Påsken 1954 tillbringade Françoise och barnen hos Picasso i Vallauris. Då berättade Françoise att hon hade gjort slut med sin grekiske filosof för att hon fortfarande behövde mer tid för att söka sig själv.

Picasso var en dålig lyssnare så han hörde inte anledningen: Jag visste att du inte skulle stå ut med någon annan än mig... Vad du än gör från och med nu kommer ditt liv att levas framför en spegel som reflekterar allt som du har genomlevt med mig...

Senare när Françoise och barnen skulle åka hem till Paris igen var Picasso tydlig: Det är förfärligt att du måset resa igen. Det finns ingen som jag kan tala med om de saker som intresserar mig mest, så som jag kan med dig. Ensamheten är så mycket större sedan du for iväg...

Under påsken hade Jacqueline Rouque hållet sig undan, men Françoise visste ändå att hon var i närheten. Vurmade och fjäskade för Picasso. Bland annat hade en del av hennes kvarvarande kläder sytts om.

Picasso hade nu också skaffat sig en ny modell som hette Sylvette David. En ung söt flicka med håret i en hästsvans, som han hade upptäckt när hon var med sin pojkvän utanför ateljén.

Picasso visade Françoise några porträtt av henne: Du verkar inte alls olycklig... Du borde vägra att låta något annat ansikte komma i mina målningar. Om du visste vad Marie-Thérèse led när jag började göra porträtt av Dora, och hur olycklig Dora var när jag återgick till att måla Marie-Thérèse. Men du.... du är ett monster av likgiltighet.

Som överenskommet kom Françoise och barnen till Picasso i juli månad. Han var på ett strålande humör och Françoise fick än gång vara huvudperson. Jacqueline hade han förpassat till en statist. Den här gången ska vi ha roligt, sa han. Så började då en jet-set-period med tjurfäktningar runt om, nattklubbsbesök i Juan-les-Pin... 

Höjdpunkten var den första tjurfäktningen någonsin i Vallauris. Hela Picassos hov och beundrare fanns på plats, alla hans barn och tusentals andra. Picasso hade bett Françoise om en sista tjänst: ...du försvinner ur mitt liv. För mig är tjuren den stoltaste symbolen, och din symbol är hästen. Jag vill att våra två symboler ska möta varandra på det rituella sättet.

Så bad då Picasso att Françoise skulle inviga skådespelet ridande på en häst. Jacqueline var bedrövad och försökte protestera, men Picasso tittade ilsket på henne så att hon genast bad honom om förlåtelse för sitt oförnuftiga tilltag.

Françoise gjorde en dramtisk entré på hästryggen. Det stiliga ekipaget väckte stor beundran och när Françoise kungjorde att tjurfäktningen var till Pablo Picassos ära steg jublet: Vive Pablo, Vive Pablo.

Efter den lyckade föreställningen berömde Picasso Françoise: Du var underbar. Absolut strålande. Du måste stanna den här gången. Du är den enda jag kan ha roligt med. Du för med dig den rätta stämningen. Om du reser dör jag av leda.

Françoise visste att hon skulle vara både underbar och strålande, men ändå lämnade hon Vallauris redan samma kväll för att åka tillbaka till Paris.

Picasso var olycklig och försökte dämpa sin ångest för ålderdomen med kvinnor. Journalisten Hélèn Parmelin föjde skådespelet: Så började kvinnoparaden. Det var hemskt. Folk brukade brukade komma för att berätta om den ena och den andra som han borde träffa... Jag var tvungen att förklara att jag var varken kopplerska eller äktenskapsförmedlare.

Paulo och Maya hade sina åsikter om vad som pågick. Paulo ansåg att besöken var horor för pappa. Medan Maya gillade läget. Hon accepterade alla han tog hem, och de han plockade upp när de var på resa: Eftersom de blev yngre och yngre kunde jag faktiskt ha lite roligt med en del av dem.

Om Jacqueline tyckte någon: Hon vaktade som en räv på honom och var mycket ivrig att fylla den tomma platsen. Picasso behandlade henne avskyvärt om han ens lade märke till henne.

Picasso och hans hov tillbringade resten av sommaren hos grevparet de Lazeme i Perginan ner mot spanska gränsen. Det skulle vi en dramatisk vistelse med Jacqueline i fokus. Hon hotade med att ta livet av sig efter att ha blivit grovt förolämpad av Picasso.

Eftersom Picasso ignorerade hennes hotelser bytte hon taktik. Från det tillfället började hon kalla Picasso för moseigneur (ers nåd) och tilltala honom i tredje person. Och när tillfälle gavs kysste hon honom på handleden. De andra i sällskapet blev vittne till hur Picasso skoningslöst trampade på henne.

