De som betydde mest de här senare åren för Matisse var hans fem barnbarn. Han hade med stort intresse följt deras uppväxt och såg alltid fram mot deras besök, då han också passade på att teckna av dom.

Och som han gjorde det imponerade på dom. Pierres dotter Jacqueline (Jackie) minns hur han verkade vara stendöv: Hans hand var magisk. …när han väl hade absorberat mig, ledde hans hand honom och han tittade inte mer på mig förrän han var färdig.

När barnbarnen var yngre bestämde Matisse var gränserna gick. Han brukade också nåla upp deras teckningar ovanför sin säng, som han hade gjort men sin egna barns. Nu gav han dom friare tyglar än deras föräldrar gjorde. Han kunde bjuda dom på lunch i Paris och de var alltid välkomna att gästa honom på sydkusten.

Han hade fortfarande ett gott öga till sin dotter Marguerites son Claude, som han hade kommit väldigt nära då han hade bott hos honom i Nice som liten pojke, och som nu hade återvänt från Amerika som tonåring i amerikanska blåjeans.

Matisse bedårades av Pierres dotter Jacqueline (Jackie), som hade ärvt hans egna känsliga hy och röda hår - hon hade även ärvt hans konstnärliga ådra. Imponerade gjorde också hennes bröder - Paul och Peter - med sin uttrycksfulla konst.

Men av alla hans barnbarn, så var det Jeans son Gérard, som utmärkte sig med en enastående talang för att bli en bra konstnär. För att utveckla den, så ordnade Matisse en plats åt honom på en konstskola i Montparnasse. Han såg också till att han som sjuttonåring fick tillfälle att vidga sina vyer i New York och Karibien.

Sommaren 1947 fick Matisse ett kärt återbesök av sin tidigare modell Monicque Bourgeois, som han hade betraktat som barn i huset, innan hon utan förvarning, för tre år sedan, försvann för att gå i kloster och bli nunna. I vanliga fall var Matisse emot giftemål, eller annat beroende, för den som ville göra en seriös satsning som konstnär. I en sådan karriär fanns inget utrymme för kompromisser.

Men i Monicques fall kunde han inte motstå hennes nya roll som Syster Jacques Marie. Hon arbetade nu som novis på vårdhem, inte lång från Villa Le Rêve, som drevs av nunnor i Dominikanorden. Där fanns också ett provisoriskt kapell i ett nedlagt garage. Hon visade Matisse en liten akvarell på en Madonna, som hon hade tänkt sig i målad litet fönster på kapellet. Han blev genast mycket intresserad, kanske var det början till något stort?

Efter vistelsen i Paris var Matisse full av skaparlust. 1947 skulle bli det mest produktiva året på länge, både när det gällde hans cut-outs för sin bok Jazz och hans målningar. Det var som en veritabel explosion, sa Lydia senare.

Han hade prioriterat Jazz, då han ville ha till stånd en snar utgivning.. Boken skulle komma ut i en begränsad upplaga på förlaget Tiriade redan i slutet av september. De tjugo färgbilderna i boken ackompanjeras av Matisses egna tankar, som han har skrivit för hand. I boken.

Boken var exklusiv från början till slut. Den gavs ut i endast 250 signerade exemplar. Tryckningen var omständlig och papperet speciellt. Idag finns boken i andra i tappningar, och räknas som en av de bättre grafiska konstböckerna från den tiden.

Matisse skulle den här sommaren ofta få besök av Picasso och hans unga musa Françoise Gilot, som då bodde i det inte så avlägsna Golfe-Juan. Besöken föregicks alltid av en bekräftelse per telefon. Ibland ringde Lydia när Matisse såg fram emot ett besök, men det var oftast Picasso, som ville besöka Matisse. Om då Lydia svarade nej, så blev Picasso utom sig och började grubbla - antingen var han sjuk eller så ville han inte ha besök av mig.

Eftersom Picasso kände en stor och äkta tillgivenhet för Matisse, blev han förödmjukad av inte få träffa honom. Matisse var som en fadersgestalt för honom och att bli avvisad kändes förskräckligt. Matisse tilltalades av den yngre Picassos radikalism. De båda kompletterade varandra som grönt och rött, och var lika motsatta som vitt och svart. Deras fundamentalt skilda personligheter skapade ett enastående kraftfält när de träffades.

Françoise Gilot berättar om när hon och Picasso besökte Matisse någon gång på hösten. Brukligt var att ha med sig en gåva till den man besökte. En tårta - nej, det gillade han inte. En blomma - nej, det gav man bara till en sjukling. Efter mycket dividerande kom man fram till att en trollkarl kunde vara trevligt för att liva upp den gamle mannen.

