Musse Pigg i Florida

Så var det då dags att embarkera ett plan till Florida och Fort Lauderdale. En flygning på tre timmar, minus en timme för tidsskillnaden. Det var en behaglig resa. Man började redan ställa in sig på att njuta av sol och bad. Visserligen hade researrangören ordnat med ett par studiebesök. Och förutseende nog, också besök både på Disney World och Cape Canaveral Space. Men den typen av av avbrott fick man väl stå ut med.

Inflygningen till Fort Lauderdale skulle bli en ny upplevelse. Helt plötsligt försvann fötterna från golvet. Planet formligen ramlade ner genom luften. Det föll ner som i en bottenlös håla. Man fick svindel. Man tappade andan. Hjärtat i halsgropen brukar man säga. Planet måste ha varit på fritt fall i flera hundra meter. Luften verkade på något sätt ha tagit slut. Jag hann aldrig bli rädd. Men helt överrumplad. Jag gillar inte den här typen av överraskningar. De mer erfarna passagerarna log, och tyckte nog att jag var en riktig kratta. Sådant händer ju, allt som oftast, på de här breddgraderna.

Veckan i Florida var rena semestern. Vi bodde på ett hyfsat hotell, nere i strandkanten på en beach. Förutom att jaga kackerlackor på väggarna, och i sängarna, var det mest sol och bad. Min kompanjon var mycket noga med sololjan. Han hade flera olika sorter, med olika solskyddsfaktor. Själv var jag mest helt naken på sådant. Vi shoppade lite. Han visste precis vilka boots, som var inne, och vilka jeans, som gällde.

På kvällarna hängde jag mest i baren med en öl, och fick en massa trevliga bekantskaper på köpet. Vad tror du han gjorde som mest. Rätt gissat: Låg på sin säng och glodde på TV.

Man lärde sig ganska snabbt kackerlackornas livsmönster. Så fort man släckte lampan på kvällen, började de leva upp. Klättra på väggarna, och springa i sängarna. Sova fick man göra med lite belysning. Ibland trotsade de sig själva. Man kunde då känna de läbbiga djuren kila över sin nakna kropp. Även om sängkanterna var besprutade med något. Kanske med DDT.

Vi gjorde en tvådagars bussresa till Orlando, där vi övernattade. Härifrån var det nära, till dit vi skulle. De arrangerade studiebesöken måste ha varit ganska ointressanta, för jag kommer inte ihåg så mycket av dom. Disney World, det kan inte beskrivas. Man blev helt hänförd, av alla dessa attraktioner och byggnadsverk på ett och samma ställe. Eller, rättare sagt, på en yta av några kvadratkilometer.

Här finns det mesta i Disneys värld: Fantasyland, Frontierland, Adventureland, Magic Kingdom… Man skulle ha flera dagar på sig, för uppleva allt. Eller veckor. Vi tog ett litet tåg och fick en skymt av en del. Det kanske mest imponerande var det ståtliga Cinderellas Castle. Som taget direkt från sagan om Askungen. Allt var så fascinerande att vi mest bara gick omkring och glodde med stora ögon. En attraktion hann vi med: Hall of Presidents. Där visade man ett potpurri av levs levande, men konstgjorda, presidenter. De kunde till och med tala till till oss. Huruvida de kunde lyssna, och svara, vet jag inte.

Något annat som imponerade, var dagliga vaktparaden. På Main Street, huvudgatan, marscherade alla Disneys figurer, efter en ljudlig och taktfast musikkår. Naturligtvis med Musse pigg i täten. Disney World är ju inte bara en nöjespark. En närliggande anläggning heter Disney Resort and Spa. Med hotell och bungalows för de, som har tänk stanna några dagar, eller veckor. Antingen för att göra nöjesparken grundligt, eller att bara ta igen sig på semestern. Bada i pool eller i den konstgjorda sjön. Fiska, spela basket, jogga...

Cape Canareval, numera Kennedy Space Center, var vad man kunde förvänta sig. En massa av sådant, som hörde rymden till: Satelliter, kapslar, månfordon, dräkter… Fokus låg, på den här tiden, på det så kallade Apolloprogrammet. Jag har faktiskt tittat in i en Apollokapsel. Vilket nummer den hade, minns jag inte. Men den var för trång för mig, som har en tendens till cellskräck. Men många knappar och reglage var det. Den här upplevelsen slutade med att jag köpte på mig ett antal Apollodekaler. Sådana att klistra på mitt bagage, för att visa hur berest jag är.

Avslutningsvis tog vi en sväng utanför området. Och plötsligt hade vi sällskap av ett gäng med små alligatorer. De höll till i dikesrenen och verkade ganska tama, med jag undvek att klappa dom.

Vi var på väg hem. Så nu skulle vi alltså ha umgåtts tillräckligt länge, för att i god anda kunna samarbeta friktionsfritt. Personligen tror jag inte att den här lära-känna-varandra-resan gjorde vare sig till, eller från. Möjligen hade vi fått en del frågor uträtade om våra olika personligheter. Båda egotrippade, och med lite olika uppfattning om hur världen såg ut.

För mig hade resan gett en hel del i form av nya upplevelser, och vunna bekantskaper. Det var intressant att se en del av det stora landet USA. Det var ju min första långresa. Innan hade jag, som längst, varit i Southbourne på den engelska sydkusten. Men USA skulle det bli mer av. Mycket mer!

Vi hade, som sagt, ingen skriftlig reserapport att redovisa. I stället fick en välbesatt aula ta del av en lång serie med DIA-bilder, som föreställde allt annat än det som förväntades. Det mesta från ruffiga tegelväggar och höga huskroppar, till häftiga stadsvyer och soldränkta sandstränder. Ni må tro att det grymtades i bänkraderna. Om detta, talas det än idag. Men vår vän fotografen hävdade att publiken inte förstod det konstnärliga i hans bilder. Ridå.