Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén träffades första gången på en privat fest hos vännerna Gunnar och Ise Morssing. Isaac hade just återvänt till Stockholm från Paris efter närmare ett års studier på Académie Matisse. Sigrid hade avslutat sina studier på den Högre konstindustriella skolan och fått ett arbete som textilkonstnärinna hos Selma Giöbel på Norrmalmstorg.

De unga tu fattade genast tycke för varandra. Han hade sett några flossamattor, som Sigrid hade designat, och han tyckte om hennes känsla för form och färg. Hon berättade att hon hade fått ett stipendium för att resa till London och studera gobelängteknik. Men han lyckades under kvällen, med konststycket att övertyga henne om att hon skulle välja Paris i stället.

I september 1909 reste Sigrid Hjertén till Paris för att studera gobelängteknik och textil konst på Les Gobelins och Musee Cluny. Hon förstod genast att hon hade hamnat på rätt plats, eftersom hon var mycket intresserad av mode och fashion.

Sigrid var mycket klädmedveten och var intresserad av sambandet mellan konst, design och mode. Och Paris var ju nu inte bara världshuvudstad för konst och kultur, utan också för fashion med modeskapare som Coco Chanel, Paul Pioret och senare också den avantgardiska Sonia Delaunay.

Hon skulle senare producera många målningar med dåtidens moderiktiga kläder. Hon skulle också designa och sy en hel del av sina egna dräkter, hattar och annat.

Sigrid och Isaac träffades igen på en gåsmiddag på skandinavernas stamställe Café de Versailles. De följdes åt därifrån och gjorde en gemensam sightseeingtur i en öppen droska. Storstaden Paris fick Sigrid att häpna. Trafiken var tät med hästdroskor och tvåvånings hästdragna omnibussar. Motordrivna fordon var fortfarande ganska sällsynta.

De åkte förbi de mest sevärda platserna som Operan, Champs-Élysées med triumfbågen och Place de la Concorde, Louvren, Notre-Dame...Der var troligen på denna rundtur som Isaac övertalade Sigrid att börja på Académie Matisse, där han själv var elev.

Under sitt andra år i Paris verkar Isaac ha acklimatiserat sig. Han hade fått smak på det ljuva livet i slutskedet av La Belle epoque. Han nu fått ett par svensk sponsorer i Axel Hirsch och Nils Geber. Varje månad bidrog de med 200 kronor till hans försörjning under studietiden i Paris. De köpte också några målningar av honom.

Isaac visste hur man hanterar sina bidragsgivare. Han skickade alltid brev till dem och tackade för pengarna och berättade om sina framsteg på målarskolan.

När de vid något tillfälle ansåg att han kunde dra ner på utgifterna, så hade han svarat att hans begåvning var så stor, att förmögna människor var skyldiga att hjälpa honom. Han visste att de investerade i honom för att de trodde på honom, och att han senare skulle återbetala sig med råge när han blev känd.

Sigrid blev genast förälskad i den förlösande storstaden Paris med sitt rika utbud av nöje och kultur. Hon var förtjust i den kosmopolitiska atmosfären. Här fanns allt - de breda avenyerna med pampiga byggnader och varuhus, som varvas med stora grönskande parker och små pittoreska gränder med massor av caféer, barer och speciella butiker som sålde ost, vin, kött, bröd... Det vilade något världsligt över Paris, till skillnad från ankdammens Stockholm.

Förutom att Sigrid och Isaac arbetade tillsammans, så umgicks de också på fritiden. Man kunde se dem på svenskarnas favoritställe Café de Versailles, men också på inneställena Closerie des Lilas och Le Dôme.

Paret Hjertén-Grünewald besökte naturligtvis också många av Paris förträffliga konstmuseer. Visst var de på Louvren, men de valde ofta lite mer udda, som det etnografiska Musée du Trocadeéro, där de liksom Picasso studerade primitiv konst - afrikanska masker, tyger, målningar och statyetter. Men liksom sin läromästare Matisse så fördrog de den orientaliska konsten.

