I början av 1930 blev Sigrid allt sämre av diverse sjukdomar med varierande symptom. Än var det magen som krånglade, eller reumatism, leverproblem eller besvär med varbildning i tänderna. Hon hade besökt många läkare för sina åkommor och fått olika diagnoser - och felaktiga behandlingar som inte hjälpte. Hon skriver från våningen i Paris till Isaac: Älskade lilla Dodelido, Jag är nu här i detta härliga paradis sedan 2 dar. När jag skrev sist fick jag ett gräsligt residiv (återfall) lika dålig som alla gånger förut. Då blev jag så utom mig av förtvivlan så jag lät doktorn gå och beslöt att dö eller att bli bra med detsamma.

Efter att ha gjort sin egen bedömning av sitt tillstånd, så hade hon behandlat sig själv efter eget omdöme och blivit mycket bättre. Vad denna kur bestod av blir bara en gissning - men så mycket står klart att hon hade sedan länge hade gått på tunga droger som kokain och strykninsulfat.

En av läkarna som Sigrid hade konsulterat ville inte tro henne, när hon sa att hon var förgiftad, utan hade haft fräckheten att konstatera att hon bara var liksom lite hysterisk. En annan läkare fick henne med sin medicinering att krya på sig, så hon blev så pass att hon kunde resa söderut för sin rehabilitering i Medelhavets behagliga klimat. Där skulle hon vistas hela våren, mestadels i Roquebrune-Cap-Martin på klipporna mellan Monte-Carlo och Menton. Här fick hon också ny inspiration och började måla så smått.

Isaac, som befann sig i Stockholm, försöker uppmuntra henne och så snart han kunde skulle han komma ner och vara hos henne. Han skulle bara resa till Berlin först för att se en stor Matisse-utställning .

Anm. Anledningen till att målningarna ofta har daterats senare, är att både Isaac och Sigrid arbetade mestadels i akvarell eller guache när de var på plats, för att senare förädla motiven i olja hemma i ateljén.

När äntligen Isaac dyker upp hos Sigrid i Roquebrune i slutet av februari, så visar han direkt att hans amorösa äventyr med Bojan inte alls var till ända. Han skriver brev till henne och berättar att han hade kommit fram och avslutar med: ...så fort jag fått gjort ett antal guacher återvänder jag till Paris och en liten flicka som bor i jordens sötaste lilla grotta närmast en himmel, som endast hon kan förläna glans.

Breven från Isaac till Bojan duggade tätt bakom ryggen på Sigrid under vistelsen i Roquebrune. I det sista skriver han: Min älskade ruskprick! I morgon bittida ger jag mig iväg. Jag har gjort en hel del guacher... Sigrid har varit ganska pigg i början men så blev hon sämre igen och igår var hon tvungen att resa upp till Paris för att ordna med sina tänder igen som börjat värka... Och Ivan som var krasslig känner sig nu bättre och vill med upp till Paris.

I mitten av mars reser Sigrid och Ivan till Saint-Paul-de-Vence - en vacker medeltida by uppe bland bergen någon mil från Nice. Samtidigt reser Isaac till Stockholm igen, där han har mycket arbete framför sig, bland annat scenografi och kostymer till pjäsen Fiesko på Dramaten, samt för ett par uppsättningar i samband med den kommande stora Stockholmsutställningen.

I Stockholm ska han också fortsatt sin otrohetsaffär med Bojan. Något som Sigrid nu kände till, men inte gjorde något åt. Bara det inte blir värre, hade hon sagt. Hon var ganska säker på att Isaac behövde hennes konstnärliga stöd och kritiska synpunkter. Dessutom hade han ju lovat att aldrig lämna henne.

Isaac fortsätter att bombadera Sigrid med brev: Älsklingsrosenfludiflud, Ditt lilla trista brev gjorde mig så trist och nedstämd och jag beslöt att svara dig med ett riktigt uppbyggande... Min akvarellutställning som jag kallade 'la belle France' blev den största succés jag någonsin haft. Av de 60 blad jag ställde ut har jag sålt inte mindre än 45. Kronprinsen köpte en, Eugen 2... Nu orkar jag endast sända dig 1000000 varma kyssar på din mjuka lilla mun.

Det dröjer innan Sigrid svarar, så en orolig Isaac skickar ett brev som vädjar om ett svar. Till slut svarar Sigrid: Älskade lilla Dodo. Har jobbat så mycket att jag inte hunnit skriva... Jag får nog ihop femton saker den här månaden... Du kan ju höra om jag kan sända dem till till Modern (galleri) i vår, mens Du är där? Älskade lilla Dodo om vi hade haft Dig här ändå istället för borta i björnlandet.

