Den 25 februari 1930 avgick atlantångaren Île-de-France, från Le Havre till New York, med Matisse ombord. Det var något speciellt med den ångaren, hon var inte den största, inte heller den snabbaste, men hon var en skönhet med en lyxig och charmig inredning i Art Deco-stil.

Bara ett par dagar, mitt ute på den stora Atlanten, fick Matisse för sig att han ville vända. Men det var ju lite sent påtänkt, och det skulle han bli innerligt glad för - för New York och Amerika skulle ta honom med storm.

En helt ny och oupptäckt värld öppnade sig, så snart han siktade det storslagna Manhattan på kvällen den 4 mars. Han skulle aldrig glömma den syn som mötte honom. Dagen efter sin ankomst skrev han till Amélie att han hade fått en impuls att ändra sina ursprungliga resplaner till Tahiti och stanna här i New York.

Den täta och brusande storstaden fascinerade honom. Den hade inte mycket gemensamt med Paris. Här var det höga hus och och livlig trafik på de trånga gatorna. Inga boulevarder och mycket folk i rörelse.

Det var ingen som väntade honom i New York, men när det blev känt så vaknade pressen. Han blev intervjuad och fotograferad av reportrar från Sun och Vouge. Sedan blev det också fart på alla inbjudningar och erbjudanden: Partyn, sightseeing, teaterbesök, muséer... Pierres kompanjon visade upp deras galleri och tog med honom på en show på Broadway.

Matisse gillade allt han fick se och uppleva i New York. Han var som förtrollad av ljuset, och hela den icke-europeiska känslan av rymd och frihet när han såg ut över Manhattan från sitt hotellrum på trettionionde våningen på Ritz Tower.

Efter några dagar i New York hade Matisse en lång tågresa framför sig -  över det vidsträckta landet till västkustens Kalifornien. Han gjorde ett kort uppehåll i Chicago, där han bland annat besökte Art Institute, innan han reste vidare med Santa Fe Railway, via Los Angeles, till San Francisco, där ångaren till Haiti väntade på honom.

I Los Angeles kunde Matisse röra sig fritt utan att bli igenkänd, med när tåget rullade in på stationen i San Francisco väckte han stor uppståndelse med en promenent välkomstkommitté. Det var ju här som folk i Amerika hade sett hans målningar först. Och det var här som han nu fick återse sina gamla vänner Sarah Stein och Harriet Levy (Fickan med gröna ögon) - och även hans tidigare elev, och Steins dåvarande barnflicka, Anette Rosenberg.

Den 20 mars avgick oceanångaren HMS Tahiti från San Francisco med slutdestination Sydney. Den första mellanlandningen var Tahiti, sedan skulle hon vidare till Rarotonga och Wellington. Förutom Matisse var passagerna mest affärsmän från från Australien och Nya Zeeland.

Den tio dagar långa resan till Tahiti gick utan några större problem. Det enda Matisse kommer ihåg var besvikelsen, då kaptenen hade gjort en manöver i slutet av resan, som gjorde att han snuvades på den förväntade soluppgången över Papeete.

På Tahiti skulle Matisse guidas av en infödd skönhet, som hette Pauline, som han hade kommit i kontakt med genom hennes ex-sällskap författaren Marc Chadourne, då han var kolonialadministratör i Tahiti i början på 1920-talet. Hon mötte upp i hamnen och följde honom till hotell Le Stuart, där hon hade beställt ett rum åt honom.

Väl installerad på sitt hotellrum konstaterade Matisse, att han hade allt han behövde för att överleva: Ett hyfsat rum, utsikt över havet, en skuggig veranda och en guide, som var tillgänglig så länge han stannade.

I hans bagage fanns böcker om Tahiti, papper och pennor, en nyinköpt kamera - men inga målarverktyg att tala om, bara en liten låda med färger. Han skulle bara koppla av och förhoppningsvis skaffa nytt bränsle för en ny era i sitt måleri. Därför blev det han presterade under själva resan mest skisser och halvdåliga fotografier. Hans intryck från resan skulle visa sig långt senare.

Bara efter någon dag skrev Matisse till Amélie för att berätta hur fantastisk allt var: Allting är så nytt för mig, trots alla fotografier jag sett och målningar av Gauguin. Jag fann att allt var underbart - landskap, träd, blommor, människorna - och egentligen har jag inte sett något än.

Matisse hade varit uppe tidigt på morgonen för att inte missa marknaden i stans centrum. Där han möttes av ett ofattbart utbud av färsk frukt, exotiska blommor och fisk i regnbågens alla färger.

Bland det första Matisse brukade göra när han kom till en främmande plats var finna en skuggig avskild plats på gångavstånd från där han bodde. Pauline hittade en sådan plats i trädgården till den katolske biskopens palats, lite vid sidan av staden.

