Matisse skulle komma att tillbringa tre somrar (1895-1897) i Bretagne och då mest på ön Belle-Île-en-Mer. Liksom tidigare, för att måla landskap, så var det Émile Wéry som hade lockat honom med fantastiska naturscenerier på Frankrikes vildaste kust.

Sommaren 1895 steg Matisse på tåget i Paris tillsammans med Camille och deras lilla dotter. I ressällskapet fanns också Wéry och hans musa. Det var en lång tågresa, som avslutades med en hjulångare ut till ön.

Detta var Matisses första resa utanför de välkända trakterna på de flamländska slätterna och i Paris. På Belle-Île-en-Mer levde folk ännu spartanskare än han var van vid. Människorna var lika kärva som det karga landskapet. De levde tillsammans med sina djur och livnärde sig på vad deras fiskebåtar kom hem med, och vad som kunde odlas på deras steniga marker. 

Matisse skrev till en vän: Jag inbillade mig att det enda man behöver göra när man kom till Bretagne var att sätta upp sin duk och sedan gripa sig an verket, lika ledigt som på Seines kajer eller på Beaux-Arts. Jag åstadkom alltså ingenting, eller mycket lite. Jag slösade bort tiden med att slita mitt hår för att tvinga mig att arbeta.

Efter bara tio dagar blev Matisse i sin frustration ovän med Wéry: Sedan jag skilts från Wéry, eftersom vi inte drog jämt, fortsatte jag att arbeta i Beuzec-Cap-Sizun i Finestère.

Matisse hade helt enkelt tagit sitt pick och pack och de sina. Med hjulångaren tagit sig till fastlandet och därifrån tåget norrut till i Port-Croix.

Pont-Croix hade med järnvägen blivit en stad för sommargäster och då inte minst målare. Matisse hyrde ett rum ovanför ett konditori, som drevs av madame Le Bars. Turisterna bodde mestadels på Hôtel des Voyageurs, som ägdes av madame Gloaguin, en syster till madame Le Bars. Bakom hotellet han hon byggt en danslokal och på övervåningen hyrde hon ut ateljéer till målare, som i gengäld prydde hotellets matsal med sina alster.

Pon-Croix var ett slags centrum för de som bodde i trakten. När det var marknadsdagar fylldes de tre gatorna med festglada människor och boskap. Varenda hus runt torget gjordes om till café och stadens orkester spelade upp till dans.

Matisse gjorde också många utflykter: Buzec-Cap-Sizun som var känt för sina bad. Det lilla fiskelägen Audiene vid floden Le Goyens utlopp. Den våldsamma klippudden Point du Raz... Ofta fick han ta tåget, men ibland också hästskjuts.

Under den här vistelsen gjorde Matisse också ett besök i Pont-Aven, där Académie Julian hade någon typ av friluftsannex med en massa optimistiska målaraspiranter.

Var man än går inom en radie av två mil kan man inte stanna vid något vackert landskap utan att höra en otålig hostning bakom sig. Och när man vänder sig om upptäcker man att man skymmer sikten för en person i manchesterbyxor, flanellskjorta och en bredbrättad filthatt som sitter och arbetar på en stor duk med en bolmande pipa i munnen.

Trakten blev avmålad i alla de stilar som härskade i Paris: Impressionism, symbolism och pointillism, både prickmålning och klickmålning... Själv skulle Matisse den här tiden kunna kalla sin brunkolsmålare med tanke på färgsättningen i hans alster.

Frampå höstkante började Matisse umgås alltmer med belgaren Henri Evenepoel. De skulle knyta vänskapsband som varade hela livet. Evenepoel berömde ofta Matisse för hans målningar: Verk med poetisk känsla och en obeskrivlig finess.

Själv var Evenepoel en färgstark realist, som fångade situationer och händelser från det verkligheten i det livfulla Paris. Hans starka färger kunde bekymra Moreau ibland.

Nu hade de båda vännerna emellertid stigit i aktning hos Moreau, från att vara bara medelbegåvade hade de blivit favoriter. Tillsammans hade de nu ställt sin stafflier jämte den störste favoriten Marquers i mitten av Moreaus ateljé. De målade också utomhus tillsammans.

Att få besök av Moreau var verkligen inte alla förunnat, men vid ett tillfälle hände det Matisse i hans egen egen ateljé. Moreau hade gett sitt samtycke till att Matisse, och även Evenepoel, skulle få bli bedömda av jurun för Salon Champ-de-Mars, som var en konkurrerande utställning till Bouguereaus Officiella Salong, och drevs av den mer liberala Sociéte Nationale des Beaux-Arts.