Sigrid mådde mycket bättre nu, även om hon ibland fick sina återfall - som nu tenderar att vara både fysiska och psykiska - och var tvungen att konsultera läkare. Hon skriver till Isaac från värdshuset Colombe d'Or i Saint-Paul: Jag har ett rum rätt mot söder med balkong och sitter hela morgonen och solar mig. Det börjar kännas bättre igen.

Isaac svarar henne: Det är så gränslöst roligt att du blivit pigg igen. Nu när man börjar intressera sig för dina målningar igen. Olson har hängt upp sin finaste vägg med dina målningar i magnifika ramar och de gör sig må du tro. Man har sålt också, han vill göra en utställning av dig! Sigrid blev riktigt rörd över de värmande orden i Isaac brev. Hon skriver genast tillbaka: ...jag är alldeles tillplattad av denna uppmärksamhet. Du har då ett jobb över all beskrivning. Hon bifogar en teckning med två kelande turturduvor.

Isaac var nu en superkändis som syntes överallt. Det var reportage om honom veckotidningar som Vecko-Journalen. Han var med i journal- och reklamsnuttar, som visades på biografer innan filmen. Han visar sin matlagningskonst i hemma-hos reportage. Han är överallt med sin konst, på teatrar och gallerier. I dagspressen går han som följetong. Han hade själv hade som motto: En dag man inte står i tidningen är en förlorad dag!

Han tjänade grova pengar på sina scenografier. Några porträtt á trettiotusen. En liten akvarell till hutlöst pris. Han hade en taxerad inkomst på hundratjugotusen, som idag betyder över 3,5 miljoner. Han hade pengar så att han kunde vara frikostig både mot sig själv, sin familj och andra. När han sålde något till Nationalmuseum, fick de ofta behålla pengarna för att investera i andra mindre kända målare.

Isaac kände att han nu var stadd i kassa och kunde köpa sig en bättre och snabbare bil. Han hade knappast märkt någon nedgång i sin egen försäljning efter börskraschen i New York, något som hade fått andra att skruva ner sina priser. Han kom över en stor öppen amerikansk lyxbil av märket Cord, som Philipson Automobilcentral reade för 22 000. Men han lyckades pruta ner den till 17 000. Av dem skulle han bara betala fem tusen i reda pengar och resten i form av målningar.

Men den här affären strulade till sig, då säljaren hade fått problem med att sälja hans målningar. Det blev åter igen ett rättssak, som slutade i en förlikning. Typiskt för den till synes borne rättshaveristen Isaac och hans affärer, när inte Sigrid hade fått säga sitt.

Isaac hade tidigt deklarerat att han var en expressionistisk minnesmålare. Men det skulle under åren visa sig att han tidvis skulle kunna kalla sig både impressionist och realist, i vissa fall även funktionalist.

Ibland kunde han i sitt sökande också blanda olika konstrikningar i sina verk. Men allt som var modernare än det expressionistiska kunde han aldrig förlika sig med. Den radikala surrealismen hatade han och såg som lika förkastlig, som andra hade ansett att hans egna verk var runt 1910.

Vid en jämförelse mellan två målningar från den berömda Elefantklippan vid Étretat, så är den från 1924 klart expressionistisk, medan den från 1928 är betydligt mer realistisk.

Det skulle bli många målningar av den spektakulära Elefantklippan vid Étretat Det finns ingen information om vilka av dem som han avbildade på plats och vilka andra som han fantiserade om och ville minnas dem. En expressionistisk målare är ju också en minnesmålare, som han själv brukade hävda.

Den uppmärksamme konstkritikern och författaren Gottard Johansson har i en recension från 1930 behandlat Isaac och hans förändring av sin palett: Han har inte stått främmande för de nya riktningarna franskt måleri, som under de senaste tiden vänt sin udd mot hans egen gamle mästare Matisse. Istället är det Derain och Segonzacs pastosa oljemåleri med "dess dyrkan av de tunga jordfärgerna och den fett och frodigt modellerade färgytan" som har påverkat Grunewald.

Recensenten menar att den nya stilen har förstärkt hans kolorit och fördjupat hans naturuppfattning. Isaacs uttalande om samtida konst varierade och var nog inte så allvarligt menade. Det var nog mest tillfälliga uttalanden i sitt eget sökande efter en fast grund att stå på.

Sigrid och Ivan var kvar i södra Frankrike, men de drog de inte jämt. Sigrid skriver  till Isaac och klagar på Ivans dåliga uppförande och hur elak han är mot henne. Han sa att vi hade hade släpat honom med oss överallt, det finns ingen som är hållen i ett snöre som han! Det är inte särskilt roligt att höra...  Dessförinnan varken talade eller svarade mig utan bara vände ryggen till när jag kom i närheten. Han är snällare nu men fy fan vad han är lat... Alltnog var jag tvungen att låta honom resa tillbaka... det är omöjligt att höra av främmande människor varenda dag att man har ett monstrum till son. Jag tjöt oavbrutet i 2 dygn.

