Happydays i L.A.

Det blev en sjudundrande avslutning. Och det bästa av allt. Vi blev bjudna på nästan allt. Något slags tack-för-senast-föreställning. Det var en leverantör som bjöd. Men inte förrän köpet var gjort. Så jag klarar mig nog ifrån lagens hårda straff för Tagande av mutor.

De här veckorna blev det en rejäl fart på utelivet i Los Angeles. Jag bjöds på både det ena och det andra. Supé på en populär exklusiv restaurang i Beverly Hills. Några öl på Cowboy Country Saloon. Cocktails på Fridays. Japanskt på Benihana of Tokyo. Exklusiv striptease på Hollywood Bouleward. Musikalen CATS på Theatre Center. Kanske har något fallit i glömska. I så fall är det inte värt att att minnas.

Country and Western

På Saloonen var det klackarna i taket. Kanske lite väl häftigt för oss svenskar. Blyga och försynta som vi är. Det var Country and Western på hägsta volym. Och dansade gjorde dom. En lustig dans för den oinvigde. En dans, som skulle få en sann jitterbuggare att rodna av avund. Alla omkring oss var klädda, som om dom vore i Vilda västen. Cowboyhattar, bältade jeans och häftiga boots. Det var bara skjutjärnen som saknade. Kvinnfolket såg mest ut som slamporna, på en riktig Saloon under guldrushen. Så som man har sett dom på film.

Alla verkade känna alla. Vi var främlingar. Utbölingar, med vit skjorta och slips. Och det var vi ensamma om. Folk glodde på oss. Vad gör ni här, tyckte dom. Och det tyckte vi också. Vi stannade ett par öl och betraktade spektaklet. Musiken var bra, och stämningen på topp. Men det var inget för oss. Fel plats. Fel tid. Men ändå en ny upplevelse.

Helt sagolikt

Visst var det Harrison Ford, som satt vid bordet snett framför. Jag tyckte mig se det där ansträngda leendet. Leendet, som påminner om Indiana Jones. Han hade sällskap av en tjusig kvinna. Säkert skådis, hon också. Några bord längre bort, emot väggen, satt Paul Newman. Jag är nästan helt säker. Han var i ett större sällskap. Och sedan hade vi han, ja han som man aldrig glömmer. Vare sig till utseende eller namn. Just det, Jack Nicholson: Jokern, Shining... Också han försedd med bordsdam. Overkligt. Javisst rena fantasier.

Men visst var det några, som jag kände igen. Absolut! De log igenkännande, tyckte jag. Men, jag och namn…

Maten på den här franska restaurangen i Beverly Hills, smakade riktigt bra. Den får fyra stjärnor, av fem möjliga. Om man lägger till miljö och service, så blir helheten en knapp femma.

Knivkastning i köket

Värt att nämnas är besöket på det japanska stekhuset Benihana of Tokyo. I väntan på ett ledigt bord serverades drinkar av små, söta och snedögda, damer. Drycken serverades i vita keramikskålar, formade som kända japanska sumobrottare. Väl till bords, så satt vi kring den stora matlagningsplattan. Den var omgärdad av en träram, med plats för tallrikar, glas och pinnar. På kortsidan huserade den japanske kocken. Upp på stekbordet kommer några stora köttbitar. Kocken slipar sina knivar. Han börjar jonglera med dom. Högt upp i vädret. Bakom ryggen. Mellan benen. Och då och då skär han av en bit. Så där på måfå, tycktes det. Och så stänkte han över lite kryddor, när det föll sig. Sedan kom grönsakerna fram. Kocken splittade dom i smala strimlor. Hackade en del. Allt med showen pågick. Nu mest med stekspadar.

Föreställningen pågick väl vid pass tio minuter. Sedan serverades kött och grönsker på våra tallrikar. Till detta ris i små skålar. Fråga mig inte vilket kött vi åt, men det var ganska smakligt. Påminde om Sukiyaki, som jag hade provat på ett ställe där hemma. Vi hade pinnar som vapen, när vi angrep maten. Vi berusade oss måttligt på husets hyfsade röda vin. 

Efter den här upplevelsen lämnade vi restaurangen och kom ut i dagsljuset. Alla verkade nöjda och belåtna. Tills en i sällskapet började vråla högljutt: Nej, faen! Faen också! Vi tittade storögt på honom. Han visade sin kavaj. Den var alldeles prickig. Hans nya vita kavaj. Den hade fått ett nytt mönster. Av stekflott. Någon började gnola ¶ Och han tog av sig sin kavaj, sparka av sig… Ett gott minne. Men dyrt. Åtminstone för kavajens ägare.

