Början av 1920 var inte så lyckat för Matisse. Förutom det katastrofa misslyckandet med baletten Näktergalen med Balllets Russes, så dog hans mor i Bohain. Hon hade betytt väldigt mycket för honom. Det var ju hon som hade gett honom hans första målarlåda, och som hade stött och försvarat honom under alla år, och i alla väder.

Han reste tillbaka till Nice i slutet av februari, med ännu en börda. Han bekymrade sig för att hans dotter återigen hade fått problem med sin strupe. Hon väntade nu på en avgörande operation, som om den lyckades skulle hon bli av med sina plågor för gott. Men han kunde ju inte göra så mycket mer än att tänka på henne och hoppas.

Matisse skulle inte återvända Bohain. Det var var Amélie som fick ta hand om det mesta efter sin svärmors begravning. Matisse, som nu hade rest till Nice, började nu att inse att det var här han fick något gjort. Det han åstadkom i Paris var marginellt. Det var nu som tankarna på att flytta söderut började gro.

På våren hade Marguerite genomgått en operation, så Matisse hade vikt hela sommaren för hennes rehabilitering. Och eftersom också Amélie behövde vila upp sig, så tog Matisse med sig båda två till Étretat i Normandie, där de kunde få andas läkande havsluft från Engelska kanalen. Han hade hyrt rum på ett strandhotell för en månad. 

Matisse va väl medveten om att de senaste dukarna från Nice inte var så lyckade. Nu hoppades han att han kunde revanschera sig här på kanalkusten, med motiv från Étretat och dess omgivningar. Vattnet, stranden, båtarna och de spektakulära vita klipporna skulle nu förevigas med hans penslar, liksom för många andra kända målare före honom.

Han fängslades också av vad havet hade att erbjuda och skapade sina utomhus-stilleben på stranden - med fiskar, som han köpte direkt av fiskarna när de återvände med sin fångst.

Senare på hösten när de här fiskmotiven visade på en utställning, skrev Roger Fry: Hans träffsäkra uppfinningsförmåga är närmast kuslig. Den är nästan berusande.

Marguerites operation hade lyckats och nu var hon på bättringsvägen. Äntligen var hon kvitt sina plågor av sin besvärliga strupe. Det hade ju också varit en psykisk prövning, som hade medfört ett tillbakadraget liv under hela hennes ungdom.

Naturligtvis var föräldrarna glada, både å hennes och sina egna vägnar, och hoppades att rehabiliteringen skulle gå bra. Nu var hon ganska trött, men lycklig. Matisse passade på att måla henne då hon låg och sov. Det var första gången på mycket länge, som han kunde måla sin dotter utan det svarta bandet runt halsen. Det fanns mycket kärlek i den målningen.

När de kom tillbaka till Paris, så hängde de upp målningen med den sovande Marguerite ovanför sin säng.

Men rehabiliteringen av Marguerite, och även den hårt prövade Amélie, tog inte slut med vistelsen på kanalkusten. Den skulle följas av ett besök på kurorten Aix-les-Bains vid Bourgeois-sjön mellan Genève och Genoble. Matisse skjutsade dom dit, och där tog de in på ett spa-hotell. Själv återvände han till Étretat, där hade en del ouppklarat.

Matisse skulle sedan göra ännu ett besök till Étretat den påföljande sommaren. Med det skulle bli hans sista återbesök till sitt ursprung från nordliga trakter, innan han bestämde sig för en oviss framtid i Nice.

I slutet av september återvände Matisse, tillsammans med Amélie, till Nice och Hôtel de la Méditerranée, där de nu inkvarterade sig i ett betydligt rymligare rum än det han hade hyrt tidigare. Det låg på första våningen, med franska fönster och en terrass med utsikt över bukten.

Där skulle de stanna en bit in på hösten, innan Amélie reste tillbaka till Paris. Själv återvände Matisse till sina dagliga rutiner och sitt sydländska måleri med Antoinette som modell (som han själv alltid tilltalade med hennes efternamn Arnoud).

I Paris började nu Marguerite återhämta sig. Patienter, som överlevde så allvarliga skador på andningssystemet, och kunde återvända till ett normalt liv, hade man aldrig hört talas om inom läkarkretsar. För kirurgen, som hade utfört operationen, var det en stor seger. Han kallade Marguerite l’enfant chéri (älsklingsbarn), och behandlade henne ömt som en blomma i sitt knapphål.

