Snäckor eller segel

Sydney har vuxit så det knakar, och har i dagsläget över fyra miljoner invånare. Inte dåligt marscherat på trehundra år. Med det mesta har naturligtvis skett under senare år. Många påstår att den är vackrast i världen. Mångkulturellt. De flesta invandrarna kommer från England och Irland, men även andra har funnit sin plats här. Inte minst indier och snedögda östasiater. Aboriginerna, ursprungsfolket, är näst intill utrotade. 

Idag utgör aboriginerna mindre än 3% av befolkningen. Många är arbetslösa. Många är missbrukare. Många sitter i fängelse. Ett stolt folk, som liksom indianerna i Amerika, blivit undanskuffade av den vite mannen.

Det hela började 1788 med en deporteringsskonvoj om elva skepp från England, mestadels lastade med brottslingar. Allt ifrån småtjuvar, till våldtäktsmän och mördare. De landsteg vid Botany Bay, inte långt från nuvarande Sydney Airport. I närheten byggde man en straffkoloni för de allra grövsta. Grundtanken var att de flesta av brottslingarna skulle tänka om, och bygga upp den första brittiska kolonin i Australien. Och så blev det tydligen. Men troligen fyllde man på med en del vettigt folk allt eftersom.

Hoppsan, jag kunde blivit överkörd. Det var ju länge sedan vi hade vänstertrafik i Sverige. Man blev påmind om, att detta var från början en engelsk koloni. Dags för lunch. Vi hittade en liten indisk restaurang, och då blev det currysmaksatt kyckling och ris, med en Fosters Lager att dricka till. Vi fortsatte att spankulera i folkvimlet. Några sevärdheter hann vi inte med. 

Jo, förresten, vi var ju tvungna att ta oss en närmare titt på det omtalade Operahuset. Sagt och gjort, det var gångavstånd. Döm om min förvåning. Där, framför ingången, står en träskulptur av Calle Örnemark. Han som har rest Jätten vid motorvägen utanför Huskvarna. Jag som trodde att Calle skarvade, när han sa att hans skulpturer fanns överallt i världen.

Operahuset är ju en fantastisk byggnad. Den vackraste och mest berömda byggnaden i världen? Ciceronen berättade att det tog fjorton år att bygga det, beroende mest på en massa käbbel om ekonomin. Och det kanske man kan förstå, då kalaset hamnade på nära 600 miljoner, mot budgeterat 40 miljoner. Det fanns skandinaviska bidragsgivare till bygget. Arkitekten var en dansk som hette Jörn Utzon. Och Höganäs levererade över en miljon vitglaserade kakelplattor, som täcker de snäckformade betongskalen. Vackra snäckskal eller vindfyllda segel, ja det får man själv bestämma.

Vi började närma oss slutet på vårt uppdrag. Den sista arbetsdagen gjorde vi vår slutleverans. Vi var ganska nöjda med oss själv. Och det var tydligen uppdragsgivaren också, då vi blev bjudna på tack-och-farväl-middag i restaurangen på hotellet där vi bodde. Det var vi, stenansiktet och hans chef, också han med tydlig militär bakgrund. Vi skulle äta typisk australiensk mat, tyckte chefen. Tvi fan, tänkte jag. Jag visste ju att det australienska köket har många likheter med det engelska. Och jag kom plötsligt ihåg den gamla historien om vad som var betecknande för helvetet: Helvetet är en plats där italienarna dirigerar trafiken, tyskarna fixar underhållningen och engelsmännen står för maten.

Jag blev verkligen förvånad då måltiden inleddes med en rökt aubergine, pilgrimsmusslor med rostat bröd och majonnäs. Som huvudrätt fick vi grillad kängurufilé, med hemlagad bearnaisesås och hot chips, det vill säga pommes. Avslutningsvis, kaffe och glass. Eftersom värden var absolutist fick vi andra dela på en flaska torr Verdelho, ett vitt vin på den gröna druvan med samma namn. Inte direkt anpassat till måltiden kanske, men det var ett vin från trakten, och druvan hade jag aldrig hört talas om. En ny upplevelse alltså. Som avslutning reste sig värden och tackade oss för ett bra jobb, och överräckte en kopia av vårt resultat. I australiensk tappning.

Sedan återstod bara den långa resan hem. Som vanligt med en stop over i Singapore, med ytterligare något klockköp. Efter en mellanlandning, jag tror att det var Colombo i Sri Lanka, var det raka luftströmmen till Kastrup, utan någon försening. Och det var många included på vägen. Efteråt fick jag höra av vår VD, att blekansiktet hade sagt att: Jag kunde inte ha gjort det bättre själv, och priset vi fick betala var ju löjligt lågt. Bättre själv, varför gjorde han det inte själv då, tänkte jag i mitt stilla sinne.