Jacqueline gjorde nu allt förnedrande, som man kan tänka sig, för att få stanna kvar hos sin moseigneur. För Picasso blev hon dörrmattan, när han hade misslyckats med prinsessan. Kanske någon att dela ett återstående fridfullt liv med.

Matisse dotter försökte förgäves få kontakt med Picasso då hennes far hade avlidit den 3:dje november. Men han ville inte komma till telefonen och skulle inte heller närvara vid begravningen, även om han betraktade Matisse som en god vän och skicklig målare. Han hade en gång sagt: Att när Matisse dör är det bara Chagall som förstår färgens betydelse. 

Efter begravningen konstaterade Picasso också: När Matisse dog lämnade han sina odalister till mig. Det var haremsslavinnorna som Picasso nu hade påbörjat i en serie på temat Kvinnor i Alger av Delacroix, där alla hade sin förebild av Françoise.

Picasso nämnde också Matisse i samband med målningarna i den här serien: Jag säger mig ibland att det här är ett arv ifrån Matisse. Varför skulle vi egentligen inte kunna ärva från sina vänner...

När Picasso som bäst höll på att fullborda sitt första verk med haremsdamerna i Kvinnorna från Alger fick han ett telegram från sjukhuset. Man bad honom komma snarast för att Paulo var döende efter att ha fått en blodpropp i lungan efter en enkel bråckoperation. Picasso gav aldrig något svar och något besök blev det inte.

Men sonen tillfrisknade och blev så pass bra, att han senare kunde vara med på sin mor Olgas begraving. Hon dog i cancer, ensam på ett sjukhus i Cannes. Och vid begavingen närvarade bara sonen Paulo och paret Ramié.

Picasso tillbringade vintern på Rue des Grand-Augustins i Paris. Här fick han en dag besök av Rosamond Bernier som hade kommit från Barcelona. Hon hade med sig hälsningar, fotografier och presenter från hans syster Lola, som han inte hade träffat på nitton år.

En dag hörde Françoise av sig till Picasso per telefon, hon ville träffa honom. Hon berättade då att hon skulle gifta sig med en gammal barndomsvän, en målare som hette Luc Simon. I tonåren hade de haft mycket trevligt tillsammans: Det stod klart för oss båda två , att den här gången var det helt annorlunda. Vi började träffas ofta, och i slutet av 1954 hade han flyttat in hos mig. Han var en mycket romantisk människa och vid trettioett års ålder vara han lagom gammal för att vara som en far för barnen, som var sex och fyra. De tyckte om att vara tillsammans med honom, och det var en av de faktorer som bidrog till att jag bestämde mig för att vi skulle få lite stadga i våra liv och gifta oss.

Picasso blev naturligtvis rasande: Det är oehört. Du tänker bara på dig själv. Han är inte deras far... Françoisee försökte protestera, men inget kunde hejda rasiériutbrottet. Hon upptäckte under tumulten som följe att det gläntades lite på en dörr. Jag upptäckte senare att Jacqueline hade tjuvlyssnat lite ängsligt från skulpturateljén.

När Picasso hade lugnat ned sig lite, tog Françoise upp det som hon egentligen hade kommit för: Jag sade till Pablo att innan jag jag gifte mig med Luc ämnade ordna med en stiftelse för barnen, med min far, Luc och honom som förvaltare. Eftersom barnen formellt inte hade någon far ville jag försäkra mig om att de skulle tas om hand om något hände mig. Jag ville också slå fast att ett giftemål inte skulle förändra Pablos inställning i förhållande till barnen.

Än en gång fick Françoise Picasso att rasa: Du har mig att tacka för så mycket och det här är väl ditt sätt att tacka mig. Ja, då har jag bara en sak att säga. En annan man kommer att ha alla mina fel. men inga av mina förtjänster. Jag hoppas att det blir ett fiasko... Din otacksamma varelse!

Han tog av sig armbandsuret, som han hade fått av henne, och kastade det till henne: Din tid är inte längre min tid. Françoise följde hans exempel och lämnade tillbaka klockan som hon hade fått av honom.

Hela scenen var så absurd och rörande att båda började skratta. Till den tjuvlyssnande Jacquelines förfäran får man anta.

Picasso ville av olika skäl inte återvända till Vallauris då det var dags att dra söderut igen. Han hade hittat en ställe i Cannes som tilltalade honom: La Californie. En jättestor påkostad villa med havsutsikt, som hade tillhör champagnefamiljen Möet.

Picasso och hans hov flyttade in i villan i juni, och snabbt gjorde han om den eleganta salongen, så att den mest liknade en färgglad basar. Med alla sina prylar, som han hade samlat på sig under åren. Allt ifrån afrikanska träskulpturer och tjurfäktningsaffischer, till gamla cigarettpaket, tidningar och dödskallar.