Hit skulle Matisse komma tidigt varje morgon med sina ritverktyg, för att botanisera bland de stolta palmerna med kokosnötter och träden med mango, avokado, papaya och brödfrukt. Han tecknade oavbrutet, lika mycket för att lindra sina känslor, som att sätta dom på pränt. Det är underbart, underbart… varje bit är underbar och helheten extraordinär, skrev han hem.

Även om trädens former och rörelser fångade Matisses intresse, så kunde han inte undgå blomsterprakten på Tahiti. Blommor växte vilt, och prydde också de tahitiska kvinnorna i flätade i kransar. Varje morgon brukade de klä sig själva i nyplockade blommor, som en europeisk kvinna brukar göra med sin make-up.

Blommor fanns överallt i alla former. Girlanger i trädgårdar och på verandor, i parker och rabatter. Här fanns många arter av blommor. En del kunde Matisse känna igen från blomsterhandlarna hemma i Frankrike, som hibiskus, jasmin och papegojblomma. Andra var helt nya bekantskaper, som tempelblomma, ingefära, hummerklo, en del orkidéer, vita pelargoner och kanske framför allt Tahitis ”nationalblomma” Tiare Tahiti.

Matisse anlände till Tahiti i slutet av regnperioden, men så snart den var slut, och markerna hade torkat upp, gjorde han, med Pauline som guide och hennes sambo som chaufför, en biltur runt ön. Det var en resa på omkring åtta mil på den smala vägen utmed kusten. Nya fantastiska vyer och naturscener öppnade sig hela tiden. Resan gick förbi skogsbeklädda raviner och vattenfall. Utmed ett vulkaniskt berg, med klippväggar på ena sidan och oceanen med sina olycksbådande rev på den andra.

Att den här bilturen tog en hel dag berodde inte bara på att vägen var dålig, utan också för att man fick forcera floder och bräckliga träbroar, och hela tiden se upp för vildsvin och lössläppta höns. Dessutom ville ju Matisse stanna ibland för att fånga det naturskådespel som pågick. Antingen i sitt skissblock eller med sin nyinköpta kamera.

Matisse skaffade sig snabbt sina egna rutiner i Papeete, liksom han alltid brukade göra på nya ställen - som i Ajaccio, Tanger, Collioure… Tidigt på morgonen promenader han till biskopens trädgård. Folk som var vakna lärde sig snart, när han skulle komma förbi. Han arbetade ett par timmar, för att sedan besöka marknaden, som öppnade klockan nio.

Han var tillbaka på sitt hotellrum när solen började bli för stark. Sedan följde en enkel lunch och siesta. Ibland tog han fram sitt ritblock även på hotellet. Flera av hans teckningar gjordes genom fönstret och från verandan. Han hade bra utsikt över hamnen och lagunen åt ena hållet, och sluttningar med kokospalmer på baksidan.

Hôtel Stuart var långt ifrån lyxigt. Matisses rum på andra våningen hade varken dörr eller ringklocka. Här byggde man öppna hus, för att kunna svalka sig i de fläktande vindarna från havet och bergen.

Matisse hade daglig kontakt med sin guide Pauline, som visade honom allt av betydelse i Papeete. De åt lunch tillsammans och ibland följde hon med honom till biskopens trädgård. Men hon fick aldrig med honom på några festligheter. Inte ens de, som anordnades då ångbåten anlände, och de nyanlända skulle välkomnas. Han drack inget starkare än vatten och gick till sängs tidigt på kvällarna. Förutom Pauline undvek han närmare bekantskap med de infödda. Han lärde sig inte ens de elementära orden i deras språk.

Matisse ville se allt. På de många utflykterna var det oftast Paulines sambo, garageägaren Etienne Schyle, som körde omkring dom i sin stora amerikanska Buick. Förutom de imponerande naturupplevelserna, så besökte de bland annat Mataiea där Gauguin målade. De träffade också hans son, som var fiskare och trivdes med det. Han hade inga inga andra planer och han kom inte heller ihåg sin far.

Pauline tyckte att Matisse var helt olik alla andra besökare på ön. Han var för henne en äldre gentleman med skägg, med en old-fashion stil och artighet. De flesta andra frågade henne om ursprungsbefolkningens artefakter och traditioner, medan han var mest intresserad av naturen, det speciella ljuset och de tahitianska mönster som användes på kläder och tyger.

Han var speciellt intresserad av tapa, pareo och tifaifai, vilket också långt senare skulle spegla sig i hans konst i varierande material.

Tapa är ett tyg gjort av en speciell bark, Paero är ett färgglatt mönstrat kläd- eller höftskynke (wraparound) och tifaifai är ett överkast eller täcke med ett applicerat mönster.

Matisse frågor var kloka och jordnära, och eftersom Pauline var mycket intelligent med en fransk skola bakom sig, så blev hon en utmärkt samtalspartner. Hon skulle dessutom bli en vän för livet.

