De äldre modernisterna, som på 1800-talets senare hälft ställde sig på barrikaderna, och ville revolutionera konstvärlden, var en grupp individualister, som ville bryta mönstret från det traditionella, som hängde kvar sen 1700-talet.

De ansåg att tiden var förbi för de uppstyltade och påhittade ateljémålningarna. Ofta med historiska och bibliska motiv. Då skulle tavlorna vara salongsfärdiga. Inga läskiga nakenbilder på horor, som störde och var samällsfientliga.

Att det vid den här tiden fanns bortemot 40 000 prostituerade bara i Paris, ville vare sig etablissemanget, eller borgligheten, högst ogjärna att någon påminde om.

Man träffades ofta på Renoirs stamställe Café Guerbois nedanför kullen i Montmartre. Det blev en given träffpunkt för möten, på torsdagskvällar, ibland söndagar. Deltog gjorde de flesta, som engagerade sig i den nya oberoende konsten. Och som på sin tid också kallades Modernism. Ett överordnat begrepp för många olika konsstilar, som bröt mot det traditionella.

Café Guerbois blev nu 1868 också historiskt, när man där kom överens om principerna för det nya måleriet.

Författaren och konstkritikern Émile Zola var en av gruppens medlemmar och förespråkare. Han kunde efter det här mötet i en tidningsartikel konstatera, att nu hade den så kallade Batignollesgruppen bildats. En grupp, från vilken en del senare anslöt sig den nya konstriktningen Impressionism. Andra valde något annorlunda konststilar.

I den högst informella Batignollesgruppen, där Manet var den självskrivne ledaren ingick målarna: Claude Monet, Camille Pissarro, Paul Cézanne, Édouard Manet, Pierre‐Auguste Renoir, Edgar Degas, Frédéric Bazille, Alfred Sisley...

Där fanns också nämnde Zola och några andra konstkritiker. Fotografen Nadar var också en viktig person.

De som fick höra talas om den här sammanslutningen av olika karaktärer med varierande social härkomst, höjde mer än en gång på ögonbrynen.

Här fanns den högfärdige Degas, som tyckte att det var olämpligt med konst för arbetarklassen. Han skulle komma i samförstånd med anarkisten Pissarro.

Här fanns den timide Sisley, som inte gjorde en fluga förnär.

Här fanns njutningens Renoir, som avskydde teoretiska diskussioner. Här fanns ledaren själv, den världsvane och kräsne Manet, som konfronterades med med etablissemangets svarta får (enfant terrible) Cézanne.

Det skulle bli Claude Monet och hans närmsta vänner, som kom att bilda kärnan i den grupp som blev de egentliga impressionisterna: Monet, Renoir, Degas, Bazille och Sisley. Deras första utställning var, La Première exposition de la Socité anonyme coopérative d´artists – peintes. Sculpteurs, graveurs etc. Då deltog Degas, Cézanne, Bracquemond, Armand Guillaumin, Monet, Morisot, Pissarro, Renoir och Sisley.

Manet höll sig i bakgrunden i de här sammanhangen. Han verkar ha haft svårt att bestämma sig och blev aldrig en sann impressionist. Närmast en modern realist.

På den här utställningen, i fotografen Nadars ateljé, hade Monet med en tavla, som han kallade Impresson: Soluppgång. Därav öknamnet Impressionism från den elakaste kritikern. Som också tyckte att det, som visades, inte var värt att kallas konst.

Senare tyckte gruppen att namnet Impressionism inte var så dumt, så man började själva med stolthet använda det.

Impressionisterna ville se sanningar och betrakta dem i ett naturligt ljus. Måla av upplevelser, som man bara kunde fånga när man ställde sitt stativ där motiven, händelserna, fanns. Och det blev då oftast utomhus.

Kännetecken för impressionism: Målningstekniken är ofta skissartad med kraftig penselföring. Målarna använder grova synliga penseldrag eller färgfläckar. De fascinerades av förhållandet mellan ljus och färg, och målade fritt i rena primärfärger med prickmetod (pointillism).

Japanska färgträsnitt ska ha haft ett betydande inflytande på de franska impressionisterna. Man uppskattade deras kompositioner och den pulserande färgsättningen.

Degas och Monet lär ha skaffat på sig en hel del japanska träsnitt, som studieobjekt. Japansk grafik ska också ha påverkat post-impressionister som Van Gogh.

Den japanska influensen i det franska konstlivet uppskattades av kännare, vilket resulterade i en speciell japansk paviljong på världsutställningen 1867.

Det var ganska vanligt av impressionisterna, att måla samma motiv vid olika tider på dygnet eller vid olika årstider. De ville fånga motivet under olika ljusförhållanden.

