Det vore ju väldigt konstigt om inte psykologer och psykiatrer hade något att säga om den egensinnige Salvador Dalí. Hans mystiska inre måste naturligtvis desintegreras väldigt noga. Flera psykiatrer kände sig manade att gräva i hans skrynkliga hjärna.

Redan på 1930-talet hade Jacues Lacan analyserat honom och skrivit flera uppsatser i ämnet. Efter kriget hade Dalís inre också väckt andra psykiatrers intresse. Bland andra Pierre Roumequère vid Paris universitets medicinska fakultet, som skrev en studie under rubriken: Det dalíska mysteriet i ett religionshistoriskt sammanhang.

En annan var Jean Bobon, chefspsykiater vid universitetet i Liège, som i sin essä om Dalí gör följande utlåtande:

Dalí var en man som i mycket hög grad dolde sig bakom paradoxer och motsägelser. Hans verk är så stort och rikt att man, alldeles frånsett dess tekniska skicklighet, vid första ögonkastet kan uppfatta det som förvirrat och fullt av ibland mycket uppenbara fantasier. Detta är inte alls fallet. I grund och botten visar det på en oerhörd kontinuitet...

Dalí är känd som "polymorft pervers" - sexualitet, genitalism, onani och exhibitionism ligger bakom hans "hemliga liv". Allt detta, som endast ingår som en del av en ytlig beskrivning, framträder i det erektiva huvudet där de sexuella instinkterna har cerebraliserats och sublimerats i konst ...allting hänger ihop och är symboliskt i Dalís surrealistiska arbeten, vilkas rika uttrycksfullhet äger större djup ju enklare tavlorna ytligt sett kan förefalla.

Det var många konstiga ord på en gång. Men det viktiga är kanske att han inte blev idiotförklarad, utan betraktades mer som en ytterligt exeptionell person, som kunde manipulera sin omgivning med ibland oförståerliga grepp. Men alla fick ju det de var ute efter, som någon lär ha sagt.

Det var ytterst sällan han lättade på sin mask, men då kunde han avslöja en enastående intelligens och skärpa. Nu hade han fortfarande grepp om sina clown-aktiga framträdanden och happenings, men med åren skulle han tappa kontrollen över vad som var på riktigt och vad som var pajaseri.

Man får heller inte glömma bort att han i slutet på 1950-talet,jämte Picasso, var världen mest kände målare. Ingen kunde avbilda med sådan känsla och precision som han. Han var tidens Jan Vermeer (1600-tal) eller Jean-Francois Millet (1800-tal), två av den tidens målare som han beundrade.

Dalí gjorde 1944 en serie om sju målningar för sju olika konstarter: Dans, Opera, Balett, Musik, Film, Radio/TV och Teater. Han gjorde dessa på uppdrag av Billy Rose, som just hade köpt biografen Ziegfeld Theatre i New York och skulle återställa den till en teater. Det första uppträdandet var en musikalisk revy, The Seven Livery Arts, med Cole Porter och Igor Stravinsky. Dalís målningar skulle hängas i teaterns lobby.

Målningarna hängde där lång tid efter de 183 föreställningarna och flyttades sedan till Billy Roses lantställe, där de förstördes i en brand. Dalí erbjöd sig då, 1957, att till vänskapspris göra en ny uppsättning målningar på samma tema.

Sommaren 1957 fick Dalí besök av Walt Disney i Port Lligat. Deras livliga fantasi hade ju redan tidigare förenat dom i filmen Destino. Nu diskuterade de ett nytt filmprojekt, som skulle handla om Don Quxite (Don Quijote). Men  de planerna skulle aldrig förverkligas.

Ännu ett omöjligt projekt sysselsatte Dalí det här året. Han hade fått i uppdrag att rita ett surrealistiskt lyxhotell i Acapulco. Det skulle bli en byggnad i form av en sjöborre som stod på fyra enorma flugben. Det blev för komplicerat för att realiseras.

Dalí brukade säga: Låt dem tala om Dalí, till och med när de talar väl om honom. Bland det man kommer ihåg av Dalís eskapader, eller happenings, från 1958 är hans uppträdande hos prinsessan Elvina Pallavicini i Rom och en mycket speciell föreläsning i Paris.

Dalí återföddes i den av facklor upplysta trädgården hos prinsessan Pallavicini i Rom och trädde fram ur ett kubformat ägg täckt med magiska inskriptioner av Ramon Llull, varefter han höll ett anförande på latin.

I Paris tog Dalí åter upp temat med brödet som hade upptagit hans tankar under förkrigstiden och gick genom staden bärande på en femton meter lång baguette som han avlämnade på scenen på Théatre Étoile, där han höll ett magiskt föredrag om Heisenbergs "kosmiska klister".

