Förutom några herrelösa hundar, och några hemlösa katter, var det inte mycket till liv. Jo, förresten, man höll ju på att göra rent. Hela stan skulle ju vara skinande blank, när solen gick upp och synade den. Sopåkare och renhållningsgubbar var alltså i farten på sina ställen.

Uteliggarna utmed kajerna tycktes ännu inte ha vaknat till ordentligt. Men det satt en och annan morgonpigg metare på kajkanten.

Inte trodde jag att fisken från Seine, mitt i stan, gick att äta. Eller kanske var det bara nöjet, som var drivkraften.

Ingen ska tro att Picasso hade lämnat stan. Han hade en tjugoårsperiod i en ateljé på Rue des Grand-Augustins här i Saint-Germain-des-Prés. Det var här han levde han, efter skilsmässan från balettdansösen Olga, med sin nya musa Dora Maar.

Hon var en erkänd surrealistisk fotograf, målare och poet, som hade haft stor framgång. Men i sällskap med Picasso hamnade hon i skymundan.

Det var i den här ateljén som Picasso gjorde sitt kanske mest kända verk: ”Guernica” (1937), som föreställer den den tyska bombningen av byn med samma namn. Här har man också kaklat upp tavlan på en mur.

Picasso levde och verkade här sedan 1936. Men under tiden gjorde han många resor ner till franska rivieran, där han då ofta besökte Matisse av alla. De hade ju inte hade varit så goda vänner i seklets början.

1955 lämnade han storstan för gott. För ett behagliga klimat och lugnare tempo nere i södra Frankrike. Då måste han ha varit närmare 80, om jag inte räknar helt fel.

Picasso var ju känd för att alltid omge sig av unga vackra kvinnor. Alla var de hans modell och älskarinna. Det blev ganska många under åren.

Bland de kanske mest kända: Ferdinande Oliver, Olga Khoklova, Marie-Thèréee Walter, Dora Maar, Françoise Gilot och Jacqueline Roque.

Den sista gifte hans sig med när han var 79 och hon 26.

Men hur snygga de än var så lyckades han med att förvränga dom.

Jag hade bara fått en kopp kaffe, innan jag gick ut på min tidiga upptäcktsfärd. Men nu var jag sugen på en riktig fransk frukost. Även om jag inte riktigt visste vad en sådan bestod i. Nu måste väl något av de många caféerna ha slagit upp sina dörrar.

Tvärs över, från mitt hotell på Boulevard Saint Germain, hade jag ju de båda legendariska ställena Café de Flore och Les Deux Magots. Det var på de här ställena, som den andra och tredje vågens intellektuella, brukade nöta på stolarna. 

Här kunde man, på 1950-talet, hitta såväl Miles Davis och Allen Ginsberg, som den svenska kultureliten. Då med Lars Forsell, Stig Claesson (Slas), Birgitta Stenberg och Pär Rådström i spetsen. Här fanns också många franska poeter och författare. Både existentialister och letterister.

Slas och Forsell intervjuade jazzmusikern Miles Davis på en av de otaliga barerna. De hade tänkt sig att få den publicerad i en svensk tidning, då man var i skriande behov av en check. Men både Miles Davis och de båda författarna blev så fulla, att ingen av dom kommer ihåg vad som hade sagts dagen innan.

Efter hemkomsten från Paris råkade Slas avlyssna ett samtal mellan två yngre författare. De pratade om vilka märkesviner de hade druckit i Paris. Då reser sig Slas och går fram till dom och säger: Om ni kommer ihåg vad ni drack i Paris har ni ta mig fan inte varit där. 

På 1920-talet var Café de Flore ett av Hemingways favoritcaféer. Här brukade han sitta och författa timmar i sträck. Kanske med manuskiptet till sin berättelse: En fest för livet, som ju tilldrar sig här i Paris.

Men man kan anta, att han då och då, fick sällskap av sina många vänner: Francis Scott Fitzgerald - med bl a The Great Gatsby - och hans fru Zelda, Pablo Picasso, Ezra Pound, Gertrude Stein... Och inte minst Sylvia Beach, som startade den berömda bokhandeln Shakespeare and Company.  

Det fick bli Les Deux Magots idag. Jag skulle ju stanna några dar, så det fanns tid till omväxling. Caféer och andra andra matställen fanns det ju gott om i de här krokarna. Hela Montparnasse låg ju för mina fötter.

Det sägs, att när Hemmingway var stadd vid kassa, beställde han in en stor tallrik med ostron på det här stället. Och de här läckerheterna sköljde han ner med några glas eau de vin. Livets vatten tyckte han.

