningskören efter Isaac död. Även om han hade fått tåla Isaacs sanningar när han var upprörd över kritiken efter en utställning 1942: Innan man skriver om konst skall man lära sig använda tandborste, när man luktar så djävla illa ur käften som ni, gör ni klokast i att hålla den stängd.

Denne Gotthard Johansson säger i sin hyllning av Isaac: Naturligtvis var han en stor egocentriker, men han lade det i dagen med en så avväpnande öppenhet och han kunde slå om så hastigt, att man aldrig hann bli riktigt arg på honom. Han hade temperament men också hjärta… Människan Isaac ställer sig i detta ögonblick så i förgrunden, att man nästan glömmer att tala om målaren… Man kunde förundra sig över hur denne man, som var med överallt och älskade att synas, fick tid att arbeta… När andra målade tavlor, målade han utställningar…

Det blev naturligtvis sonen Ivan som fick ta på sig den inte så avundsvärda uppgiften att informera sin mamma Sigrid om att Isaac hade omkommit i en flygolycka. Hon var helt klar huvudet när Ivan talade om för henne vad som hade hänt. Hon hade redan läst om olyckan i tidningarna och hon lär ha kommenterat Isaacs frånfälle torrt i en enda mening: Det var inte min Isaac som dog. Det var en annan kvinnas Isaac som hade dött, inte den som hon hade älskat.

Det är svårt att säga hur Sigrid tog Isaac i en förlängning, men hon blev allt sämre och nu hjälpte inte heller några insulinchocker. Man hade redan medan Isaac levde tagit upp frågan med honom om man skulle försöka med lobotomi - en relativt nytt kirurgiskt ingrepp, där man skar av vissa nervbanor till hjärnan. Isaac tyckte då att man skulle avvakta.

Efter viss tvekan övertalades Sigrids son och förmyndare att man skulle prova en lobotomering, även om det var förenat med stora risker och hög dödlighet. Operationen gick snett på grund av att den ovane läkaren gick in för djupt och skadade blodkärlen, något som i sin tur ledde till en kraftig hjärnblödning. Det tog sedan bara ett par dagar innan Sigrid dog, utan att vakna upp, 24 mars 1948.

För Sigrids medpatient Ester Henning gick det bättre. Hon slapp att bli lobotomerad och blev efter bara några år i stället behandlad med den psykofarma som då fanns att tillgå. Hon hade då börjar måla igen och blev över nittio år.

Det var många som prisat Sigrid för hennes färgstarka och kompromisslösa måleri genom åren. Inte minst efter hennes död. En av hennes beundrare var Ragnar Josephsson, professor i konsthistoria vid Lunds universitet. I samband med en välbesökt utställning av Sigrids verk i Lund våren 1938 håller han ett känslofyllt tal till hennes ära: