Hilma af Klint hade fått i uppdrag att göra Målningarna till templet den 1 januari 1906. Den andlige ledaren Amaliel hade tilldelat henne uppgiften. Så här långt nämndes aldrig hur templet såg ut och var det skulle placeras. Kanske var det ingen riktig byggnad, utan snare en metafor för en andlig utveckling?

Efter att ha genomgått en reningskur under nästan ett helt år - då hon var förbjuden att måla på sitt traditionella sätt - var hon beredd att påbörja sitt uppdrag i november 1906. Att hon skulle prestera något utöver det vanliga - något översinnligt - hade hon förstått. Hon visste också att arbetet skulle ledas av anden Amaliel.

Målningarna för templet skulle bli en mycket omfattande bildsamling och delas upp i många serier och grupper med olika teman. Hela arbetet hölls hemligt och målningarna skulle bara visas för ett fåtal invigda.

Grupp I - Förstudier, Urkaos
Den första serien målningar, som utfördes med styrning av den andlige ledaren, får betraktas som en förövning till vad som komma skulle. Här kommer också Hilmas förmåga att följa sin ledare att prövas. Själv kallade hon dessa för De första 26 små och serien fick namnet Urkaos och gjordes i olja på duk med måtten ca 53 x 38 cm. Benämningen Urkaos kan sägas stå för urtidens kraftfulla kaos då världen föddes.

Bilderna i Urkaos utgör alltså en skildring av de evolutionära krafterna i begynnelsen, då också den manliga och kvinnliga delningen äger rum. 

Anm. Citaten som följer är hämtade från kännaren Åke Fants bok: "Hilma af Klint - Ockult målarinna och abstrakt pionjär".

I Hilmas anteckningsböcker kan man följa kommunikationen mellan henne och hennes andlige ledare.

Inför den första bilden hade hon mottagit följande anvisningar från sin ledare:

Du H (Hilma) när du skall tolka färgen, hörande och seende toner, sök då att stämma ditt sinne i harmoni och bed: Giv o Du, klarhetens bild i mitt inre. Lär mig att se den sol som färgar det liv som rör sig i min närhet. Lär mig att ödmjukt kunna lyssna och i ringhet taga emot det härliga bud Du värdes sända ned till jordens barn.

Amaliel tecknar ett utkast, sedan må H (Hilma) måla. Meningen är att framställa en kärna från vilken evolutionen utgår under regn och storm, blixt och oväder. Sedan komma blytunga moln ovanom.

Målningen följdes av ledarens kommentarer, som också noterades anteckningsboken.

Inför sin andra målning fick Hilma följande instruktion:

Här utföres en guldfärgad stjärna och en delvis mer mörk, mellan de ett ljusnband, blixt, dunder o vreda vågor.

Amaliel uppfattade Hilmas oro inför uppgiften, så anden sa: Må du lägga din räddhåga å sido, ty utan Din goda vilja att helt lämna Dig, går det ej bra.

På det här sättet skulle de följande målningarna komma till stånd. Samverkandet mellan medium och utförare är Mediumistiskt och bygger på att Hilma själv skulle vara helt passiv.

Det måste ha varit omtumlande för Hilma, att ha tvingats sluta måla sina egna jordnära motiv, för att övergå till det ockulta måleriet, som någon annan, på den andra sidan, fick henne att göra.

Men hon visste säkert vad hon gav sig in på när hon tackade ja till uppdraget. Hon hade ju fått en viss vana av andlig styrning vid sina tidigare gruppövningar i automatisk teckning. Men nu skulle hennes förmåga prövas i målningar - det kunde vara betydligt mer avancerat.

Hilmas livsmål ska ha varit Dualväsendets framställning i symboler. Det är med en viss tvekan som man antar att ett dualväsen representerar ett väsen som är både man och kvinna. I bibeln skaparberättelse, anser man att föräldraparet Adam och Eva är det första dualväsendet:

Fundamentalsamlingar sänkas kärleksfullt över mänskligheten, då den är förberedd att ta emot... Se, vi båda eder en stor glädje, tiden är fullbordad, ljuset kommer, mänskligheten skådar åter för andra gången, och denna andra gång för att ej åter glömma.

Som förlagor till målningarna i Urkaos finns teckningar och skisser i blyerts i anteckningsboken. Det är emellertid oklart vilka kriterier som gällde för urvalet, eftersom det där finns många fler än de som blev målade.

Urkaos-målningarna är gjorda i en begränsad färgskala. Förutom de två första går alla i blått, grönt och gult. Om de färgerna står för något är oklart, men i Fjärran Östern betyder blått Manlig, grönt Kvinnlig och gult Fruktsamhet. Men i Hilmas egen värd stod blått för kvinnligt och gult för manligt.

Målningarna ger ett platt intryck, något som kan bero på att de gjordes i ett rasande tempo. En del av dem är fyllda med text - en del helt oförklarliga, andra framgår klart men utan sammanhang. 

Hilma lär själv haft svårt att tolka de här bilderna, då hon ju själv bara hade varit ett lydigt redskap för sin andlige ledare.

Grupp II - Mellanserie, Eros
Redan i mitten av januari 1907 ska Hilma ha påbörjat en Mellanserie om åtta pastellmålningar i formatet 58 x 79 cm. Den kallas Eros-serien och går i den sinnliga kärlekens tecken, med den romantiska och intima färgen rosa som dominant.

Texterna i de här bilderna är få och enkla att förstå, såvida man känner det använda symolspråket: Asket står för Mannen och Vestal för Kvinnan - liksom Rosen står för Mannen och Liljan för Kvinnan.

