När Picasso fyllde 80 år den 25 oktober 1961 var det som en kristen högtid under renessansen. Värden för det stora evenemanget var den kommunistiske borgmästaren i Vallauris. Han som tidigare under året i all hemlighet hade vigt paret Picasso. Nu hade han skickat ut fyratusen speciella inbjudningar till den stora festen.

I Vallaruris var det en specialutställning med ett femtiotal av Picassos verk, och dit eskoterades paret Picasso av hjälmförsedda motorcykelpoliser med vita kraghanskar

I samband med den stora dagen arrangerades det en festival i Nice med sång, musik och dans. Gitarrserenader och flamenco. Gratulanterna stod i kö, och mängder av brev telegram och presenter. Och så natuligtvis de många talen, som vittnade om Picassos storhet, generositet och humanitet.

Palm Beach Casino i Cannes hade arrangerat en speciell mottagning till Picassos ära, med ett magnefikt fyrverkeri. Men det bästa av allt, tyckte nog Picasso, var tjurfäkningen i Vallauris med matadorernas mästare i huvudrollen, den spanske Dominguín.

Picasso njöt hela tiden i fulla drag av att stå i rampljuset och insupa folkets hyllningar. Den förskräckliga "modern" var offentligt den unga bruden som trivdes i skuggan av sin berömde man.

Naturligtvis följde med högtidsdagen många intervjuer där Picasso fick tillfälle till många personliga reflektioner: Det tog mig åttio år att bli ung... . Kärlek är det enda som betyder något... Om det inte fanns speglar skulle jag inte veta något om min ålder...

Att den nygifta Jacqueline ville ha sin monseigneur för sig själv gick inte att ta miste på. Gradvis ökade hennes skydd för hans eget bästa. Misstron mot andra människor hade ökat. Alla var bara giriga och beräknande. Det nya Notre-Dame-de-Vie avskärmades helt från yttervärlden. Det var allt ifrån elekroniska grindar med snabbtelefoner för att legitimera besökare, till gläfsande vakthundar.

Matadoren Dominguíns son minns hur det var när man väl hade kommit in i huset: ...hon var oerhört svartsjuk på all annan närvaro i huset. Hon brukade få en att vantrivas, känna sig obetydlig, främmande, alltid och var som helst... Hon fanns alltid med, alltid spänd, vaksam. Hon trodde att alla hans vänner utnyttjade honom, att de var hans vänner för att han var Pablo Picasso. Och kanske hon trodde det därför att "alla tjuvar tror att alla andra är tjuvar".

Picasso började känna sig misslyckad och uppgiven. Han arbetade frenetiskt, men hans målningar var utan känsla och fantasi. Jag söker inte, jag finner, som han hade uttryckt sig tidigare, hade inte längre någon relevans. Det enda han fann var Jacqueline. Bara under 1972 gjorde han ett sjuttiotal mediokra porträtt av henne.

Han kände sig också missnöjd som människa. Den framgångsrike kvinnokarlen och errövraren skulle bli han som gifte sig med sin hushållerska. Men av alla kvinnor, som han hade haft, var Jacqueline den som var mest lik hans egen mor. Han började till och med kalla henne maman.

Hur illa han behandlade Jacqueline, så fanns hon alltid till hands och tröstade. Och hon hade aldrig några ursäkter, om hon någon gång inte var närvarande, och sedan blev utskälld av sin ilske bortskämde lille gosse. 

I brist på egna idér så gjorde Picasso som han brukade. Han valde motiv som andra målare hade avbildat tidigare. Den här gången var det Sabinskornas bortrövande från romartiden. Och bland konstnärerna före honom var bland andra Poussin (1635) och David (1799).

Picasso var inte nöjd med sitt måleri och Parmelin instämde: Det var under den här tiden som han förklarde sig redo att döda modern konst, och på det sättet återupptäcka måleriet... ned med alla, ned med allt som har gjorts, ner med Picasso! För också är det, och samtidigt är det, Picasso och hans sätt att måla han attackerar.

Picasso var själv inne på att han måste förändra sitt måleri för att komma vidare, kanske med sin lyckade kubistiska tid i åtanke: Vi måste leta efter något som utvecklas alldeles av sig själv, något naturligt och inte påhittat - det måste utvecklas precis som det är, i sin naturliga form... Vi gör om samma sak om och om igen, och ändå kan vi göra allt... vad kan hindra oss?