Vid något tillfälle när Dalí hade påbörjat sin framgångsrika TV-karriär blev han intervjuad av Mike Wallance, en skicklig intervjuare som haft framgångsrika samtal med många kända personer.

1958 försökte Wallace att avmystifiera "gåtan Salvador Dalí", och det gick inte särskilt bra. Det visar sig att surrealistiska målare också ger surrealistiska svar på konventionella intervjufrågor. Ganska snabbt kapitulerar Wallace och säger: "Jag måste erkänna att du har tappat mig halvvägs igenom." Lyckligtvis för oss är videon en bra tittning mer än 50 år senare.

Låt oss följa en en frågorna i intervjun med Mike Wallance. Kanske den med det vettigaste svaret: Vill ni bli både en storartad clown och en storartad målare?

Dalí svarar: Om det är möjligt, att leva ihop är mycket bra, förstår ni... Charlie Chaplin är en äkta clown men målade aldrig som Dalí... viktigast i mitt liv: modern clown, modert måleri, modernt tecknande är min personlighet ...min personlighet är mycket mer betydelsefull än någon annan av de där små sidorna av vad jag företar mig ...måleriet, clowneriet, uppträdandet, tekniken.

Så änligen kunde Gala koppla det sista definitiva greppet om Dalí. De var ju sedan tidigare borgligt vigda, men nu skulle de också få den katolska kyrkans välsignelse.

De gifte sig i augusti 1958 i all anspråkslöshet i kyrkan La Capella de la Mare des Angel i Girona. Endast ett fåtal gäster närvarade vid ceremonin. Alltså inga sensationslystna papparazzis.

Samma år målade Dalí sin version av Christofer Columbus upptäcker Amerika. En jättelik målning på bortemot 10 m², som gjordes på beställning av Huntington Hartford inför öppnandet av hans Gallery of Modern Art vid Columbus Circle i New York.

Vid den här tiden menade en del katalanska historiker att Columbus faktiskt kom från Kalalonien och inte Italien.

Det har sagts många gånger förut, men det tål att upprepas: Dalís fantastiska idérikedom och uppfinningsförmåga. 1959 uppfann han det nya transportmedlet Ovocipeden. En genomskinlig plastskula som man gick in i, och som enligt hans egen uppgift kunde rulla fram på alla underlag - land, vatten, is och snö. Det blev ingen succé precis, men ändå en del betydande uppmärksamhet i pressen. 

Nu tecknade Dalí också ett avtal med vykortsproducenten Hallmark, som gav honom 15 000 dollar kontant för tio julkort, utan att beställaren fick påverka motivet, och inte heller fick bestämma vare sig leveranstid eller få någon royalty. Man misstänker att Gala låg bakom, hon visste ju hur man skulle hantera affärerna. Själv var ju Dalí en urusel affärsman.

Innan det här året var till ända hade Dalí också hunnit med att ytterligare en gång besöka påven, nu Johannes XXIII. Förmodligen för att få sitt äktenskap med Gala välsignat på högsta ort.

Dessutom skulle han hinna med att illustrera boken Le Tricone av Pedro A. de Alarcon. De tjugo bilderna gjorde han i fom av träsnitt.

Till de sidoaffärer Dalí (Gala) gjorde, bredvid sin egna målningar, måste man också räkna med alla de portätt han målade åt sociteten. Antag att de fem porträtt som visas här för år 1958 såldes i genomsnitt för 15000 US dollar (verkar rimligt), så blev ju bara det en hygglig årsinkomst. Närmare bestämt ca 6,5 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Från 1950-talet berättas det en histora om när Dalí skulle måla ett porträtt av den stenrike skeppsredaren Stavros Niarchos till det överenskomna priset 15 000 dollar. Men Niarchos gav upp efter några sittningar, så han överlämnade åt Dalí att slutföra målningen på egen hand, samtidigt som han bröt avtalet.

Dalí fullbordade porträttet genom att måla en smickrande kropp, som passade till det färdiga huvudet. När målningen var klar sålde Dalí den till Niarchos värste konkurrent Aristole Onassis för 25 000 dollar. När sedan Niarchos fick se målningen där den hängde hemma hos Onassis, så ville han köpa tillbaka den. Något som Onassis gick med på, men då var priset 75 000 dollar.

Dalí konstaterar i din bok Journal d´un génie (Ett genis dagbok) där han står inför en spegel 1960: ...min kropp är i stort sett densamma som i min ungdom, med undantag av magen som blivit större ...mitt hår är fortfarande svart och mina fötter har ännu inte drabbats av stigmat av en enda liktorn.

Dalí var nu 56 år och stod på höjden av sin ryktbarhet. Men enligt honom själv så var målningen den minst viktiga delen av hans geni:

Det som verkligen räknas är mitt genis imperialistiska struktur. Måleriet är bara en ytterst liten del av detta geni. Som ni vet uttrycker jag mig med smycken, med blomsteruppsättningar, med eroticism, med mysticism... måleriet är bara ett av uttrycksmedlen för mitt totala geni, som finns med när jag skriver, när jag lever, när jag på ett eller annat sätt uppvisar min magi ...en målning är något så obetydligt jämfört med den magi jag utstrålar.