Även Picasso var en flitig gäst här, då han hade sin atelje inte långt härifrån. På Rue des Grands-Augustines mellan åren 1936 och 1955.

Jag sjäv nöjde mig med någon slags crepes. Och givetvis ett par nybakta croissanter. Såna halvljumna, som riktigt smälter i munnen. Kaffe. Svart. Apelsinjuice. Mera kaffe.

Nu hade folk börjat komma i rörelse ordentligt. Kyparna fick bråda tider med att utfodra morgonhungriga parisare.

När jag satt här och spanade ut  mot Bouleward Saint German, fick jag se en graciös kvinna med en liten Chiwawa-hund i famnen. Då kom jag att tänka på dansösen Josephine Baker, som ju fick sitt genombrott här redan på 1920-talet. Hon umgicks ju också i kulturkretsarna, på de här ställena.  

Långt tidigare, innan sekelskiftet 1900, hade Les Deux Magots också varit ett stamställe för intellektuella. Här kunde man då se den sprituelle snobben Oscar Wilde ta sig ett glas då och då. Han bodde ju på ett hotell inte så långt härifrån.

Nu började jag fundera på hur min dag skulle se ut. Musée Delacroix hade jag redan bestämt mig för. Men jag blev också nyfiken på den där stora kyrkan, som jag hade rakt framför mig.

Först kyrkan, sen museet. Efteråt fick jag höra att kyrkan var katolsk och att den hette Saint-Germain-des-Prés. Vilket också blev namnet på hela det här området, som har en något oklar gräns till nuvarande Quartier Latin (Latinkvarteren).

Kyrkan hade donerat ett stycke av sitt land till universitetet (Université Paris-Sorbonne). Och eftersom språket latin var gängse, både för kyrkan och universitetet, så döptes ett område närmare universitetet till Quartier Latin.

Det kanske låter lite invecklat. Men, som jag har förstått det, så är Saint-Germain-des-Prés och Quartier Latin två intilliggande områden, som går i varandra. Och de kända artisterna - poeter, författare, konstnärer..- tillbringade sin tid i båda dessa distrikt. 

Det var en ståtlig byggnad. Jag slogs av häpnad av både rymden och utsmyckningen. Efter att jag satt mig ner på en stol och kände jag en total tystnad. Långt ifrån den högljudda trafiken på Boulevarden strax utanför. Jag följde andras exempel, genom att tända ett par ljus för de närmaste, som inte fanns längre.

Bara några hundra meters promenad, så var jag på Musée Delacroix. Följde kartan, men trodde ändå att jag hade kommit fel. En ynklig liten skylt pekade in på en bakgård. Med stor tvekan följde jag den.

Och där var det. I en liten anspråkslös byggnad. Dörren stod öppen, så det var bara att kliva på. Uppför trappan och man var framme. Inne i det, som hade varit Delacroix ateljé hans sista bostad.

Här kunde man följa Delacroix olika utvecklingsstadier. Många teckningar och stilstudier. Skisser, som sedan blev målningar. En hel del fotografier och verk från hans konstnärsvänner. Ganska få oljemålningar. Mest porträtt.

Hans bästa och större verk fanns ju på andra mer kända museer. Hans kanske mest kända verk Frihet på barrikaderna finns ju på Louvren. På Nationalmuseum i Stockolm finns ett annat av hans större verk: Lejonjakt.

Att Delacroix var en kännare av kroppar, deras anatomi och muskulatur, rådde det ingen tvekan om. Att levandegöra, var en av hans starka sidor. På utställningen fanns det gott om adepter, som studerade hans skisser och verk med sina egna skissblock i knäna framför sig.

Man blev väldigt förvånad, då man tog trapporna ner till den lilla trädgården på baksidan. En riktig liten oas mitt bland den täta bebyggelsen.

Här fanns en plats, där han kunde dra sig tillbaka och skaffa inspiration. Detta framgick också av hans dagbok.

Resten av dagen använde jag åt att besöka några konstgallerier. Lite längre ner mot Seine, var utbudet hur stort som helst. Men jag hade tur och hamnade på några riktigt bra ställen.

I någon mellanakt slog jag mig ner på ett av de otaliga caféerna. Det blir ju ganska tröttsamt att vandra omkring så här i timtal. Även om omgivningarna var våldsamt engagerande.

På min väg hem mot hotellet gjorde jag en avstickare förbi hotellet, som Slas brukade bo på, Hotel de Nesle. Det såg ut att vara ett riktigt bra hotell. Det fick jag för mig, genom att bara titta in i receptionen.     

