Redan i januari 1917 var det dags igen för Sigrid Hjertén att visa upp sina målningar. Nu var det en utställning med Föreningen Svenska Konstnärinnor på Liljevalchs konsthall i Stockhom. Då hade man också bjudit in kvinnliga målare från föreningens motsvarighet i Österrike (troligen för att återgälda ett besök i Wien 1913).

Sigrid ställde ut sina tio målningar i samma sal som Gabriele Münter och den kubistinfluerade Malin Gyllenstierna. Bland de andra deltagarna i utställningen fanns också Siri Derkert och Vera Nilsson. Sammanlagt omfattade utställningen hela niohundra målningar, varav en hundratal av gästerna från Österrike.

Sigrids Hjerténs målningar fick både ris och ros. Den sal som hon ställde ut i var den mest radikala och svåra att förstå. Som framgår av en del arga kritiker hade de inte förstått ett dyft av det som visades där. Förutom att sabla ner målningarna passade de också på att dela ut smädelser om kvinnorna bakom verken.

Hans Sax i Stockholms Dagblad skriver: Fruarna Hjertén-Grünewald och Münter-Kandinsky har klätt väggarna med avslagna ben och tillpucklade människor, dansande och underbart formade människor, samt kubistiska orgier och färgpladaskor. Men åtminstone för undertecknad helt förborgade skönhetsvärden. Den salen är för den som begriper mer än andra.

Knut Barr på Stockholms-Tidningen gick ännu hårdare fram: Att man har lämnat plats på denna utställning för signaturen Hjertén, som fyller en vägg i en mindre sal med sina rysligheter, det värsta och äckligaste hon någonsin visat, kan jag icke kalla annorlunda än skandalöst. Vad den signaturen har åstadkommit har ingenting med konst att skaffa.

Sigrid var inte ensam om att bli utsatt för den hårda kritiken. Den drabbade också Siri Derkert och Vera Nilsson, som förutom att de var kvinnor och inget att räkna med, så anklagades de av sensationslystna reportrar för sitt lösaktiga leverne då de var ensamstående mödrar.

Men det fanns även en del ljusglimtar. Karl Asplund, som skrev för Dagens Nyheter var en av de som tyckte sig förstå sig på Sigrids konst: Fru Grunewalds "Interiör med modell" verkar direkt tilltalande. Det finns här för övrigt mycket vacker färg som för ögat så att säga rinner ut på duken till ingen nytta och den radikala expressionismen synes ha resulterat i en skissningskonst vars lyckliga infall kunna verka stimulerande på ateljeväggen.

Det fanns också de kritiker som skrev om Sigrids enastående färgkänsla: En färgkonstnär, vars tavlor kunna blomstra som trädgårdsrabatter. Hennes röda palett fyller salen med visor av en friskt och högt klingande sopran.

Bara ett par veckor efter att Sigrid hade ställt ut på Liljevalchs var det dags för Isaac att visa upp sina målningar på Gummesons konsthandel. En utställning som ska minnas för efterfesten. De som närvarade vid vernissagen samlades på kvällen i Grünewalds ateljé vid Stadsgården för en storslagen fest. Det lär har varit ett hundratal gäster och ett party helt i linje med Isaacs syn på livets glans.

Karl Asplund på Dagens Nyheter recenserade även denna utställning: Isaac Grünewald har åter skakat ett femtiotal nya tavlor ur ärmen. Han hör till dem som verkligen kunna ha en utställning en gång i kvartalet. ...Grunewald hör nu en gång till dem som har förmåga att ses och talas om antingen han gör bra eller dåliga saker. Hans tavlor är nästan lika många affischer för hans moderna konst. Det är oftast mycket goda affischer och därtill - det går inte att som många vilja förneka det - ofta god konst...

I juni 1917 blev Iván sjuk och fick läggas in på Epedimisjukhuset för scharlakansfeber. Hans mamma Sigrid var hos honom flera veckor för att hålla honom sällskap. Hon passade då också på att måla av både honom och andra patienter.