..

Dalís konstnärliga relation med kristendomen och till Vatikanens påvar var så stark att han redan 1958, i samband med kröningen av Johannes XXIII, hade fått i uppdrag att måla Det ekumeniska rådet. De tycktes ha fattat tycke för Dalís målningar av tradionellt kristna motiv i hans surrelistiska tappning.

Tavlan färdigställdes 1960 och som en förstudie till denna jättelika målning gjorde Dalí sin egen version av det klassiska motivet Treenigheten.

Nu när Dali hade kommit upp i åren erkände han vid något tillfälla att han inte bara var en provokatör utan också en simulant:

Jag vet aldrig när jag börjar simulera när jag säger sanningen. det är utmärkande för mitt innersta väsen. Det händer ofta att jag säger något och är helt övertygad om dess betydelse och allvar. Ett år senare inser jag att det var så naivt och ointressant, att det är fullständigt bedrövligt.

Jag kan säga något med ett skratt, bara för att verka smart och förbluffa någon, men med tiden blir jag övertygad om att jag har lagt fram något mycket fint och viktigt. De här växlingarna har börjat förvirra mig, men jag lyckas alltid slingra mig ur det hela.

Men vad som än händer, får min publik aldrig veta om jag skämtar eller menar allvar. Och lika viktigt är att jag själv inte vet det. Jag måste ständigt fråga mig: Var börjar den djupe och filosofiske Dalí och var upphör den galne och befängde Dalí?

Den unga fransyskan Isabelle de Baviere kom till New York i början av sextiotalet med ambitionen att lägga den stora staden vid sina fötter. Det gick inte riktigt så bra som det var tänkt förrän hon träffade Salvador Dalí.

Hon skulle lämna ett paket till honom där han bodde på St. Regis Hotel. De fann varandra direkt och hon skulle snart vara en i hans närmaste krets och få flera  roller.

Dalí skulle senare presentera henne för Andy Warhol, som gjorde henne till sin superstar i sina filmer under artistnamnet Ultra Violet.

Samma år (1960) gav förläggaren Joseph Foret ut den handgjorda boken L'Apocalypse de Saint Jean - en bok över aposteln Kohannes profetiska text. Flera framstående författare och filosofer stod för textinnehållet som skrevs för hand, medan illustrationerna gjordes av sju olika målare, från olika länder, med olika stilar. Bland dessa var Dalí, som också har gjort bokens framsida.

Nu var Dalí också involverad i ytterligare ett filmprojekt. Ihop med fotografen Phillipe Halsman gjorde de dokumentären Chaos and Creation, som bland annat visades på en årskonferens om visuell kommunikation på Waldorf Astoria i New York 1960.

Vid årsskiftet 1960-61 deltog Dalí i den sista Internationella Surrealistutställningen på D´Arcy Galleries i New York, som arrangerades av André Breton och Marcel Duchamp. De andra surrelisterna uttryckte sitt missnöje med Dalís deltagande i en skrivelse rubricerad We don´t EAR it that way. 

Dalí återkom till baletten 1961. Då skrev han liberetto och ritade dekor och kostymer för sin egen balett Ballet de Gala. Baletten sattes upp på Teatro La Fenice i Venedig i augusti och då tillsammans med operan The Spanish Lady and the Roman Cavalier, som också hade designats i surrelistisk stil av Dalí.

Tidskriften Times hade följt det hela från början, där Dalí hade ett eget framträdande innan föreställningen: På en balkong ovanför dirigenten och de sjutton musikerna, som var iförda sjuttonhundratalskläder med knäbyxor, lockperuker och vita silkesstrumpor, satt Dalí utstyrd i gondoljärkostym och sin välkända barretina, de röda katalanska mössan. Han började skvätta brun färg och guldfärg på en duk med sådan våldsamhet att han stänkte ned den förvånade premiärpubliken nedanför. Sedan rev han itu duken och ut flög ett dussin vettskrämda brevduvor vilt flaxande. Där efter gick ridån upp för den egentliga föreställningen...

Sedan följde den ena surrelistiska scenen efter den andra... Publiken var efteråt inte lika entusiastisk som upphovsmannen Dalí. Däremot blev Ballet Gala senare i Paris mer uppskattad av en yngre publik.

Att Dalí började bli till åren märktes nu påtagligt då han började glömma saker och personer. Innan föreställningen i Venedig hade han träffat koreografen Maurice Béjart för att planera det hela. När de sedan träffadeas en andra gång i Port Lligat kände Dalí inte igen honom, utan behandlade honom som en fullständig främling. Han hade blivit skräckslagen, pekat på honom och sagt: Ni har kommit för att mörda mig!