Nu ville Moreau, som Matisse mentor, ta en titt på vad Matisse hade att komma med. Han hade Evenepoel i sitt sällskap:

Till sist kom vi upp till den lilla ateljén som var fullproppad med stuvar av gobelängtyger och prydnadssaker täckta med ett grått dammlager. Moreau sade till mig: "Vi bägge är jury". Han satte sig på en stol bredvid mig och vi fick en underbar stund. Han förklarade de olika skälen och motiven till att han gillade vissa saker och ogillade andra.

Matisse visade sitt bidrag till Champ-de-Mars, ett dussin dukar med utsökt färgton, nästa samtliga stilleben, och de blev utgångspunkt för allt som hade med konst att göra, och även musik. Han är fortfarande häpnadsväckande ungdomlig, han är ingen professor, det finns inte ett spår av pedanteri hos honom, han är en vän.

Både Matisse och Evenepoel fick målningar antagna av jurun för Champ-de Mars. Men deras fäder ville mer än så. För dom hägrade Prix de Rome, det finaste pris som en ung konststuderande kunde vinna. Evenepoel kom aldrig längre än till den första kvalificeringsomgången 1895, till hans fars besvikelse. Matisse sa senare: Vad som gör Prix de Rome så avskyvärt är förberedelserna, de verkar som gjorda för att amputera hjärnan på en.

Den mest begåvade av Moreaus elever Georges Rouault blev utslagen i sista omgången av en klar sämre kandidat. Matisse sa: Moreau blev ursinnig, liksom alla som insåg Rouaults storhet. Det var inte första gången denne begåvade elev misslyckades, så Moreau tappade nu helt förtroendet för uttagningssystemet och hans lojalitet med kollegorna blev också som bortblåst.

Matisse verkade själv inte ha varit så angelägen att vinna Prix de Rome. Kanske han hade lyssnat på Moreaus visdomsord: Ett riskabelt arbete som bara sliter ut en. Moreau hade också försökt lugna Matisses far med att hans son var alldeles för begåvad för att tävla om Prix de Rome.

Nu hade klyftan mellan Moreaus ateljé och de andras blivit djupare än någonsin. Bland kollegorna betraktades Moreaus tolerans som ett svek, och bestraffningen verkar ha varit att aldrig låta någon elev från hans ateljé vinna det åtrådda Prix de Rome.

Den här klyftan på École des Beaux-Arts hade nu också uppmärksammats av omgivningen. Konstkritikern Roger Marx skrev i en recension av Salon du Champ-de Mars 1896: Revoltens låga har tänts i École des Beaux-Arts... Alla som har rest sig från slentrianen och tror på sin egen personliga utveckling har samlats under Moreaus fälttecken.

Matisse hade fått flera tavlor antagna till Salong Nationale på Champ-de-Mars. Puvis de Chavannes, som då var preses för La Société nationale des beaux-arts (SNBA), som arrangerade utställningen, var mycket nöjd med att få välkomna ytterligare en avfälling från den officiella Salongen med Bouguereau i spetsen.

Han var till och med så nöjd att han genast började plädera för att Matisse skulle utses som associerad medlem i Société nationale (SNBA). En anmärkningsvärd utnämning för en ung målare som aldrig hade ställt ut tidigare. Detta skulle bland annat innebära att Matisse hädanefter fick ställa ut tio målningar utan att godkännas av en jury.

Framgångarna för Matisse fick hans föräldrar att glömma den nesa de fick utstå när deras son reste till Paris för att bli konstnär. Nu åkte de till Paris för att med egna ögon se hans målningar på Champ-de-Mars. Hans mor hade tagit med sig fina viner som hon gav honom.

Vid utställningen hjäpte hans far honom att få sålt två stilleben till en avlägsen släkting. Han fick nu också ett uppdrag att utsmycka sin nyrike morbrors matsal i ett praktfullt hus på Avenue de la République.

Sommaren började närma sig och Matisse kunde glädja sig åt att han sålt åtta målningar under det första halvåret. Det var också en lämplig tid att måla nere vid Seine på tidiga morgnar när kajerna var folktomma.

Även denna sommar skulle Matisse tillbringa i Bretagne och nu skulle han göra ett nytt försök på Belle-Île-en-Mer. Hur missmodig han än hade känt sig förra sommaren, så var det något som drog honom dit.

I ressällskapet fanns även denna gång paret Wéry, men också några andra målare han kände. Den här gången hade Matisse förberett sig bättre och i en anteckningsbok fanns en massa noteringar om ön. Men hans palett bestod, som förra året, mesta av grå, gröna och bruna jordfärger.