När Ivan hade tillfrisknat, och blivit utskriven från sjukhuset, väntade en sedan tidigare planerad bad- och målarsemester i Gilleleje längst norrut på danska Själlandskusten. I sällskapet fanns då också Isaacs bror Gabriel och hans familj med sönerna Sicke och Svenne. 

Här skulle de stanna hela augusti det blev en hel del målningar av livet på stranden och i omgivningara. Både Sigrid och Isaac var flitiga med penslarna och arbetade med såväl oljor, guacher och akvareller. Minnena från badorten dokumenterades också med kamerans hjälp.

Isaac var atletiskt byggd och ville gärna visa upp sina muskler. Den utsatta barndomen hade gjort att han ofta fick försvara sig mot översittare. Under sin ungdom hade han tagit boxningssektioner för en känd boxare. Han blev ganska duktig - både snabb och med kraft i slagen. Något som hans sparringpartners ofta fick känna av.

Många beskyllde Isaac för att vara en fenomin dandy. Visserligen gillade han klä sig snofsigt och uppträda nobelt, men det fanns inget motsatsförhållande mellan en sådan livsstil och att vara manligt fysiskt stark. Hemingway var ju också boxningsfärdig, men kunde ändå uttrycka sina känslor i sina romaner.

Förmiddagarna hade Sigrid och Isaac vikt för sin målning, för att på eftermiddagen ägna sig åt badlivet. Sigrid minns långt senare: Vi hade det bra i Danmark. Kom du ihåg Iván som var vattnet hela tiden, som en fisk, alldeles röd, den busen, och jag målade. Var väl inte den bästa mamma, gick helt upp i mitt.

Här i Gilleleje målade Isaac den stora duken Badstranden - de långa stränderna med den vita sanden och det blå havet var en inspirationskälla för båda två. Som Isaac senare skriver om: En kolorist behöver sällan ha tråkigt. För honom blir aldrig en sandstrand enahanda. En röd, gul, blå, grön eller violett baddräkt får stranden att skifta ton ideligen.

Efter den lyckade semestern i Gilleleje reste Sigrid och Isaac till Köpenhamn, medan Ivan var hos släktingar i Stockholm. Köpenhamn var nu den nya konstmetropolen, när Frankrike var i krig och Paris för tillfället var lamslaget. Där träffade de bland andra vännen Per Krogh från Matisse-tiden och hans fransyska Lucy, som var där för en dansuppvisning på Hotel Palace.

Mötet med Per Krogh och den bohemska atmosfär, som de nu mötte i Köpenhamn, gjorde att de längtade sjukt efter att kriget skulle ta slut, så att de kunde återvända till sitt älskade Paris.

De träffade också Gabriele Münter, som nu hade bosatt sig i Danmark. Förmodligen umgicks de även med målarna i den svenska kolonin. De förenade nöje med affärer, och fick sålt en del målningar till den danske storsamlaren Christian Terzen Lund.

Isaac stannade kvar i Köpenhamn medan Sigrid återvände till Stockholm. Där fick hon känna av att det var krig. Det var brist på det mesta i matväg och det som fanns att tillgå hade gått upp orimligt i pris. Hon bad Isaac i ett brev: Skicka mig chiffoniernyckeln och checkboken. Isaac var bekymrad, så han rekommenderade henne att göra en avstickare till Operakällaren eller Royal Café för att äta något extra gott ibland.

Efter Isaacs utställning på Gummesons konsthandel, hade en konflikt uppstått gällande den målning av Ulla Bjerne i helfigur, som han då hade ställt ut. Den hade intresserat överintendent Richard Bergh, som hade reserverat den för Nationalmuseums räkning. Han köpte den senare och nu blevdet diskussion om Gummeson skulle ha sin vanliga provision. Något som Isaac ansåg var oberättigat, eftersom köpet hade skett direkt av honom själv ett tag efter utställningen.

Den här tvisten mynnade ut i att Gummeson gick till pressen med sin sak, samtidigt som han stämde Isaac för bedrägeri. Men Isaac stod på sig, det var ju bistra tider och han behövde varenda krona för att klara familjens ekonomi.