Men hur han än letade och ville förändra sitt måleri, så blev det samma gamla vanliga om än i olika förpackningar. Under 1963 blev det bland annat etthundrasextio motiv av Jacqueline. Den ena värre än den andra. 

Författaren, och senare nobelpristagaren, Francois Mauriac hade sin syn på Picasso och hans konst: Inför Picasso har jag aldrig kunnat komma ifrån det motsägande vittnesbördet om geni och bedragare. Jag fick alltid ett intryck av att bevittna en brottslig handling, mästerlikt uttänkt av en skicklig trollkarl, med den nästan övernaturliga blicken av hat mot det mänskliga ansiktet.

Målningarna av Jacqueline avsåg inte bara ansiktet, utan hela den mänskliga kroppen. Nu när potensen började svikta började han data dom och misshandla deras kroppar i sina groteska målningar. Främst då av kvinnan, som älskade honom, och som han valt att dela resten av sitt liv med.

På hösten gjorde sig återigen döden påmind för Picasso. Två  huvudpersoner i hans liv dog. Först Braque i augusti, sedan Cocteau i oktober. Han försökte dämpa sin ångest inför den egna oundvikliga döden med hårt arbete.

Det är ju annars barnen som brukar påminna en om hur gammal man är. Men när hans son Claude var på besök hos sin far under julen fick han veta att det var sista gången han var välkommen. Och som avskedsord fick han höra: Jag är gammal och du är ung. Jag önskar att du var död.

När Paloma senare skulle besöka sin far under påsklovet fick hon vända i dörren: Nej, du får inte träffa honom.

Det är klar att barnen blev både chockade och ledsna när de inte fick träffa sin egen far längre. Paloma var bestört, men hade senare sagt med lite ironi:  "Monsieur var ute i tio år"...den person som jag älskade mest i världen.

Claude reagerade omedelbart. Hans egen far förbannat honom när han hade önskat att han var död. Så han gjorde ett misslyckat försök att göra honom till viljes. Men senare sa han: Kanske jag kunde se för mycket av vad som pågick. Det retade min styvmor. Hon var redan svartsjuk på min syster och mig. Det oroade henne, tror jag, att vi var där och påminde om det förflutna.

Den andra sonen Claudes dotter delade också uppfattningen att det var Jacquelines fel att hon aldrig fick träffa sin farfar.

Men det fanns de som ansåg att det var Picasso själv, som var orsaken till Jacquelines elakhet. Det var han som hade gett henne makten att skada och förgöra i samma stund som han hade tagit henne till sin hustru. Utan att vara fru Picasso hade hennes elakheter varit banala och helt verkningslösa.

Jacqueline var alltså bara en medbrottsling. En förmedlare av det onda som han själv stod för. Liksom en gangsterkung som aldrig befattade sig med illdåden, utan hade hantlangare som utförde dom.

Möjligen kunde Jacqueline få lite skuldavdrag för att hon var speciellt mottaglig för Picassos onda krafter, eftersom hon älskade honom och löd honom blint. Men att hon hade elaka anlag hade hennes dotter fått erfara långt tidigare.

Sommaren 1964 publicerade Allantic Monthly utdrag ur den bok som Françoise hade skrivit om ditt liv med Picasso (Life with Picasso). Det var upprinnelsen till det krig som skulle rasa i över ett år.

När sedan boken kom ut i USA kunde man läsa en rescention av John Richardson i The New York Review of Books: Detta brott mot deskretionen är desto mer samvetslöst som Picasso avskyr allt offentligt spridande av hans privata åsikter...

Det kom en omedelbar replik från James Lord där hans först tog udden av vad som sagts om Picasso, offentlighet och deskretion, sedan följde han på med: ...jag skulle tro att han underlåter att beröra det porträtt som beskrivs av det utmärkta skälet att han har alla förutsättningar att veta hur förvånadsvärt naturtroget porträttet är...

Det är viktigt att veta hur pervers, grym, hänsynslös, sentimental och lösaktig Picasso kunde vara. Hur skulle egentligen någon människa kunna studera hans arbeten ärligt och tro att han var på något annat sätt?

Den kritiske John Richardson skrev senare följande rescention av Life with Picasso: Fashionated and brilliant, and crucial to the understanding.