De tre Matisse-ungdomarna hade tagit över våningen på Quai Saint-Michel. Jean hade muckat och sökte arbete. Under tiden gick han på en konstkurs. Pierre var kvar i det militära, men hade nu fått ett arbete på krigsministerns sekretariat i Paris. Marguerite var den som styrde ställde i hemmet. Nu började hon också leva upp som en ung kvinna i fredstid. Hon klädde upp sig och började roa sig med sina bröder och deras vänner.

Matisse var förtvivlad varje gång Amélie lämnade honom. Så även nu på senhösten, då hon återvände till Paris och lämnade honom ensam. Alla andra går ut och firar sådant, medan jag skriver till dig varje kväll innan jag går till sängs. Så inledde han ett brev till sin hustru på julafton 1920.

Han undertecknade ofta sina brev till henne med Henri le vieux solitaire, som inte bara var en avslutning, eller betydde att han var ensam, utan också var ett ensamt vildsvin. Vilket han också hade poängterat för sin hustru. Men även om Matisse beklagade sig över sin ensamhet i Nice, så var han alltid beredd att betala ett högt pris för det rika liv, som han hade vikt för sitt måleri.

Varje gång Matisse hade en och samma modell under lägre tid, väcktes misstankar om att de hade ett sexuellt förhållande vid sidan av arbetet. Denna misstankte skulle också riktas mot Antoinette Arnoud.

Det var uppenbart för folk att så var fallet. Sina slutsatser grundade folk på några avslöjande målningar: När hon sitter vid sminkbordet i bara en underkjol. När hon just stigit upp ur badet och ligger utmanade i endast en turban. När hon äter frukost, nyuppstigen i bara negligén.

Matisse erkände senare att interiörerna från Nice är fulla av sexuella anspelningar, och att han var upphetsad när han gjorde dom. Men inte av modellens kropp, utan av de linjer, former och den helhet han skapade på sin duk.

I Antoinette Arnouds fall tyder allt på att han var uppriktig. Han skrev ofta, ibland dagligen, till sin hustru och sina barn, där ha berättade om sitt arbete och sitt samarbete med Arnoud. Inget talar för att han hade andra avsikter än den rent professionella. Inte heller finns det någon antydan om någon friktion, irritation eller svartsjuka, från familjens sida.

Matisse skulle nu ännu en gång besöka Étretat på kanalkusten. Han ville uppleva den här kustremsan även på vintern. Förutom det karga landskapet vid havet, skulle han nu också föreviga en del av havets delikatesser. Färsk fisk, räkor och ostron stod på menyn för hans motiv.

Men han var noga med att det han målade inte skulle förgås. Det caféets kypare serverade honom som modeller på morgnarna, skulle han servera sina gäster tillagade vid lunchtid. Själv hade Matisse svårt att se sina modeller på en restaurangtallrik.

När Matisse kom tillbaka till Nice frampå vårkanten stod han utan modell. Antoinette Arnoud hade lämnat honom, då hon hade blivit gravid och fått en dödfött barn med sin pojkvän. Men det dröjde inte så länge innan han hade hittat hennes ersättare. Hon hette Henriette Darricarrère och hade poserat för honom sporadiskt tidigare.

Hon var yngre och kanske inte så galant som Antoinette, men hon hade andra förmågor. Hon var en duktig dansare, spelade fiol och hade själv naturliga anlag som målare. Något som Matisse både uppskattade och uppmuntrade. Något som han alltid hade uppskattat hos sina egna barn.

Marguerite anslöt till Matisse i Nice i slutet av januari 1921. Både hon och Amélie fattade snabbt tycke för hans nya modell Henriette, och hon var snart som en medlem i familjen.

Marguerite och Henriette trivdes väldigt bra med varandra. Marguerite beundrade Henriette för hennes fysik och hållning, medan Henriette såg upp till den sex år äldre och i vissa avseenden mer erfarna Marguerite. Tillsammans skulle de nu ofta posera för Matisse, när de spelade domino, musicerade eller annat. Han var krävande och de fick arbeta för honom sex dagar i veckan, oftast två pass om dagen.

Matisse fångade också de unga damerna när de stod på balkongen, omsvepta med spanska sjalar, och beundrade den årliga blomsterfestivalens parad på Promenade des Anglais.

Matisse hade lyckats utverka ett speciellt tillstånd att besöka de privata parken Liserb, där de också skulle posera för honom tillsammans.

