De första tio dagarna i New York bodde Dalí och Gala på sitt favorithotell St. Regis, bara något kvarter från det skyltfönster på Femte avenyn Dali hade kraschat året innan. Det var redan på den tiden att av de allra lyxigate hotellen på Manhattan. Hur de nu hade råd med den lyxen, men de förlitade väl sig på att deras rika vänner Edward James eller Caresse Cosby skulle lösa ut dom.

Efter sin hotellvistelse i New York blev de bjudna till Caresse Cosbys lantställe Hampton Manor i Virgina. De blev djupt besvikna då de inte var de enda gästerna. 

Här skulle Dalí och Gala dela tid och utrymmen med erotikens mästerförfattare Henry Miller och han musa Anaïs Nin, som också var fixerad vid sex i sina dagböcker. Dessutom fanns här den unge kontnären John Dudley med sin fru Flo. 

Livet på Caresse Crosbys lantställe var allt annat än vad Dalí och Gala van vana vid. En week-end i sällskap med Paris-sociteten med dagarna fyllda av god mat och champagne gick väl för sig, men att bo och leva i ett trångt konstnärskollektiv var något helt annat.

Det skulle inte dröja länge färrän det uppstod problem i det tajta och udda sällskapet. Gala som ville vårda sin guldklimp, hade tagit kommandot direkt. Det dröjde inte länge förran allt rörde sig om Dalí. Innan någon insåg vad höll på att hända, hade hon annekterat biblioteket till hans ateljé, så dit fick ingen annan sätta sin fot.

Gala hade snart utsett den unge John Dubley till springpojke, som hon skickade till närliggande Richmond för att handla det Dalí behövde i sitt arbete. Anaïs Nin beordrades mer eller mindre att översätta en artikel åt Dalí och Caresse Crosby ombads bjuda in tidskriften Life.

Henry Miller blev sur och vresig, som bara han kunde bli, när Gali och Dalí hånglade, och dömde ut Dalís arbete som han kallade: Floden Styx, neurosfloden som aldrig rör sig. Miller kunde aldrig acceptera Dalí, varken som människa eller konstnär. Många år senare skrev han: Salvador Dalí is the Biggest Prick of the 20th Century (...1900-talets störste kuk).

Anaïs Nin noterade om Gala: Fru Dalí höjde aldrig rösten, hon var aldrig förförisk eller försökte charma. Lungt utgick hon från att vi alla fanns där för att tjäna Dalí, det stora och obestridda geniet.

När Caresse Crosby kallade, så kom naturligtvis ett reporterteam från tidskriften Life på hembesök till Hamton Manor. Det blev ett reportage som helt ägnas åt hennes prominente gäst Salvador Dalí.

Caresse hade också tagit på sig uppgiften att översätta Salvador Dalis hemliga liv, men fick ge upp efter många försök. Hon kunde helt enkelt inte tyda hans kryptiska kråkfötter med mängder av stavfel, så detta omöjliga uppdrag lämnades sedan vidare till Haakon Chevalier.

Boken kom ut i en första utgåva 1942. I inledningen skriver han: Min bestämda avsikt med denna bok är att döda så många av dessa hemligheter som möjligt och att döda dem med mina egna händer.

I mitten av september bryts den förljugna harmonin i konstnärskollektivet. Då dök nämligen Caresse Cosbys alkoholiserade man, Delbert Young, upp med sin älskarinna. Han visste att Caresse hyste konstnärer i Hampton Manor och hade nu fått för sig att där pågick sexorgier.

Han blev besviken och beordrade alla att försvinna. När ingen följde hans uppmaning blev han aggressiv och hotade med att förstöra Dalís målningar. Först då förstod Gala och Dalí att det var allvar och plockade snabbt ihop sina ägodelar och flydde fältet.

Först hade de tänkt resa till Edward James, som för tillfället hade hyrt ett hus i New Mexico, med senare ändrade de sina planer och reste till Kalifornien.

Jack Warner, chefen för filmbolaget Warner Brothers, hade gett Dalí i uppdrag att porträttera sin fru. Hon hade egentligen bestämt sig för att låta Gainsborough måla henne, men hade ångrat sig och valt Dalí i stället.

Under vistelsen i Los Angeles, där Dalí och Gala bodde på Beverly Hills Hotel, försökte Dalí att övertala Bette Davis att göra en film med honom, men hon tackade nej.

Under sin tid i New Mexico hade Edward James blivit när vän med författarinnan Frieda Lawrence och han tyckte nu att Dalí och Gala skulle träffa henne i Kalifornien. Det blev ett möte som inte föll väl ut: Fru Gala Dalí var så oförskämt avvisande mot den klarögda gamla damen... Frieda Lawrence var inte klädd i Chanel eller Schiaparelli, det var uppenbarligen skälet till vanlig hövlighet skulle vara bortslösad på henne...

