Pärlan San Fransico

En sightseeingtur är inte så dumt. En sådan tog jag ibland, vid ett första besök till en ny storstad. Det är ett utomordentligt sätt att få en överblick av stan. Oftast följde det med en infödd ciceron. Någon, som verkligen kan sin stad. En sådan här bussad stadstur, på några timmar, brukar vara värd vartenda cent. På den här rundturen i San Fransisco, fick man se flesta av de stora attraktionerna: Golden Gate, Fishermans Wharf, Chinatown, Alcatraz, de färgglada radhusen… 

Och så fick man ju lära sig ett och annat om stan. Exempelvis att den var uppbyggd kring över fyrtio kullar, med Nob Hill i mitten. Och så Lombard Street förstås, världens krokigaste nedförsbacke. Man förstod att denna gata, och en massa andra spektakulära stråk över kullarna, är eftertraktade miljöer för biljakter i actionfilmer.

San Francisco är en av de mest tättbefolkade städerna i hela USA. Till skillnad från många andra storstäder, i det här landet, finns det en pulserande stadskärna, likt den i New York och Chicago. Här finns över hundra nationaliteter En del har bildat sina egna små städer i staden. Little Italy och Chinatown är några exempel. 

En stor jordbävning år 1906 ödelade stora delar av stan, men den byggdes snabbt upp igen. Som bosatt i Frisco är man väl medveten om, att sådant händer i en jordskakande region som denna. Men man tycks inte bry sig. Alla vet, att det är inte om, utan när, den stora jordbävningen ska inträffa. Men ändå flyttar man hit, och bor kvar. Livet, trivseln, kulturen, pulsen, allt… tycks väga tyngre. Mycket tyngre.

Vid några speciella tillfällen spetsade jag öronen. Då man fick bland annat höra att Chicagos storgangster Al Capone var inburad på den fruktade fängelseön Alcatraz under några år. Inte för sina grova brott, som mord och sån´t, utan för skattefiffel.

Vidare att det bor 100 000 kineser i stan. Att Cable Cars främsta uppgift inte är att köra omkring nyfikna turister, utan att transportera de bofasta. Till och från jobbet och så. I princip kunde man ju hoppa på, eller av, var som helst, när hastigheten så tillät. Även om det kanske inte var officiellt tillåtet.

Intressant att höra, var också att stadens borgmästaren, på 1960-talet, hade bommat igen de flesta av traktens mentalsjukhus, och släppt ut alla knäppskallarna på stan. Det var för dyrt att ha dom inspärrade. Och de flesta var det ju ingen ont i?

På 1960-talet blev stan ett centrum för den så kallade Flower Power- vågen. Hippies kallade man dom. De gillade häftig musik, långt hår och hade en speciell klädstil. Att predika Peace and Love ingick också i konceptet. Dessutom nyttjade de ofta droger. Då främst psykedeliska droger. Sådana som vidgar vyerna. Sådana som LSD.

Inte nog med det. Stan var också känt för, att dra till sig homosexuella. De flesta höll till runt kullarna i Mission District. Där kunde man se, hur invånarna kungjorde sin läggning, med de traditionella flerfärgade flaggorna, baneren och målningar. På husväggar och tak.

Höjdrädd, med inslag av klaustrofobi, var jag på väg uppför husväggen, på ett äldre genuint förstaklasshotell vid Union Square. Målet var en drink på Top Floor Club längst upp. För mig var vägen till baren, långt där uppe, en fruktansvärd pina. Även om färden inte varade mer än någon minut, så verkade det som en evighet. Hissen, som hade installerats utanpå huskroppen vid en modernisering av hotellet, var mer än lovligt spektakulär. När man trädde in i den kändes det hela tryggt. Men bara efter någon våning, blev jag varse om, hur utsatt jag var. Hissen var av en utanpåliggande helglasad variant, där endast sidan mot husväggen var skyddad från omvärlden. Resten, inklusive golvet, var glasat. Man kunde ju se rakt igenom. Åtta våningar. Vilken pärs! Det blev flera drinkar i baren. Jag skulle ju ner också!

Väl ute på gatan, på väg upp mot Nob Hill, hördes ett dovt mullrande ljud någonstans i fjärran. Det växte sig allt starkare. Jordskalv! Ja, det var den första tanken. Vi tittade på varandra, och undrade. Såg oss omkring, för att iaktta hur andra betedde sig. Vi befann oss i ju i en högriskzon, det visste vi. Men att just vi skulle drabbas kändes overkligt.

Det mullrande skalvet kom närmare, och ökade för varje steg man tog. Folk omkring oss verkade inte bekymra sig nämnvärt. Mullret ökade. Plötsligt dök det upp en liten grupp motorcyklar på Post Street, som korsade vår gata. Det visade sig vara för-ryttarna, för strax därpå, när ljudvolymen började närma sig klimax, dök huvudklungan upp. Detta var ett magnifikt skådespel. Vilken häftig styrkedemonstration. Nu kunde man inte höra vad den andre sa. Med gapande munnar betraktade vi skådespelet. De var säkert hundratals, med morrande cyklar. Tunga cyklar. De flesta av märket Harley Davidson. Uppvikta styren och låga sitsar. Tvåhjulingar mest, men också både tre- och fyrhjulingar.

Vilken MC-klubb de tillhörde hann jag aldrig uppfatta. Men det måste ha varit någon av de allra största. Det tog en stund innan det mullrande åskmolnet klingade av i fjärran. En riktigt häftig genomkörare i San Fransiscos Downtown, på lördagseftermiddagen. En manifestation att minnas.