Ibland åkte de upp till utsiktsplatser i bergen, för att se på solnedgången över medelhavet. Och vid något tillfälle intog de lunch på Casinot medan de tittade på en hästkapplöpning som gick utmed stranden.

Marguerite var fortfarande inte helt återställd. Hon hade svårt att stå upprätt, så Matisse fick till en början måla henne i sittande eller liggande ställning. Både Amélie och Matisse tyckte att detta fysiska hinder bekymrade henne alldeles för ofta.

Matisse gjorde då upp ett program för att få henne att glömma de här bekymren. I dessa planer ingick bland annat, att han skulle lära henne att köra bil och att de skulle besöka vänner, som Signacs i Saint-Tropez, barnen Renoir i Cagnes och  Bussys i Roquebrune. Han skulle också beställa danslektioner, för både sig själv och sin dotter, så att de kunde dansa tillsammans på Casinot.

Efter några veckors avkoppling i det behagliga Nice kände sig Marguerite mycket bättre. Skuggorna under ögonen hade försvunnit, och hon hade blivit starkare både fysiskt och psykiskt. Hon hade börjat leva upp och deltog nu aktivt i sällskapslivet.

Förutom dans och konserter, så deltog hon i en maskeradbal, som Renoirs son Pierre hade anordnat i Cagnes. Då hade far och dotter valt ett arabiskt tema för sin utstyrsel. Han föreställde en arabisk potentat och hon var en ung kvinna från hans harem.

Marguerite skulle sedan avbildas i sin maskeradmundering på en terrass, tillsammans med en annan odalisk med bara bröst (Henriette). Det var i det här sammanhanget, som Matisse såg hur väl Henriette skulle passa som modell för odalisker.

Visserligen hade han varit inne på det här temat förut. Men ingen av hans tidigare modeller hade kunnat ikläda sig den orientaliska stilen, utan att det såg tillgjort ut. Som om de var klädda för maskerad.

Henriette, däremot, kunde bära genomskinliga öppna blusar och böljande hängiga byxor utan hämningar, och på ett sådant sätt att det gav ett vederhäftigt intryck av lyx och sensualitet.

I mitten av april, när Marguerite hade rest tillbaka till Paris, fick Matisse ett oväntat besök av Djagilev. Han hade tagit sig till Nice från de närliggande Monte Carlo, dit Les Ballets Russes hade flyttat sitt högkvarter.

Trots att de här två herrarna inte var de bästa vänner, efter den misslyckade Näktergalen, så lyckades Djagilev övertala Matisse att teckna ett porträtt av tonsättaren Sergej Prokofjev för programmet till operan Kärleken till de tre apelsinerna.

Sannolikt tog Matisse på sig det här uppdraget, förmodligen för att komma åt en odaliskkostym, som baletten hade använt före kriget i sin lyckade uppsättning av Scheherezade. Även om kostymen var för trång för Henriette, så kunde han kopiera den i en passande storlek.

När säsongen var över i Nice, och hotellen hade stängt ner, så visste Matisse att skulle avveckla sin verksamhet i Issy och förlägga sin bas till Nice. Innan han reste hem i mitten av maj, så hittade han en lämplig tvårumslägenhet, som han skulle få hyra till hösten. Han hoppades att hans hustru ville dela den med honom under nästa säsong.

Den nya våningen låg på tredje våningen i ett hus med adressen 1, Place Charles-Félix, med den livliga marknaden utanför på Course Saleya - i hjärtat av gamla stan, ett stenkast från havet och med dess panorama från fönstret i åningen. Läget var perfekt, med gångavstånd till det mesta av intresse. På denna adress skulle Matisse börja sitt nya nytt liv, och här skulle han arbeta under de kommande sjutton åren.

I mitten av augusti tog Matisse bilen och reste till Nice, tillsamman med sin hustru och dotter, och i slutet av månaden tog de den nya våningen i besittning. 

I de små hotellrummen, som Matisse hade haft till förfogande tidigare för sina interiörer, hade han fått lägga mycket tid och kraft på att forma motivens miljöer. I sin nya ateljé konstruerade han bland annat en flyttbar teaterscen, med en något upphöjd scen och en träställning för olika draperier som bakgrunder.