Françoise kommenterade sin bok genom att säga beslutet av ge ut boken hade kommit först när Picasso inte längre ville träffa sina barn, och de inte längre kunde riskera att förlora hans tillgivenhet. Hon betonade också att han hade varit väldigt noga med att skriva om sådant som kunde verifieras. Det fanns en mängd annat ofördelaktigt...

I ett avslutande stycke skrev Françoise en kort resumé, som speglar tonen i boken: När jag kom till honom, sade han, var det som om ett fönster öppnades och han ville att det skulle så förbli. Det ville jag också, så länge det släppte in ljus. När det inte gjorde det, stängde jag det, mycket mot min egen önskan. Från den stunden brände han alla broar som förenade mig med det förflutna jag hade delat med honom. Men genom att göra det, tvingade han mig att upptäcka mig själv och på så vis överleva. Jag ska aldrig glömma att vara honom tacksam för det.

Françoise var nu gift med den berömde läkaren och forskaren Jona Salk som utvecklade vaccinet mot polio.

När Life with Picasso kom till Frankrike, först som följetong i Paris Match sedan i bokform, tog det hus i helsike. Picasso blev ursinnig och hans armé av tillskyndare mobiliserade.

Picassos ilska gjorde att han försökte få en domstol att besluta om  beslagning av de aktuella utgåvorna av Paris Match, för att de gjorde ett oacceptabelt intrång i hans privatliv. Han fick avslag. Då väckte han åtal mot den franske bokförläggaren och begärde att boken skulle beslagtas. Hans talan avvisades.

Nu gick Picassos väpnade styrkor till anfall. Med konstnärer, intellektuella och hans kamrater inom partiet. Även de som förespråkade det fria ordet och de som inte hade läst boken.

Partivännerna Parmelin och Pignot hade tagit täten för de väpnade styrkorna. Parmelin genom ett manifest i partitidningen Les Lettres Francaise, med krav om att boken skulle bannlysas.

Pignot skrev av sig ett sanningens ord: Hos Picasso finns ingen åtskillnad mellan konstnären och människan. Det är ingen mening med att upphöja konstnären om man förstör människan. De går hand i hand, och Picassos sätt att vara konstnär är en moralitet i sig själv. Om det har uppstått ett sådant raseri bland målare och skulptörer, är det därför att Picasso för oss är ett exempel... Jag blir rasande när de vill få oss att tro att han är en förgörare. Han är tvärtom en stimulans för anden, han skänker frihet, han är en strålande själ.

Det fanns många andra fördömande uttalanden: - En kvinna som har tillbringat tio år tillsammans med honom borde inte blanda ihop obetydliga personliga affärer med en skapande människas storslagna äventyr. - Jag har inte läst boken, men... eftersom Picasso har funnit den otrevlig, tar jag hans parti av vänskap...

De lokala kommunisterna i Vallauris sände ett öppet tröstebrev till Picasso: Vi kan inte låna vårt öra till lögner i en bok som en sensationspress och den Gaullistiska radion har publicerat för att svärta ner er som människa, konstnär och kommunist.

Redaktören för tidningen Arts hade erjudit Françoise att skriva en artikel som svar på alla anklagelserna. Men han var tvungen att stoppa den då pressen från Picassos konstnärskollektiv var för stark. Men det fanns även de som stödde Francoise, bland andra skulptören Giacometti och författarna Koestler och Maurac.

Picasso hade inte gett upp. Han anförde nu besvär till en högre domstol, och krävde återigen att böckerna skulle bannlysas och förstöras.

Efter det vanliga käbblet mellan parternas advokater kungjorde den biträdande åklagaren: I sådant fall som det har hänskjutits till oss är intimiteten inte uteslutande den enes älskandes egendom. Han har porträtterat henne, som han såg henne i sina målningar - hon har porträtterat honom, som hon såg honom i sin bok... Hon har absolut inte variit ute efter skandal eller velat tillfredsställa någon hämnlystnad.

Den lägre domstolen beslut stod fast och besväret ogillades. Picasso stod nu som en mycket ovan förlorare, men redan dagen efter domslutet ringde han och gratulerade Françoise till segern. Det var nästan tio år sedan de hade hade talats vid: Jag gratulerar dig, för du vet att jag bara tycker om vinnare i livet. Jag tål inte förlorare.