De besökte också det redan då omtalade Les Halles. De gigantiska saluhallarna, som upptog flera kvarter vid Châtelet i stadens centrum. Där kunde de gå i timtal och fascineras av den häftiga kommersen och all färgprakt. Där kunde de också avnjuta den traditionella gratinerade löksoppan med en karaff vitt vin. Det var ett paradis för målare, som ville använda färg och rörelse i sina motiv.

När Isaac var som mest hänförd av konstlivet i Paris ska han poetiskt ha sagt:

Kubismen brakade, epressionismen våndades, futurismen vrålade, ateljéväggarna bågnade, svällde ut över trottoarerna där de öronbedövande och blodsprutande diskussionsvågorna... sjöng en ny sång, en ny melodi.

Det var nog många som lyfte på ögonbrynen när de såg den modemedventa Sigrid och den shabbigt klädde Isaac tillsammans som ett par. De kom ju från två helt skilda världar - hon från en borgerlig  överklass och han från en fattig judisk familj. Dessutom var Sigrid fyra år äldre än pojkspolingen Isaac. Det var ju som upplagt för ett enda stort misslyckande.

Isaacs kamrater kunde skämta om deras förhållande. Birger Simonsson skriver i ett brev till vännerna i Stockholm: Dessutom har han en föstmö som har uppnäsa, så han slipper besvär när de ska kyssas.

Sigrid och Isaac hyrde var sitt rum i närheten av varandra i Montparnasse. Varje morgon gjorde de sällskap i en hästdragen omnibuss till skolan i det nedlagda klostret på Boulevard des Invalides, som låg strax intill den stora herrgårdsbyggnaden där skulptören Auguste Rodin höll till, och där eleverna brukade tillbringa sina raster i den vildvuxna trädgården.

Academie Matisse hade vuxit kraftigt sedan förra säsongen, så nu var det ett fyrtiotal hungriga elever, som skulle samsas om utrymmet och ta del av mästarens lärdomar. Nästan alla var utlänningar, varav hälften kom från Skandinavien, vilket ju innebar att den moderna konst som Matisse lärde ut skulle spridas över många länder.

I början tecknade man mest en nakenmodell, som stod på ett upphöjt podie medan eleverna stod runt henne med sina stafflier. Ibland blev det enskilda studier med olika kompositioner av stilleben. Matisse själv kom varje lördag för att bedöma sina elevers arbeten. Han vägledde, tillrättavisade, korrigerade, stimulerade och berömde. Teckna, teckna, teckna, det ska vara lika lättat teckna som att andas, var Matisses paroll.

Eftersom Académie Matisse hade tillkommit efter övertalningar av hans vänner och köpare av hans konst, så tog han inte betalt för sina tjänster. Att skolan var gratis gjorde den senare också mycket populär bland Paris unga fattiga målare. Han hade redan från början utlovat sin närvaro en dag i veckan, då han också måste sköta sitt eget arbete.

När eleverna väl hade fått börja måla fick äntligen Sigrid ett erkännande. Hon hade lagt ut några färgklickar på en skiss, liksom ett färgackord som kan ha varit hämtat från hennes vävnader. Det var något nytt i varje fall - även för Matisse, som inte hade sett något liknande. Han tyckte om det och utropade i sin förtjusning C’est merveileux! C’est ravissant! (Det är bra! Det är härligt!).

Då satte Sigrid upp sin trubbiga näsa i vädret, medan de andra eleverna kastade avundsjuka blickar på henne. Nu visste hon att hon skulle bli något att räkna med!

Redan under studietiden på Konstnärsförbundets skola hade några av eleverna från den tredje skolan (med bl a Isaac Grunewald) varit med vid bildandet av en konstnärsgrupp som de kallade De Unga - som också kom att kallas 1909 års män.