Han hade nu också plats att lagra all sin rekvisita, som hämtades från hans digra förråd i Issy: Tyger, dukar, mattor och alla de föremål som han hade samlat på sig i form av vaser, masker, skålar, gipsfigurer, flaskor, skärmar, kostymer… 

När Matisse flyttade in sin nya ateljé fanns här en stor öppen spis, en pråligt mönstrad tapet och fresker i taket. Förutom sin teaterscen kompletterade han med sina egna tavlor och masker på väggarna. Vidare med en stor spegel, en divan (schäslong) och en hopvikbara skärm med ett arabiskt mönster, som han hade fastnat för i ett moriskt palats i Alhambra.

Nu var ateljén i sådant skick att han genast påbörjade sina avbildningar av Henriette i den nya miljön, som nu lätt kunde förändras likt en teater. Hon var ofta klädd som en utmanande odalisk (haremsdam) - stående, sittande, liggande och ibland ihop med en annan modell.

Henriette hade ett hårt schema att följa som modell åt Matisse. Han krävde hennes närvaro alla veckans dagar utom söndagar. Det enda avbrottet på dagarna var två timmars lunchpaus. Men då hade ju allt annat i stan stängt ner, så hon hade ingen möjlighet att shoppa eller annat.

Matisse krävde också att hon utförde rutinmässiga ateljésysslor, som att springa ärenden, tvätta penslar och koka te. Hennes arbete kunde liknas vid en slavs, men det var också en nyttig lärotid. Matisse öppnade dörrar för henne, som annars hade varit stängda för en ung kvinnlig målaraspirant, som tidigt hade fått avbryta sina studier för att försörja sig.

Matisses målningar var både dekorativa och overkliga, men de låg helt rätt i tiden för ett Nice, där nu utsmyckning och design var av betydligt större intresse än 1700-talets arkitektur. Man var inte heller främmande för det overkliga. En karavan med schejker på stans gator skulle inte förvåna invånarna. Många ansåg att Matisse hade uppfunnit ett nytt uttrycksmedel för det overkliga, som dessutom var estetiskt tilltalande.

Konsthistoriker, som senare anklagar Matisse för att ha glidit tillbaka till det reaktionära måleriet, har missat hela poängen när det gäller hans haremsdamer. Matisses odalisker, med moderna frisyrer och öppna kroppsspråk, kommer varken från Nordafrika eller Mellanöstern, utan från det samtida Frankrike.

Deras uppenbarligen modernitet förstärker den erotiska känslan och avleder uppmärksamheten för det mindre betydande.

För Matisse hade det första året i Nice blivit som en sämre repris på hans första svåra tid som ung student. Visserligen hade han fått många lovord för sina målningar. Men det hade sitt pris. Ju bättre de blev, desto mörkare blev hans tillvaro utanför måleriet.

Han köpte ett par guldfiskar för att få lite sällskap. Annars målade han hela dagarna, med motvilliga avbrott för en sparsam lunch, med ett par hårdkokta ägg eller kall skinka, och en enkel middag i sin ensamhet på något café.

Det blev en kall vinter i Nice, med över en halv meter snö redan i början av december. Han skrev hem efter ett täcke och en överrock. Han frös på nätterna, då han hade släckt ner kaminen av rädsla för giftiga ångor. Och när klockan vreds tillbaka en timme var han var han den siste som fick reda på det.

Han brydde sig inte så mycket om att julen närmade sig. För honom var det dagar som alla andra. Sin egen födelsedag, den 30 december, brukade han ignorera. Men i år skulle han minnas den, han skulle fylla beklagansvärda hela femtiotvå. Allaredan, skrev han till sin dotter.

Matisse saknade den bortgångne Renoir och samtalen med honom, men han skulle även i fortsättningen besöka hans hus och trädgård Les Collettes i Cagnes. Han målade i omgivningarna, men fick nu också möjlighet att studera en del av Renoirs livsverk - han hade ju också målat odalisker.

Det som intresserade Matisse mest var hur Renoir utplånade åtskillnaden mellan figurer och bakgrund, och framkalla en glöd av sensualitet. Han studerade de här övergångarna noga, för att själv kunna bemästra dom i sina egna målningar.

Han kombinerade, det han hade sett och lärt av Renoir, med studier av två skulpturer av Michelangelo: Dels kopian av Natt från den lokala konstskolan, dels en avgjutning av Den döende slaven, som Pierre hade beställt åt honom från Louvren.

Matisse menade att varje ny modell var unik, och han måste hitta den pose som var mest passande och komfortabel för just henne. Först då kunde man förvänta sig ett bra resultat.

Henriette hade gått i balettskola och hade en atletisk kropp, till skillnad från Antoinette som var kurvig och lite slappare. Att Matisse föredrog Henriette berodde på att hennes smidiga och välutvecklade figur, både tog emot och gav tillbaka, ett ljus som en skulptur gjorde.

