4:50 för en dollar

Jag skulle återkomma till San Fransisco ytterligare några gånger i mitten på 1980-talet. Det var lika fascinerande varje gång. Vilken härlig stad. Jag upprepar: Ett paradis för alla som tycker om världens mångfald, kultur, kulinariska upplevelser, storslagna vyer och historiska händelser. Det finns en mängd attraktioner förutom de mest turistbetonade: Jazzklubbarna, operan, de udda museerna, de förstklassiga restaurangerna, de undanskymda parkerna, de historiska monumenten… Med andra ord: Det mesta av allt.

På den tiden, då dollarkursen låg runt 4:50 i svenska pengar, kunde man verkligen fynda i USA. Då kunde man inhandla ett par seglarskor av märket Docksides från Sebago för knappt ett par hundra kronor. Jag hittade en liten skobutik på Fremont Street, som prutade ytterligare om jag handlade Cash, och inte med mitt American Express. Man kunde få ett par Levis-jeans för en hundralapp. På den tiden hade jag alltid med mig några par seglarskor, och jeans, i bagaget hem till Sverige.

Förutom de vanligaste amerikanska varuhuskedjorna, i området runt Union Square och Market Street, fanns där också en del nischade butiker och butikskedjor. En, som jag blev speciellt förtjust i, var Banana Republic. En butik som då vände sig till de av stadens borgare, som var ute efter persedlar, för att tillfredsställa sina fantasier om en spännande vildmark. Numera är sortimentet betydligt mer sofistikerat. Man köptes upp av Gap, och då kan ni också räkna ut hur utbudet ser ut idag. Gap och Banana Republic finns ju nu också över hela världen.

Hur som helst, där kom jag över en så kallad Army Air Corps jacket, som hade designats i början av 1940-talet för piloter inom The Flying Tigers. En styrka som opererade med flygplan som Mustang och Thunderbolt. Denna läderjacka är en närmast exakt kopia av originalet. Jag har den fortfarande kvar, och har haft stor nytta av under alla dessa år. Ett tidlöst plagg. Tror jag. Än har inget påpekat något annat.

Fisherman Wharf. En avancerad turistfälla eller ett måste. Enligt min mening både och. Jag har besökt den här attraktionen vid alla mina besök i San Fransisco. Visst är det lite tivoli över det, men det finns annat också. Butiker, barer, restauranger… Och senast när jag var där hade man fått ett tillskott i form av Pier 39, med ungefär samma inriktning. Men några fiskebåtar har jag aldrig sett till på Fishermans Wharf. Däremot turistbåtar, som tar en till den beryktade fängelseön Alcatraz. Själv har jag aldrig varit där, mer än på film. Det sägs att det finns hungriga hajar, och farliga vatten, runt omkring ön. Officiellt lär ingen ha lyckats fly därifrån. Men man är inte riktigt säker…

Vid ett av mina besök i San Fransisco råkade det kinesiska nyåret infalla. Kineserna gick då in i Hundens år. Man tillägnar alltid de nya åren ett djur av något slag: Råtta, Oxe, Orm, Tiger… Själv är jag Apa, och det kan väl stämma. Jag hoppas bara att jag inte omger mig med för många Ormar. Emellertid, att få vara med om detta sjudundrande spektakel var en fantastisk upplevelse. Massor av utklädda, och maskerade, kineser drog fram genom gatorna i och omkring Chinatown. Oväsendet var bedövande, och den färgsprakande upplevelsen våldsam. Massor av färggranna stora pappersdjur, ormar och drakar, ringlade sig mellan de dansande, maskerade, musicerande och nyårsfirande kineserna. Att det nya året firades med en sann glädje, i det kilometerlånga festtåget, rådde det ingen tvekan om. Det enda som kändes lite märkligt, tyckte jag efteråt, var att det faktiskt redan var i mitten av februari. Men sådan är ju den kinesiska tideräkningen, har jag förstått. 

Många säger att det är en instutition i San Fransisco. Man får konstiga vibbar, så snart man går över tröskeln. Och jag kan bara hålla med. City Light Booksellers & Publishers, eller Ciity Lights, är en alldeles speciell bokhandel, i utkanter av Chinatown. En klassiker kan man säga. Den är känd för sitt udda och djupa sortiment. Ofta samhällskritiskt. Men här fanns många andra ämnen i hyllorna: Relion, Statsskick, Filosofi, Musik... Det var mycket jazz och soul. För att inte tala om poesi och lyrik. Gick man upp för trappan, fanns ett speciellt rum, Poetry room. Där var det inte så trångt. Folk satt mest och bläddrade i olika diktsamlingar. Kanske de provläste sina eventuella köp? Gissningsvis var många av bokhandelns kunder, yngre interlektuella, som gärna ifrågasätter det befintliga, och vill se en bättre värld. Beatnics?

Ett museum stal nästan en hel dag av mitt liv. Jag skulle ta mig till fots, från hotellet i Finance District, till ett museum nere vid Van Ness Avenue. Jag hade missbedömt avståndet. Hur många kvarter jag passerade, hade jag ingen aning om. Men det berättade kartan för mig efteråt. Och när jag väl kom fram, fann jag att museet var stängt. Man höll på att renorvera. Utschasad och och nedstämd, lufsade jag tillbaka mot hotellet igen. Det blev ingen dålig dagsmarsch. Bortemot en mil, tror jag. Om han hade tänkt efter lite, så skulle jag ju ha tagit en Cable Car. Den gick nästan från dörr till dörr. Men det allra bästa hade ju varit, att ta reda på museets öppningstider. Innan.