Krigsåret 1915 skulle tveklöst bli ett av Matisses minst produktiva någonsin. Han skulle ägna det mesta av sin tid och kraft åt att bakom kulisserna bistå sina vänner som krigade. Visserligen hade han, i sin roll av målande observant, fått en formell tillåtelse att besöka de illa åtgångna kvarteren i Senlis, som tyskarna hade bombarderat, plundrat och bränt ner, under sin reträtt. Matisse tyckte att det var avskyvärt, men också det som Camoin berättade från fronten.

Camoin beskrev sin resa från en annan värld: Det omänskliga landet. Landet med skyttegravar. Ett namnlöst land fyllt med lera och snö - där man får krypa i avföring och förorenat vatten. Frysande, hungrig och törstig. Plågad av löss och råttor. Och allt detta i regnet bomber, granater och visslande kulor.

Matisses hus och hem i Issy blev som en slags port mellan himmel och helvete. Här passerade många av Matisses vänner till och från fronten. Ett himmelrike för de som återkom, och sista social utpost för de som var på väg mot kriget i Clamant - som Braque, Flandrin, Vlaminck, Puy och många andra. André Derain hittade hos Matisses också en trygg plats, både för sin hustru och sina målningar, innan han skulle dra ut i fält.

Förutom att Matisse stöttade sina vänner på slagfälten med brev och annat, så skickade han varje vecka hundra kilo bröd och kex till de som var kvar i Bohain.

Något som fick Matisse att börja agera kraftfullt, var tyskarnas omänskliga behandling av utmärglade franska krigsfångar, som hade beskrivits ingående i ett brev från Camoin. Han hade genast gått till verket, genom att göra avtryck av ett tiotal av sina etsningar i femton exemplar. Hela överskottet av det sålda skulle han ge till Société des Prisonniers de Guerre, som verkade för en humanare behandling av krigsfångar.

Han var förvånad själv av det omfattande arbete, som han la ner på att hitta sponsorer för den här hjälpverksamheten - både i Frankrike och Amerika. Bland de som skulle bidra var bl a ett galleri Boston skulle sälja teckningar till förmån för den här Sociétén. Den kände franske modeskaparen Jacques Doucet skulle bidra med en rejäl slant, och av bara farten köpte han också sitt första verk av Matisse...

Efter en rad av nederlag hade det franska folket nu insett sina generalers oförmåga att befria landet från de tyska inkräktarna.

De allierade styrkornas försök att bryta igenom tyskarnas ställningar i Arras, bara åtta mil från Borain, hade misslyckats och över 130 000 man ha gått förlorade bara i maj. I september följde ytterligare bortemot 100 000 deras öde. Dessutom hade det slaget vid Champagne förra vintern krävt ca 140 000 man.

Det lutade nu åt en stor katastrof. Man hade börjat likna krigsskådeplatsen vid ett slakteri för människor.

Alla inblandade parter i kriget hade undertecknat den Haag-konversion 1907, som förbjöd kemiska stridsmedel vid eventuella krig. Men ändå använde båda sidor redan från början olika typer av tårgas. Tyskarna stod för den första attacken med den giftiga klorgasen i slaget vid Ypres 1915.

Sedan eskalerade både utveckling och användning av gaser från båda sidor. Under 1915 använde tyskarna den förrädiska fosgengasen, som var både osynlig, skadlig och dödlig. Den ökända senapsgasen, som orsakade mest lidande innan döden, användes av tyskarna i slutet av kriget 1917.

En frustrerad Matisse försökte att arbeta vidare i sina ateljéer i Issy och på Quai Saint-Michel. På sommaren 1915 tog han fram en gammal duk från sina studentår, som var en kopia han hade gjort på Louvren av Davidsz de Heems målning Dessert. Nu gjorde han en kopia av sin egen kopia, men dubbelt så stor som den första. Men det blev ingen direkt avbild: Jag lade till allt som jag hade sett och upplevt sedan dess.