Henriette kunde med lätthet inta Michelangelos poser. Hon var helt avspänd och naturlig, då hon poserade på en soffa eller en karmstol med ena benet uppdraget, och en eller båda armarna uppsträckta över huvudet. Under de sju åren som de arbetade ihop skulle göra ett otal variationer på samma tema i djärva målningar, teckningar och tryck.

Henriettes föräldrar var av den gamla stammens arbetarklass, och det var de mycket stolta över. Därför var det en stor besvikelse, när det kom fram att hon sedan länge hade en bildad fästman ur medelklassen - en borgarbracka. De hade ju hoppats på duktig arbetare som sin svärson.

Hela familjen Matisse tyckte väldigt bra om Henriette. Marguerite brukade skicka henne paket med kläder, och sönerna frågade ofta efter henne i sina brev. Och när Amélie var på plats i Nice, kunde de två damerna ses på shoppingtur tillsammans. De tog också med sig Henriette på bilutflykter längs kusten och upp i bergen. Även operan i Monte Carlo besökte de.

Matisse skulle ta till vana att föreviga den årliga blomsterfestivalens parad från balkongen på sitt gamla Hôtel de la Méditerranée. Så även nu på våren 1922.

Henriette blev som en andra dotter för paret Matisse, och de behandlade henne också som en sådan. Hon svarade med tacksamhet för den trygghet och de möjligheter som de erbjöd. Hon sa själv att hon aldrig sett en så lycklig familj.

Men det var ju inte hela sanningen. Matisse hade alltid prioriterat sitt eget arbete, även när Marguerite var sjuk och Amélie var deprimerad. Nu hade också hans ateljé tagit herraväldet över den våning, som skulle bli deras hem i Nice. Det var så illa att Matisse och Amélie fick ta in på ett mediokert hotell i närheten.

Men resultatet av Matisses arbete, hans målningar och teckningar, hade också en positiv inverkan på hela familjen. När han varje vår skickade hem lådvis med dukar, för sin årliga utställning på Bernheim-Jeune, stod glädjen högt i tak hemma hos familjen i Issy.

Det var med stor spänning de tog itu med sin återkommande ritual, som bestod i uppackning, sträckning, ramning och hängning. När allt var klart slog sig hela familjen ner för att ta till sig och diskutera det de såg.

Familjens privata visning varade åtminstone ett par dagar, innan målningarna hämtades av konsthandlarna. Visningen var årets höjdpunkt för familjen. Även om Matisse var alltmer frånvarande, så fylldes hela huset av hans andliga närvaro.

Under sina långa vintersässonger i Nice höll sig Matisse oftast för sig själv. De han träffade och umgicks sporadiskt med var flyktingar, som av en eller annan anledning hade funnit sin fristad här. Han kunde ibland besöka sin gamle studiekamrat Simon Buddy, som bodde i närliggande Roquebrune-Cap-Martin. Pierre Bonnard höll också till i de här trakterna.

Matisse tvingade sig själv till ett asketisk livsmönster. För att inte bli försoffad gick han upp tidigt på morgnarna, simmade innan frukosten, promenerade och drog ner på luncherna.

Men hände också att han bröt sitt enformiga mönster, då han följde med sin nyvunne vän Charles Thorndike på de bordeller, som han tidigare så ivrigt hade avrått sin vän Marquet ifrån. Men detta mekaniska sätt att ha sex på, utan vare sig uppvaktning eller andra tillhörande ritualer, var aldrig något som han skulle förstå njutningen av.

Det Matisse gjorde före och efter kriget delade hans publik i två läger. Dels det etablerade konstetablissemanget, som ansåg att han var både skicklig och spännande före kriget. Medan folk i allmänhet fasades över vad han gjorde då.

Hans senare verk, däremot, såldes som aldrig förr. Medan de sakkunniga i Paris rynkade på näsan åt dom. Det var bilder som den stora publiken kunde förstå och tycka om. Medan de kändes urvattnade och oviktiga för hans tidigare beundrare.

Marcel Sembat tillhörde den senare kategorin. Han hade för länge sedan slutat att försvara det Matisse gjorde. Han gav ut en bok om målaren, som gjorde Matisse förbittrad: För det första förnekar han mig någon framtid - genom att hävda att jag redan har vunnit. Sedan gör han alla möjliga slags misstag...