Fridays, ett minglarställe

På de tiden var Fridays en unik amerikansk barkedja, som bara fanns på några få ställen. Nu hittar man den ju över hela världen. Den sägs har kommit till för att täcka ett tomrum. Ett mingelställe, för de som aldrig blev bjudna på cocktalpartyn, och som inte heller ville hänga på något ölshapp. A pubic place for people between. Ett raggarställe för yngre, ensamstående, i medelklassen, gissar jag. Man kan fråga sig varför vi hade vi blivit hitdragna. Inte för att ragga brudar, inbillar jag mig. Jag tror nog att det var i rent studiesyfte. Det var ganska livligt en fredagskväll. De flesta tycktes mingla på ganska bra allaredan. Själva satt vi i ett hörn med varsin färgglad cocktail. Utan paraply. Det här besöket var inget annat än ett intressant studieobjekt. Nu skulle vi vidare för att se musikalen Cats. Jag vet inte vilken gång i ordningen.

Striptease, eller rörlig kroki

Många sätter nog likhetstecken mellan striptease och porr. Ibland kan nog så vara, kanske. Men inte på det ställe, som vi hamnade. Det var förmodligen ett av de mest exklusiva. Vi satt och sippade på var sin drink precis intill scenen. VIP-platser med andra ord. Visserligen kunde man bli lite berörd, när de unga välformade damerna fick av sig plaggen. Ett efter ett. Allt i takt med den suggestiva bakgrundsmusiken. Alice och Kate gjorde bra ifrån sig, när de ålade runt den blanka metallstången i mitten. Alla som uppträdde var välgymastiserade. De var skickliga dansare. Man kallade dem Female Exotic Dancers. Det var klass på uppträdandena. En levande kroki-utställning. Mobil konst, heter det nog. Det var första, och enda, gången jag har besökt ett sådant här ställe. Men jag ångrar det inte. Att vidga vyerna mår man ju inte dåligt av, tänkte jag. Om det var värt priset? Det får du fråga värden om.

San Diego, en cool stad

Den här smått galna festveckan avslutades med en tripp till San Diego. Det är ungefär tolv mil, med bil. Vi gjorde oss ingen brådska. Nu skulle vi varva ner ordentligt. Det var tanken. I sakta mak tog vi den vackra kustvägen. Passerade Long Beach och stannade, efter någon timme, till i Lugana Beach. Det blev en av de bästa pizzor, jag har ätit någonsin. En pizza med havets frukter. Det var alltså här i Laguna, som Wilhelm Moberg skrev Nybyggarna, i sin utvandrarserie.

Väl framme i San Diego, checkade vi in på The Vacation Village. Precis som det låter, en plats för semester och avkoppling. Vi fick bo i var sin liten bungalow. Livet lekte, bland tropisk grönska, och små näckrosdammar här och var. Och swimmingpool. Och Restaurang, förstås. Här skulle det vilas upp ordentligt.

Men… man kan ju inte bara ligga och slappa, eller gå och dega, hela tiden. Jag fullbordade en reserapport. Den var svårskriven vill jag påstå. Det myckna festandet i Los Angeles, ville man ju undvika att nämna. Men hur det var, så hann vi med en del annat: Sea World, Old Town, hamnen och en del shopping. Staden är riktigt cool, även om ingen har lyckats förklara för mig vad det ordet betyder exakt. Men det låter ju coolt.

Tijuana, inte mycket att ha.

San Diego ligger ju bara några spjutkast från gränsen till Mexiko. Som borna turister, skulle vi naturligtvis över gränsen. Om inte annat för att skryta om, att ha varit där. Vi tog spårvagnen till gränsen. Det var inga problem att ta sig in i landet. Inget tjafs med pass och sånt. En kort promenad, så var vi i Tijuana. Inte mycket att hurra för. Många salutält. Stort utbud av skinnvaror, handarbeten, souvenirer och annat krimskrams. Det enda, värt att minnas, var den turistanpassade Margaritan. Den Tequila-baserade drinken serverades i det största Dry Martini-glas, jag har skådat. Med saltad glaskant, som sig bör. Den var riktigt bra. Och den var stark. Man blev rent av lite lullig, av en enda. Att komma tillbaks över gränsen, var betydligt svårare, än att komma in. Det var långa köer. Alla kontrollerades minutiöst. Inga illegala invandrare göre sig besvär! Inte heller några vidriga knarksmugglare!