Isaac svar på Sigrids brev bjöd inte några direkt tröstande ord. Men det som var positivt gällde både hans egna och Sigrids arbeten. Han hade blivit erbjuden att ställa ut hos konsthandlaren van Leer och tänkte ta med några av hennes verk också. Han hade visat några porträtt av Sigrid och van Leer hade blivit så till sig att han själv föreslog att ställa ut dom. Han hade frågat efter fler av henne.

Nu fick Sigrid plötsligt problem med magen och den läkare som hon anlitade för tillfället var förstående. Hon litade inte på de som ignorerade hennes problem och bytte ofta till någon som trodde på hennes krämpor: Jag hittade själv felet, men det är en utmärkt doktor som låter en ha ont där man själv känner det. I hennes värld var förklaringen den, att det var en nerv som förlamats på gund av varbildning som kommer från näsan, ner i korsryggen  och grenar ut sig i magen.

Läkaren hade rekommenderat henne att tillbringa en tid i Plombières-les-Bains någon timmes resa från Paris för att rensa magen. Det var därifrån hon skrev sist nästa brev till Isaac: Det är hela magsäcken som ramlat ner till följd av operationen... Men hon skriver också att hon kände sig bättre och räknade med att stanna i Plombières till 1 juli och sedan skulle hon till Paris för att komplettera sin garderob.

Isaac hade nu fullt upp med

i samband med Stockholmsutställningen. Dels visade han upp sina målningar i en lokal på utställningsområdet, dels var han engagerad i två teaterförställningar: Det stora bygget och Stjärnan i triangeln.

Det stora bygget var ett skådespel om vad som kunde hända i framtiden när kontoren hade tagit över staden och ingen hade råd att bo kvar. Det illustreras med reklam i stället för fönster... Det som var utmärkande för den här föreställning var den avancerade tekniken. Ljussättning ocn neonljus i olika färger skulle ge en futuristisk känsla sent på kvällen då föreställningen visades.

Stjärnan i triangel, som visades i augusti, var ännu mer tekniskt spektakulär. Man hade byggt upp en triangelformad stor duk, där Isaac visade sina bilder i back-projection, så att de flöt in i och avlöste varandra så det blev som en film. Samtidigt framfördes olika dansnummer framför triangeln av artister, klädda som geometriska figurer, som utförde danser synkroniserade med filmen.

Var det inte magen eller reumatism, som spökade förr Sigrid, så var det något annat numera. Nu hade hon fått akuta problem med sina tänder och på Isaacs inrådan rest till Stockholm för att genomgå en ingående undersökning med röntgenfotografering.

Hon hade passat på att se Isaacs föreställning Stjärnan i triangeln, och blivit djupt imponerad av sin makes verk: Det är ju väldigt fina saker det där med filmvisningen. Kan naturligtvis bli en världsartikel, men någon kommer väl att knycka idén. Du kan ju göra en teaterutställning i Paris. Pourquoi pas?

Röntgenplåtsrna visade att Sigrid hade varbildningar i ansiktsbenet och måste opereras. Efter operationen blev det rehabilitering på Grand Hotel i Saltsjöbaden. Under tiden hade Isaac återvänt till våningen Paris, där han han blev glatt överraskad, och skriver till Sigrid: Först och främst dina bedårande oljepannåer från i somras. De är förbannat fina. Du är förbarske mig den finaste kolorist som någonsin funnits.Allt annat blir tunt bredvid.

Sigrid kom troligen inte hem till Paris förrän till jul. Isaac och Sigrid  började efter årsskiftet umgås med Aschbergs, som hade bytt sin stora egendom utanför Versailles mot en vidlyftig lägenhet i Montparnasse. Sigrid var avundsjuk på makarna Aschbergs fina förhållande: När jag såg våra vänner, som hade det bra tillsammans, blev jag alldeles sjuk, jag ville inte vara ensam längre, det är så tråkigt. Du vill att jag ska fortsätta att måla, jag kan inte om jag inte får något gensvar från dig.

Det dröjde inte länge förrän Isaac var på väg till Stockholm igen. Efter tag skriver en uppriven Sigrid till honom: Du är som du är, jag är som jag är. Jag vill bo här, du i Stockholm. Hur ska vi ha det? Isaac svarar: Jag längtar efter min älskade ros och hade jag inte så fullt upp att göra så skulle jag inte härda ut. Men det betyder mycket att fullständigt fastslå min position här i Sverige som nr ett. Att du i verkligheten är super-ettan vet ingen bättre än din Do-Do...