Cézanne, som i början var impressionist, målade av berget Mont Saint-Victoire ett sjuttiotal gånger. Vid olika årstider, vid olika tider på dygnet och i olika konstriktningar: Realistism, impressionism, kubism, fauvism...

Denna mångfaldighet innebar att han också har ganska stor inverkan på många andra målare den här tiden. Inte minst Picasso och Matisse.

Monet, en kanske hetaste impressionisten av dem alla, var besatt av måleri skulle ske utomhus. Stativet ställdes upp i de mest otroliga miljöer och varierande väderlek. Allt för att han skulle kunna fånga sina motiv i det naturliga ljuset.

Vid ett tillfälle var tavlan så stor, att han fick gräva ett djupt dike för den, för att nå upp till den övre delen. En annan gång hittade någon honom i meterdjup snö en bister vinterdag. Bara stativet syntes. Men där satt han, monsieur Monet. Påpälsad med tre överrockar och tjocka handskar. Ett verkligt vinterlandskap skulle förevigas. 

På äldre dar drog sig  Monet tillbaka till den lilla byn Giverny en dagsutflykt från Paris. Där byggde han sitt hus och skapade sin trädgård. Med en damm fylld av näckrosor och med en japansk välvd gångbro. Det var här han målade av sin trädgård och skapade sina berömda näckrosmotiv.

Detta är ett av de få ställen, som finns kvar och minner om impressionisterna. Därför är också Monets trädgård också ett givet besöksmål för konstintresserade turister. 

Berthe Morisot var en av få kvinnliga konstnärer i Paris på andra hälften av 1800-talet. Som impressionist var hon en av de, som ställde ut på deras första utställning hos den beryktade fotografen Felix Nadir. Hon hade ett verk med på en Parissalong. Men fick oftast nöja sig med de refuserades salong. 

Som kvinna hade hon sin begränsningar vid sina val av motiv. Det blev oftast motiv från den borgerliga kvinnans privata och sociala sfär. Men som konstnär betraktades hon av alla, som likställd de manliga impressionisterna.

Hon var gift med en bror till Manet blev det så att hon ofta var hans modell.

Det var flera skandinaver som studerade konst i Paris redan på den här tiden. Så sättet att måla här spred sig naturligtvis. Skagenmålaren Peder Severin Krøyer var en som var i Paris i flera omgångar. Och sedan också paret Michael och Anna Ancher.

Det märks på en del av deras målningar att de hade blivit klart influerade av impressionisterna. Exempelvis på deras motiv med promenerande damer på Skagens stränder. Kanske också på Krøyers ”Hip Hip Hurra!”, som vid en flyktig blick skulle kunna tas som en målning av Renoir, eller kanske Manet.

Men vägen dit var lång... Det skulle visa sig att vägen till erkännande och berömmelse skulle vara både lång och snårig. De dåvarande modernisterna hade svårt att övertyga ett svårflörtat etablissemang om ett nytt sätt att måla en ny värld.

I mitten av 1800-talet kontrollerades Paris konstliv av den statsunderstödda Académie des Beux-Arts. En grupp insnöade medelmåttor, som fastnat i det traditionella salongsmåleriet. Då oftast påhittade exotiska och historiska motiv i teatraliska situationer. I kombination med moraliska budskap.

Denna typ av konst producerades nästa alltid i ateljéer. Mörka ateljéer i dova färger. Och tavlorna var oftast i jätteformat. Salongsmässigt skulle det vara.

Detta gav sig i uttryck genom att bara tre målare av klass hade motvilligt blivit erkända den senaste århundradet. Däribland Delacroix. De andra var Gros och Ingres.

Delacroix blev, liksom de andra två, invald i den franska konstakademin. Men han hade svårt att göra sin stämma hörd i en mossig omivning. 

Inte ens den populäre och mångfaldige realisten Gustave Courbet hade fått något officiellt erkännande. Troligen på grund av sin radikala politiska åsikter. Men faktum är att han för många ses som den moderne realismens fader. Men han behärskade många olika konststilar. 

Han utmärke sig också genom att vid världsutställningen 1855 lät bygga sin egen paviljong, som opposition mot den jury, som hade refuserat honom: Le réalisme GG. Courbet.

Hur han hade råd med detta, då han aldrig fick ett formellt erkännande, kan man bara ana. Förmodligen genom välbetalda beställningsarbeten?

Den statliga akademien var viktig. Det var den som bedömde eleverna i konstskolan École de Beaux-Arts (konsthögskolan), när de tävlade om det mycket ansedda priset Prix de Rome: Att få studera i Rom på kejsarens bekostnad.

Inte nog med det, akademin var också den institution, som valde ut vilka som skulle få hänga ut på den prestigefyllda Parissalongen. Akademin skulle också godkänna alla tavlorna.

Målningar, som inte fick vara med, stämplades med ett R, som i Refuset. Alla försök till förnyelse stävjades. Tavlorna refuserades. Och för de, som var den tidens modernister, så skedde det gång efter annan.