Han hade valt det här motivet för att sin sin egen maktlöshet inför det fasansfulla som höll på att ske. För honom andades Heems pompösa målning en atmosfär av fridsamt välbehag.

Under de här krigsåren, när Matisses målarlust tidvis lyste med sin frånvaro, så tecknade han en hel del. En av hans modeller det här året var den engelska violinisten Eva Mudocci, även känd som Edward Munchs musa. Han gjorde flera tecknade porträtt och etsningar av henne. 

Det finns också de som hävdar att Eva Mudocci också var Matisses älskarinna. Men de flesta välunderrättade källorna menar att sådana rykten var ren lögn. 

De ansiktsporträtt Matisse gjorde av Mlle Muddocci, började som i de flesta fall med en verklihetsnära avbildning, som sedan bearbetadesi linje med hans egen uppfattning av modellens karaktär, i det här fallet med inslag åt det kubistiska hållet.

När Matisse återvände från en rekreationsresa till Marseille på hösten 1915, hade lusten att börja måla kommit tillbaka. Han började då tänka tillbaka på sina minnen från Marocko och Tanger. Förmodligen för att komma undan den annars så obehagliga verkligheten som bekymrade honom.

Förutom att han fortsatte med den påbörjade gigantiska duken Badare vid en flod, så började han på en ny målning efter gamla skisser från sin vistelse i Tanger. Den fick titeln Marockarena. Han kommenterade sitt arbete för den italienske futuristen Severini, som ofta kom på besök i Issy: Problemet är att dominera verkligheten, och genom att extrahera sanningen genom att klä av den för sig själv.

Tidigare hade Matisses arbeten varit mer eller mindre realistiska. Nu ändrade han sin approach och sitt arbetssätt, genom att vända och vrida på sitt motiv och eliminera allt oväsentligt. 

Ännu hade denna konstart inget namn, så Matisse var tvungen att improvisera, när han skulle förklara för Severini vad han höll på med: Allt som inte är nödvändigt för balansen och rytmen i en målning är betydelselöst och menlöst, och måste därför elimineras. Det var så han arbetade - att ständigt bryta ner arbetet. Som att beskära ett fruktträd.

Matisse, som följde utvecklingen på västfronten genom officiella bulletiner och sina vänner vid fronten, kunde i början av 1916 konstatera att kriget i viss mån hade förändrat karaktär. Nu fördes mer av ett ställningskrig från de stridande sidornas skyttegravar.

Men oj, vad han bedrog sig. Det 21 februari började tyskarna bombardera den strategiskt viktiga staden Verdun i nordöstra Frankrike. Det blev ett fältslag, som anses vara ett av de längsta och blodigaste någonsin.

Slaget skulle pågå i nio månader och skulle kräva över en halv miljon döda, sårade och saknade. Det var ungefär lika många fransmän som tyskar, så siffermässigt kan man tala om ett oavgjort resultat. Andra såg bara två förlorare. Men fransmännen basunerade ut sig som segrare - de hade ju stått emot emot tyskarnas anfall och återerövra tidigare förlorad mark.

Efter att Matisse hade fått preliminära rapporter från människoslakten i Verdun, fylldes av han tankar av varför inte han hade fått deltaga striderna. Han kunde ju inte gärna ångra sig, för han hade ju inte haft något val.

Nu fick han bara vara orolig för sina närmaste vänner vid fronten. Han hade inte hört av varken Puy eller Camoin på ett tag. Puys skyttegrav hade då utsatts för giftgas och Camoin hade fått förflyttning till en camouflageförband. Han visste alltså inte om de var inblandade i slaget i Verdun, eller kanske rent av döda.

Visst kunde Matisse oroa sig för ett och annat, eller reta sig på något. Men när han väl hade väl hade börjat måla, och kände tillfredsställelse av det, så betydde inget annat någonting. Han kunde vara både krävande och stingslig, både mot sig själv och de andra i familjen. De fick rätta sin tillvaro efter hans tider för arbete och vila. Han krävde tystnad när han arbetade, och det fanns regler som måste följas.