De här bilderna ska ha tillkommit på samma sätt som de tidigare.

Förarbeten till grupp III
I april 1907 ska Hilma ha blivit uppmanad att göra sina egna arbeten - ledaren skulle bara finns till hands med assistans om det behövdes. Det resulterade målningar bryter helt och hållet det tidigare abstrakta mönstret -  de var i högsta grad konkreta, föreställande och tidstypiska.

Gruppen med de tre målningar - Den bedjande nunnan, Aftonfrid och Morgonsol  - kallades av Hilma för Försöksbilderna.

Grupp III - De stora figurmålningarna
Efter sina förstudier och försöksbilder var Hilma af Klint i maj redo att påbörja det egentliga uppdraget: Målningar till templet. Nu skulle det bli nio målningar, under rubriken De stora figurmålningarna, i varierande storlekar - omkring en och halv meter höga och styvt en meter på bredden.

Som redskap för sin andlige ledare skulle hon nu skildra delningen mellan kvinnligt och manligt under dramatiska former på olika andliga medvetandeplan.

Arbetet skulle bli krävande och hade förberetts i en period med bön och fasta. Hilma har berättat i sina anteckningsböcker om tillvägagångssättet.

Ur Hilmas anteckningsböcker kan man följa arbetsgången: 

Inom mig avläste jag deras storlek (158 x 114 cm). Över staffliet såg jag ett Jupitertecken ♃ vilket kraftigt upplystes och visade sig under flera sekunder. Därefter begynte arbetet omedelbart, vilket skedde sålunda, att bilderna målades genom mig direkt, utan föregående teckning och med stor kraft. Jag hade ingen aning om vad bilderna skull framställa och ändå arbetade jag fort och säkert utan att ändra ett penseldrag. Sex dagar användes för var och en och jag var tillsagd att låta bilderna vara obesedda av andra människor... Efter 24 lyckliga arbetsdagar vore de fyra tavlorna fullbordade. Varje dag arbetade jag omkring fyra timmar.

De fyra första målningarna gjordes i en serie efter varandra, medan de femte - den abstrakta - tillkom en månad senare. De sista fyra, som var färdiga på julaftonen 1907, fick namnen Tystnad, Kärlek, Sanning och Helighet.

Om man bedömer de här målningarna i ett krasst konstperspektiv, så är man beredd att ta till den gamla klyschan: har en del i övrigt att önska. Ingen akademiskt utbildad målare, som Hilma af Klint, skulle göra något liknande (med undantag av den abstrakta nummer 5). Men de kanske bedömdes utgöra en viktig passage för helheten.

Grupp IV - De tio största
Efter att ha fått ytterligare direktiv från andevärlden skiver Hilma af Hill i sin anteckningsbok:

10 paradisiskt sköna tavlor skulle utföras; de vore färgundervisande och skulle sparsamt delgiva mig alla mina känslor… Det var ledarnas avsikt att giva världen en inblick i systematiserandet av fyra avdelningar i människors liv. De heta barnaåldern, ynglingaåldern, mannaåldern och ålderdomen…

Redan nu begynte förutsägelsen om att stora arbeten som skulle utföras under årets sista fyra månader… Vad jag behövde var mod, och mod utlovades mig att erhålla genom andevärldens inflytande, som skulle giva en hög och härlig undervisning. Vårt första förbund bestående av 5 personer skulle jag kämpa att omorganisera till en kraftig motsats mot världsmänniskorna… På fyra dagar skulle var och en utföras…

Arbetet med De tio största ska enligt Hilma ha beställts - befallts eller önskats - av Ararats bröder, därav hennes egen benämning Araratsarbeten. Arbetet skulle ledas av Amaliel med bistånd av fyra devor (naturandar).

Om den första målningen står att läsa: I av denna tiobildserie skulle begynna med en lilje- och rostsvamp, 8 inutiroserna är beredelse till Hosianna... Mahatmera bestämde måtten till 24 x 32 dec. De äro 10 Hew de grupperas i 3 o 3 av allt högre innehåll, den sista högst.  I övrigt ska det inte gå att utläsa så mycket från Hilmas anteckningsböcker.

De tio största, med måtten 328 x 240 cm, är målade med Tempera på papper som uppfodrats på duk. De ska ha producerats mellan augusti och december 1907 - under ett längre avbrott i serien Figurmålningarna. De tio största håller en förvånansvärd hög konstnärlig klass och skulle komma att beundras av många för sin renhet i form och färg.

Förutom att De tio största är utgörs av en serie med olika utvecklingsstadier, så behandlar de kampen mellan manligt och kvinnligt. Hilma använder här symboler för de två könen, där det kvinnliga representeras av hyskan, liljan och färgen blå, medan det manligheten symboliseras med haken, rosen och gult.

I den första bilden ser man klart liljan och rosen, i den andra bilden är symbolerna förenklade, för att sedan bli mer abstrakta och mot slutet anta geometriska former.

Det finns de som hävdar att Hilma af Klint har tagit intryck av en viss Rudolf Steiner och den antroposofiska uppfattningen om att ett människoliv kan delas in i sjuårsperioder.

Det skulle i så fall innebära att den första målningen i den här serien representerar en sjuåring, den andra målningen en fjortonåring, de tredje en tjugoettåring o s v, tills livet avslutas i sjuttioårsåldern.

Själv tycker jag mig se att både innehåll och färger med varierande intensitet följer livet på ett bra sätt. Som liten är man lekfull och sprallig. När man är i tonåring känns världen spännande och utmanande. Som vuxen blir livet mer stabilt, för att senare med åren bli allt svagare. Tills man slutar i jämvikt och ingen förändring sker.