Men så tjusigt var det inte när Slas bodde där, med en skrivmaskin, i mitten av femtiotalet. För tre kronor natten i ett litet kyffe. 

Förutom skrivmaskinen ägde han ju också ett skissblock och en reservoirpenna av märket Eversharp. Meningen var ju att han skulle ägna sig åt konstnärskapet här i Paris. Efter att ha fullföljt sina fem års studier på Konstakademien.

Men så blev det ju inte av olika anledningar. Var det möjligen lättjan, som gjorde honom till en Slas-has kanske.

Då han inte hade råd med de finare krogarna, tog han de uppmätta 40 stegen till baren med samma namn, som hotellet. Där började ofta dagarna, och där slutade ofta nätterna.

Baren Nesle, hade den goda barens främsta egenskaper: Avståndet var kort mellan ingång och bardisk. Och i det här fallet stod man vid bardisken, så fort man klivit in genom dörren.

Det fanns flera fördelar med den här baren: Dels var det nära till sängen på hotellet, dels hade Slas av någon underlig anledning bedömts vara kreditvärdig.

Ett annat stamlokus för Slas och hans skandinaviska vänner, var Le Monaco. Ett tillhåll också för många amerikaner. Det blev mest att man umgicks över några glas. Öl för det mesta, varvat med rödvin och en och annan calvados. Eller utspädd konjak.

I Slas umgänge fanns några danska sjuksköterskor, som man trivdes ihop med. Man trivdes tyligen så mycket ihop, att alla tycktes ligga med alla. Huller om buller, och utan samvetsbetänkligheter. KK kallas det visst av dagens generation ungdomar.

Med pengar var det ont om har jag förstått. Slas fick väl en och annan slant för de teckningar han presterade i samband med intervjuer av kändisar. Som Lars Forsell och Per Rådström gjorde för tidningar hemma i Sverige för att överleva.

När man ibland hade råd, eller blev bjuden, kunde man unna sig en kattburgare på Gaudeamus eller ett par öl på Le Select. Annars verkade det vara mest pommes i strut. Att gå på Brasseri Lipp, La Coupole, eller någon av de andra rikemansställena, var inte att tänka på. Mer än som dåliga skämt, när någon bara andades om såna utsvävningar.

Jag hann också med att passera det hotell, som Oscar Wilde tillbringade sina sista dagar på. Det hette då för tiden Hôtel d'Alsace. Ett ganska mediokert hotell, som numera har förvandlats till ett litet lyxhotell under det fantasifulla namnet L'Hôtel. 

Det berättas att när han låg där döende så levererade han ändå sina skämtsamma one-lines. Det sista han skrev var: My wallpaper and I are fighting a duel to the death - one or other of us has to go.

Tapeten vann den där duellen. Oscar Wilde har sin välbesökta grav på kyrkogården Père-Lachaise här i Paris. Bland många andra välkända kulturprofiler.

Kvällen avslutades på kulturprofilernas Café de Flore mitt emot mitt hotell Au Manoir Saint Germain.  

Matsedeln på caféet var ganska begränsad. Det blev en enkel Club Sandwish för min del. Och, så ett par glas av det röda vin, som kyparen bestämde. Förmodligen det dyraste.

Det blev en dubbel espresso också, med ett litet glas cognac. Och där satt jag nu återigen och studerade människorna runt omkring. Nu halvt dold bakom lokaltidningen Le Parisien.

Det var alltid lika fascinerande att studera folklivet. Och det var väl många med mig, som hade haft det nöjet. Eftersom stället var över hundra år gammalt.

Det var väl på övervåningen, som de höll till. De kulturella existentialisterna. Inte bara den svenska kultureliten, utan också den franska. Med bland andra Jean-Paul Sartre och hans livskamrat Simone de Beauvoir.  

En annan av de tongivande i det här gänget var Albert Camus, som fick nobelpriset i litteratur 1957. Ett pris, som nämde Satre tackade nej till 1964.

Historien berättar, att när Café de Flore, och Les Deux Magots, stängde för kvällen drog gänget, med existentialister, vidare till källarklubben Le Tabou. En klubb, som inte stängde förrän fyra på morgonen.  

På den klubben uppträdde två av dom: Musikern Miles Davis och sångerskan Juliette Gréco. De lär också har haft ett förhållande.

Nu drar vi oss lite längre österut, så att vi ser Notre-Dame på ön i Seine. Då hamnar vi i Quartier Latin (Latinkvarteren). Där fortsätter vi vår vandring. 

Det finns dom som faktiskt insisterar att Notre-Dame faktiskt tillhör Latinkvarteren. Och eftersom latin var kyrkans språk, så varför inte.