Livet i Issy liknade det strikta och mansdominerade hem, som han själv hade vuxit upp i. Några år senare senare gav han sin son Pierre rådet: Framför allt… Uppfostra dina barn ...bli inte bara en god kamrat ...du måste fortfarande vara deras far… Det är svårt, men det är din plikt.

Alla i familjen Matisse var fullt medvetna om att det var hans målningar, som stod för stabilitet, kontinuitet och sammanhållning i tillvaron. Trots alla de skandaler och omtumlande, ibland rent fientliga, händelser de hade medfört under åren.

För Matisse stod alltid arbetet och familjen vid hans sida, även när det blåste som värst. Under krigsåren var det nästan bara familjen, som kunde ge återkoppling på det han åstadkom. Han satte stort värde på deras meningar och de tog sina kritiska roller på stort allvar.

Matisse arbetade hela sommaren och hösten 1916 med Badarna vid en flod, och den skulle inte bli helt färdig förrän efter årsskiftet. Målningen var egentligen tänkt att följa Dans och Musik, som levererade till Shchukin i Moskva. Han hade alltså börjat på de redan 1909, och då skulle den målas i samma naturalistiska manér som de andra två.

Men hans sätt att tänka och måla hade förändrats med tiden. Nu hade han en period med sin "egen kubistisk stil", som byggde på att avskala allt oväsentligt - och som han själv kallade The Modern Art of Construction. 

Många såg Badarna vid en flod som en replik Cézannes Badarna, eller kanske mest på Picassos Flickorna från Avignon, som Matisse hade sett i ett tidigt stadie i Picassos ateljé i Montmartre,  lång innan den nu ställdes ut 1916.

Liksom Picassos Flickorna i Avegnon skulle också Matisses Badarna vid en flod få vänta på att bli utställd. Det skedde först 1926, och då möttes den av hånfulla skratt. Osäljbar! - var mångas uppfattning. Den såldes inte förrän året innan Matisse dog till The Art Institute of Chicago.

Under kriget hade besöken hos Matisse ändrat karaktär. Prichard satt fängslad i Tyskland, amerikanerna hade rest hem och de flesta andra var vid fronten. Nu var det nästan bara kubister, som var nyfikna på vad Matisse höll på med.

De ville diskutera hans konst och jämföra den med sina egna böjelser. Gris, Severini och poeten Pierre Reverdy tillhörde de mest frekventa besökarna i ateljén i Issy. Bland de mer sporadiska besöken fanns Jean Metzinger, Albert Gleizes, André Lothe, Diego Rivera… Nästan alla var anslutna till den kubistiska Groupe de Puteaux (Section d'Or).

Det fanns många olika åsikter och kommentarer runt Matisses egen variant av kubism. Lothe ska sagt att Matisse bara kunde förklara sina teorier när han var färdig och såg vad han hade gjort - till skillnad från en verklig kubist, Medan Severini hade en helt annan uppfattning: Matisse visste precis vad han ville åstadkomma redan innan han gick till verket.

Trots mullrande kanoner och bomber från fronten i Somme, och de hårda striderna i Verdun och Flandern, så började parisarna att leva upp igen. Bristen på det mesta, och ransoneringar, hade fått den svarta marknaden att blomstra. Plötsligt formligen kryllade det av folk på teatrar och restauranger.

Även konstvärlden hade vaknat till liv. Konsthandlarna siktade nu in sig på samlare från neutrala länder som Schweitz, Norge och Sverige. Madame Germaine Bongard, syster till modeskaparen Paul Poiret, hade en utställningslokal, där även Matisse ställde ut. Han gick även på hennes soaréer med musiker som Alfred Cortot och Eric Satie. Det var också musikaftnar i l’Atelier de la Rue Huyghens som ,när man också började visa bilder, döptes om till Lyre et Palette.