Deras första utställning på Hallins konsthandel i Stockholm i mars 1909 brukar räknas som den Moderna konstens genombrott i Sverige. Redan då kunde man märka expressionistiska tendenser i många av målningarna. Något som också skulle komma verifieras i deras kommande utställningar 1910 och 1911.

Då hade flera av medlemmarna varit i Paris och tagit intryck av de riktningar som gällde där. Många av dem hade också studerat på Académie Matisse och börjat tillämpa det fauvistiska måleriet.

Isaac hade lämnat Paris och Sigrid i april 1910 för att närvara vid De ungas andra utställning på Hallins konsthandel. Deras första utställning året innan hade inte gjort något större intryck på vare sig publik eller kritiker. Den här gången blev det ett helt annat ljud i skällan. Skandalsuccé!

Själva ansåg de att de nu med sina revolutionerande målningar hade tagit ett stort kliv framåt med sina franskinspirerande målningar, medan kritikerna rasade och ansåg att nu hade de gått för långt. Redan på vernissagedagen hade Svenska-Dagbladet ett hånfullt kåseri om de affischer, som annonserade utställningen (gjorda av Isaac). I Stockholms-Tidningen stod att läsa i en sammanfattning: Okunnighet, oförmåga att teckna, färgskalor efter kliché... osjälvständighet - allt det där finns att konstatera i så gott som alla hundra numren.

Även de mer seriösa kritikerna, som August Brunius och Georg Nordensvan, var tagna på sängen, även om de var mer nyanserade i sin kritik. Något som Albert Engström inte kan skyllas för med sina brutala omdömen: ...ser dem framför mig, de långhåriga, osnutna ynglen, hur de träffade i centra av sina pseudoblaserade dibarnasjälar sitta och stirra i opalen på sina absinter och tycka att de förlorat fotfästet.

När Isaac skrev till Sigrid och berättade att utställningen nämnde han inget om den hård kritiken, utan berättade ett den var lyckad med många besökare och att han redan längtade efter henne: Å, vad jag längtar efter en smekning av dina härliga händer och att få kyssa dina armar! 

Sigrid visade nu sig både ångestfylld och känslokall. Hon skrev tillbaka till Isaac och sa att hon ville stå på egna ben. Hon ville inte bli beroende av någon. Innan dess hade hon rivit sönder många utkast till brev. Men till slut skrev hon:

Du vet ju nu förhållandet sådant det är och ber dig försöka glömma den obetänksamhet som jag visat gentemot dig och icke bära agg till mig därför. Jag är övertygad om att vår vänskap ska bestå om du blott själv inte river sönder den.

När Isaac var i Sverige hade Sigrid på våren 1910 fått sällskap av Sigrun Stéenhoff. De hade varit skolkamrater på Konstindustriella skolan 1908 och nu var hon förlovad Sigrids bror Gustav.

Sigrun hade kommit till Paris för förkovra sig i måleri efter studier på Konstakademien i Stockholm. Hon började först på Académie Colarossi men skulle senare också bli elev på Académie Matisse. Sigrid och Sigrun umgicks en hel del den här tiden.

De besökte bland annat Paul Cézannes hem utanför Paris, där en del av hans målningar fanns utställda. Cézanne var ju den målare, som banade väg för den moderna konsten och har inspirera både Matisse och Picasso.

Paul Cézanne var en stor förebild för Matisse, och så även för Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Det var Sigrid som presenterade Cézanne och hans måleri för den svenska publiken i en artikel i Svenska Dagbladet.

Matisse hade redan som ung målare fascinerats av Cézanne. Han blev så förtjust i hans målning Tre badande kvinnor, att han ville ha den till varje pris. Men han var ung och fattig, så han var tvungen att panta sin nyblivna frus smaragdring, som hon hade hade fått i bröllopsgåva, för att bli ägare av den åtråvärda målningen. Denna lilla målning av Cézanne skulle få en betydande framtida roll för hela familjen Matisse. 

