Naturligtvis skulle också Grünewalds få en släng av sleven. En reporter skriver: De som inte ser på det minsta sätt frågande ut är herr och fru Grunewald. Han är ganska färdig, att med sin spatserkäpp utpeka allt som kan ses på tavlorna. Vad jämte han med den lediga handen griper det ogripbara, det som ingen annan ser och lägger upp det vigt och behändigt som vore det en packe siden.

Det ska sägas att det var de sensationslystna reportrarna, som stod för det mesta av de satiriska omdömena om Kandinskys konst. De seriösa konstkritikerna var betydligt mer sansade och flera av dom lovordade det som Kandinsky visade upp på Gummesons konsthandel. Dessutom så såldes det ju en hel del av de utställda målningarna.

När Kandinsky hade lämnat Stockholm och Gabriele Münter, gick hon in i en period av djup depression och sökte stöd hos Sigrid. De hade mycket att prata om, då de hade likartade problem att brottas med. Båda hade hade en knepig relation till en konstnär, där de som kvinnor alltid fick spela andra fiolen. Dessutom hade båda allvarliga samlevnadsproblem. 

Även äktenskapet mellan Sigrid och Isaac knakade tidvis i fogarna. Ibland dök tankarna om otrohet upp... hos båda två. Kanske Sigrid vill visa sin misstänksamhet i sin målning Kvinna i röd interiör. Denna erotiska drömbild visar en utmanande beslöjad kvinna med särade ben, med ett älskade par i bakgrunden. Var det Isaac med en av sina älskarinnor?

Förutom att prata om sina bekymmer med varandra, så arbetade Sigrid Hjertén och Gabriele Münter ofta tillsammans i Grünewalds ateljé. Man kunde direkt se vem som hade målat vad. Sigrids målningar var rena färgexplosionerna jämfört med Gabrieles dystra och stiliserade målade med en begränsad palett.  

I jämförelse med andra kvinnliga målare var Sigrid priviligerad när det gällde att få delta i de mansdominerade utställningarna. Det var säkert Isaacs förtjänst, då han såg det viktigt att hålla ihop och tillsammans slåss för den nya konsten.

Sigrid Hjertén var också en av de få svenska kvinnliga målarna, som blev accepterad och respekterad av manliga kollegor som Carl Palme, Leander Engström och Nils Dardel. Även GAN kunde berömma en del av hennes målningar, även om inte han inte hade så mycket till övers för hennes man Isaac och det han presterade.

Isaac var ofta på resande fot, i Sverige och i våra nordiska grannländer. Det var mest utställningar, som syftade till att marknadsföra den nya konsten och att göra sig själv och Sigrid kända som dess föregångare. Naturligtvis fanns det också ett intresse av att sälja deras målningar. Det var sällan som Sigrid fick följa med på de här resorna. Någon måste ju se om hemmet och ta hand om den lille Iván.

Sigrid gjorde under åren 1915 och 1916 en mängd bilder av sonen Iván. Men hon ville också bidra till familjens försörjning. Så när hon hade barnpassning tog hon ofta egna initiativ. Hon var bland annat på Operakällaren och Operabaren, där hon möter många av krigets nyrika konstköpare - så kallade gulaschbaroner. Hon skrev i ett brev till Isaac: Jag är också i farten och roar mig och skaffar köparare, tror du att det räcker att skriva söta brev från alla dina resor.

I början av mars reste Isaac till Göteborg med ett hundratal målningar i bagaget,. De skulle ställas ut hos stadens Konstförening i Valandhuset i korsningen Vasagatan - Kungsportsavenyn. Det blev en mycket välbesökt utställning, men som också av många ansågs vara en stor skandal. Konstföreningen fick sammankalla till ett extra medlemsmöte för att diskutera om man i kommande utställningar skulle införa någon slags censur på det som ställdes ut.

Muséets intendent Axel Romdal var emot något sådant. Han menade att då skulle man hindra den moderna konstens unga målare. Han försvarade också makarna Grünewalds konst och lovordade Isaacs förslag till utsmyckning av vigselrummet i Stockholms rådhus.

Det hördes många högljudda negativa röster på Konstföreningens möte. Direktören Forsell var en av de mest aggressiva: Deras tavlor är som utväxter vilka borde skäras bort för att konstens träd ska hållas friskt! Man kan inte begära att vi ska understödja dylika missfoster, sån unkenhet och dålig smak!

Några på mötet försökte dämpa stämningen genom att hävda att de äldre målarna inte heller hade haft det så lätt att bli accepterade. Då reste sig Konstföreningens ordförande, tillika kammarherren, Lagerberg och menade att det var inte fråga om vare sig bojkott eller utestängning: Styrelsen vill blott neka ta befattning med de värsta utväxterna, som fru Grünewalds alster som till och med kan karaktäriseras som pornografi.