Många tidningar tog upp den här tvisten på sin repertoar. Richard Bergh blev hårt ansatt för köpet av målningen och var nära att få sparken. Nu vaknade också landets konservativa och reaktionära krafter. De antisemitiska rösterna började också stämma in den allt högljuddare kören. Man gick hårt åt Isaacs massproduktion och kallade honom en judisk krämare som säljer och lurar de godtrogna svenskarna.

Det som hade börjat med en ganska blygsam tvist om en mindre summa pengar, växte nu till en hatkampanj från främst judehetsare. Tidningarna fylldes med insändare och uttalanden av bland andra bygdekulturens talesman Gustaf Ankarcrona och målaren Gabriel Burmeister - den förstnämnde en inbiten antisemit, den andre också en avundsjuk kollega. Det fanns ingen hejd på det Isaac beskylldes för: Judisk ballongförsäljare, billighetsmakare, bluffmakare, gycklare, plankstrykare... För att inte tala om alla dessa nidteckningar som översvämmade tidningarna. 

Trakasserierna av Isaac pågick med oförminskad styrka under hela hösten 1917. Var det inte hans judiska börd, så var det hans målningar eller hans kaxiga person som man fokuserade på. Ibland drog belackarna till med allt på en gång. Isaac höll på inrådan av sin hustru Sigrid en låg profil, men det hände att han ändå gick i svarsmål.

Dagens Nyheter var en av de få tidningarna, som varken ödslade kraft eller spaltutrymme på den infekterade striden. Vid något tillfälle hade man en blänkare med en satirisk teckning, som tar Isaacs parti i striden med Ankarcrona.

Isaac, som hade både talets och skriftens gåva, försvarade sig med bravur. Han kunde ju inte gärna förneka sin härkomst, men det moderna måleriet skulle man inte ge sig på. Han undrade bland annat om köparna av hans konst var lättlurade idioter? - och påminde sedan om att bland dem fanns både kungahuset och Prins Eugen!

När stridigheterna pågick som bäst om Isaac och den modernistiska konst som han representerade, fick han i april 1918 en inbjudan att hålla ett föredrag för Estetiska föreningen vid Uppsala universitet. Ett föredrag som sedan också skulle ges ut i tryckt form.

Det gick ett sus i publiken då den omstridde målaren Isaac Grünewald äntrade talarstolen. Här följer några utdrag från hans tal:

Förenkling, storhet, uttrycksfullhet - se där den nya konstens lösen. Objektiv naturtrogenhet och optisk illusion vore däremot ofrånkomliga lagbud som de närmast föregående epokernas konstnärer lydde. Endera gick konsten i litteraturens tjänst och konstnärerna blev folklivsskildrare, eller i geografins tjänst och blev landskapsmålare... Om någon konstnär händelsevis råkade se tingen något annorlunda... höjdes strax ett ramaskri från kritik och publik. Det var livsfarligt att vara personlig!

Isaac hävdade att måleriet måste få se annorlunda ut och att fotografiet fick stå för det direkta avbildandet. Expressionister är minnesmålare, något som han beskrev i reella termer för publiken, som andäktigt följde hans målande berättelse om hur han kom ihåg en tjurfäktnining i Cassis 1911, som han nyligen målade ur minnet många år senare. 

Han nämner i slutet av sitt anförande sina favoriter Cézanne, Corot, van Gogh och Ernst Josephson. För att avsluta med berömvärda ord om de för dagen aktuella målarna, som Nils Dardel, Leander Engström, Einar Jolin och hans egen fru Sigrid Hjertén.

I maj 1918 var det dags för den stora expressionistutställningen på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Det var den självutnämnde ledaren Isaac Grünewald, som var arrangör och hade hyrt hela konsthallen, där han nu hade samlat sina närmaste. De utvalde var hans fru Sigrid Hjertén och hans trogne följeslagare Leander Engström. Även vännerna Einar Jolin och Per Krogh hade bjudits in men hade tackat nej.

Utställningen visade inte mindre än 450 konstverk, varav initiativtagaren och massproducenten Isaac hade 220 verk, hans fru Sigrid Hjertén 170 och Leander Engström bara 65. Många av de målningar som visades här skulle senare bli kända som föregångare i den svenska modernistiska renessansen.