Strax efter inflyttningen påbörjades ett filmprojekt med Picasso i huvudrollen: Le Mystère Picasso. Inspelningarna, som gjordes i filmateljéer i Nice, tog på Picassos krafter, men han klagade aldrig utan levde efter devisen: Riktiga karlar klagar aldrig, de faller bara ihop av utmattning.

Det var också vad som hände med Picasso. Men efter inspelningen skrevs det om: Denne Picasso som gjorde alla utmattade därför att han aldrig blev trött. Något som gav ytterligare näring åt myten om den outtröttlige Picasso.

En del av de som följde filminspelningen var imponerade: Geniet, kraftig och solbränd med ett uttryck lika kraftfullt som kroppen. ...han såg ibland ut som en afrikanskt medicinman och ibland som en romersk kejsare, beroende på hur strålkastarljuset föll på hans kala hjässa...

Folk omkring Picasso spekulerade vilt om vem som egentligen var hans hans nya Egeria i La Californie (Egeria: En romersk gudinna och sierska). 

Den nyinflyttade Jacqueline påstod självsäkert att det var hon. Men i själva verket var det med stor sannorlikhet den förtrogna hushållerskan Ines: Vad mig beträffar så fanns bara han... Picasso kom främst, före hela världen. Det gjorde mig detsamma om det var Jacqueline eller den ena eller andra som var där. Jag var med honom. Vi kunde prata om allting...

Men inte heller Ines hade haft det så lätt: För att leva i hans närhet måste man kunna förlåta allt. Man fick sina örfilar men det gjorde det möjligt att vara nära honom. Om man hade bestämt sig för att det var vad man ville, måste man acceptera allt. Det visade sig att andra inte kunde hålla ut.

Claude och Paloma tillbringade sommaren hos Picasso i La Calefornie och där skulle Maya ha hand om dom. Själv hade Françoise rest till Venedig men sin nyblivne man på en förlängd bröllopsresa.

Françoise hade vid flera tillfällen bett att Picasso skulle ta henne dit, men han hade alltid sagt nej. Och nu befann hon sig där med en annan man, vilket gjorde Picasso ursinnig av svartsjuka.

En dag fick Françoise ett iltelegram där Maya meddelade att Paloma hade fått en akut blindtarmsinflammation och måste opereras snarast. Françoise kastade sig på ett flyg till Nice och tog sig därifrån till huset i Vallauris för att finna att det var tömt på det mesta av värde.

Alla målningar och teckningar var borta. Både Picassos egna och de Françoise hade fått av honom, eller hade gjort själv. Borta var också hennes personliga tillhörigheter, bland annat den korrespondens hon hade haft med Matisse under åren. En gårdskarl berättade att Jacqueline hade varit där dagen innan och tömt huset.

Françoise ringde omedelbart till Picasso och undrade vad det var frågan om. Picasso snäste av nenne: Allt var ditt när du var tillsammans med mig, och ingenting är ditt när du inte längre är hos mig. Så är det.

Men eftersom Françoise var mest orolig för Paloma så bad hon honom skicka över henne snarast. Ingen talar till mig på det viset, blev svaret. Jag gör det, kontrade Françoise. Men Picasso skickade henne inte. Det var först när Françoise hade hotat med polisen som han skickade över Paloma, så att Françoise kunde ta henne till sjukhuset i Cannes. Jag kunde inte tro att han ville leka katt och råtta med sin dotters hälsa, minns Françoise.

Under Palomas sjukhusvistelse kom Cocteau för att träffa Françoise när hon satt hos sin dotter. Han såg lite skrämd ut: Säg inte till någon att jag har varit här. Jag kom för att jag är din vän och ville tala om för dig vad som händer, men det skulle vara hemskt att bli ertappad här.

Han berättade sedan att Luc hade skickat ett telegram till Picasso, där han skrev att han förtjänade en örfil för att han hade handlat så oansvarigt och riskerat Palomas hälsa. Picasso hade naturligtvis blivit rasande.

Just som Cocteau skulle gå kom Picasso inrusande i rummet och vrålade: Förrädare! Vad gör du här! Sedan mumlande han något och försvann lika fort som han hade dykt upp.

Picasso var på sjukhuset varje dag. Inte så mycket för Palomas skull, utan för att han ville veta vilka som var där, så att han kunde sätta upp dom på sin lista av fiender.

Françoise var inte ekonomiskt beroende av Picasso, men efter hans utspel under sommaren ordnade hon med underhåll för barnen: Jag gjorde det av juridiska skäl, i avsikt att slå fast barnens rättigheter, eftersom jag inte längre kunde lita på att han skulle bete sig som en far för dem.