Efter att ha brutit med Isaac reste Sigrid hem till Sverige på sommaren 1910. Något förhastat förlovade hon sig nu med en tysk löjtnant från Berlin. Men förlovningen sprack redan efter ett par månader, så i september var hon tillbaka i Paris och på Académie Matisse.

Där träffade hon återigen Isaac och de blev ett par ännu en gång. De flyttade nu också ihop i en ateljevåning på Rue Campagne Premiére, en tvärgata till Boulevard du Montparnasse i närheten av både Le Dôme och Closerie des Lilas.

Innan de återförenades på hösten hade Isaac gjort sina första porträttmålningar - några målningar av fru Ise Morssing. Han hade på sommaren 1910 även han hunnit med en målarresa vid Vättern tillsammans med Carl Ryd och Ture Ander.  

På våren 1911, när Isaac var på en målarresa i Cassis i närheten av Marseille, fick han ett brev från Sigrid, som skrev och klagade på att hon inte fick något målat och att hon kände av stora knölar i magen. Det var som en knuten hand och det bekymrade henne.

Isaac blev också orolig och skrev tillbaka att hon måste söka upp en läkare. Hon löd det goda rådet och i sitt nästa brev till Isaac skriver hon: Nu ska du få höra min nyhet. Jag har just varit hos doktorn och mina knölar var ett barn. Svimma inte, det gjorde inte jag, vi måste gifta oss!

När Sigrid hade fått veta att hon var med barn frågade hon Isaac om inte hans mamma kunde ta hand om det. En mer eller mindre, i den stora barnaskaran med tretton ungar, skulle väl inte göra något större skillnad. Annars får vi låta någon adoptera barnet. Men Isaac hade inte vågat nämna att han skulle bli pappa förrän senare på hösten. Hans mamma skulle ju bara tro att han hade gjord någon fransk slinka med barn.

När det väl blev känt, så tog hans mamma till sig den havande Sigrid som sin egen dotter och hon skulle bli Sigrids största stöd i livet. Och Sigrid, som hade haft en tråkig uppväxt med en en splittrad familj, hittade nu den förlorade gemenskapen med mycket värme i Isaacs stora familj.

I april 1911 var det dags för De Ungas tredje utställning på Hallins konsthandel. I vanlig ordning utmärker sig Isaac Grünewald, nu med den jättelika målningen Våren och ett porträtt av Ise Morssing. Våren fick blandad kritik. Någon menade att den hör till det mycket svårsmälta i modern konst. Medan porträttet av Ise Morssing av många ansågs vara det bästa Isaac hade gjort. Ett mästerstycke, enligt ett senare uttalande av landets då främste konstkritiker August Brunius. På den här utställningen var De Unga fortfarande på tillväxt enligt hans mening. Han såg fram emot deras nästa utställning.

De kunnigaste och mest seriösa kritikerna var i allmänhet positiva till det som visades upp av De Unga. Georg Nordensvan på Dagens Nyheter menade att konsten inte kan leva utan ständig förnyelse och ser här koloritens styrka, kraft och klang, även om han i duken Våren saknar den omsorgsfulla teckningen - den var inte slutförd, bara antydd i en rask skiss i breda penseldrag.

Kritikern och redaktören för den ansedda tidskriften Ord och Bild, Karl Wåhlin,  höll med om att konsten kräver ständig förändring: En sanning varar högst tjugo år (Ibsen). Alltså är det rimligt att det händer något nytt. Inledningsvis han han kallat De Unga för ett nytt sällskap fridstörare med nya revolutionerande tendenser.

Visst fanns det också fortfarande många kritiska röster, som inte var beredda att acceptera det nya måleriet. I den reaktionära Post- och Inrikes Tidningar kunde man läsa: Den personliga nycken är den enda förklaringen på tillkomsten av en mängd av dessa 'konstverk' och varför de hängs upp för att beskådas är ännu mer oförklarligt.