De som besökte de här utställningen var delade i två läger. Antingen var man för eller emot den nya moderna konstriktningen. En av de mest kritiska, och som spydde galla över det han såg, var vår folkkäre karlakarl Albert Engström.

Han gav sig på både Isaac och Sigrid i sin tidning Strix och beklagade att Leander Engström hade hamnat i deras dåliga sällskap. Mest av hans avsky drabbade Sigrids måleri. Han hade inte mycket till övers för kvinnliga målare: Fru Hjertén-Grünewald tar jag alldeles ur räkningen, ty hennes arbeten är rena idiotin. Hon har sina modeller i Eugeniahemmet och ser ur att äga en pervers längtan efter vanskapligheter. Det finns vid Gud inget av konst i hennes idiotiska kråksparkar. Låt mig genast slå fast att hennes försök  är humbug. Hennes färg är ful och tunn, dumt kokett.

Han hade redan tidigare bestämt sig för vad Isaac var för en filur: ...den intelligentaste och förslagnaste ...en klok och smart affärsman med tydliga anlag för målning.  

En reporter på Svenska Morgonbladet skrev från vernissagen: Där var mycket folk mest ungt, oförskräckt och härdat, häpnande och beundrande men även äldre allvarligare människor, konstdoktorer och annat lärt folk med uttryck av den största fasa och vämjelse...

Andra insåg att den moderna konsten hade framtiden för sig. Bland andra August Brunius på Svenska Dagbladet som gav Sigrid en eloge: Få moderna konstnärer har en så utpräglad personig färgsammansättning som hon... En annan positiv röst hördes från Karl Asplund på Dagens Nyheter, som också i positiva ordalag uttryckte sin åsikt om den modernistiska konst som visades.

Utställningen var viktig ur konsthistorisk synvinkel och räknas som det stora genombrottet för det svenska modernistiska måleriet. Värt att nämnas är att entréintäkterna och försäljningen av verk gav konstnärerna sammanlagt över 8 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Isaac Grünewalds tilltag att lägga beslag på hela Liljevalchs konsthall var som att hälla nytt högoktanigt bränsle på den redan infekterade historien om hans ursprung, person och måleri.

En av de på sistone mest högljudda belackare, löjtnanten Thor Thörnblad, skriver om utställningen: Ett fasaväckande antal av ej mindre än tre hundra Grünewaldare formligen befläckade det vackra konstttemplets väggar. Man kom ofrivilligt på den tanken, att om nödvändigt den Liljevalchska konsthallen skulle utplånas för denna narraktiga samling...

De tidigare konstnärsvännerna såg inte heller med blida ögon på Isaacs agerande. Hur han bara framställde sig själv, sin hustru och sin bäste vän, som om var de var de enda i landet som utgjorde det moderna avantgardet. Men de skulle hämnas med en egen utställning i samma konsthall senare på hösten - då utan det portförbjudna paret Grünewald-Hjertén.

Isaac Grunewald var trött på alla anklagelser som riktade sig mot honom, och för att avsluta det hela - för den här gången - skriver han en  artikel i Dagens Nyheter. Den riktade sig främst till de läsare som undrade vad som egentligen pågick inom den svenska konstvärlden.

De flesta hade ju på avstånd följt kampen mellan honom och hans belackare. En ojämn kamp där Isaac hela tiden hade befunnit sig i underläge vad det gällde spaltutrymme i tidningarna. Nu ville han klargöra hur han själv såg på kritiken från sina värsta angripare, dalmasarna Gustaf Ankarcrona och Gabriel Burmeister. - samt den tappre soldaten, löjtnanten Thörnblad, som gömde sig bakom dem.

Nu hade äntligen Gummesons stämningsansökan behandlats och rättegången hade avgjorts till Isaac Grünewalds fördel. Gummesons argument för att erhålla provision för porträttet av Ulla Bjerne, som nu var i Nationalmuseums ägo, höll alltså inte i rätten. Det var naturligtvis en seger för Isaac. Han hade ju hela tiden hävdat att det inte var pengarna, utan principerna, som han slogs för. Det här domslutet skulle också betyda mycket för andra konstnärer i liknande tvister med gallerister.