När Claude och Paloma på hösten tillbringade en helg med Picasso i Kahnweilers hus på landet ringde Picasso till Françoise: Jag skickar inte tillbaka barnen om inte du ger Paulo alla de teckningar och etsningar som finns i din våning. Du måste skicka tillbaka barnen först, svarade Françoise. Barnen kom hem och Picasso fick sina alster, utan Kvinna - Blomma, som hon fått i present.

Detta var början till en krigsförklaring. När Picasso sen fick höra att Françoise var gravid bröt kriget ut. Picasso gjorde klart för alla, att de som var vänner med Françoise var hans fiender, vilket innebar att Kahnweiler sa upp hennes kontrakt och att hon inte heller längre var välkommen att ställa ut sin konst hos någon.

När Maya hade fyllt tjugo år hade hon fått nog av sin far Picasso.: Jag ville inte bli uppäten av honom. Jag ville ha mitt eget liv. Därför beslöt jag att resa till Spanien och stanna där.

Maya hade ju på nära håll fått följa och bevittna Picassos lockelser, löften, hån och svek, och tänkte inte bli hans nästa offer. För inte så länge sedan, när Olga hade dött, hade han ringt till hennes mor (Marie-Thérèse) och sagt att nu kunde de gifta sig. Men det var bara ytterliga ett tomt och elakt löfte för att göra henne ännu ledsnare och på köpet fördmjuka Jacqueline.

Maya lämnade alltså sin far med hans femtioelfte kvinna Jacqueline åt sitt öde. Hon skulle aldrig mer få återse sin far, även om hon senare återvände till Frankrike och gifte sig i Marsielle.

Allt var misslyckat... Hela världen var bara strunt... Inget betydde något... Allt var uselt... Allt var förstört... Det var efter sådana premisser som Picasso och Jacqueline nu skulle anpassa sin kommande tillvaro. Med hans maktlystenhet och hennes ägandebegär gavs grunden till deras vardag.

Jacqueline hade ju blivit av med både sitt mod och sin självtillit, så nu återstod bara ett liv, där han som en krävande bortskämd unge passades upp av en överbeskyddande mor, som saknade all mänsklig värdighet. Själv sa hon: Det är inte bara det att han vill ha något... Jag skulle inte kunna tycka om tanken att han saknade något för att jag inte var där.

Jacqueline blev som en efterhängsen parasit, som tog sin näring och kraft från det liv den levde på. Som utövare av hans makt blev hon nu också hans kritiska dörrvakt. Han var hennes egen monseigneur.

Som Picassos portvakt fick Jacqueline lära sig en rad ursäkter för att hindra av Picasso oönskade telefonsamtal och besök: Han arbetar.. Han sover... På stranden... I Paris...

Den kända mångmiljonärskan (kosmetika) gjorde otalig försök att nå Picasso för att få honom att måla ett porträtt av henne. Hon blev så frustrerad av att alltid bli avvisad, så hon kom till La Californie oanmäld. Hon hade tur för Picasso var på ett strålande humör, eftersom han hade besök av sin filmhjälje Gary Cooper.

Madame Rubenstein blev genast avritad. Men först hade han talat om för henne att han inte avbildade någon utan att ha legat med dom. Efteråt skröt han med att hon inte hade något emot det. Men det hade jag... Hon var så hemsk... så ful.

Det blev aldrig något porträtt. Han skulle skicka det postumt, sa han. Sanningen var, att han skulle använde de många skisserna som underlag till sina litografier.

Redan innan hade madame Rubenstein kallat Picasso för djävulen. Efter det här upptåget blev det Förbannelse över den djävulen.

Ingen gick säker för Picassos dumma påhitt och elaka spydigheter. Cocteau var en av de som ofta råkade ut för hans sarkastiska påhopp. När han hade blivit invald i Académie Français kunde inte Picasso låta bli att håna honom i en satirisk teckning som speglade såväl dumhet, som fulhet och tarvlighet. Dessutom kommenterade han den, så att den ännu mer förnedrande.

När han sedan fick i uppdrag att göra en skiss på ett svärdsfäste, som skulle utgöra en del av Cocteaus insignier (symbol) som akademiledamot, så blev det ännu ett groteskt utkast - en toalettstol med tillhörande spolningssnöre och rengöringsborste.

Det hjälpte inte med att Cocteau alltid hade varit lojal och sett upp till Picasso, mon Maître Picasso, han fick ändå finna sig i att bli ständigt trakasserad av honom.

Piccasso skulle snart fylla 75 år och han börjat få ångest inför ålderdomen och inför den oundvikliga döden. Författaren Hélène Parmelin, som har skrivit flera böcker om honom berättar om en hemskk dröm som han hade haft några månader innan: 

"Han satt och åt lunch... och någon kom inrusande vild av upphetsning och berättade att något förfärligt hade inträffat: alla lejonen hade skrumpnat ihop..."