När de väl hade kommit till Venedig blev Béjard hindrad av Gala, när han ville träffa Dalí på hotellrummet. Ingen fick störa hennes guldklimp när han arbetade men något inkomstbringande projekt. Gala skydde inga medel, och brydde sig inte det minsta om vem hon förolämpade.

Ramon Guardiola hade lärt känna Dalí några år innan han blev borgmästare i Figueres 1960. Redan då hade han blivit imponerad av Dalís skärpa och vetenskapliga kunnande.

Som borgmästare insåg han Dalís storhet och att den borde användas i stadens intresse. Han frågade då Dali om han ville donera en tavla till det stans anspråkslösa museum.

Då föreslog Dalí honom att bygga om den, vid inbördeskriget, skadade teatern till museum för hans verk: Jag är främst en teatral målare ...dessutom ligger den framför kyrkan där jag blev döpt ...och det var i dess foaljé som mina tavlor ställdes ut första gången.

Guardiola blev eld och lågor, och föreslog genast att man skulle anordna en tjurfäktning för att få in pengar till det nya muséet. Det blev en tjurfäktning som sent ska gömmas. Förutom att man hade anlitat Spaniens främsta matadorer, så blev den dagen starkt kryddad med Dalís upptåg.

Efter tjurfäktningen avtäcktes en minnesplakett på Dalís födelseplats och han blev tilldelad stans högsta utmärkelse, Fikonlövet i silver. Halv nio på kvällen den 12 augusti 1961 förklarades den gamla teatern officiellt öppnad som Teatro Museo. 

Den ha-galna Gala höll närmast Dalí som sin fånge när han arbetade för att hålla intäktsgrytan kokande. En god vän berättar: Hon var verkligen mycket girig, men samtidigt kunde hon inte handskas med de pengar som Dalí tjänade. Hon hade checkar i handväskan i åratal utan att lösa in dem och hon förvarade kontanter i resväskor och glömde bort dem. Och hon öppnade bankkonton, ofta utan hans signatur, som hon också glömde bort.

Vidare så förtäljer historien att Gala brukade portionera ut en slant då och då till Dalí, som inte hade det minsta förstånd om pengar och dess värde. Antingen gjorde han åt dom direkt på något objekt som han tyckte om, eller så bjöd han sina vänner och andra snyltgäster på de finaste restaurangerna i Paris eller New York.

Dalí hade i början på 1960-talet samlat en ansenlig skara människor omkring sig i vad han kallade Miraklernas hov. Enligt honom själv en växlande uppsättning av dvärghermfroliter, vindögda modeller, tvillingar, nynfetter och tranversiter.

Förutom dessa något udda figurer fanns där också mer normala människor, vänner och rådgivare. Bland dem Lois Quatorze, Nanita Kalachnikov, Albert Field (arkivator) och kapten Peter Moore, som skulle sköta alla hans affärer med undantag av tavlorna som Gala inte släppte.

De här människorna utgjorde en Cirkus, men varierad sammansättning, som skulle träffas i såväl New York, som Paris och Port Lligat. Då kunde denna cirkus också omfatta allt från grevar och baronessor, till transvestiter och prostituerade.

Bland de mer seriösa bekantskaperna var de båda vetenskapsmännen Francis Crick och James Dewey, Nobel-pristagare för upptäckten av DNA.

På det frigjorda 60-talet var det en grupp ungdomar som Dalí var enormt populär hos. Vi kallade dom hippies, de som klädde sig annorlunda, hade långt hår och predikade om kärlek och fred: Make Love, not War. Dali blev med sin otyglade frihet i allt han gjorde, en självklar förebild för de här ungdomarna i den här så kallade flower-power-vågen.

När någon påpekade att de inte tillhörde hans generaration, svarade han: De här ungarna dyrkar mig... De vet att det i stort sett är jag som ligger bakom deras överdrifter och paroxysmer...Vi möttes av en händelse i myticism.

Men det fanns stora skillnader mellan Dalí och hans nya beundrare. Till skillnad från dom arbetade han mycket hårt och disciplinerat, och han behövde inte heller några droger för att vidga sina sinnen.

De här frigjorda ungdomarna blev naturligtvis ett välkommet publikt tillskott vid Dalís happenings. Hans tavlor brydde sig inte så mycket om.

Eftersom de trodde på fri kärlek, så stämde det bra med hans egen dröm om sexuell frigörelse. Deras snart sagt obefintliga sexuella hämningar gjorde dom också synnerligen lämpade för att delta i hans egna sexuella kabaréer. Det var inga större problem att hitta dom nere på stranden i Port Lligat eller Cadaqués.

I slutet av 1962 hade kapten Peter Moore fått det fullständiga förtroendet att mot provision marknadsföra och sälja alla Dalís verk i alla dess former - förutom tavlorna som Gala behöll som sitt eget område.