I november hände det som bara inte fick hända, åtminstone inte för Picasso. Han opererades i gallblåsan och prostatan på Amerikanska sjukhuset i Nevilly, en förort till Paris. Hans strid med potensen var därmed över.

Det var naturligtvis en fruktansvärd chock för Picasso. Att inte kunna ägna sig åt älskog längre. Men också att helheten av myten Picasso hade fått sig en rejäl törn. Alltså måste det hemlighållas till varje pris.

Och det hemlighetsmakeriet hade redan börjat när han och Jacqueline steg på tåget till Paris. Omsorgsfullt förklädda hade de valt att stiga på i Saint-Raphael och inte i Cannes som de brukade. Läkaren på sjukhuset hade insett hur det stod till och skrev in honom som monsieur Ruiz...

Det skulle ta ett år innan Picasso började måla igen. Under den tiden gjorde han bara teckningar och etsningar. Och eftersom han inte själv var förmögen att älska längre, men behovet fanns kvar, så blev det en uppsjö av erotiska bilder.

Efter operationen hade också fått lägga av med sin trogna följeslagare Gauloise-cigaretterna. Han kommenterade ofta sin operation, ibland skröt han och visade stolt upp operationsärren för de fåtal besökare som fortfarande var välkomna till Notre-Dame-de-Vie. 

Det var olika meningar om hur det gick med Picassos tillfrisknande. En som hade sett det som en stor ynnest, att över huvudtaget få komma in i det förskansade huset var Orteo, som skrev: Nio månader har gått sedan Picasso opererades. Han tillfrisknande har gått märkvärdigt fort. Till och med läkarna är häpna.

Men det fanns också de som inte var lika förblindade av previlegiet att få tillträde. Beaton var en av dom: Picasso har sorgligt nog åldrats och det har tagit formen av hopskrumpnande. Det fanns något melankoliskt i hans ögon, som hade förlorat lite av sin glans - förut var de svarta, men nu verkade de ljusbruna. Vad han hade förlorat - det speglades i hans ögon - var sin livsglädje.

I början av hösten 1966 övervägde kuturministern en retrospektiv utställning i Grand Palais inför Picassos 85-årsdag. Men först måste ju Picasso övertygas. Jacqueline berättar: Vi fattade våra stora beslut på kvällen. Pablo arbetade alltid sent, efteråt brukade vi gå ut i köket och äta något, och det var då han fattade besluten. Jag talade med honom om utställningen och han sa nej. En timme senare, innan han gick till sängs, sa han "Om du verkligen vill det så sätt igång, men jag vill inte ha något att göra med det".

Det var en hel del diskussioner om hur man skulle värdera de konstverk som skulle transporteras till Paris. Men Otero var inte spciellt orolig: I varje fall... är det inget större problem eftersom de säkerhetsåtgärder som har vidtagits motsvarar målningarnas värde. Det blir poliseskort för lasbilarna från Mougins till Grand Palais, med en styrka som motsvarar en ovanligt stor banktransport. Och polishögkvarteret kommer att följa konvojen via radiopatrull hela vägen, Som om inte det vore nog, kommer en representant från ministeriet att åtfölja Louvrens flyttexperter i en av lastbilarna.

Picasso, som följde det hela med barnslig nyfikenhet, njöt i fulla drag av den uppståndelse som han själv var orsaken till. Det enda han inte tycktes kunna förlika sig med, var att de hade tagit med sig statyn Mannen och fåret, som han hade tagit för vana att pinka på från ateljéfönstret.

Den 26:e november invigdes utställningen. Målningarna på Grand Palais och skulpturerna på Petit Palais. I förordet till utställningskatalogen kunde man läsa: Picasso dominerar sitt århundrade som Michelangelo dominerade sitt. Ännu mer kommer otvivelaktigt att avslöjas. Den man vars tre genljudande stavelser fyller århundradet och planeten har har ännu inte upphört att förvåna och förtrolla oss.

Picasso skulle inte själv närvara på utställningen: Jag vet faktiskt inte varför jag lät det ske. Jag är egentligen emot utställningar och hedersbetygelser, som ni vet. Dessutom är det inte till nytta för någon. Måla, ställa ut - vad är det för mening med alltsammans?