Eftersom Parissalongen var en av de få skyltfönster, som fanns på den tiden, var den ju ett av de få tillfällen målarna kunde visa upp sig och få sin konst såld. Fanns man inte med i utställningskatalogen, så var den möjligheten mycket begränsad.

Édouard Manet var en av de unga fritänkarna. Han ville göra ett varsamt försök, att bryta det gamla mönstret och producera något, som var sanningen i tiden. Det låter kanske som ett valspråk, men vad han ville göra var någonting, som skulle uppfattas som dagens verklighet i Paris. 

Han målade då Musik i Tuilerierna. Men då tog det hus i helsike. En konstälskare hotade med att ta till knytnävarna, om man inte omedelbart tog ner den där skamfläcken.

Ändå hade Manet ansträngt sig med att, lite försiktigt, blanda det gamla med nytt. Förutom sig själv, hade han också fått in några berömda människor i tavlans publik.

Musik i Tuilerierna kan kan absolut inte göra anspråk på att vara den första impressionistiska målningen, men den kan ändå ses, som ett första steg mot modernism.

Senare samma år, 1863, var det dags för Parissalongen. Manet hade då lämnat in tre målningar, bland andra Frukosten i det gröna.

Samtliga tre blev stämplade med ett R, d v s blev refuserade. Men han var inte den ende.

Då kejsaren fick höra talas om missnöjet från de ratade konstnärerna, såg han till att en separat utställning kom till stånd: Le Salon de Refusés.

På denna utställning väckte Frukosten i det gröna stor uppmärksamhet. Denna Manet-iska modernité var inte alls välkommen bland konstentusiaster och kritiker. En kritiker lär ha sagt något i stil med: En nakenstudie blir alltid oanständig när den målas av en vulgär man.

På Salongen, något år senare, släppte Manet den verkliga bomben: Olympia (ett finare namn för prostituerad). Det blev ett ramaskri. Kritiken från den förra målningen hade växt besinningslöst. Ett ursinne, som blandades med hånfulla skratt och förolämpningar.

Tillsammans med målningen fanns en vers, som gjorde att var ingen tvekan om vad det hela syftade på. Att måla nakna och falna kvinnor var okej, men att måla frestelser, som kunde väcka de aristokratiska gubbarna åtrå, var definitivt inte tillåtet. Det ansågs nästan straffbart bland de förnäma damerna och uppklädda herrararna.

Visst hade Manet, i sina ambitioner att visa världen som den var, medvetet tagit till en del komprometterade övertoner. På ett sådant sätt, att många fina herrar uppfattade sig själva som misstänkta kunder.

Detta hyckleri när Paris formligen drällde av prostituerade kvinnor. Då måste ju också manliga kundunderlaget ha varit betydande.

De flesta kritiker var inte nådiga: Konst som sjunkit så lågt är inte ens värd att censureras... Som ett lik på en bänk i bårhuset... död i gula febern, och redan i ett avancerad stadium av förruttnelse... Det hela slutade med att tavlan hängdes om till en mer undanskymd plats.

Det skulle dröja länge innan Manet blev av med stämpeln: Han som målade Olympia.

Manet kom att utgöra någon form av brygga mellan realism och impressionism. Och det verkar på hans senaste målningar, som att hade hamnat nånstans mitt emellan. Hans stil blev modernistisk variant av realism.

Efter umgänget med impressionisterna tycks Manets måleri ha förändrats. Det verkar som att han hade blivi påverkad av deras sätt att hantera penslarna. 

Post-impressionism. Av de dåvarande modernisterna, under senare halvan av 1800-talet, blev naturligtvis inte alla renodlade impressionister. Det uppstod en massa nya konstiga konstriktningar.

Den som kallades Post-impressionism tycker jag verkar mest intressant. Kanske för att man dit man kan räkna de mest kända målarna: van Gogh, Gauguin, Toulouse Lautrec och Rousseu. Senare också Cezanne, Pissarro och Signac, som övergav den renodlade impressionism.

Naturligtvis också herrar Picasso och Matisse. Men säg vilken konststil de inte har haft sina penslar i.

Post-impressionisterna kan sägas var den andra generationens impressionister. En falang, som tyckte att den konststil gav för lite frihet. De här nya brydde sig inte så mycket om ljusets inverkan, eller att försöka efterlikna sina motiv så noggrant som möjligt.

Det fanns en grupp av dessa målare, som verkade i Paris på 1880-talet, som van Gogh satiriskt kallade The Little Avenue, för att betona kontrasten till The Grand Boulevard, som användes för de mer etablerade impressionisterna.

I gruppen The Little Avenue ingick, förutom van Gogh själv, också Gauguin, Toulouse Lautrec och Bernard. 