Morse ansvarade för alla kontrakt avseende tryck, smycken, skulpturer... i begränsade upplagor. Han var en skicklig affärsman och förhandlare, som också hade internationella kontakter. Därför kallade Dalí honom för sin militärattaché. Men trots det tunga ansvaret fick Moore aldrig veta vart alla deras pengar tog vägen. Det var enorma belopp och Moore visste länge inte ens vilket bank de hade.

Nanita Kalachnikov som följde det hela på nära håll berättar: De första åren kaptenen arbetade för honom var en mycket lycklig tid för Dalí och Gala. De hade mer och mer pengar och Dalí behövde faktiskt inte anstränga sig särskilt hårt och han lade ständigt fram nya planer på hur de skulle tjäna mer pengar.

Manuskriptet till Dalis bok El mito trágico de "El Angels" de Millet (Den tragiska legenden om "Angelus" av Millet) hade varit försvunnit i över tjugo år när det återfanns och publicerades 1963. Dalí och Gala hade tappat bort den när de flydde från Frankrike när tyskarna hade börjat närma sig.

I den här boken tillämpar Dalí sin paranoisk-kritiska metod på Jean-Françoise Millets målning Angules, som hade fascinerat och inspirerat honom ända sedan 1930-talet.

Boken fick ingen större framgång och intresset för den var ljumt.

Däremot när boken The Word of Salvador Dalí gavs ut samma år var intresset mycket större. I denna följer fotografen Robert Descharnes Dalí i mer personliga bilder, som också visar den djupe och filosofiske Dalí.

Dalí hade själv skrivit en poesi som nu också gick att förstå. Han hade troligen också valt ut de tavlor som avbildas. 

Men även om Dalí inte visar upp några galna sidor i boken, så var han naturligtvis tvungen att göra en happening när boken lanserades. Dalí låg då på en säng i ett skyltfönster, kopplad till en elekromyograf som registerade hans hjärnvågor. Bladet med de utskrivna kurvorna följde sedan med boken då den såldes.

Från slutet av 50-talet och under hela 60-talet gjorde Dalí bara en målning i jätteformat om året. Det låg mycket arbete bakom och priserna var naturligvis därefter, så det var bara den nya generationens konstsamlande miljonärer i Amerika som hade råd att köpa dom.

De tyckte om de här målningarna eftersom var både begripliga och kunde berätta en historia, till skillnad från de abstrakta expressionistiska målningarna som var på modet. De här stora tavlorna köptes av mecinater som affäsmännen Huntington Hartford och Reinholds Moore, eller bankirer som Chester Dale. En del av målningarna har sedan donerats till större museer. 

Det var många som höjde på ögonbrynen när det 1963 blev känt att Dalí skulle illustrera bibeln. Ganska märkligt tyckte andra, han hade ju redan själv valt religiösa ämnen i sina målningar och fått påveliga uppdrag. Dessutom hade han ju med framgång illustrerat stora seriösa bokverk som Don Quixote, Macbeth och La divini comédie.

Det skulle bli inte mindre än 105 bilder (akvareller). Uppdragsgivaren var Dalís vän Dr. Guiseppe Alberetto, som var en hängiven katolik. Han hade sagt: ...avsikten med detta massiva företag var att föra konstnären tillbaka till sina religiösa rötter.

Slutresultatet var imponerande. George Orwell, som tidigare hade varit kritisk till Dalí: Han har femtio gånger mer talang än de flesta av de människor som fördömer hans moral och ser ner på hans målningar.

Den nya generationen som hade upptäckt Dalí i början av 60-talet bestod inte bara av lösaktiga hippies. Han blev också mycket populär bland de unga intellektuella i Paris/Sorbonne. Studentena såg honom som en livskraftig överlevare från det glada 20-talet (Années folles). En symbol för oppositionell frihet.

De gillade hans upptåg och happenings, som de såg som upproriska och något som låg i linje med deras egna tankar och som nu hade börjat jäsa ordentligt i den riktningen.

Sådana tankar fick extra bränse från en surrealistisk utställning på Galerie Charpentier 1964, då Dalí visade upp en del målningar från tiden då han var på höjden av sin surrealistiska karriär.

Omkring femhundra frackklädda studenter hade samlats på den tekniska högskolan École Polytechnique i Paris latinkvarter för att höra Dalí tala om hur han såg sig själv i den moderna världen.

Som en enastående provokatör var Dalí en förebild för de vänsterradikala studentena i Paris/Sorbonne, som själva nu hade blivit alltmer provokativa av olika anledningar. Kanske mest i protest mot den auktoritära världen och det föråldrade utbildningsystemet.