Dalí och Gala återvände till östkusten i början av 1981 och bodde då återigen på Caresse Crosbys lantslälle i Virginia. Då hade Caresse sett tll att bli av med den stökige Delbert Young.

Väl på plats här började Dalí på ett nytt fantastiskt projekt. Den här gången var det Caresses trädgård som hade fångat hans intresse. Men tyvärr så blev hans avancerade planer, som ofta, alltför kostsamma för att kunna förverkligas.

Nu skulle det komma fint besök. Den sicilianske Hertingen av Verdura var på väg för att diskutera smyckesdesign med Dalí. Gala och Caresse mötte honom på stationen och körde därefter omkring och besökte en del hantverkare och affärer, medan Caresse bland annat berättade för besökaren att huset inte hade någon elektricitet... Visst blev hertingen något förvånad, men...

Efter några kilometer på huvudvägen tog de av på en mindre väg, som liknade något av en kreatursstig. Efter en kort guppig färd var de framme vid huset där hertigen skulle bo. Det var ett riktigt ruckel med fallfärdiga väggar och trasiga fönster.

Väl inne i kåken väntade bara ett par nedsuttna soffor. De gick vidare genom ett stort ödsligt rum innan de kom fram till Dalís atejé. De öppnade den gnisslande dörren och möttes av Dalí, som stod i skenet från en brasa och gungade på en vagga fylld med aska. Hertingen välkomnades och informerades bland annat om att middagen intas i smoking på den lokala kyrkogården. 

Hertingen var helt chockad och beslöt sig för att supa sig full. Men han fick se en radio på bänk med sladd och undrade hur den kunde fungera utan el... I samma ögonblick bröt alla ut i ett förlösande gapskratt. De store surralisten Dalí hade presenterat sig med ett av sina practicl jokes.

När hertigen senare kom till Caresse Cosbys riktiga Hamton Manor fick han ett kungligt mottagande och behandlades furstligt. Besöket var också givande, för redan på Dalís nära förestående utställning på Julien Levy Gallery fanns smycken som ett resultat av samarbetet mellan Vendura och Dalí.

Återigen hade Dalí lyckats skapa en händelse, som gav publicitet och gynnade honom själv. Men de manipulativa och kommersiella egenskaper, som han hade utvecklat under sin korta tid i Amerika, hade nu blivit så påtagliga att också hans närmaste vänner började ta avstånd från honom. Även om de mycket väl kände till hur stor påverkan Gala hade på Dalí.

Trots att Dalí nu ofta börjat tala om sin vandring mot klassisk stil, så var många av de målningar han visade fortfarande surrealistiska och/eller dubbeltydiga. 

Kritikerna gav honom emellertid goda recensioner. Här i New York hade man slutat förvånas över hans upptåg och hans försök att få stora rubriker. De flesta bedömde honom nu efter hans skicklighet som konstnär.

Av intresset att döma så står det nu också klart att konst, och konstnärer, inte rönte samma stora intresse som före kriget. I Europa var många av de tidigare investerarna, och samlarna, antingen upptagna av kriget eller satt i koncentrationsläger. Och de som hade kunnat fly till Amerika hade ofta sina pengar låsta i europeiska banker.

Visserligen hade Dalí och Gala varit över i Amerika några gånger, men de som hade investerat i Dalís tavlor hade ju mestadels varit européer. Nu var de tvungna att försöka skapa nya kanaler och kontakter - amerikanska intressenter.

Turen var på deras sida , då de fann en ny mecinat i form av den chilenske markisen av Cuevas, som förståndigt nog hade gått och gift sig med Margaret Rockefeller. Så pengar saknades inte.

Markis George de Duevas var stor inom balettvärlden, han hade startat den Ryska baletten i Monte Carlo, som nu hade sin bas i New York. Han (hon) var också den som hade finansierat baletten Bacchanale, som faktiskt hade haft stor framgång på sin turné i Amerika.

Nu ville de Duevas starta upp en ny balettproduktion under namnet Labyrinth, och han anlitade då Dali för att skriva liberettot och designa dekor och kostymer. Massine svarade i vanlig ordning för koreografin.

Dalí ägnade försommaren åt det här projektet och tillbringade då en tid i på paret de Cueras egendom i New Hampshire.

Handlingen i Labyrinth byggde på myten om Airade och Theseus med Schuberts sjunde symfoni som ledstycke. Baletten hade en succéartad premiär på Metropolitan i New York den 8 oktober, för att sedan göra en turné över landet.

Dalí och Gala hade nu börjat fundera på var de skulle bo och leva i Amerika. De ville ju helst ha det som i Europa, där de pendlade mellan Paris och Cadaqués/Lligat beroende på årstiden. De kom fram till att de skulle vika New York för vintern, så att de kunde ordna med visningar och vara nära sina potentiella kunder och andra intressenter.