Det ända studentiden Matisse var ute festade. Nu deltog han två middagsbjudningar i sin före detta elev Marie Vassilieffs atelje. Båda för att hedra vänner och hjältar, som hade återvänt från kriget.

Den ena var samma dag - den 31 januari - då han fyllde 47 år.  Då hyllades den skadeskjutne hemvändaren Guillaume Apollinaire. Den andra festen, bara fjorton dagar senare, gällde firandet av Georges Braque, som också han hade blivit hemförlovad efter en krigsskada.

Marie Vassilieff hade om dagarna öppet hus vid sin ateljé för de många fattiga och hungriga konstnärer, som fanns i Montparnasse under kriget. Här kunde de få sig ett skrovmål och ett glas vin för några centimer.

Det var svårt, nästan hopplöst, att få tag på en modell i dessa krigstider. Georgette Sembat hade hört talas om Matisses klagan över bristen på modeller och kunde då rekommendera en italienska vid namn Lorette.

Det visade sig att hon var den perfekta modellen. Lorette började posera för honom i november 1916 i en första serie av dukar, som inleddes med Den italienska kvinnan. När hon sedan hade övertygat honom med sin personlighet och utstrålning, blev hon hans favoritmodell de kommande tolv månaderna.

När Lorette kom till hans ateljé stod han just i begrepp att förändra sitt måleri. Han insåg nu att han hade tagit för stort intryck av de kubister, som han hade umgåtts med på den senaste tiden. Målat in sig i ett hörn, som han ville ta sig ut ifrån. Han var nu beredd att i viss mån växla över till ett tidigare spår, men med de nya idéer han hade fått under resans gång.

Han hade visserligen ingående studerat både Cézanne och Renoir, men inte för att kopiera deras sätt att måla, utan för att hämta inspiration för sin modernisering av dom. Nu närmast blev det emellertid en målning av Corot, som han fastnade för: Fountainbleauskogen, som visar en ung flicka som ligger och läser på en blomsteräng jämte vattnet. Matisses egen version kom att heta: Lorette vilar (Sovande modell).

Lorette var enastående modell. Hon var självsäker, uttrycksfull och anpassningsbar. Hon var en teaterbegåvning, som kunde spela olika roller - byta från sitt äkta jag, till en lyxig graciös kvinna.

Hon kunde växla mellan olika sinnesstämningar, se yngre eller äldre ut, och även ändra kroppsform - göra sig liten eller stor, smal eller fyllig. Alldaglig eller sexig. Hon kunde sova som en katt, och hon kunde sitta hopsjunket slumrande utan att förlora sin nobla värdighet.

Matisse målade henne från olika vinklar och i exotisk kläder och outfits. Men mest blev det naturliga poser - sittande, liggande och det hjärtformade ansiktet, med de skarpa dragen och det korpsvarta lockiga håret.

Under det här året gjorde Matisse ett femtiotal målningar av sin favoritmodell Lorette, i olika poser och varierande stilar. Alltså i genomsnitt en målning i veckan. Förutom alla de skisser och teckningar som låg till grund för dessa.

För att variera sitt motiv hände det att han också anlitade Lorettes yngre syster Annette, och ibland den färgade nordafrikanskan Aicha. Han parade också ihop de italienska syskonen med en annan modell för en så kallad triptyk (målning indelad i tre delar): De tre systrana.

Många har tagit för givet att Matisse och Lorette hade ett sexuell förhållande, jämte sitt gemensamma arbete. Men det finns inga som helst komplikationer inom familjen, som tyder på det. Inte heller något skvaller i Matisses mycket observanta omgivning.

Lorette skulle istället bli ett mönster för de modeller, som Matisse skulle använda sig av i framtiden. De fick klart för sig att några intima kärleksaffärer var inte aktuellt. Deras arbete tillsammans skulle fokuseras helt och hållet på den målning han höll på med.

Långt senare ska Matisse ha avslöjat att det var hans son Jean, som hade blivit förälskad i Lorette, och att han drömde om att få gifta sig med henne.