Trollkarlen gjorde stor succé. Han fick saker att försvinna och dyka upp på minst anade andra ställen. Han avslutade med att be Matisse tänka på en bokstav och talade sen om att Matisse hade tänkt på bokstaven K, vilket var den rätta -till Matisses förbryllelse och förtjusning. Denna ovanliga present gick verkligen hem hos Matisse - han hade inte haft så roligt på länge.

Françoise Gilot berättar också om när hon och Picasso gjorde ett besök hos Matisse i december. Då de möttes av en halvliggande Matisse beväpnad med en stor sax, som han på fri hand klippte ut en figur med från ett av de många färgstarka papperen som låg intill. Det syntes att han trivdes med sitt nya sätt att måla. Han arbetade med stor inlevelse och glädje. De figurer som han skapade med denna metod (cut-outs) kunde vara vara de mest oanade: Kvinnor, växter, fåglar, dansare, sjöstjärnor eller något icke föreställande.

Ibland hittade han embryot till någon ny figur bland resterna av urklippen. Det var då han plötsligt såg Françoises profil. Vi satt som förtrollade när han fortsatte att bygga sitt collage med utklipp, som sedan Lydia nålade fast på en grön platta. En förnöjd Matisse fattade slutligen triumferande en penna och dedicerade sin skapelse till Françoise.

Under 1947 skapade Matisse också ett stort antal målningar. Hans ateljéinteriörer förbryllade många i hans omgivning. De var kraftfulla, färgstarka och bländande djärva i all sin enkelhet. Det var som om han ville ha sagt något som fanns i hans inre. Att bevisa att han ännu inte var slut. Färgernas mästare var inte färdig - den gamle fauvisten levde fortfarande.

Men vare sig hans cut-outs för boken Jazz, eller hans nya färgstarka målningar, skulle leda till något uppdrag för något större monumentalt projekt, något som han så gärna ville avsluta sin karriär med.

Matisse var enormt besviken över att ingen ville anlita honom för något större monumentalt, som han han hade drömt om. I slutet av året gick det så långt, att han övervägde att kontakta kommunistledaren Aragon och fråga honom om inte partiet kunde ge honom ett publikt utrymme att dekorera.

Det hela tog en annan vändning då Matisse visade upp Syster Jacques akvarell för en ung munk inom Dominikanorden, som var konvalescent hos nunnorna på deras vårdhem. Han insisterade då på att det var Matisse som skulle designa fönstret. Han hade blivit överväldigad av vad han hade sett i Villa Le Rêve och imponerats av Matisses kunskaper om ljusets inverkan på en målning, Han menade också, att den enda skillnaden mellan hans cut-outs och färgat glas, var att det ena reflekterar ljus, medan det andra sprider ljuset.

Den tjugosjuårige Broder Louis-Bertrand Rayssiguier hade en låg ställning inom den kyrkliga hierarkin. Han var oerfaren idealist med en examen i filosofi från Sorbonne, men han var en entusiastisk, instinktiv modernist och beundrare av den självlärde arkitekten Le Corbusier.

Matisse nämnde katedralen i Chartres, med sina fönsters polykromatiska briljans, som ett lysande exempel på en bestående andlighet, opåverkad av den senaste tidens religiösa dysterhet. Broder Rayssiguier höll med honom, och menade att han hellre skulle be sina böner Matisses ateljé än i dystra kyrkor.

I början av december hade Matisse och Broder Rayssiguier ett första utkast färdigt - inte bara för ett fönster, utan för ett helt kapell. Efter någon vecka återkom Broder Rayssiguier med en planritning, och med den startade processen med ett nytt modernt ochljust kapell, vars fönster och interiör skulle utsmyckas av den kände målaren. Matisse såg redan det färdiga kapellet framför sig.

Han hade äntligen hittat en uppgift med monumentala proportioner. Något som han saknade för att kunna lämna något stort och bestående efter sig innan han gick i graven. Ett livsverk att minnas.

Men även om planerna på ett nytt kapell var behjärtansvärda, och tjänade ett gott syfte, så skulle projektet stöta på patrull. Abbedissan, som förestod nunnornas vårdhem, protesterade eftersom Matisse var lokalt känd för att måla nakna kvinnor. Hon vägrade också att ta upp frågan med någon överordnad.

Nunnorna hade skrattat åt planerna. Det var bara Syster Jacques som, i det här stadiet, insåg att det skulle bli som Matisse ville. Hon kände honom alltför väl - närhan väl hade bestämt sig fanns ingen återvändo. I april 1948 färdigställde Matisse och Broder Louis-Bertrand både planer och ritningar in i minsta detalj.

Matisse påbörjade sitt arbete med kapellet genom att låta montera upp ett stort papper, som täckte hela väggen bredvid hans säng. Det innebar att han kunde arbeta dygnet runt från sängen med hjälp av en lång käpp. Han började med att skissa de två fönstren som hade planerats för de två långsmala fönstren på kapellets västra vägg.