Det ord som i hans dröm var "ratainé", var ett ord, som efter den dagen dök upp ofta i La Californie. Han använde det och alla i hans omgivning också. Det blev en ordsymbol som manade fram hur han kände sig och hur han förtvivlat försökte låtsas att han inte kände sig.

Picassos 75-firande var en orgie i firande, med gratlationer, fyrverkerier, bankett och många tal. Brev, telegram och presenter hade formligen vällt in till La Californie. Från gamla vänner, men också från de som han inte visste ens fanns. Och naturligtvis var många av hans närmaste på plats. Det kom även folk från Barcelona för att gratulera stadens hjälte.

Det lokala kommunistpartiet tyckte att den get han hade önskat av dom inte var värdigt nog, så gav honom en dignande korg med konserverad frukt.

När festen var över stod alltså Picasso där utan sin önskade get. Men Jacqueline var både företagsam och visste sin plats. Att uppfylla sin monseigneurs önskemål var hennes kall, så därför köpte hon själv en get, som fick namnet Esmaralda. Den stod förankad intill Picassos egen bronsget och blev en del av La Californie.

I början av november blev Ungernrevolten nedgjord av sovjetalliansen med brutalt våld. Även om Chrusjtjev tidigare hade fördömt Stalin och hans illdåd. Förvirringen inom kommunistpartiet verkade vara total.

I många länder hade man redan påbörjat sin av-staliniseringsprocess, men det franska kommunistpartiet höll fast vid den gamla ideologin. Dessutom stödde man övergreppet mot Ungern.

Jounalisterna var naturligtvis nyfikna på var kamrat Picasso stod. Han som inte för så länge sedan hade hyllat Stalin i ett porträtt. Le Monde hade publicerat Chrusjtjevs hemliga rapport om Stalin, vilket fick Picasso genom ett ombud säga till journalisterna: Kommer ni inte att gå till Chrusjtjev angående mina hemliga rapporter... Mycket slagfärdigt tyckte kamraterna.

Visserligen gjorde Picasso, och några andra mindre kända, en lam protest mot våldtäkten av Ungern, som bara resulterade i en tillrättavisning från partistyrelsen. Picasso ursäktade sig också med: Jag är ingen politiker. Jag är inte tekniskt insatt i sådant.

På våren 1957 hade Picasso jubileumsutställningar både på Museum of Modern Art i new York och Gallerie Leiris i Paris. 

Framåt sommaren började han känna sig ensam och rastlös, trots att han hade mycket folk omkring sig. Barnen var där över sommaren och Jacqueline var nära honom hela tiden. Kanske var hon alltför nitisk med sin närvaro och med sina nyttiga måltider och olika medikamenter? Han kunde inte, som förr, ta sig ur svackan genom febrilt arbete.

Parmelin skrev om den hemska sommaren: Symtom på en förtvivlad självupptagenhet visade sig hos Picasso med en intensitet och beständighet som man aldrig förr sett... Alltig tråkade ut honom, minsta sak gjorde honom upprörd, minsta gnissel i dagens program tycktes totalt förstöra hans förmåga att äta, sova, ha trevligt eller vila.

Fram på höstkanten tog Picasso sig samman och började, i brist på egna idéer, på en serie målningar efter den spanske barockmålaren Diego Velázquezs mästerverk Las Meninas. Han hade då bestämt sig för att visa att han var lika stor som honom.

Från och med den dagen då tanken på Las Meninas dök upp blev Picassos friska utseende förstört....

Konstteoretikern John Berger skrev: ...Picasso är bara lycklig när han arbetar. Men han har inget eget att arbeta med. Han tar upp andra målares verk... Han dekorerar krukor och fat som andra har tillverkar åt honom. Han har begränsats till att leka som ett barn. Han blir än en gång underbarnet.

Jacqueline blev sjuk och måste magopereras. Parmelin var inte sen med att skylla hennes sjukdom på Velázguez: ...hennes konvalescens blev abnormt lång och hon måste större delen av tiden ligga till säng. Eller rättare sagt, hon borde ha gjort det. I varje fall blev hon sjuk och längden på hennes konvalescens tycktes faktiskt höra samman med Las Meninas tillkomst.

Picasso hade stängt ute allt annat när han gav sig i kast med Las Meninas. Jacqueline hade aldrig sett honom arbeta så frenetiskt. Men gång på gång beklagade han sig: Vilket förfärligt företag. Man tror alltid att det här med att göra en målning bara är att måla... Och ändå är det värre än döden på arenan, det är döden på arenan.

När Picasso var klar med sitt eget omöjliga åtagande sa Parmelin: Han var hemsk under hela tiden det här pågick... Han var på dåligt humör. Det var en tragedi för honom. Las Menimas var en tragedi. Han ville visa upp dem för oss. Han ville inte visa upp dem för oss.