På sommaren fick äntligen Jean sin efterlängtade inkallelseorder till det militära. Han hade tagits ut som flygmekaniker enligt sitt eget önskemål. Och nu skulle han inställa sig till sitt förband i Dijon inom fyrtioåtta timmar.

Matisse såg nu sin kanske sista möjlighet att fånga hela familjen i en gruppmålning, och det måste göras snabbt. Han utgick då från en tidigare målning av Pierre vid ett piano.

Marguerite fick nu bli hans pianolärare. Amelie placerade han utanför det öppna fönstret, böjd över sitt handarbete. Och Jean, som nu ansåg sig vara vuxen, framställdes lite ironiskt med hans generations symboliska accessoarer i form av cigarett, pocketbok och mustasch.

Sommaren 1917 köpte Matisse sin första bil, en begagnad Renault. Hans sjuttonårige son Pierre utsågs till chaufför, i avsaknad av den äldre brodern Jean. Med det här ekipaget företogs nu målarexpeditioner i Paris omgivningar. Längs Seines stränder och genom de skogsbeklädda områdena mellan Meudon, Clamart och Versailles.

Ofta fick Pierre stanna fordonet, då hans far hade fastnat för ett bra motiv. Ibland kunde Matisse då sätta sig själv vid ratten och måla vad han såg genom vindrutan.

I ett trädbevuxet område vid det närbelägna Trivaux gjorde han också några semi-abstrakta målningar, där solstrålar och skuggor spelar med varandra bland träden. Och så använde han ju sin egen trädgård som inspirationskälla. Den hade nu vuxit upp ordentligt med buskar, träd och blomsterrabatter. 

Matisse gjorde också ett par improviserade målningar av slottet Château de Chenonceau i Loire-dalen. Han hade blivit inbjuden dit av ägarna, den konstälskande familjen Menier (ägare till Menier Chocolate), tillsammans med sina grannar på Quai Saint-Michel, Marquet och Jacqueline Marval.

De här tre målarna trivdes och arbetade så bra ihop, så de att de ordnade ytterligare några gemensamma arbetsdagar i Marseille, där Marquet hyrde ett rum varje vinter. Nu sattes också punkt för ett års många poseringar av Lorette, och hon skulle aldrig återkomma som Matisses modell.

Kriget hade krävt enorma förluster för de allierade, och inte minst för den franska armén. Där hade stridsmoralen nått sin lågvattennivå under 1917. Många var uppgivna. Över tjugotusen franska soldater hade deserterat. Hela regementen hade fått läggas ner. I Paris var det kaos, då alla hemvändande soldater blockerade tågstationerna för alla andra.

Så såg situationen ut när Jean ryckte in som rekryt på sommaren. Han måste ha blivit grymt besviken, då hans drömmar om det militära slogs i spillror. Hemma i Issy var man naturligtvis oroliga för hur han hade det som soldat. Men det skulle dröja ända till i mitten av december innan Matisse reste söderut, för att besöka honom hans förläggning på flygfältet vid Istres fem mil väster om Marseille.

Matisse fick en chock när han kom till sonens så kallade träningsläger, som närmast liknade ett uselt skött fångläger. Han möttes av hungriga och frusna unga beväringar, som levde i något av en svinstia. Han lyckades utverka en 24-timmars permission för Jean. Tog med sig honom till Marseille, där inhandlade varma kläder åt honom och lät honom frossa på allt som caféer och restauranger hade att erbjuda. De fick också tid för varietébesök.

När han hade skickat tillbaka Jean till hans förläggning skickade han ett telegram till sin hustru Amélie, där han berättade om sitt möte med deras son. Han skrev också att han hade blivit förkyld och tänkte stanna några dagar här nere i värmen och kurera sig. Han lämnade sedan Marseille och reste till Nice, där han på juldagen 1917 checkade in på Hôtel du Beau Rivage.