I december 1966 började Picasso måla igen. Han hade mycket att ta igen efter sin sjukdom. Soldater var nu temat som hade fångat hans intresse. Soldater från sextonhundratalet, som han kallade musketörer, och som han hade fastnat för genom att studera Rembrandt.

Ju längre tiden gick, desto mer angelägen var han att nå fram till den målning som han hade drömt om i hela sitt liv. Man kan tro att han försöker få in ett par århundradens arbete i den tid han har att leva.

Otero skrev: Picasso har målat i en takt av två dukar om dagen. Men mängd och hastighet, och alla andra enkla måttstockar på prestation betydde inget för den slutliga målningen. Det visste han, men kanske han ändå trodde att den ändå skulle dyka upp bland de många han gjorde.

Picasso hade börjat bli ängslig med åren och hade hemska mardrömmar: Jag drömmer att de rånar mig på något. Jag är inte säker på vad, men jag vet att jag vaknar och skriker: "Ta fast tjuven! Ta fast tjuven." Sedan vid andra tillfällen...

Vad han inte kunde drömma om var att han skulle bli avhyst från Rue des Grands-Augustine i Paris. Det hotet blev verklighet på våren 1967. Hur än Picasso hade försökt häva beslutet, med hjälp av sina inflytelserika vänner, så hjälpte det inte. Kanske var det för att han inte hade använt ateljén på över tio år?

Han beklagade sig för sina vänner: Det är en förfärlig förlust för mig... Alla spår av det halva århundrade jag tillbringade i Paris är nu fullständigt och definitivt utplånade.

När den trogne följeslagaren Sabartes dog i början av 1968 fortsatte Picasso att trotsa döden genom att tillägna honom målningar som om han fortfarande levde.

Under en stor del av resten av året, ägnade han sig åt tryckpressen och etsningar. Nästan uteslutande erotiska scener: samlag med historiska personer, från bordeller och mängder av voyeurer med honom själv som dvärg, gammal clown, kung...

Den stolte musketören har blivit en gammal gubbe på en tittskåpsföreställning, för vilken världens storartade scen har förminskats till en dunkel springa i köttet. Så skrev Gert Schiff, författare av en bok om Picassos sista år.

Picasso hade börjat åldras ordentligt. Hans tidigare så atletiska kropp var nu säckig och full av krämpor. Både hörsel och syn var kraftigt nedsatta och hans lungor kämpade hela tiden efter luft.

Barnen försökte bryta hans hårda isolering vid några tillfällen. Maya gjorde ett försök. Hon var nu gift med en sjökapten och bodde i Marseille. Med sina två barn hade hon kommit till den elektroniska grinden och snästs av med beskedet att monsieur Picasso inte var hemma. Hon hade försökt nå honom per telefon många gånger innan.

Även Claude ville träffa sin far. Han kom till den magiska grinden med sin nyvunna amerikanska hustru, men fick samma tragiska besked som Maya. Han envisades och ville komma dan därpå. Men fick till svar att det var ingen idé. En lastbil med reperatörer släpptes in. Man måste ha passerkort hade en av passagerarna skrattat åt honom.

Marie-Thérès var en av de som också drabbades av Picassos dåliga sidor. Hon hade plötsligt fått sitt månatiga bidrag indraget. Hon hade då skickat ett vädjande brev till honom. Han tolkade det som en hotfull försändelse och bemötte det med att tänka i termer som hemska demoner, onda ögat och svart magi. Något svarsbrev blev det inte, inte heller några fortsatta bidrag.

Maya var naturligtvis orolig för sin mor och kontaktade sin vän konsthandlaren Frank Perls i Los Angeles, och bad honom sälja en del Picasso-tavlor som modern ägde. Två dagar senare var han i Paris och knackade på hos Marie-Thérèse.

Han möttes av en liten grånad dam och slogs av att hon fortfarande var besatt av Picasso. Hon hade plockat fram en skokartong med hans brev, bitar av hans naglar... Och hon ägde också faktiskt många verk av honom, som hon förvarade i ett bankvalv. Inte mindre än 8 målningar, 23 teckningar och 53 litografier.

I början av februari stod Mayas förtrogne Perls och förläggaren/kosthandlaren Berggruen utanför den magiska grinden till Notre-Dame-de Vie. Picasso lät dem komma in, eftersom han var nyfiken på tavlorna de hade med sig. De förklarade att Marie-Thérèse var i behov av pengar eftersom hennes bidrag hade upphört, och att de nu ville att han signerade dem.