Det hela kulminerade i maj 1968 då studenterna gjorde revolt och ockuperade stora delar av latinkvarteren runt Sorbonne-universitetet. Dalí kunde inte låta bli att engagera sig utan delade ut en pamflett bland studenterna, med rubriken Min kulturrevolution: Kvantifierade instutitioner.

År 1964 utgavs den andra delen av Dalís memoarer: Journal d´un génie (Diary of a Genius - Ett genis dagbok). Samma år tilldelades han Den kungliga ordern av Isabella den katolska för tjänster som gynnar landet.

På vintern träffade Dali sin kollega Pop-konstnären Andy Warhol för första gången. Dali hade med en teatrisk viftning med sin spatserkäpp bjudit honom till sin svit på St. Regis Hotel (alltid rum 1610). Warhol var så nervös vid mötet med mästaren att han satte vinet i halsen, innan Dalí satte på honom en huvudbonad från Inka-tiden. Redan efter fem obekväma minuter sa Warhol till sin medföljande fotograf att de måste dra.

Warhol skull bli utsatt för fler hyss av Dalí, men ändå tog han med honom i sin filmserie Sceen Tests några månader senare.

Samma år på hösten träffade Dalí den blonda sångerskan Peki d´Oslo på en nattklubb i Barcelona. Hon skulle nu under namnet Amanda Lear bli en fullvärdig ersättare, och musa, till Ultra Violet som hade lämnat honom och börjat ty sig till Andy Warhol.

Amanda Lear har en annan version om hur hon träffade Dalí: Vi var på nattklubben “Le Castel” i Paris, jag och Brian Jones, Rolling Stones gitarrist. Jag minns att Dalí kom fram till oss och utbrast “Du har den vackraste skallen som jag någonsin sett”. Jag blev upprörd som en lus. Han började känna på mitt huvud och sa: “Min kära, ett skelett av god kvalitet är det viktigaste i livet”. 

För mig var Dali en stor ikon. Han ville träffa Brian Jones (som han kallade “den rrrrrrrullande stenen”) och bjöd oss till lunch dagen därpå. Brian var som vanligt “stenad” och dök inte upp så jag gick ensam. Då fick jag se en ny sida av honom: Jag föll för honom direkt vilket förvånade mig. Jag brukade tända på snygga muskulösa pojkar – Dali var motsatsen och dessutom mycket äldre än mig. Men han förförde mig, fick mig i säng och sedan dess var jag hans älskarinna. Tydligen förvånade vårt förhållande honom också, han sa ständigt: “Jag vill inte vara otrogen. Jag älskar min fru Gala. Jag kan inte ha någon älskarinna, det är helt otänkbart“. Hans lösning var att vi skulle gifta oss… fast han redan var gift.

1965 var Dalí återigen inblandad i en filmproduktion. Han anlitades då av filmbolaget 50th Century Fox som konstnärlig rådgivare vid inspelningen an science-fiction-filmen Fantastic Voyage med bland andra Raquel Welch i en av huvudrollerna.

Året avslutades med en retrospektiv utställning på Gallery of Modern Art i New York. Den gick samtidigt med att Rene Magritte ställde ut på Museum of Modern Art. Så då fick sig New York-borna sig en rejäl återställare vad det gäller surrealistisk konst. Två av surrelismens giganter på samma plats, vid samma tid.

Dalí hade ett stort följe i form av sitt Miraklernas hov. Under senare delen av 60-talet formligen översvämmades stränderna i Costa Brava av hippies och annat löst folk. Många av dom såg Dalí som en profet, en guro, och bar knappar med slagord mot LSD. Själv brukade han säga: I don´t need Drugs, I am Drugs (...jag är droger).

Av Dalí fick de här ungdomarna mat och underhållning. I gengäld fick de posera för honom nakna och delta i hans sexuella lekar. Ofta gömde han sig då bakom något skynke och onanerade i smyg.

De här lekarna blev djärvare och alltmer omfattande. Ibland kunde han hyra ett slott, som han befolkade med villiga hippies, dvärgar och transvestiter. Då var hans egen roll att gå omkring bland rummen och beskåda de olika perversa sexuella akterna som pågick.

Gala deltog aldrig i de här aktiviteterna, utan passade i stället på att smyga iväg för att förnöja sin lusta med någon upphittad ung ryttare.

Gala formligen vräkte ut pengar på kläder. smycken, tjänare, resor och underhållning under 60-talet. Dessutom hade hon börjat spela på roulette och förlorade stora summor. Hon tvingade Dalí att arbeta ännu hårdare, men mest med direkt lönsamma affärsprojekt så att han inte hann med det som han egentligen ville måla.

Hon hade alltid förstått att allt som Dalí signerade var guld värt. Något som nu skulle leda till den så kallade Dalí-skandalen. Under 60-talet började Dali att signera tomma pappersark, som användes för redan uppgjoda kontrakt. Men överexen kunde ju användas för tryckning av många original. Så uppfanns en ny inkomstkälla.