Sigrid hade börjat inbilla sig saker, det bådade inte gott. Men hon höll det för sig själv för hon ville inte vara till besvär för någon. Hon skriver till Isaac: Du tror väl ja är tokig som ej har skrivit, men först har jag haft modell i 10 dagar och det har varit en sådan både psykisk och fysisk ansträngning för mig att börja arbeta igen så jag har haft två blodstörtningar, den ena när jag höll på att arbeta efter bara tre dagar... det lönar sig inte att grina, men varit gräsligt ledsen åt att jag inte orkar arbeta nåt vidare. Inte mer än varannan dag...

Sigrid mår allt sämre och hennes reumatiska värk var en pina för henne. Det blev allt svårare för henna att föra penseln och att måla. Visserligen har hon hjälp i hemmet och som handlar åt henne, men hon är ledsen och deprimerad.

Isaac hade nog en del samvetskval då han lämnade Sigrid ensam i lägenheten i Paris. Ivan var ju inte så mycket att räkna med, han hade ju sina vänner och sitt liv. Därför beslöt Isaac att under sommaren ta med sig familjen på en målarresa med den nya bilen Fågel blå. Slutmålet var den italienska badorten Alassio på den italienska Rivieran. Lika långt från Nice i Frankrike, som till Genua i Italien.

Som vanligt var Isaac försenad, så Sigrid tog tåget, Isaac och Ivan skulle komma efter med den Blå fågeln. När hon var Marseille skev hon till Isaac: Här är hett så att negrer kan springa nakna... På tåget var det vidrigt hett och så sotigt att min vita hatt är som doppad i sot... jag tycker redan att det är skönt med värmen. Man vänjer sig, men på tåget är det något helt annat. Och jag tror att den här solen kommer att vara storartad för mig.

Sigrid hade redan checkat in på Pensione Italia i Alassio redan innan Isaac och Ivan hade kommit iväg från Paris. Hon skriver från sin inkvartering: Hur har ni det. Här är som paradiset men man blir ju platt ihjälslagen av solen, luften och vattnet. Ivan och du måste komma så fort som möjligt, här blir man frisk.

När Isaac och Ivan väl kom iväg från Paris ska de ha fått punktering i Toulon, något som sinkade dom ytterligare. Men man får förmoda, att de inte hade mer bråttom, än att de stannade då och då, när de fann lämpliga motiv. Nu kunde ju både far och son titulera sig som målare, även om Ivan fortfarande bara var gesäll.

Under tiden hade Sigrid funnit sig vät tillrätta i Alassio. Förutom strandlivet, som blev i hetaste laget i middagssolen, hade hon tillgång till svalka på pensionen, där hon nu också hade börjar måla några interiörer.

Väl hemma i Paris igen, efter de långa kombinerade målar- och badlivsresan, tog Isaac upp frågan Stockholm-Paris med Sigrid. Hon ville absolut inte lämna livet i  Paris och byta till något i Björnlandet. Efter att ha diskuterat ämnet länge, släppte Isaac något som avgjorde saken. Han hade nämligen blivit utsedd till professor vid Konstakademien i Stockholm och skulle tillträde vid årsskiftet 1931-1932.

Han avslöjade nu också att han hade fått en möjlighet att hyra en stor våning i samma hus som deras ateljé på Katarinavägen. Sigrid tog emot budskapet med blandade känslor. Ledsen då hon insåg att hon nu måste lämna sitt älskade Paris - och glad för Isaacs skull, som nu hade trotsat alla elaka tungor och fått sitt bevis på sin storhet som konstnär.

Efter det tunga beskedet var inte Sigrid inte sig lik. När Isaac hade rest tillbaka till Stockholm och hade hon börjat yra om att hon var förföljd och att folk spionerade på henne. Hon lär också ha hittats av oroliga vänner någonstans i Paris - i ett förvirrat tillstånd utan begrepp om var hon var eller vart hon var på väg.

En annan tråkig historia berättar om en måltid, som hon och Ivan skulle inta en lördagskväll på en restaurang i Montparnasse. Sigrid bestämde sig då för att maten inte gick att äta: Jag har inte beställt någon mat! Jag sa till att jag inte skulle ha något mat, jag äter inte ute längre. Man kan bli förgiftad av maten på restaurang! Man vet inte vad man får i sig.

Den tjugoårige sonen Ivan hade blivit helt stum av förvåning, när han såg hur hans mamma uppförde sig på restaurangen. Men efteråt hade han tydligen summerat all mystiskt runt henne och förstod att det stod illa till.

Läkarna hittade inte något fel på henne, och själv menade hon envist på att det var varbildning i tänderna som spred sig i hela kroppen. Isaac hade blivit informerad om hennes tillstånd och rådfrågat läkare, men de kunde inte förstå vad hennes beteende berodde på. Ämnet psykiatri var i sin linda och någon medicinering fanns inte inte att tillgå.