Sommaren 1918 tillbringade familjen Grunewald-Hjertén på danska Jyllands västkust. De hade hyrt en liten stuga på Fanø utanför Esbjerg, nära till härliga badstränder med den berömda vita sanden. Med sig hade de Isaacs syster Berthe, som skulle passa lille Ivan medan de själva arbetade. Men det fanns också utrymme för rekreation, något som både Sigrid och Isaac var väl förunnat efter en särskilt påfrestande vår och försommar.

När de andra reste tillbaka till Stockholm stannade Isaac i Köpenhamn. Det var där han trivdes bäst bland sina gelikar, och det var där som köparna fanns. Men i ärlighetens namn så var det nog också det rika utbudet av nöjen som lockade. Här träffade han nu en ung danska vid namn Ida Enna, som han inledde ett förhållande med. Hon var konstuderande och dotter till en av Isaacs förmögna uppdragsgivare som bodde på exklusiva Strandvejen.

Hon hade tagit initiativet från början. Enligt henne hade hon sökt upp Isaac på hans hotellrum, där hon hade tagits emot med öppna armar av den lille judepojken. Men även om Isaac tog ganska lätt på förhållandet, så skulle han drabbas av hennes efterhängsamhet flera år framöver. Något som tvingade fram ett hjärtslitande avslut senare i Paris. Isaac ville på inga villkor lämna sin älskade familj, den betydde alldeles för mycket för honom.

Ingen vet om Sigrid visste om det här förhållandet på det här stadiet, men hon undrade nog varför Isaac stannade så länge i Köpenhamn. Hon skrev ett argt brev till honom: Pallra du dig hem... du gör mer nytta här med att odla de svenska kontakterna i stället för att jumpa omkring på de danska öarna.

Efter några påstötningar pallrade sig Isaac hem igen. Han skulle ta hand om Iván, eftersom Sigrid skulle till Göteborg där hon skulle närvara på vernissagen till sin separatutställning på A.B. Ny Konst. Ett modernistiskt galleri som låg på Drottninggatan, inte långt ifrån Valandhuset på Kungsportsavenyn där Nils Dardel ställde ut samtidigt.

Sigrid berättar i ett brev för Isaac om sitt möte med Dardel, som hade uttryckt sig nedlåtande om henne: Dardel beskyddar mig, doserar undervisar mig! Himmel. Han talar om mej som den av dig förstörda talangen. Jag kräks. Han har tjusat damerna. Voilà son succés... Jag kommer snart hem till min älskade Do-Do och den sötaste bland puplisar (d v s Isaac och Iván).

Tidningarnas kritiker var hårda i sina omdömen beträffande Sigrids målningar. Flera av dom beskyllde henne för att kopiera sin make. De insåg inte att hon faktisk var några steg före honom, både i färg och form. Det var endast Birger Bäckström i Göteborgs-Posten, som försökte förstå hennes måleri: Hennes konst är så genomtänkt, så reflekterad... en koloristisk matematik som erinrar om neoexpressionisterna.

Den här utställngen skulle Sigrid komma ihåg. Då fick hon nämligen sälja sin första målning till ett museum. Göteborgs konstmuseum köpte hennes stilleben Cyklamen, tulpaner och kallor (museet kallar den bara för Stilleben).

Den 11 november 1918 gav tyskarna upp och därmed var kriget vunnet för de allierade. Enligt en källa tog det slut den 11:e timmen, på den 11:e dagen, i den 11:e månaden. Det Första världskriget, som blev känt som Kriget för att avsluta alla krig.

Hela den fredsälskande världen firade segern. Inte minst fransmännen, som nu såg fram emot att deras Paris återigen skulle kunna titulera sig som världshuvudstad för nöjen, mode och konst. Man hade avslutat sin ljuvliga epok, La Belle époque, när kriget började, och nu när kriget var till ända såg man fram emot de galna åren, Les Années Folles.