Matisse gjorde en del teckningar av henne, men att få någon annan kvinna att stå modell var svårt. Han lyckades bara med några ansiktsbilder. Något som gjorde honom konfunderad, var att det var helt i sin ordning att kvinnorna älskade med okända män, men att visa sig barklädd, eller naken, var en stor skam. Klädkoden i Papeete var ganska sträng, men att ha barn ihop med vita män var status. Pauline var själv ett sådant halvblod, och hon hade två pojkar med två olika vita pappor.

Först på påskdagen plockade Matisse fram sin lilla målarlåda ur sitt bagage. Han gjorde sedan ett tappert, men halvdant, försök att fånga en grupp träd på sin duk, troligen i biskopens trädgård. Efter denna studie, som han själv betraktade som ett misslyckande, hade han fått nog.

Det här var den enda målning han gjorde på Tahiti. Förbittrad över sin egen oförmåga skrev han hem i slutet av april: Det här landet betyder inget för mig bildmässigt. Så jag ger upp.

Av en händelse råkade Matisse stöta på den välkände tyske filmregissören F. W. Murnau under en paus vid inspelningen av de sista sekvenserna av filmen Tabu. Han blev då erbjuden att följa med filmteamet och följa tagningarna i Tairapu-Oust, det vildaste och mest otillgängliga området på Tahiti, som bara kunde nås med kanot.

Matisse tillbringade en hel vecka på denna ogästvänliga plats i början av maj. Innan resan hade talat med sina vänner om den otämjda djungeln, som han gärna ville uppleva. Nu fick han också veta hur man överlevde där vid kustbandet. Bara själva inkvarteringen i en hydda av gräs och ett försök till sängar, kunde avskräcka den tåligaste. Matisse fick inte en blund på nätterna. Oceanens vågor och de hårda vindarna förde ett fruktansvärt oväsen och höll på att riva den rangliga hyddan.

Efter att ha återkommit till Papeete, så tog det bara några dagar innan det var dags för nästa äventyr. Han äntrade då en av franska statens skonare, som skulle frakta förnödenheter till Tuamotuöarna. Det blev en fasansfull resa i knappa två dygn, med en tungt lastad och läckande farkost i hög sjö, och med en besättning bestående av tahitianska fångar. Matisse var sjösjuk mest hela resan.

När de landade på Apataki välkomnades Matisse av den franske administratören för de här öarna, Francois Hevré. På denna avlägsna, men helt underbara, korallö hade han och hans hustru lyckats skapa ett komfortabelt hem med franskt hushåll.

Efter några dagar skulle Hevrés ut på en inspektionsresa runt öarna i sin arkipelag. Han lämnade då Matisse på den närliggande på atollen Fakarava, där han skulle bo hos det unga polynesiska paret Terorotua.

Här skulle Matisse trivas som fisken i vattnet, bokstavligt talat. Här skulle han glömma alla sina bekymmer, när de gjorde dykningar, och var på undervattenssafari i den blågröna lagunen, med ett färgsprakande sceneri av fiskar, koraller och växter. Han tillbringade mycket av sin tid i lagunen under de fyra dagar han var här, och han skulle långt senare komma ihåg sina upplevelser där i sin konst.

De följande fjorton dagarna tillbringade Matisse på Apataki innan han återvände till Tahiti och Papeete. Men de här behagliga veckorna på Tuamoteöarna skulle han alltid minnas. 

Den 15 juni lämnade Matisse Papeete ombord på ångaren Ville de Verdun, fullastad med souvenirer och frukt - även om det mesta hade skickats hem tidigare. Det han själv hade åstadkommit, under sin nästan tre månaders vistelse, var försumbart. Lite teckningar, ett antal halvdåliga fotografier och en misslyckad liten oljemålning.

Naturligtvis var Pauline på plats och vinkade av honom. De hade också bestämt att hålla kontakten vid liv. Det skulle bli en ganska omfattande brevväxling under många år. Det var bland annat hennes brev och gåvor, som hjälpte Matisse att, sent omsider, återuppväcka sitt intresse för Tahiti och Franska Polynesien.

Den långa resan till Frankrike skulle ta ta sex veckor. Nu gick den genom Panamakanalen och Karibiska havet. Livet ombord var monotont. Matisse fick tid att fundera över de bekymmer han hade haft innan resan. En målartorka, som han inte visste hur han skulle hantera. Tiden dödade han mest genom att sova, äta, läsa, slappa och sippa på olika romblandningar.

Fartyget anlände till Marseille den 31 juli och Matisse började arbeta i sin ateljé i Nice redan dagen därpå. Med Den gula klänningen, som han hade påbörjat innan han reste. Lisette hade ställt upp för posering med kort varsel. Själv sa han att han hade haft den här målningen i bakhuvudet under hela sin bortavaro. Men han lyckades inte göra den färdig nu heller, så han tog sin tillflykt till att skulptera.

