Matisse skulle nu tillbringa större delen av året i Nice, där han hade hittat sin plats på jorden. På somrarna bodde han fortfarande oftast i Paris. Nice, med sitt behagliga medelhavsklimat, passade bättre för honom än ett ruggigt och vintrigt Paris. Med det var främst det intensiva och brillianta ljuset, som hade fått honom att fastna för Nice.

Även om Matisse inte var någon utpräglad utemålare, så betydde ljuset mycket för honom. Han lät ljuset förstärka färgerna, då det flödar in hans interiörer genom de typiska fönstren med färgglada spjälade fönsterluckor, eller de öppna dörrarna mot himlen, havet och stranden med sin promenad.

Här skulle Matisse utveckla och fullända det dekorativa, även om ett sådant uttryck betraktades som trivialt för andra överlägsna målare. Här skulle han inreda sina egna interiörer, som han skapade med modeller och smyckade med olika accessoarer. Föremål, dukar och mattor, som han samlade på sig under åren.

Det första mötet med Nice var mindre lyckat. Matisse hade kommit dit för att kurera sig i det behagliga klimatet, med sol och ljumma vindar från Medelhavet. Men möttes av ett fruktansvärt oväder med isande stormvindar och skyfallande regn.

Han tog in på det mediokra Hôtel Beau Rivage på Promenade des Anglais på juldagen 1917, där hade tänkt stanna i ett par dagar, men dagarna blev snart till veckor - en lång fördröjning, som var typiskt för Matisse.

Under tiden hann han bli familjär med den harmoniska staden, det sanna behagliga klimatet och framför allt det magiska ljuset.

I Paris fanns inget ljus på vintrarna, de var disiga, grå och och kalla, ofta med bitande kyla och snö. Det var då han bestämde sig för att i fortsättningen leva och arbeta i Nice - åtminstone under vinterhalvåret.

När jag insåg att jag varje morgon skulle se det här ljuset igen, så kunde jag inte beskriva min lycka. Jag beslöt mig för att inte lämna Nice, och stannade där praktiskt taget hela mitt liv.

I slutet av den här första vistelsen i Nice flyttade Matisse till en våning på Quai du Midi, som låg granne med hans hotell. Hans barn Margurite och Pierre besökte honom där och fick båda nöjet att stå modell.

Matisse återvände till Nice redan i maj samma år. Då hyrde han övervåningen i Villa des Allies under ett par månader för att mest måla landskap tillsammans med sina söner Jean och Pierre.

Frampå höstkanten återkom han igen för att tillbringa vintern på det italieninspirerade Hôtel de la Méditerranée också på Promenade des Anglais. Där skulle han bo och måla varje vintersejour under de kommande tre åren - oftast från oktober till april.

Hans produktion från den här tiden bestod av ett otal porträtt och interiörer - med modeller på sitt rum och på den tillhörande balkongen. Här visar han sin förkärlek för det dekorativa - ofta med lämplig rekvisita, öppna dörrar och fönster med det magiska ljuset utifrån, som strilar in genom jalusier och fönsterluckor.

Från sin balkong skulle han också varje vår måla den traditionella Blomsterfestivalens karnevalståg, som passerade nedanför på Promenade des Anglais.

Inför vintersäsongen 1921-1922 hade Matisse lyckats komma över en stor praktfull hyresvåning i en 1700-talsbyggnad på 1, Place Charles-Felix - den låg i hjärtat av gamla stan, med en marknadsplats utanför dörren och en fantastisk utsikt över staden och Medelhavet. Hit skulle han återkomma de följande sjutton åren - först på fjärde våningen, sedan också på den femte.

I den nya våningen skull Matisse få helt andra möjligheter att spela upp hela sitt dekorativa register. De här teatriska miljöerna åstadkom han med rekvisita i form av blommor, udda föremål, textilier och skärmar med orientaliska mönster.

I sin nya våning inledde Matisse sitt arbete med ganska harmlösa porträtt och interiörer. Men ganska snart övergick han till att måla mer naket och vågat. Han kom in i en lång period med orientaliska haremsmiljöer med lättklädda, ibland fräckt utmanande, odalisker.

Han hade en uppsjö av modeller, som fick spela odaliskens roll. I ateljén hade han möjlighet att skapa och variera sina egna harem. Estetiskt inredda och dekorativa harem, som passade hans måleri och som kunde tilltala en skönhetsdyrkande publik. Fortfarande kryddade med olika föremål ur sitt stora lager av rekvisita.