Matisse hittade en bostad för sig och de sina i La Palais på Place de l'Hôtel de Ville strax intill den gamla kyrkan och inte långt från hamnen. Sardinfisket var i full gång, så där var det liv och rörelse från tidig morgon till sen kväll.

Det stökiga livet nere på kajen i La Palais passade inte Matisse natur, så familjen flyttade till den lilla byn Kervilahouen på andra sidan ön. Där skulle de nu tillbringa soammaren i samma hus som paret Wéry. Det var ett stort lotshus i närheten av ett bortemot 50 meter högt fyrtorn, vars blinkande sken lyste upp deras rum på natten.

Kusten här var som tagen ur en natur-skräckfilm med de skrämmande vilda vågorna, som piskade mot de vassa svarta klipporna. Imponerande, storslaget och olycksbådande.

Matisse skrev till en vän: Tjugofem meter från den allra mest skrämmande kust... kan du hitta ett ytterst prydligt litet rum. Hyresvärdinnan kommer att laga mat till dig utan att ta betalt - det enda du behöver göra är att betala för ingredienserna - ägg, mjölk, fisk och någon gång kött - och allt detta för 30 franc i månaden.

Det var här Matisse träffade den färgstarke målaren och äventyraren John Peter Russell. En engelsman med rötter i Australien, som hade kommit till Belle-Île-en-Mer och byggt sitt eget slott för ärvda pengar. Le château de l'Anglais (engelsmannens slott) låg på en berghäll en bit från byn och fungerade som en slags koloni för konstnärer som bodde där, eller i grannskapet som Matisse och Wéry.

Själv hade Russell en brokig bakgrund. Men konst hade han studerat vid Slade School of Fine Art  i London och hos Fernand Cormon i Paris. Där hade han blivit god vän med van Gogh. Båda hade lämnat Paris för att få måla i fred, och både hade de haft planer på att starta en konstnärskolloni. Något som Russell lyckats med, men som blev ett stort fiasko för van Gogh i Arles.

Målarna trivdes Russells sällskap. Tillsammans gjorde utflykter och expeditioner till vackra och spännade platser. Själv målade Russell lika kraftfullt som sitt temperament. Färgena klämde han på duken direkt från tuberna. Hans ultramarina målningar var chockerande - de gav både omedelbara och bestående avtryck.

Hans landskap och porträtt var av samma kaliber. Då med en färgrik palett, som fick Matisse att blekna där han själv stod med sina avslagna holländska mästarfärger: Medan jag arbetade bredvid honom märkte jag att han fick fram starkare ljuseffekter med sina grundfärger än jag fick med min gammaldags palett.

Men det skulle ta ett tag till innan Matisse skulle låta sig påverkas av Russells måleri och överge den stil som han var upplärd efter. Ibland gjorde han sina egna små utflykter inåt ön och gjorde då en del vardagliga landskapsbilder utan att förändra sin palett nämnvärt.

Givetvis gjorde målarsällskapet också en utflykt norrut till öns största attraktion Grotte de l'Apothicairerie. Det är en jättelik grotta vid foten av en brant klippa, som avslutas i det skummande vattnet från de ilskna vågorna mot reven utanför. Det här havslandskapet är givet motiv för varenda målare som har besökt Belle-Île.

Här övernattade målarna på vindsvåningen ett primitivt café på den i övrigt obebodda udden. På det här caféet gjorde Matisse en av sina sista hyllningar till de holländska mästarna: Den bretagnska pigan. Efter denna målning skulle han gradvis falla till föga och anamma vad han lärt av milord Russell. Han sa själv senare att det var Russell som satte honom in i impressionisternas teorier om ljus och färg.

Det hade varit en givande vistelse på Belle-Île-en-Mer för hela familjen Matisse. De uppsluppna stämningen i sällskap med paret Russell, de andra målarna, deras modeller och ortsbefolkningen, skulle bli ett bestående minne. Matisse hade tänkt sig att stanna en månad på ön men det blev tre, så han var inte hemma i Paris förrän i slutet av oktober.

Under den här tiden hade Russell fått in Matisse på en väg som stod i kollisionskurs med Moreau. Matisse hade nu också lärt sig uppskatta både Monet och Gauguin. 

Matisses palett och sättet att måla på hade genomgått en markant förändring, från det att han anlände till ön tills han lämnade den. Mest märkbart är detta i hans målningar från hamnen i Le Palais.