Han visste inte längre själv om det han hade åstadkommit var rena skräpet eller bra. Kanske var han rädd för att Velázquez hade segrat i kampen på tjurfäktningsarenan? 

Men till sist fattade han mod, tog tjuren i hornen, och visade upp sina målningar för de närmaste.: Nå,vad tycks? Parmelin replikerade direkt: Både öronen och svansen.  Att tilldelas dessa attribut var det absolut finaste som fanns för en tjurfäktare. Då hade uppvisningen varit verkligt förstklassig.

Efter sin magoperation blev Jacqueline sjuk allt oftare. Var det inte magen som krånglade, så var det trumhinnorna eller gynokologiska problem. Picasso brukade ibland säga: Är det inte märkligt att när hon är sjuk målar jag tavlor, i vilka hon är bättre igen? Jag förstår det inte. Jag tycks alltid gå händelserna i förväg.

Picasso hade ett helt menageri hemma i La Californie. Undulater, duvor, ugglor, hundarna Yan och Lump, och nu också geten Esmaralda. Här fanns ju de motiv som han ofta saknade. Han började med att göra en serie målningar med sina duvor och duvslag, från sin atelje med varierande vyer genom ett fönster.

Innan året var till ända hade han också hunnit med att dekorera fasaden till arkitektskolan Col·legi d`Arquitectes de Catalunya i Barcelona. Och i början på nästa år skulle han fullborda en väggmålning till UNESCO...

Picasso hade i slutet av 1957 fått i uppdrag av UNESCO att dekorera en vägg i högkvarteret i Paris. Det skulle bli hans till ytan största konstverk (ca 90 kvm). Han tog sin an projektet med stor entusiasm och fullbordade verket på fyrtio plywoodskivor.

På Picassos önskan skedde avtäckningen på skolgården i Vallaruris inför en stor publik, massmedia och representanter från UNESCO. När ögonblicket var inne och täckelsen föll applåderade publiken pliktskyldigast. Det var många förvånade miner. Var det ett mästerverk, eller ett hafsverk? Kejsarens nya kläder?

Många fick inte fick målningens motiv, med död och förtvivlan, att överensstämma med organisationens budskap mot en bättre värld. När den installerades i UNESCO-byggnaden i december 1958 hette verket The Forces of Life and the Spirit Triumphing over Evil, men döptes senare om till det mer träffande The Fall of Ikaros (Ikaros fall).

Man får väl betrakta väggmålningen Ikaros fall som något av ett olycksfall i arbetet. Åtminstone tyckte nog Picasso det själv, eftersom han aldrig signerade den.

Men i en den kommande målningen Stilleben med tjurhuvud skulle han få sin revansch. Det tyckte i varje fall hans kamrater inom det kommunistiska partiet. Äntligen en politisk målning, som en protest mot att de Gaulle hade kommit till makten igen. Man såg spöken i att facsism skulle växa sig stark igen.

Den här koincidensen, mellan de Gaulle och målningens tillkomst, var säkert inte menad, utan snarare ett ursinnigt utfall av Picassos egna inre spänningar.

Madame Parmelin tillhörde Picassos inre krets. Hon berättat om hur en kväll kunde förlöpa när mästaren var på dåligt humör: Picasso var på ett dystert humör. Ögonen rörde sig långsamt från den ena till den andra, och bort mot köket...

Han såg oss skratta, lika intresserad som en besökare i en zoologisk trädgård som ser aporna göra mänskliga åtbörder. Och när vi slutade skratta, röt han: "Nå... fortsätt skratta!" Ursinnigt! Det var hemskt... det var skrämmande olycksbådande... Atmosfären var plötsligt alldeles fel... Till sist lyckades han verkligen skrämma oss... och först då skrattade han.

Vi gick till sängs, tog oss långsamt uppför trappan, förfärade av något som vi inte visste vad det var, med tunga hjärtan, och sinnen också... Vi var olyckliga och uppgivna. Vilken storartad kväll!

De mest anonyma i Picassos inre krets var nog hans spanske frisör Arias och hans italienske skräddare Sapone. Men de var viktiga person för Picasso på ålderns höst. 

Frisören Arias hade Picasso stort fötroende för. Ingen annan fick frisera den vidskeplige mästaren. Picasso trodde nämligen att hans hår innehöll en del av hans kreativa kraft och om det kom i någon obehörigs händer skulle denne få makt över honom.

Arias kom regelbundet till La Californie och han avslutade alltid sitt arbete med en kyss på Picassos kala hjässa. Sedan bjöds han ofta på middag och följde ofta även med Picasso på tjurfäktningar. De hade mycket att tala om på sitt modersmål spanska.