Han hade hämtat inspiration från Picassos fantasifulla målningar på keramik, som fanns utställda i Antibes. Han konsulterade också Picassos krukmakare i Vallauris för råd om en vägg med med vita keramikplattor, som skulle dekoreras med tecknade bilder i svart och få färgat ljus från fönstren.

I Paris träffade Matisse den betydelsefulle dominikanske prästen Fader Marie-Alain Couturier, som hade specialistkunskaper i ämnet färgat glas. Han var dessutom Frankrikes ledande modernist i striderna om den religiösa konstens framtid.

Couturier kunde också hantera både den den kyrkliga och världsliga överklassen, så inom ett par veckor hade han ordnat med ett godkännande av kapellet från de bemyndigade inom kyrkan.

Nu behövde Matisse konsultera en arkitekt. Han avböjde ett erbjudande från den meriterade arkitekten Le Corbusier och valde i stället Auguste Perret, som bland annat hade vait med och ritat kyrkan Notre-Dame du Raincy. Matisses motivering för sitt val av arkitekt val lär ha varit att då fick han som han ville.

Matisse arbetade frenetisk men skisser och cut-outs i sin våning på Boulevard Montparnasse. Den mesta tiden brottades han nu med de västra och södra fönstren i det blivande kapellet. Fader Couturier var ofta vid hans sida för att stötta med sin kompetens inom området målat glas. Han var också den som ledsagade Matisse till glashyttor, och ibland Notre-Dame, för att han själv skulle kontrollera hur glas i olika färger, och blandningar, förhöll sig till ljuset och dess brytningar.

Han visste mycket väl att det han gjorde i cut-outs aldrig skulle komma i närheten av verklighetens målade glas . Därför hade han ett otal frågor obesvarade. Blir verkligen den blå färgen, han tänkte sig, violett om den blandades med rosa?  Vad händer när ljuset faller på från söder? Hur blir...

Det skulle bli många fönster i cut-outs, som inte skulle fungera på glas, med som har gått till eftervärlden som vanliga målningar.

Sommaren 1948 drabbades Matisse av flera tragiska händelser inom familjen. Hans äldste son Jean meddelade att hans fru Louise hade cancer och att hon inte hade långt kvar. Och från andra sidan Atlanten kom ett brev från den yngre sonen Pierre, som berättade att han och hans fru Alexina skulle gå skilda vägar.

Matisse hade alltid varit speciellt förtjust i Taany, som hon kallades, så efter det här tråkiga beskedet slets han mellan sympatin för henne och en smärtsam faderskänsla för sin son. Han berättade senare för Pierre att han hade drömt om, hur han såg sin familj radas upp som måltavlor på ett nöjesfält och blivit skjutna med gevär, en efter en.

Nyheten om att Matisse skulle bygga ett kapell, och gick omkring Paris med en präst i släptåg, väckte misstro hos konstnärer och intellektuella. Det stämde inte med hans välkända agnosticism (gudstvekan) och hans radikala politiska uppfattning. Men Matisse var alltför upptagen av sitt arbete för att lyssna - han såg det hela som ett konstnärligt projekt.

Picasso kunde inte stilla sin nyfikenhet, så han besökte våningen på Boulevard Montparnasse för att titta på modellbygget. Hans kommentar till Matisse blev en fråga: Varför bygger du inte en frukt- och grönsaksmarknad i stället? Matisse hade svarat kryptiskt, att han var stolt över att hans hans grönsaker var grönare, och hans apelsiner mer orange, än någon verklig frukt.

Enligt en annan version av händelsen, som blev mäkta populär, hade Picasso sagt: Varför inte en bordell? och Matisse hade svarat: Därför att ingen har bett mig!

Matisse var tillbaka i Vence och Villa le Reve efter sommaren och fortsatte sitt arbete med kapellet. Han arbetade efter den modell som han låtit skapa. Han uppdrag var att fylla med den med innehåll - som han hade gjort för sina balettscener tidigare. Hade skulle fylla en byggnad, som i sig saknade karaktär, med ett innehåll där rymd och ljus var två väsentliga komponenter.

Jag bygger inga kyrkor. Det finns andra som kan göra… Jag gör något av en teaterdekor… poängen är att kreera en speciell atmosfär - för att förandliga, att lyfta folk ut ur den den vardagliga trallen och alla dess bekymmer.

Matisse hade nu hjälp av flera ateljéassistenter, som hjälpte honom hålla ordning på alla pappersklipp och nåla upp de utklippta figurerna på större ytor - med alla de ändlösa justeringar han beordrade. Förutom Lydia och Annelies Nelck hade han nu utökat sin hjälp med den unga Jacqueline Duhême.