Även om haremsinteriörer och odalisker var förhärskande unde en lång tid i Matisses målningar, som gjordes i ateljén på 1, Place Charles-Fenix, så fanns det utrymme för motiv emellanåt. Då blev det mest mer traditionella porträtt, stilleben och interiörer med och utan mänskliga varelser. Men fortfarande i hans egen dekorativa stil.

Under 1930 befanns Matisse mest på resande fot - till Amerika och Tahiti - och var bara sporadiskt Nice. Förutom att samla intryck från resorna blev det inte så mycket uträttat, vare sig i Nice eller någon annanstans.

På våren 1931 påbörjade han ett gigantiskt uppdrag åt amerikanen Dr. Barnes i Philadelphia, som skulle sysselsätta honom i närmare två år. Den här stora kompositionen - Dansen - skulle ha göra på hemmaplan i Nice, med då räckte inte hans ateljé på 1, Place Charles-Fenix till.

Han hyrde då ett stort garage på 8, Rue Desirée, i närheten av konstskolan i Nice, som han gjorde om till en ateljé lämpad för ändamålet. Under tiden bodde han kvar i sin våning och gick varje dag till sin tillfälliga ateljé. Det var i det här sammanhanget han träffade ryskan Lydia Delectorskaya, som skulle betyda mycket för honom.

Det monumentala kollaget Dansen höll på att knäcka Matisse både fysiskt och psykiskt. Innan var färdig med, efter många turer och förändringar, kunde han återvända med sina arbeten i sin ateljé på 1, Charles-Fenix först frampå höstkanten 1933.

I början av 1938 köpte Matisse två stora våningar (som han skulle gör om till en) på det fashionabla och anrika Hotel Regina i stadsdelen Cimiez, som hade renorverats och gjorts om till privata lägenheter.

När Matisse flyttat in i den nya våningen hade han blivit så beroende av sin modell och sekreterare Lydia Delectorskaya att hans hustru Amelie ställde honom inför ett val: Hon eller jag! Det hela slutade med att Amélie lämnade honom och det långvariga äktenskapet slutade med en seperation.

I slutet av 1940 fick Matisse våldsamma smärtor i buken och blev inlagd för observation på ett sjukhus Nice. Bara någon vecka in i 1941 opererades han för cancer i tunntarmen av specialister i Lyon. Komplikationen gjorde att läkarna nästan hade räknat ut honom. Men han repade sig och, efter en tid som konvalescent i Lyon, kom han tillbaka till Nice och sin våning i slutet av maj.

Han fortfarande så svag efter operationen, att han fick tillbringa den mesta tiden i sin säng eller rullstol. Till en början ägnade han sig mest åt att teckna, inte förrän i slutet året kom han igång med måleriet igen.

I november 1942 hade nazi-tyskarna, med sina allierade italienska fascistbröder, tagit ett grepp över hela Frankrike och Nice var inte undantaget. Samtidigt förberedde de allierade trupperna, med amerikaner i spetsen, en invasion på de franska sydkusten. De utsatte kustområdet för ett kraftigt bombardemang för att förbereda sin landstigning. Och när bomberna började falla tätt över Nice, så måste också Matisse lämna staden. 

Han flyttade då bort från kusten till Vence, ett par mil inåt landet, där han hyrde det lilla huset Villa de Reve. Där skulle han nu, förutom att måla och illustrera flera böcker, på allvar ägna sin skaparkraft åt att komponera kollage med figurer som han klippte ut med sax ur färgade pappersark, så kallade cut-outs.

Det var nunnan Syster Jacques-Maria, en tidigare modell för Matisse, som väckte hans intresse för att låta bygga och designa innehållet i ett kapell i Vence - Chapelle du Rosarie (Rosenkranskapellet). Här skulle han nu få chansen att skapa sitt eget monumentala livsverk.

Han insåg ganska snart att utrymmena i Villa de Reve inte räckte till för det förberedande arbetet med de stora fönstren och målningarna, som han ville göra i naturlig storlek. Och eftersom kriget nu var slut, så flyttade han tillbaka sin verksamhet - i slutet av 1948 - till Hotel Regina.

Matisse skulle avluta sin karriär på Hotel Regina med att teckna och komponera sina utklippta figurer i kollage, som antingen skulle bli tavlor eller förlagor till fönstermålningar.

Han gjorde bland annat en serie med blå modeller som, tillsammans med hans teckningar, skulle befästa hans ställning som de enkla formernas mästare.

Innan han dog i sin våning på Hotel Regina (3 nov. 1954), hann han också göra några monumentala kollage med sin cut-out-teknik, som också skulle imponera på eftervärlden. Han arbetade in i det sista, bara några dagar innan han dog hade han skickat en fönsterdesign för tillverkning.