Ja, javisst. Det ska jag göra. Lämna dem här. Jag ska signera dem. I morgon är signaturerna torra och då kan ni hämta dem. De två besökarna var osäkra på om de verkligen vågade lämna tavlorna. Kanske... Men de blev abrupt avbrutna när den tjuvlyssnande Jacqueline kom inrusande och skrek: Vad fan betyder det här? Den där kvinnan du låg med på torsdagseftermiddagarna har alla de här sakerna. Aldrig ska du signera de här arbetena!

Picasso stod kvar med de häpna besökarna: Ja, vad kan jag göra? Ni ser hur rasande hon är. Jag önskar att jag kunde hjälpa Marie-Thérèse. Jag önskar att jag kunde hjälpa er, men det kan jag inte.

Besökarna påmindre Picasso än en gång om Marie-Thérèses svåra ekonomiska situation. Picasso svarade men en falsk beklagan: Det gör detsamma, jag vet att ni är i god tro, men vad kan jag göra? Jacqueline skulle aldrig förlåta mig.

Picasso hade aldrig tänkt att signera några bilder åt Marie-Thérèse, men han gjorde det glatt på de andra ägarnas alster, som besökarna hade med sig. Utan att fråga Jacquelines tillåtelse. Återigen hade Picasso visat sin makt och hur använde den för att vara nedrig. Jacqueline var bara ett redskap som han skyllde på.

Det blev advokater som fick göra upp i den här känslomässiga överlevnadstvisten. Picasso var orubblig i frågan om Marie-Thérèse önskade försäljning av hans konst. Det tog flera månader innan man kom fram till en överenskommelse.

Marie-Thérèse gick med på att inte sälja något av sina Picasso-verk under hans livstid. I gengäld skulle Picasso skriftligen bekräfta hennes äganderätt till de osignerade verken. Han signerade dom alltså inte, men bestyrkte skriftligen deras äkthet.

Picassos advokat förklarade också för Picasso, att eftersom han hade skickat pengar till Marie-Thérèse i trettio år, så var det enligt lagen att betrakta som naturliga förpliktelser. Detta resulterade i att underhållet till Marie-Thérèse inte bara återupptogs, utan också att det utökades.  Därmed var fallet Marie-Thérèse ett avslutat kapitel.

Françoise hade fortsatt sin kamp för sina barns legitima rättigheter. Picasso hade hela tiden bestridit alla sina barns krav. När domstolen i Grasse 1970 hade tillbakavisat barnens inlaga om erkännande av faderskap var hon på väg att ge upp.

Då händer det otroliga. Det mycket välmeriterade advokaten och akademiledamoten maître Izard hade erbjudit sina tjänster för att gå vidare. Françoise minns: Det var så otroligt att jag först trodde att det var ännu ett av Pablos trick, ett sätt att garantera att mina barn aldrig skulle tillerkännas sina rättigheter. Men när jag träffade honom förstod jag att han verkligen tyckte att Picasso hade gjort orätt i att försöka stoppa min bok och varit orättvis när han nekade mina barn deras rättigheter.

Tyvärr så avled nämnde maître Izard i en hjärtattack sex månader senare och han aldrig fullfölja: Det var sorgligt att förlora honom, men ändå fantastiskt att han gick över till oss. Och det faktum att just han hade ändrat sig, att han hade bytt sida, visade sig senare vara av stor psykologisk vikt.

Det var många som beklagade sig över Picasso. Inte bara att han var gammal och sjuk, utan också vad som hade hänt med hans konst. Man kunde inte längre se den stil och perfektionism som hade prägat hans tidigare verk. Nu var det våldsamhet, grälla färger och pornografi som betecknade hans måleri.

Utställnigen av de senaste arbetena på Palais des Papes i Avignon i maj 1970 hade varit en stor besvikelse. Till och med den store beundraren och samlaren Douglas Cooper visade sin avsky ...jag har sett länge på hans arbeten och de var ingenting annat än osammanhängande klotter av en rasande man i dödens väntrum.