Picasso var något av en bohemisk klädsnobb, så hans garderober var alltid välfyllda med kläder som den italienske skräddaren försåg honom med. Han hade alltid med sig ett stort sortiment av kostymer, byxor... och tyger. Byxor i manchester var en favorit. Han var alltid välkommen, även om han alltid kom oanmäld - till portväkterskan Jacquelines förtret.

Jacqueline vaktade huset och Picasso som en arg men lydig gårdvar. Det var henne som Picasso hade satt att skydda La Californie och honom själv.

Men när de, som efter många försök fick träffa Picasso klagade, skyllde han på Jacqueline: Vad hör jag! De har ringt och jag har inget fått höra. Detta trots att han uttryckligen, och med skärpa, hade gett henne order om att han inte ville bli störd.

Jacqeuline vågade aldrig protestera inför hans gäster och vem skulle tro på henne när hedersmannen, den store Picasso, hade sagt sitt.

Marie-Thérèse berättar om sitt enda besök hos Picasso i La Californie: Det fanns en fotograf där... som hela tiden kallade honom Maître, Maître...och Picasso knuffade till mig med armbågen och sa: "Hör du det? Hör du det?" Jag hade helst velat skratta, men jag skrattade inte... tårarna bar rann nedför kinderna... Halv två gick jag min väg, och åt sedan ensam lunch på en restaurang. Det var sista gången hon såg sin underbart förfärlige älskare.

Picasso var rastlös och ville ha ombyte, så i brist på nya kvinnor började han se sig om efter ett nytt boende. La Californie började bli för trångt och andra hus hade börjat tränga sig på nu när Cannes expanderade.

Han köpte då slottet Château de Vauvenargues i närheten av Aix-en-Provence. Slottet, med anor från 1600-talet, låg på sluttningen av bergsmassivet Sainte-Victoire, som Cézanne hade förevigat i många av sina målningar.

När han hade köpt slotten ringde han till sin konsthandlare Kahnweiler och berättade för honom: Jag har just köpt Sainte-Victoire. Kahnweiler, som trodde det var en målning svarade då: Vilken då? Picasso svarade triumferande: Originalet.

Slottet genomgick en stor renorvering innan det var inflyttningsklart i början av 1959. Bland annat installerades centralvärme i den stora kalla byggnaden. Det blev också ett luxiöst badrum, innan Picasso tog slottet i besittning med en mängd av de målningar och bronsföremål som han hade låtit hämta från sina bankvalv i Paris.

Men ändå var Picasso inte nöjd med tillvaron. Han pendlade nu mellan slottet och La Californie, som han hade behållit, och klagade över att han inte visste var han hörde hemma. Han beklagade sig för Parmelin: Ni vet var ni bor. Ni bor i Paris, ni har ett hus och vet var ni är. Jag är ingenstans, vet inte var jag bor, ni kan inte ana hur hemskt det är.

Efter många turer och långa diskussioner avtäcktes den 5 juni 1959 ett monument till minne av den surrealistiske poeten Guillaume Apollinaire. Det blev till sist en skapelse som gjorts långt tidigare av vännen och förnekaren Picasso: Huvud av Dora Maar. 

Avtäckning gjordes av hans änka inför stadens fullmäktige, hans kvarvarande vänner och många beundrare.

Monumentet finns att beskåda utanför den katolska kykan Saint-Germain-des-Pres, i närheten av två av hans favoritställen Café Flore och Les Deaux Magots, och inte långt ifrån hans egen gata Rue Guillaume Apollinaire.

Visserligen var Hélene Parmelin en av Picassos närmsta vänner den här tiden, men även hon kunde råka ut för hans växlande humör. Då hans förtrollande person snabbt kunde övergå till en vanlig människas allra sämsta sidor där alla andra bara var rekvisita.

Hon berättar om när hon en gång kom till slottet: Vilken atmosfär. Picassos ögon är som kulsprutor. Hans röst skär som en kniv. Han ville visa henne sin egen samling av målningar och befallde henne att omedelbart hämta sin kamera. När hon blev förvånad av tonen han använde skrek han: Ni tycks inte förstå att detta är inte vilka målningar som helst... Sätt igång i stället för att göra ingenting!

Parmelin skyndade sig efter kameran och började fotografera med Picasso hängande över sig: Inte den. Inte så. Inte... Sen fick han en plötslig ingivelse: Sluta fotografera!

Då brast det för Parmelin: Jag öppnar kameran, sliter ut filmrullen och kastar den i ansiktet på honom. Och jag säger picasso eller inte Picasso, det ger jag fan i...

Det gick inte ens en vecka innan Parmelin hade fängslats av Picassos silkeslena röst i telefonen: Vad har jag gjort? Jag har inte gjort något alls! Och därmed var Parmelin tillbaka, infångad i hans förrädiska nät.