En av de mest kritiska var vår egen präktige helyllemålare Carl Larsson. Han skrädde inte orden då han angrep den nya konsten. Han menade att De Ungas konst visar förakt för allmänheten eftersom deras verk är obegripliga. Man kunde inte se huruvida det är konstnärens mormor eller en solnedgång. Han hade inte mycket till övers för de som imitera och importera döda, perversa fransmän.

Något som förvånade var att samme Carl Larsson något senar var positiv till en utställning mad GAN: Inbilla er ej att jag är bakom på något vis, det här är annat än den djävla Grunewald. Kanske ännu mer förvånande är att han så småningom kom att uppskatta det Isaac gjorde.

I december 1911 var det dags för Isaacs första soloutställning på Hallins konsthandel. Här visade han bland annat sina målningar från Cassis. Det blev något av en succé med många besökare och bra rescensioner över lag. Isaac gladdes åt att även Prins Eugen hade tagit sig dit.

August Brunius, som hade väntat på Isaacs mognad, var nu mycket entusiastisk. Han berömde Isaacs Medelhavsmålningar: ...söderns klara luft, solskenet som strömmar icke bara från himlen utan från jorden och träden, det är värmen och glansen givna i de renaste färger. Brunius tyckte emelltid att Isaac blandade olika stila och att han borde ha sovrat mer.

Den unge Moselius var om möjligt ännu mer positiv och i Aftonbladet hade signaturen i drömska ord beskrivit Isaacs målningar: Den enda tidning som var negativ vara den konservativa Nya Dagligt Allehanda som skrev: Alla längtar vi till Medelhavets trakter, men skulle dessa se ut som herr Grünewald målar dem, så stannar vi lika gärna hemma. 

I september flyttade Isaac ihop med Sigrid i hennes lilla ateljébostad på Engelbrektsgatan. De gifte sig den 9 november och bara några veckor senare föddes deras son Ivan.

Nu väntade bistra tiden för det unga konstnärsparet. Speciell som Isaac nu också skulle göra sin militärtjänst. De hankar sig fram med hjälp av en släkting till Sigrid, som var gift med hennes moster Anna. Han hette Axel Enström och var grundare av Ingenjörsvetenskapsakademien ( IVA) och mycket kulturellt intresserad. När Sigrid var yngre hade hon i deras hem träffat många konstnärer, författare och musiker.

Paret Grunewald-Hjertén hade nu flyttat till ett litet vindsskyffe på Kornhamnstorg 3 i Gamla stan och börjat förbereda sig för sin första gemensamma utställning. De skulle ställa ut i gruppen De åtta, där Isaac hade samlat sina vänner, och enligt hans tycke, den svenska radikala, moderna målareliten. De åtta var förutom Isaac själv, Sigrid Hjertén, Tor Bjurström, Nils Dardel, Leander Engström, Einar Jolin, Gösta Sanels och August Lundberg.

De åtta hade bildats utifrån De fem, men i den gruppen fanns för många olika åsikter och konflikter. Dessutom var Isaac arg för att den gruppen inte tillät några kvinnor - och han ville ju ha med sin Sigrid, som han ansåg vara värd plats i gruppen.

Svenska Dagbladets konstkritiker August Brunius skrev om Sigrid Hjerténs debut med De åtta på Salong Juel: Fru Grünewalds målningar har en mild och älskvärd klang av eko, men hennes textil äro märkligare som den nya färgkonstens första manifestering… Hon har en söt naivitet i teckningen… Han avslutar med att berömma en gobeläng och säger slutligen: Det är alltså i huvudsak som textilkonstnärinna som Sigrid blir godkänd.

Isaac minns De åttas utställning med obehag. De antisemitiska påhoppen hade börjat uttryckas mer påtagligt och högljutt. En av de värsta mobbarna var Ossian Elgström, som tillhörde en grupp som hyllade det germanska och fornnordiska. I veckobladet Söndag-Nisse skrev han:

Expres-sionisterna ha haft vernissage. Salong Juels inre salong full av tavlor. På fondväggen ses Ludvig Nordström målad av sionisten Isaac. Vars färgglada dukar fylla större delen av salongens väggar. En stor matta hindrar besökarna att komma ut och in. Den är nämligen upphängd mitt i dörren.