Det fanns också de som avgudade Picasso så mycket att de höjde honom till skyarna även de sista åren av hans liv. Bland dessa fanns den spanske poeten och dramatikern Rafael Alberti, som själv hade valt ut 200 målningar (mellan hösten1970 och sommaren 1972) för en utställning i Avignon.

Han skrev: Underverk. Underverk. Underverk... Där finns så många underverk, de djupaste och de mest upprörande som någonsin har skapats av Picasso... Kanske bilder av föraningar om människan efter nästa kärnvapenkrig... Picasso har uppfunnit ett sätt att applådera med en hand - han hade kunnat kämpa mot sig själv på arenan och göra slut på sitt eget liv genom att sticka sitt tjurfäktarsvärd precis under axeln - och sedan låta sig släpas runt ringen av mulorna och därefter återvända levande på plazan. 

Det blev ett stillsamt firande av Picassos 90-årsdag. Den bästa presenten kom från den franska staten som hedrade honom genom att låta hänga åtta av hans målningar i Louvrens Stora galleri, och det var presidenten själv som avtäckte dom.

I vanliga fall var Picasso trött och bitter, men nu var han rent av sarkastisk: Tala vördnadsfullt till mig. Jag ska hänga på Lovren! Tror ni att de andra Louvren-målarna blir arga? Kommer de att stå upp i natten och kasta ut mig?

Döden var ett ämne som var tabu i Notre-Dame-de-Vie. Picasso försökte med alla medel att för sin omgivning dölja att han inte hade långt kvar: Jag är överhopad med arbete, jag har inte en sekund ledig, och kan inte tänka mig något annat. Någon gång kom han till självinsikt: Jag gör sämre arbeten för varje dag. Men jag måste arbeta... jag måste hålla igång.  

När Picasso gjorde sitt sista självporträtt visste han att slutet var nära. Ett ansikte fyllt av av ångest och skräck. Ett ansikte som avlivade den mask han hade haft på sig under en längre tid, och som hade lurat så många.

På hösten togs han in på sjukhus för blodstockning i lungorna. Men Jacquline, som inte insåg allvaret var snabb med att säga till alla att allt var bra.

Picasso visste själv: Jacqeline lever utanför verkligheten, att hon gör sig allt besväret till ingen nytta... Det är svårt nog att bara vara för mig själv. Jag måste äta och dricka för att inte falla ihop... Vad betyder allt det där med de duktiga läkarna och de goda råden. Att lämnas ensam är det enda jag begär.

Tidigt på söndagsmorgonen den 8 april ringde Jacqueline till Picassos hjärtläkare i Paris och bad honom komma till påsk. Men han skulle resa till USA och kunde inte komma förrän i maj. Så sent... ,sa Jacquele. Läkaren förstod av samtalet att det brådskade så han och tog första planet till Nice.

Den lokale läkaren var redan på plats. Picasso satt i pyamas ihopsjunken mot kuddar och kippade efter luft. Hans händer var blå och svullna. Hans lungor rosslade. En stor blodstockning i ena lungan. Hjärtläkaren konstaterade efteråt: Jag visste i samma minut som jag kom in, att det här var slutet. Han ställde inga frågor till mig. Han förstod inte att han höll på att dö. Jag försökte få Jacqueline att förstå, i rummet bredvid, att det stod illa till.

Men hon svarade bara: Vi har räddat honom. Ni är här. Vi kommer att rädda honom. Han har inte rätt att göra så här mot mig, han har inte rätt att lämna mig. Det var ord som skulle upprepas hela förmiddagen: Han har inte rätt att lämna mig. Han har inte rätt att...

Vad är du Jacqueline? Han har inte rätt att lämna mig! Både hjärta och lungor började snabbt att ge vika. Var är du Jacquele? Picassos sista ord var till läkaren: Ni gör fel i att ni inte gifter er. Det är praktiskt. Han försökte säga något mer, men det blev bara gurgel och han höll på att kväva sig själv. Han kämpade sedan två timmar mot att inte somna in. Vare sig stimulerande injektioner, hjärtmassage eller mun-mut-mun-metoden hjälpte.

Kl 11.45 kunde läkaren konstatera att hjärtat hade stannat: Jag kunde inte övertyga Jacqueline om att det var slut. Ändå hade jag slutit hans ögon. När någon i rummet hade hostat fick hon nytt hopp: Det var han! Och hon gav sig inte förrän läkaren hade lyssnat på hjärtat en gång till