Trots att Matisse i en svagt ögonblick på Tahiti hade svurit på att aldrig mer lämna sin hustru, så hade han accepterat en inbjudan från Pittsburgh att, som tidigare Carnegie-pristagare (1927), sitta med i juryn för årets tävling. Det innebar att han nästan omgående var tvungen svika sin fru, och lämna sitt arbete, för en ny resa till Amerika.

Det var en bekymrad Matisse som steg ombord på en ångbåt till New York i början av september. Guldåren var förbi. Hans målningar efterfrågades inte längre, vare sig i Europa eller Amerika. Och de få som såldes var kraftigt dumpade.

Han hade ju en invalidiserad hustru att försörja och hade också utlovat bidrag till sina barn och deras partners, som alla hade det knapert. Själv hade han inte presterat något väsentligt under de senaste två åren, och hans egna lager av målningar sinade.

Det enda han hade på gång var två målningar med Lisette som modell: Den gula klänningen och Kvinna i Madras-hatt. Han hade också fått en förfrågan, från den nybliven schweiziske förläggaren Albert Skira, om att illustrera en diktsamling av Stéphane Mallarmé.

The Carnegie International Prize gick det här året till Picasso. Juryns överläggningar överstökades på en och samma dag i Pittsburgh, sedan följde en hektisk vecka för Matisse. Cocktailpartyn och banketter avlöste var varandra. Han skrev till sin hustru om han hade vetat vad som väntade, hade han aldrig lämnat henne. Sällskapet från Pittsburgh reste vidare till Washington, där de bland annat blev bjudna på lunch i Vita huset.

När de sedan kom till Philadelphia, avvek Matisse för att träffa den originelle Dr. Albert C. Barnes, som då hade världens största samling av franska moderna mästare - undantaget den som fanns på museum i Moskva. Han hade sålt sitt välmående företag ett par månader innan börskraschen och tillräckligt rik för att utöka sin konstsamling, trodde Matisse.

Men Dr. Barnes var inte ute efter att köpa flera tavlor av honom. Han ville istället att Matisse skulle göra en monumental utsmyckning till hans nybyggda museum i utkanten av Philadelphia.

Dr. Barnes och Matisse fann varandra snabbt och blev överens om, att det dekorativa uppdraget skulle genomföras. Matisse sa sig inte ha träffat någon med samma ödmjukhet och passion, sedan Shchukin. Han kunde inte ha hittat någon lämpligare person för att återväcka hans kreativa ådra.

Innan Matisse lämnade Amerika blev han intervjuad av en reporter på veckobladet Time, där han beskrev Amerika som ett idealt land för konstnärer att verka i. Det gjorde tidningens redaktör så till sig, att han valde en bild av Matisse på omslaget, och därmed förpassade Carnegie-vinnaren Picasso till en mer undanskymd plats.

I slutet av setember kom Dr. Barnes till Paris för att göra upp affären med det dekorativa arbete som Matisse skulle genomföra. Nu var det den slipade affärsmannen (The outsmarting Barnes) han mötte. Han gav Matisse ett bud på $ 25 000 för ett monumentalt verk, som var dubbelt så stort som Shchukins Dans och Musik tillsammans, och som skulle innebära arbete för Matisse åtminstone ett år framåt.

Matisses son Pierre, som nu var etablerad inom konstbranschen, tyckte att hans far hade fått ett skambud. Men Matisse accepterade budet - i sin nuvarande situation hade han knappast något val. Han räknade också med att ett sådant arbete skulle öppna nya dörrar för honom i Amerika.

Matisse fick göra ytterligare en resa över Atlanten i december - hans femte under det här året - för att på ort och ställe (Merion utanför Philadelphia) diskutera sitt uppdrag med Dr. Barnes och ta nödvändiga mått.

Han passade då att besöka Etta Cone i Baltimore. Hon och hennes syster Claribel, hade en diger samling av Matisse. Claribel hade avlidit plötsligt året innan, så nu hade Etta övertagit hennes samling också, bland annat den omsusade Blå modell (Blue Nude) från 1907. 

Ettas Cones stora våning var fylld av skulpturer, ornament, gobelänger, spetsar, rustika italienska möbler, orientaliska mattor och fransk samtidskonst. Matisse formligen översvämmades av sina egna bilder, som fanns överallt i den stora våningen - i hallen, sovrummet och t o m i badrummet.

Det som från början var tänkt som ett rent artighetsbesök från Matisses sida, skulle resultera i att Etta gav Matisse i uppdrag att göra ett postumt porträtt av hennes avlidna syster Claribel. Senare skulle hon också köpa fler målningar av honom.