Uppståndelsen på Konstföreningen i Göteborg tog - efter att alla belackare hade spytt ur sig sin avsky - en oväntad vändning, då styrelsens minoritet får rätt i sak och den gamla styrelsen avgår. Den nytillsatta styrelsen får fortsatt förtroende att välja den konst som ska visas och köpas av föreningen.

Även om Isaac fick återvända hem med magert resultat, så var det en delseger för den nya moderna konsten. Efter utställningen hade den privat samlaren Conrad Pineus köpt två målningar - en av Isaac och en av Sigrid.

Sigrid skriver till sin nyblivna väninna Nell Walden på Der Sturm i Berlin och berättar om den bristande förståelsen och blygsamma resultatet i Göteborg: De kräktes i fjorton dagar efter vår utställning. Men sen blev det riktigt rent i luften. Hon tillade att i Stockholm gick det bättre, och att de nu skulle unna sig en treveckors semester på Utö i skärgården. Hon passade också på att nämna att hon var öppen för en soloutställning på Det Sturm.

Den utställning, som Sigrid menade innan familjens semester på Utö, var en separatutställning med hennes egna målningar på Gummesons konsthandel. som hade vernissage i mitten av maj 1916. Hon möttes då övervägande kritiska röster, som mest grundade sig på att man hade svårt att förstå hennes mest radikala målningar.

Den största kritiken riktades på målningen Ateljéinteriör (1916), som idag betraktas som en av hennes allra bästa. Liksom Självporträttet från 1914 och Maskeradbalen (1916), som ju följer samma radikal stil. Man undrade om den här typen av målningar skulle ses som en programförklaring för hennes konst.

Sedan fanns det folk som retade sig på de kruslockiga och storögda telningarna av Juda stam. Men som Sigrid skriver till sin väninna Nell Walden i Berlin, så var hon nöjd med utfallet av sin första soloutställning. Hon hade ju fått sålt en hel del.

Isaac hade ställt ut sina och Sigrids målningar i Oslo, Göteborg och Stockholm med blandad kritik och svårfångade köpare. Nu väntade ett eldprov i den nya konstmetropolen Köpenhamn, där kritikerna borde vara mer positiva till den moderna konsten.

Köpenhamn hade under kriget utvecklats till något av vad Paris hade varit innan kriget. Här hade nu många målare funnit sin plats och då inte minst från Sverige. Den svenska kolonin innehöll namn som Otte Sköld, Karl Isaksson, Ulla Bjerne, Kurt Ljungstedt och Siri Rathsman.

Den bohemska miljön var i likhet med Paris fylld av caféer, kabaréer, gallerier och andra mötesplatser. Uppsluppet festande och maskerader hörde också till det konstnärliga nöjeslivet.

Den svenska samlingsutställningen i Den Frie Udstillingsbygning öppnade i december 1916. De flesta deltagarna, som en gång hade anammat matisseriet i sina målningar, hade nu splittras upp i en Stockholmsgrupp och en Göteborgsgrupp. Grunewald var den självskrivne ledaren för stockholmarna, medan göteborgarna företräddes av Birger Simonsson. 

Som självutnämnd utställningkommissarie skulle Isaac fördela utställningens rum och väggar bland de medverkande. Han ansåg att de bästa av dem också skulle få det största utrymmet. Dit räknade han sig själv, sin hustru Sigrid och Leander Engström. Einar Jolin platsade inte och göteborgarna var bara förtjänta av en mindre utställningsyta. Själv lade han beslag på den stora entréhallen med sina 150 dukar.

Deltagande konstnärer:

Isaac Grunewald, Sigrid Hjertén, Leander Engström, Einar Jolin, Edward Hald, Birger Simonsson, Carl Ryd, Gösta Sandels och Sigfrid Ullman.

Det hade varit högljudda protester mot Isaacs fördelning av utställningsytorna. Det lär ha orsakat både osämja och handgemäng bland de som ställde ut. Efter bråket skedde det visserligen marginella förändringar, men Isaac, Sigrid och Leander Engström behöll de största och bästa ytorna. Missnöjet blev inte bättre av att Isaac på vernissagen tog emot publiken som en cirkusdirektör iklädd jacket och randiga byxor, med hög hatt och lackskor.

Inte heller kritikerna i Köpenhamn hade något gott att säga om de utställda målningarna, ändå fick både Isaac och Sigrid många av sina objekt sålda. Men de andra utställarna hade inte glömt hur tarvligt Isaac hade burit sig åt. Något han skulle få ångra, tyckte Birger Simonsson när han förberedde nästa utställning. Han skrev till de andra: Beträffande Grunewalds och hans frus deltagande, har vi kommit fram till att det inte går att ställa ut med dem, då det alltid blir bråk, som obehag av alla slag.