1966 vår det återigen dags för Dali att engagera sig i sin böjelse för rörliga bilder. Då inspelades dokumentären Autoportrait mou de Salvador Dali (Soft Self-Portrait av Salvardor Dali). Ett självporträtt på film. Jean-Christophe Averty regisserade och med George Wells som berättarröst. Filmen fick visningsförbud i USA på grund av den ansågs alltför brutal.

Nu lanserade Dali också sin egen kortlek med speciell design för alla klädda kort och essen. Han gjorde också en speciell Tarot-kortlek, som skulle användas i James Bond-filmen Leva och låta dö med Roger Moore. Men den skulle bli alldeles för dyr, så man gav upp den tanken. Kortleken skulle ändå hamna på marknaden, men inte förrän 2019.

Som många andra stora artister hade Dalí låtit sig fascinerats av de magiska berättelserna i The Arabian Nights (Tusen och en natt). Den exotiska miljön var också som klippt och skuren för honom, så därför beslöt han på eget bevåg att han skulle illustrera en del av berättelserna.

Han intresserade sina inflytesrika vänner paret Albaretto för projektet, som i sin tur övertalade bokförläggaren Rizzoli i Turin. Det blev ett hundratal akvareller för Tusen och en natt, varav många gavs ut i ett verk som fick namnet Tales from the 1001 Nights - by Salvador Dalí.

Förläggaren blev överväldigad av bilderna och klassade dom som något av de bästa bokillustrationerna han hade sett.

Om det inte var böcker som Dalí skulle illustrera, så fanns det ju många teman att hämta från deras värld. 1967 gav det Paris-baserade förlaget Cercle de Livré Precieux ut en mapp med 14 litografier (akvareller) under namnat Dalí illustre Casanova. 

Dalí illustrerar här sju berättelser av den berömde äventyraren, författaren och kvinnotjusaren Giacomo Casanova, som blev beryktad som en gentleman med många ansikten och en mästare i den ädla konsten att förföra.

Illustrationerna är gjorda med en stor blandad portion av frigjordhet, satir och provokation med en typisk dalistisk vinkling.

Dalí designade 1967 en exklusiv askkopp för flygbolaget Air India, som på den tiden var ett mycket framstående flygbolag. Känt för sin luxiösa approach, där design var en viktig beståndsdel. I första klass serverades passagerarna rysk kaviar och Champagne av flygvärdinnor klädda i uniformer designade Christian Dior. Utvalda resenärer skulle nu också föräras en liten gåva i form av en numrerad askkopp av Dalí.

När det kom till ersättningsfrågan så önskade sig Dalí en elefant. Skuggorna från den skulle enligt honom bli en välkommen förstärkning av de som klipporna i Port Lligat gav. Den lilla elefantungen transporterades från Indien till Cadaqués som planerat. Mottagningen skedde under pompa och ståt, men det blev inget av Dalís storslagna planer på att liksom Hannibal rida den över Alperna. I stället skänkta han den till Barcelona Zoo.

Hittills hade man varit väldigt osäker på Dalís inställning till judar, eftersom han tidigare hade uttryckt sitt gillande av Hitler och nu levde i Francos Spanien. Men i april 1968 visade han upp 25 bilder i blandteknik på Gallery of Modern Art, som var fyllda av mycket känsla och stor respekt. Bilderna hade beställts av Shorwood Publishing inför firandet av Israels 20 års-jubileum. 

Dalí hade ju också tidigare visat att han inte hade något emot judar, inte minst genom sitt nära samarbete med fotografen Philippe Halsman. Att det omvända förhållandet också var bra visar inte minst det förtroende Dalí fick att skapa de här bilderna.

Dada, Surrealism and their Heritage (arvet) var en utställning på Museum of Modern Art i New York, som visades på våren 1968. Här fanns verk från ursprunget med Joan Miro, Max Ernst, André Masson, Rene Magritte, Marcel Duchamp... Dalí representerades bland annat av sin spektakulära Rain Taxi, som hade återskapats för tillfället.

Man visade även verk från de sista surrealisterna som Roberto Matta och Arshile Gorky. 

På Heitage-avdelningen visades hur tidens konstnärer hade förvaltat arvet och hur de hade påverkats i sina tidiga verk, innan de hade funnit sina egna stilar. Bland andra Jackson Pollock, Mark Rothko, Claes Oldenburg och Robert Rauschenberg. 

Utställningen vandrade sedan vidare från New York till Los Angeles och Chicago.

Under studentrevolten i Paris delade Dalí ut sitt manifest Ma révolution culturelle till de revolterande Sorbonne-studenterna:

Jag, Salvador Dali, apostolisk monarkist, har till min stora glädje och med största ödmjukhet lagt märke till hur de olika entusiastiska passionerna hos dagens kreativa ungdom förenas i samma förtjänstfulla inriktning: ett uppror mot den borgerliga kulturen.