Sigrid vägrade att ge upp sitt måleri för att hon nu hade blivit mamma till en liten gosse. Hon hade ju just kommit igång och kände att hon ville mycket mer. Som tur var så fanns Isaacs stora familj till hennes hjälp. Hans mamma och systrar var ovärderliga, framför allt Bertha, som ofta passade den lille Iván, medan Sigrid målade motiv från Kornhamntorg och dess omgivningar. Och det blev ju ännu svårare när Isaac skulle göra sin milärtjänst. Då var han ju sällan hemma och kunde inte heller måla så ofta.

Men de kämpade på även om det kändes tungt ibland. De fick inte sälja så mycket av det de producerade. Det kunde bero på att han var jude och hon var kvinna. Deras målningar var ju också radikala och expressionistitiska, något som folk ännu inte hade lärt sig att uppskatta. Ibland kunde de känna att en del av kollegorna spelade ut deras begåvningar mot varandra, kanske för att spräcka deras äktenskap? Men de höll ihop och bildade något av en egen pakt. Vi är bäst! Isaac ska redan tidigt ha insett Sigrids begåvning då han myntade orden: Du och jag vet att du är bäst.

Isaac gjorde sin militärtjänst som batteriskrivare på Svea Artilleriregemente 1912 -  efter en tids fördröjning efter att ha fått uppskov. Han skulle inte få det lätt. Han utsattes för pennalism på grund av sitt avvikande utseende. Det hände att han kände sig tvungen att rymma från regementet och sina plågoandar.

Ändå bar han sin uniform med stolthet, och i den målades han av sin hustru Sigrid. Han gjorde också ett självporträtt klädd i uniformen. I Sigrids porträtt ser han inte ut som en plågad menig, utan snarare som en aristokratisk officersaspirant.

Sådan förnedring hade Isaac aldrig varit med om tidigare. I både Katarina realskola och på Södra Latin hade hans skolkamrater accepterat hononom som han var - ja, han hade till och med varit omtyckt av de flesta.

Antingen var skolpojkar mindre grymma än beväringar, eller så hade hans  judiska utseende blivit mer påfallande och besvärande. Hans ansiktsdrag speglade nu också en arrogans, som inte hade funnits där tidigare.

Sigrid Hjertén var modig, hon vågade gå sin egen väg både som målare och kvinna. Hon upplevdes ofta som ett hot av den mansdominerade svenska konstvärldens utövare.

Hon skrev flera artiklar om konst i Svenska Dagbladet, där hon bland annat presenterade Paul Cézanne och hans måleri för den svenska publiken. Hennes kunskaper, och hennes förmåga att uttrycka sig, låg på en mycket hög nivå. Betydligt högre än den som ofta användes i de artiklar, som kritiserade hennes egen och maken Isaacs konst.

I april 1913 öppnar den första gemensamma utställningen med verk av Sigrid och Isaac på Hallins Konsthandel i Stockholm. Väggarna fylldes av färgsprakande målningar från förra året. De flesta av Sigrid, eftersom Isaac hade gjort sin militärtjänst då. Det var mest stadsmålningar från Kornhamnstorg i Gamla stan.

De flesta kritikerna hade förutfattade meningar om utställningen och gick mest omkring och fnyste åt målningarna. Många var emot den här typen av så kallad modern konst. De klagade också över att det var svårt att skilja på vem som hade gjort vad - det var ju samma Matisse-inspirerade hopkok.

En av de få, som hade något positivt att komma med, var August Brunius på Svenska Dagbladet. Han såg framsteg i det Isaac visade och berömde Sigrid för hennes färgkänsla och koloristiska mod. Efter att ha besökt en stor internationell expressionistutställning i Köln året innan hade han insett att det sortens måleri tillhörde framtiden. Efter hemkomsten skriver han: Framtiden tillhör expressionism, och det tjänar ingenting till att söka ignorera den. Varje ung målare måste gå fram på denna väg till sitt eget självständiga mål.