Men Dalí behövde någonstans, där han kunde måla ostört under sommarhalvåret. Om det var en slump, eller inte, så hamnade de i Kalifornien, i Pebble Beach nära Monterey. Här var det karga landskapet ganska likt det Dalí minns från sina egna hemtrakter, även om ljuset inte var detsamma.

Till Pebble Beach skulle Dalí och Gala återkomma varje sommar, från maj till oktober, under alla sina sju återstående år i Amerika.

Den här första sommaren bodde Dalí och Gala på Hotel Del Monte och naturligtvis hade Gala lyckts få en svit till specialpris genom hotellets marknadschef Herb Caen.

Dalí och Gala blev goda vänner med Herb Caen och avslöjade för honom sina planer om en välgörenhetsfest. De hade tänkt att överskottet skulle gå till krigets kvarglömda konstnärer i Paris, som nu levde under mycket knappa förhållanden.

De hade stämt av tankegångarna med direktören Alfred Barr på Museum of Modern Art i New York, som tyckte det var en god idé. Herb Caen höll med, i tron av att tillställningen skulle hållas i New York. Inte alls, sa Dalí, den ska hållas här på Hotel Del Monte, och den ska dra uppmärksamhet till sig över hela Amerika. 

Innan den överrumplade Herb Caen hade hunnit komma med några invändningar presenterade Dalí en lång lista över vad han behövde för att arrangera tidernas maskeradbal: Night in a Surrealistic Forest (Natt i en surrealistisk skog:

2000 pinjeträd, 4000 jutesäckar, 2 ton gamla tidningar, 24 djurhuvuden, 24 skyltdockor, två lastbilsflak med stora frukter, Hollywoods största säng... sedan kompletterades listan med en skrotbil och vilda djur, varav en tigerunge var ett måste ...och en giraff.

Dalí gjorde en skiss över hela arrangemanget och förklarade för Herb Caen hur de olika attrialjerna kom in i bilden. Men han nämnde inget om bilvraket, så Caen undrade? ...och Dalí svarade: I Amerika råkar folk jämt ut för bilolyckor...vi ska ha med ett bilvrak som ligger upp och ner. I den ska vi ha en naken modell som ligger död. Från bilen ska det komma två dansöser, med bandage runt sina kroppar, och framföra en dödsdans.

Herb Caen fick nu bråda dagar att skaffa fram allt som Dali behövde för arrangemanget. Den jättelika sängen och djurhuvudena lånade han från fimstudior i Hollywood. Varuhuset I.Magnin i San Fransisco stod för skyltdockorna. En kraschad cheva hämtades på en bilskrot i Monterey. Frukten köptes från grossister....

Djuren lånades på Fleischhackers Zoo i San Fransisco. De kunde bistå med allt utan den där giraffen, som hade kommit upp på listan senare. Tillkommit hade också de där 1200 skorna, som bankettens förrätt skulle serveras i.

Ryktet om den otroliga festen hade spritt sig över hela Amerika. Intresset var enormt med över 1000 celibriteter som anmälde sig. Den förtollade skogen kunde bara ta in 400 gäster, så de resterande fick godta andra kreativa lösningar för sin placering.

En del av de prominenta gästerna hade tagit sig ända från New York, som skräckfilmaren Hitchcock och psykoanalytikern Samford. Andra kändisar tog den kortare vägen från Hollywood, som Bob Hope, Bing Crosby, Ginger Rogers och Clark Gable.

Dalí gjorde intryck på gästerna med sin anatomiska förklädnad, som när han lyfte upp olika delar av tyget blottade hans hjärta, lungor och njurar. Festen blev en lyckad surrelistisk tillställning. Den var en av den tidens stora höjdpunkter, som har dokumenterats både då och senare.

Men efterår kom det surt, för det hela var en ekonomisk katastof. Det blev alltså inga ekonomiska bidrag till de behövande konstnärerna. Dessutom hade Herb Caen fått ena armen knäckt på flera ställen.  

Året för Dalí skulle avslutas i New York med en retrospektiv utställning tillsammans med Miró på Museum of Modern Art med start i november. Miró var ju den som en gång i tiden hade hjälpt Dalí till Paris.

Utställningen var som vanligt välbesökt. Och som vanligt hade också kritikerna lite olika meningar. I Art Digest skrev en kritiker: Dalí själ showen... Han är 20000 volt ohämmad fantasi ...värdet på hans målningar är högst subjektivt ...en tavla av Dalí är aldrig tråkig, en Dalí-tavla är aldrig tanketom.

En annan kritiker skrev: Dalí är tidens tröst. När tiden förändras och människor återvänder till vett och sans, kommer smaken för hans utsökt målade och frestande mardrömmar att förändras...