Historiens vackraste och djupaste kulturella revolutioner genomfördes utan några barrikader, och upprorets våldsamhet berörde och utvecklade enbart anden, härskaren över rum och tid.

Gala hade blivit allt elakare och allt fulare ju äldre hon blev. Hon skulle ju snart fylla 70. En vän har sagt: En sak med henne var att hon struntade i vem hon spottade på eller slog. Det kunde vara en adelsman, en miljonär eller bara hembiträdet, hon behandlade alla lika illa.

Gala hade alltså börjat slåss rent handgripligen och ibland hände det att hon skadade Dalí med sina stora ringar på fingrarna. Hon kunde häva ur sig de mest grövsta haranger till de som inte visade henne sin vördnad. Hon försökte nu också med alla medel försöka bibehålla ett attraktivt utseende, men misslyckades trots alla sina försök med plastikkirurgiska ingrepp.

Diktaren Mathieu Galey, som träffade paret Dalí någon gång under 1969 skrev i sin dagbok: Makarna Dalí – han mer och mer lik Barbey d´Aurevilly med sin färgade man, sina kråsskjortor, sin gröna sammetskavaj med puffärmar, för att inte tala om hans hopfällda lornjett och käppen som han har med sig till och med vid bordet.

Men Gala var den verkliga överraskningen för mig. En dödskalle utstyrd som en klädmånglare. Man skulle inte tro att hon var värd två sous (ören) med den där rep-tingesten på huvudet och löständer av billigaste slag. Det enda hon har kvar är de blågrå, numera bleknande, ögonen…

Trots att Dalí blev förödmjukat å det grövsta av Gala, så klängde han sig desperat fast vid henne. Hon hade ju i alla fall var hans allt sedan 1929. Han älskade henne fortfarande trots hennes dåliga humör och hennes sexaffärer med yngre förmågor.

Dalís hårda bindning till Gala skulle innebära att han 1969 beslöt sig för att infria ett gammal löfte om att köpa henne ett slott. Det blev nu inget Castella i Toscana, utan en egendom med en slottsliknande byggnad mellan Figueres och Barcelona.

Dalí lät renorvera den gamla byggnaden och smyckade det själv inuti med fresker och annat som attraherade. När Gala hade tagit sitt slott i besittning brukade hon allt oftare tillbringa sin tid där med sina unga älskare.

Sedan skulle hon också införa stränga regler för Dalís besök, som bara tillät honom komma dit efter en accepterad skriftlig förfrågan.

Under 1969 gjorde Dalí också ett tjugotal etsningar efter klassikern Faust av Goethe. Denne Faust som ingick ett avtal med djälvulen där han erbjuder sin själ i utbyte mot världsliga nöjen.

Det här året gjorde också Dalí succé som reklamare med sin bästsäljande logotype för slickepinnen Chupa Chops. Med Spaniens färger i form av en tusensköna. Han visste också var den skulle placeras så att den syntes ordentligt. Han lär ha kläckt idén på fem minuter i en bar. Arvodet fick bli därefter: En chokladkartong om dagen.

Nu fick Dalí också det hedervärda uppdraget att göra en poster för Eurovision Song Contest (Melodifestivalen), som skulle avgöras i Madrid 1969.

Innan året var till ända hade Dalí också illustrerat en exklusiv jubileumsutgåva av Alice i Wonderland (Alice i underlandet) av Lewis Carrolls, som gavs ut första gången för 150 år sedan.

Förtroendet fick han av Maecenas Press-Random House och boken gavs ut i en upplaga om 2800 exemplar. Den innehöll 12 heliogravyrer av gouacher, en för varje kapitel. Dessutom en signerad etsning som inleder boken.

Nu var det många som hade räknat ut Dalí och betraktade honom som en föredetting. En pajas som numera bara ägnade åt inkomstbringande beställningsarbeten. Men oj, vad de bedrog sig. Han slog nu till och överraskade alla med en av sina allra bästa målningar någonsin: Hallucinogen torero (Hallucinogen matador). Många anser att det är en av de bästa av alla som målades under 1900-talet.

En häpnadsväckande psykodelisk målning i form av en visuell självbiografi - en retrospekiv av Dalís karriär.

Man brukar kalla målningen för Dalís All-in-One. Därför att den innehåller många återanvända objekt, samtidigt som den är både realistisk och surrealistisk, och innehåller optiska illusioner som dubblerar bilden. Dalí använde säkert också sin egen paranoisk-kritiska metod när han gjorde den.

Dalí hade visat upp den här tavlan i ett ofullbordat skick på Knoedler Gallery i New York redan 1969, medan den fullbordade målningen blev klar först under sommaren 1970.

För att underlätta för publiken att se det dolda  i målningen hade Dalí gjort en bruksanvisning: "How to see the toreador" (Se bilderna nedan).