Visserligen hade utställningen haft många besökare (ca 2000 på fjorton dagar), men deras målningar var svårsålda. De hade ständiga bekymmer med sin ekonomi. Redan innan det här utställningen var det så illa ställt, att Isaac tog sig samman och skrev ett desperat brev till prins Eugen, som han visste var mycket generös mot unga lovande målare:

Då jag resterar för hyran och saknar pengar till det nödvändigaste, frågar jag om Ers Kungliga Höghet skulle vilja hjälpa mig genom att köpa någon målning, som jag troligen kommer att ha på en liten utställning i börjar av april. Kunde Ers Kungliga Höghet möjligen utvälja någonting där; vore mycket tacksam om jag kunde få någon hjälp så fort som möjligt.

Efter en påminnelse från Sigrid, så besökte prins Eugen deras lilla vindsateljé på Kornhamnstorg och köpte då en målning av Isaac. Det skulle bli fler målningar för prinsen av både Isaac och Sigrid, när de började bli mer kända och eftertraktade.

1912 hade år hade Eva Bonniers donationsnämnd utlyst en tävling om utsmyckning av vigselrummet i Stockholms nya rådhus. Det skulle bli en segdragen och infekterad historia, som blev en tävling med två omtävlingar.

Både Sigrid och Isaac hade skickar in skissade tävlingsbidrag, men tävlingen vanns av två helt okända konstnärer. Men eftersom några i juryn ansåg att vinnarna inte höll måttet, så utlystes en ny tävling. 

Sigrids färgstarka bidrag togs inte ens upp till behandling, trots att hennes tidigare mentor arkitekten Ragnar Östberg satt i juryn. Medan Isaacs bidrag Triangeln bedömdes var alltför vågat och stötande.

Men det var nog inte hela sanningen. Det fanns de i juryn, som hade andra skäl. Den frispråkige Isaac hade kallat det nya rådhuset för en fri pastisch på en vasarenässansborg - när dess arkitekt Carl Westman satt i juryn. I pressen hade någon kritiker också ondgjort sig över att Isaac hade föraktat den germanska rasen genom sina svarthåriga figurer.

Men än var inte slaget förlorat. En stridslysten och förväntansfull Isaac skulle få vänta på juryns utslag i den andra tävlingen i den infekterade vigselrumsaffären. Först fram på hösten 1913 skulle resultatet kungöras.

Efter vårutställningen på Hallins konsthandel hade Sigrid rest till Gränna, där hon skulle tillbringa sommaren i ett hus vid Vättern, som de hade lånat av sin vän Leander Engström. I sällskap hade hon Isaacs syster Dora, som skulle passa lille Iván medan hon målade.

Det blev både landskapsmotiv och porträttbilder av Iván och Dora. Men dagarna blev långa och hon längtade efter att Isaac skulle ansluta.

Sigrid skriver till honom: Kom ner till Gränna och sluta bråka om vigselrummet. Svaret från den hetlevrade Isaac lät inte vänta på sig: Om jag slutar bråka, så slutar jag att leva.

När Isaac slutligen dyker upp i Gränna, så stannade han inte så länge. Men han hann med några landskap och beställda porträtt. Han använde sin älskade kamera flitigt. Han tog en uppsjö fotografier genom åren Nu fotograferade han bland annat Sigrid i moderiktig utstyrsel, som hon gjorde själv efter den trendiga Coco Chanel i Paris.

Isaac drog snart vidare till Paris för pengar han hade inkasserat för porträtten. Han ursäktade sig med att han ville komma bort en tid från alla bekymmer och uppståndelsen runt det infekterade vigselrummet.