Toulouse Lautrec blev krympling redan i unga år, efter ett par olyckshändelser. Han levde nästan hela sitt vuxna liv i Montmartre, och lät sig inspireras av nöjeslivet där omkring. Som många av bohemerna fick han inte leva så länge. Han blev bara 36 år. Den sista tiden vistades han på sin mors vinslott Malromé.

Han var då klen och gravt alkoholiserad. Och inte undra på, då han älskade sin absint så mycket, att han lät bygga om sin käpp, så att han kunde fylla den med den förrädiska drycken. För att kunna ta sig en hutt, då och då, under sina promenader.

Relationen mellan van Gogh och Gauguin kan beskrivas i ett ord: Turbolent. Även om de lärde av, och inspirerade, varandra. Men de var två helt olika personligheter. Gauguin var den hänsynslöse hårdingen, med total avsaknad av empati. Med van Gogh var en mycket känslig och labil figur.

När van Gogh tröttnade på Paris, och utebliven försäljning, flyttade han till Arles i Provence. Här hade han sin mest produktiva tid. Nästan alla av hans mest kända tavlor kommer därifrån. Under sin tjugoåriga produktiva målartid lär han ha producerat mer än 900 konstverk. Och elaka tungor säger, att inte fick en enda såld under sin livstid.

Numera är hans tavlor närmast ovärderliga och hänger på museer över hela världen. De flesta på van Gogh-museet i Amsterdam. Men även i Arles kommer man ihåg honom på ett speciellt museum. Båda ställena kan rekommenderas.

Åter till Provence. Efter många om och men, skulle Gauguin gästspela hos van Gogh i Arles. Och så gick det som det gick: van Gogh skar av sig ena örat och la in sig på hospital, som det ju hette på den tiden.

Gauguin stack till Tahiti, utan någon som helst medömkan. Han verkade helt fixerad på sitt måleri.

Gauguin övergav sin framgångsrika karriär som bankman, och började måla på allvar 1871. Debuterade på impressionisternas utställning 1880. Då mest med målningar från Bretagne: Landskap, bönder, byar…

Han delade ateljé med van Gogh i Paris. Efter det tragiska slutet på visiten hos van Gogh i Arles, blev de aldrig vänner igen. Gauguin återvände till Paris där han sålde ett 30-tal målningar och seglade vidare till Tahiti. Och lämnade sin danska fru med fem ungar.

Under sin tvååriga vistelse på Tahiti, var han mycket produktiv och gjorde där många av sina bästa målningar. Hans stil därifrån präglas av beslutsamhet, enkelhet och starka färger.

Han återkom till Paris, men redan efter något år blev längtan till Tahiti för stor. Han återvände och blev kvar till han dog, som en fattig och utmärglad 54-åring i sviterna av syfilis.

Gauguin var en mångfacetterad konstnär. Förutom målare hade han kunnat han sätta både litograf, skulptör och gjutare på sitt visitkort. Han gjorde också reliefer i lergods och trä.

Les Nabis (profeterna) var en post-impressionistisk grupp konstnärer, som ställde ut gemensamt i slutet av 1800-talet. Bland mest de mest kända var Pierre Bonnard och Édouard Voillard.

De var inspirerade av Paul Gauguin och hans förenkling av formerna till rena stora ytor (syntesism). Därför lämpade sig den här gruppens alster också för bokillustrationer och affischer.

Men, som jag förmodligen har sagt tidigare, så är det ju ytterst sällen som en konstnär fastnar i en konstriktning. Och det gäller även i det här fallet.

Om du vill veta mer om konst på Louvren, så går du till rubriken Da Vinci-koden. Och du går till rubriken Provence om du vill följa med på en konstresa dit. De båda sistnämnda finns under huvudrubriken Tour de France.

Eller så forsätter du i detta kapitel med lite muséeinformation.

Musée d´Orsay. Museet har den i särklass stösta samlingen av impressionistisk och postimpressionistisk konst i världen. Konstnärer som är rikligt representerade, i många fall med över femtio tavlor, är Manet, Degas, Manet, Renior, Sisley, Cézanne, Gauguin, Lautrec, Van Gogh...

Här finns också många verk av moderna realister som Courbet, Ingres och Delacroix. Förutom målningar, så visar man ett stort antal skulpturer, möbler och fotografier.

Musée des Beaux-Art de la Ville Paris (Petit Palais). Här visar staden Paris sina konstsamlingar. Från antiken och renässansen till slutet av 1800-talet.

Här finns Rembrandt och Rubens, men också målningar signerade Ingres, Courbet och Delacroix. Och de framstående skulptörerna Rodin och Bourdelle, som ju har var sitt museum i Montparnasse. 

Men också de mest kända impressionisterna är permanent representerade. Med konst av Monet, Renoir, Sisley, Degas, Pissarro, Cezanne...