AIDS i Los Angeles

Ankomna till Los Angeles kvitterade vi ut två hyrbilar från AVIS. Ingen av dem var utställd på mig. Förmodligen för att jag för något år sedan hade lämnat landet med ett stort antal obetalda parkeringsböter. Något som min dåvarande chaufför borde ha straffats för. Inte jag. Men det var bara att inse faktum: Jag var rökt.

Jag kände vägen till vårt hotell, där jag brukade bo vid mina vistelser i L.A. Sheraton Miramar på Ocean Avenue i Santa Monica. Ägarskapet, och därmed hotellets förnamn, har varierat under åren. Idag heter det, efter omfattande ombyggnader, Fairmont Miramar Hotel & Bungalows.

Hur som helst, under mina vistelser på Miramar har jag alltid varit mer än nöjd. Vad kan man annars vara. Ett enastående läge med Stilla havet som närmsta granne. En utmärkt personlig service, som stack ut långt över det vanliga.

Vistelsen i Los Angeles var den i New York ganska lik. Vi karlar på studiebesök, och fruarna ute på sina egna äventyr. Medan de var på Universal Studios, besökte kändisarna i Hollywood och ... , tog vi oss mot hotellet. Där möttes vi av en inbjudan till hotellets uteservering. Man hade dukat upp en lyxig buffé med valfria drycker. Samtidigt passade man på att informera om hotellets långa och brokiga historia.

Vi fick höra att hotellet, från första början, låg lite avsides från det glamorösa Hollywood. Det var hit, som de stora filmstjärnorna, på den tiden, drog sig tillbaka för att vila upp och skaffa bränsle för nya framgångar på den vita duken. Där ibland Greta Garbo, och senare Marilyn Monroe. Dessutom skröt man med prominenta gäster som President Roosevelt, Charles Lindberg… Allt detta gick våra fruar miste om.

Bland studiebesöken kan nämnas Information International i Culver City och McDonnel Douglas i Long Beach. Det förstnämnda företaget kände jag sedan förut. De hade förlorat en order från oss för några år sen. Men i samband med denna upphandling hade jag fått en broschyr över deras bästsäljare: AIDS (Automated Illustrated Documentation System). Detta namnval visade ju sig senare inte vara så lämpligt. AIDS kom ju att betyda något helt annat. Jag kan bara ana åt vilket håll mungiporna pekade, på de som försökte marknadsföra AIDS. När samma akronym annonserades över hela världen, som den värsta farsoten i modern tid. Vid vårt besök fanns det av naturliga skäl ingen som talade om AIDS. Jag har den grymma broschyren kvar hemma i en byrålåda.

På McDonnell Douglas i Long Beach demonstrerade man ett papperslöst informationssystem, där en tekniker fick sina instruktioner via etern. Både till sina hörlurar, och till en liten filmmonitor på hjälmen. Mycket spektakulärt på den tiden. Exemplet som visades var hur man bytte noshjul på ett av dåtidens största flygplan, DC-10. Eller rättare sagt en KC-10, den militär varianten. Man skroderade på typiskt amerikanskt manér om, hur man till och med hade fått en general att genomföra hjulbytet. Så bra var det. GREAT! Fundering: En hög militär var tydligen dummare än andra.

Vi gjorde en avstickare till San Diego som är en av mina favoritstäder i USA. En skinande ren stad med mycket låg brottslighet och bra klimat. Vi gjorde ett par studiebesök och skulle också besöka mässan Laser in Graphics. Inte för att kommer ihåg så mycket från denna, men det beror säkert på att vi aldrig kom oss för att gå in genom entrédörren. 

Förutom studiebesöken ägnade vår mesta tid åt att turista: Sightseeing. Strosade runt i city. Shoppade. Dinerade... Det var redan full fart på julskyltningen. Det kändes lite konstigt med klädda granar och glitter i oktober. I ett varmt och soligt Kalifornien. Utan tillstymmelse till nederbörd. Och allra minst snö.

Våra fruar kom på hotellet i lag med ett sällskap amerikanska damer, vars män var utställare på Laser in Graphics. De åt bland annat frukost tillsammans. Detta umgänge resulterade, någon vecka efter vår hemkomst till Sverige, i ett konstigt postpaket från Amerika. Fyllda av upphetsning rev vi av det bruna omslagspappret. Det var en väl tilltagen väggalmanacka i med tecknade och kolorerade motiv från The Wild West.

Våra dubbla förnamn fanns i tryck på varje månads uppslag. Tyvärr hade upphovsmannen, maken till en i damsällskapet, gjort fadäsen att stava våra namn på ett beklämmande sätt. I hade blivit E, V hade blivit F och A hade blivit I. Almanackan var naturligtvis ämnat som en vänskaplig gåva till mig och min fru. Hur som helst,vi fick oss ett gott skratt, samtidigt som vi också blev lite rörda. Almanackan är en raritet och ett gott minne, som fortfarande pryder sin plats på väggen där hemma.

Sista utställningsdagen deltog vi i mässans avslutningsparty. Det var en storslagen utomhusbuffé, som jag varken förr, eller senare, har skådat. Massor av allt. Delikatesser, bakverk, grillat, vin, öl, drinkar... Det jag missade den här kvällen var dansen med Dolly Parton. Ja, vi kallade henne så. En i damernas gäng, som hade ett stort, burrigt och blonderat hårsvall. Ganska liten, men med en framsida, som inte gick av för hackor. En kopia av Dollys.

Jag minns också när festen var över, då massor av överblivna delikatesser dukades av, och kastades i stora sopsäckar. Troligen för att brännas. Sorgligt att skåda. Men ledorden tycktes vara: De som inte har betalt för sig ska banne mig inget ha. Minsann!

Väl tillbaka i L. A. checkar vi in på Hotel Marina Del Rey. Ett hotell som ligger granne med världens största segelbåtshamn, inte långt från Santa Monica. Här skulle vi tillbringa den sista natten med våra reskamrater. I morgon skulle de ta flyget till Sverige och Stockholm, medan vi något senare skulle vidare till Australien via Hawaii och Fiji.

Hela sällskapet åkte från hotellet i de båda hyrbilarna till avgångshallen på Los Angeles International. Allt gick väl, men efter avskedet började problemen. Jag tror att vi snurrade runt i flygplatsen ett tiotal varv. Det tycktes vara näst intill omöjligt att hitta ut igen. Allt tycktes vara byggt och skyltat för ankommande passagerare. Det slutade med att vi fick ta rygg på en transferbuss till hyrbilsparkeringen. Därifrån kunde vi ta oss ut ur det där ekorrhjulet. Och hela tiden så ojade sig hustrun för, att vi nu skulle missa det bröllop, som hade annonserats på vårt hotell. Utan att ha fått uppleva ett riktigt amerikansk bröllop, fick vi all hast plocka ihop våra saker för att hinna med vårt eget flyg med destination Honolulu.