Han skulle bli kvar i Paris i två veckor och passade på att ta till sig det senaste inom konstvärlden på olika gallerier. Han blev också en frekvent gäst på de populära caféerna och barerna i Montparnasse. Han skulle lära känna Picasso, troligen på hans stamställe La Rotonde. Andra nya intressanta bekantskaper lär ha varit den mångsidige Jean Cocteau och den italienske målaren Amedeo Modigliani.

När Sigrid och Isaac återvände till Stockholm på hösten 1913 var de tvungna att skaffa sig en ny bostad och ateljé, eftersom de hade sagt upp den lilla vindsateljén på Kornhamnstorg. De hittade vad de sökte inte långt från Slussen. I ett stort tegelhus på Katarinavägen fanns en stor ateljé ledig. Den låg på det översta planet med en imponerande utsikt över hamninloppet och Stadsgårdskajen. Bara en stenkast från den våning de hade kommit över i Drottsgården på Katarinavägen 14.

Egentligen hade de inte råd att hyra sin drömateljé, men de föll för det fantastiska scenerie, som utspelades nedanför dem. Skeppen som anlände och lossades sin last, fiskebåtarna som angjorde kajen för att leverera sin fångst - lyftkranar, bilar, spårvagnar och massor av folk i rörelse. Efteråt kunde de glädjas åt att ha tagit rätt beslut. Härifrån, i den stora ateljén under takåsen på Katarinavägen, skulle de måla de flesta av sina berömda stadsmotiv.

Så äntligen kom beslutet om vem som hade vunnit den segdragna tävlingen om utsmyckning av vigselrummet i Stockholms stadshus. Isaac Grunewald utsågs som vinnare och skulle därmed bli hela 1000 kronor rikare - en ansenlig summa på den tiden.

Men det vinnande förslaget var villkorat. Vissa i juryn tyckte fortfarande att det var alltför vågat. Man hade visserligen gått med på att utse Isaac som vinnare, men att förslaget inte dög för att genomföras. I stället blev det en tredje tävling, nu med Georg Paulis omarbetade förslag som vinnare efter ett starkt ifrågasatt röstningsförfarande.

Det här infekterade historien slutar inte här. Nu stegrar sig rådhuskommittén. Inte heller Paulis förslag duger. Del hela slutade med att dekorationsmålaren Filip Månsson fick utföra uppdraget. Närmare bestämt hans firma och i praktiken var det två av hans anställda som fick göra jobbet.

Isaac kunde efter infekterade tävlingen om vigselrunmmets dekor, som hade dragit ut på tiden i över två år, konstartera att han inte hade varit helt utan bundsförvanter. Även om han flera gånger känt sig väldigt ensam i striden mot övermakten.

Bland jurymedlemmarna hade han under resans gång fått stöd av sin före detta lärare Richard Berg, prins Eugen, skulptören Christian Eriksson, författaren Tor Hedberg och i viss mån arkitekterna Ragnar Östberg och Carl Bergsten.

Dessuom hade flera betydelsefulla personer utanför juryn ställt sig på Isaacs sida, däribland skulptörerna Carl Milles och Carl Eldh, författaren Pär Lagerkvist, konsthistorikern Carl David Moselius och kanske framför allt konstkritikern August Brunius.

Framsynta konstkritiker hade svårt att förstå, att man valde en traditonell och tråkig jordfärgad utsmyckning, när man nu hade haft en möjlighet att slå ett slag för den moderna konsten - en riktning som ingen kunde hindra. Isaac själv var både arg och djupt besviken. Något som han visade genom att vägra ta emot prispengarna, även om han behövde dem mer än väl.

Det fick också andra konsekvenser. Flera av hans bidragsgivare - mecenater - tyckte att om han han råd med att tacka nej till tusen kronor, så behöver han inga bidrag. Det skulle också bli svårare att få stipendier av samma orsak. Men Isaak var omutlig och stod fast vid sitt beslut. Han kände sig illa behandlad, och denna första batalj skulle framöver följas av många fler, som också skulle höja konstnärers status i samhället.