Det dröjde inte mer än ett par månader förrän Picasso hade börjat tröttna på slottslivet i Château Vauvenargues. Hans fastnade nu i stället för den provensanska villan Notre-Dame-de-Vie nära Mougins. Villan var nyrenorverad och låg lite avsides på en höjd omgiven av cypresser och olivträd.

Picasso tyckte om vad han såg och köpte huset. Men han skulle inte ta det i besittning förrän till sommaren 1961. Plötsligt var han ägare till tre bostäder i Provence, och han som hade klagat på sin vilsenhet redan efter två.

I avsaknad av egna idéer gav han sig nu i kast med att göra sina varianter på Manets Frukost i det gröna. Det blev en långvarig kamp som skulle utspelas mellan mitten av 1959 till slutet av 1961. Då hade han hunnit producera inte mindre än 27 målningar och 138 teckningar.

Picassos långdragna kamp med Frukost i det gröna gjorde att det inte fanns mycket tid över för annan produktion under de här åren. Men under resans gång tycktes Picasso förändras en smula.

I de slutliga versionerna märks en växande rädsla för relationen med Jacqueline: Han kropp krymper till en lagon stor grön skugga medan mittemot sitter Jacquelines figur rovgirigt härskande.

Picasso var rädd för att bli beroende av Jacqueline, samtidigt som han beklagade sig över hennes ständiga sjukdomar. Hon opererades i underlivet i maj 1960, men hon var snabbt uppe igen för att tjäna och bevaka sin monseigneur, även om var långt ifrån återställd och stapplade omkring som en gammal gumma.

Sommaren 1960 skulle det bli en stor retrospektiv utställning av Picassos verk på anrika Tate Gallery i London. Roland Penrose som var medarrangör försökte övertala Picasso att närvara vid vernissagen. Han hade svarat: Varför ska jag vara där. Jag känner dem allesammans. Jag har ju själv gjort dem.

Utställningen var en manifestation av det absolut bästa Picasso hade gjort någonsin. Och det var här som han näst intill blev helgonförklarad. Drottningen hade fått en privat visning och uttryckt sin förtjusning: Picasso var århundadets störste konstnär.

Redan i utställningskatalogen framgick det hur stor han var: Picassos verk var fött av förståelse för och kärlek till mänskligheten. Hans konst går långt utöver ögats lättvunna tjusning. Den fyller en mer betydande uppgift: Att intensifiera känslan och utveckla andligheten. 

I slutet av 1960 hade Françoise börjat agera för sina barns rättigheter. I första hand ville hon att barnen skulle få bära Picassos efternamn. Hon hade anlitat en advokar, att själv prata med Picasso tyckte hon var lönlöst.

Efter många segdragna turer gjorde Picasso ett osannorlikt utspel genom sin advokat. Nämligen att Françoise skulle gifta sig med honom så var allt löst, tyckte han. Françoise trodde inte sina öron.

Men efter närmare eftertanke, och barnens tjat, kom hon fram till att det också kunde vara ett sätt att komma ifrån den förgiftade tillvaro som hade gett både henne själv och hennes man Luc. Ett liv som hade inneburit att de ideligen hade blivit hindrade av Picassos makt över alla utställare och konsthandlare.

Efter en del smärre gräl med sin make bestämde sig Françoise ändå för att svara ja till Picassos frieri. Hon satte igång skilsmässeprocessen. I första hand för barnens skull, men även att få slut på Picassos tysta men djävulska trakasserier genom ombud.

I januari lyckades Françoise med sitt första delmål. Barnen fick sin fars efternamn. Sedan händer det ofattbara. Françoise läser i morgontidningen att Picasso hade gift sig med Jacqueline.

Hon höll på att sätta i halsen. Plötslig kände hon hade än en gång blivit förd bakom ljuset och utsatt för hans elaka intriger. Först hade han lurat henne att ta ut skilsmässa, sedan hade han gått och gift sig med en annan kvinna. Ett mer raffinerat sätt att förgöra en kvinna finns knappast.

Picasso njöt i fulla drag av vad han trodde var den slutliga segern över Françoise. Men i samtidigt hade han ju lämnat över sitt liv åt själva verktyget. Jacqueline var inte sen att börja utnyttja sin nya status som fru Picasso.

En av de första åtgärderna var att nedvärdera och motarbeta Françoises ungar. Hon började smutskasta dom inför Picasso. Säga till honom att de inte brydde sig om honom. Hur deras mor hade förstört dom, att Claude var nakotikaberoende...

Tidigare hade Jacqueline fått accepera att barnen kom på besök på skolloven. Men hädanefter skulle det bli mer sällan, och det kommande påsklovet ställdes in utan någon förklaring.