Eugène Delacroix

- föregångare och ledare för den nya franska romantiska skolan.

Eugène Delacriox - un apéritif.

Eugène Delacroix! Bara namnet låter ju spännande. Men också hans utseende, som inger en viss aristokratisk respekt. Men det var egentligen min far som en gång gjorde mig intresserad av den franske målaren. Han var själv konstnnär och hade Delacroix och Matisse som sina favoriter.

En annan anledning till mitt intresse är att denne Delacroix var en banbrytare, en romantiker av den nya franska skolan - med inslag av orientalism - som trotsade den då gällande nyklassicismen. Även om han själv alltid hävdade att kan var en klassiker.

Delacroix banade också väg för de efterföljande modernisterna - impressionister, expressionister och andra ism-er. Och hans kloka visdomsord skulle användas och i många olika sammanhang då konst kom på tapeten.

Förutom konsten och måleriet var han en stor vän av klassisk musik - Mozart, Chopin, Rossini... Och han skulle hämta många motiv för sina egna alster från den bästa litteraturen - Shakespeare, Lord Byron, Sir Walter Scott, von Goethe... Han var själv en mycket god vän med språket, vilket framgår av hans många dagböcker - hans beundrare liknade också hans målningar vid skön poesi.

Min far Paddock, självporträtt,

"La Liberté guidant le peuple", 1830 ("Friheten på barrikaderna"). Målningen gjordes för att hylla minnet av den franska julirevolutionen 1830 (och inte för den mer kända franska revolutionen i slutet av 1700-talet).

Det var på Louvren och Musée National Eugène Delacroix som jag förstod hur stor och beundrad han var. På Louvren flockades de storögda besökarna runt hans mästerverk "La Liberté guidant le peuple", 1830 ("Friheten på barrikaderna", ibland "Friheten leder folket") och på hans eget museum i Saint-Germain-des-Prés kryllade det av kunskapstörstande konststuderande med skissblock och vässade blyertspennor.

Musée National Eugène Delacroix i Saint-German-des-Prés, Paris. Här hade han sin sista ateljé.

"Friheten på barrikaderna" är en av Frankrikes mest betydelsefulla målningar. På Louvren skockas folk för att beskåda den.

Delacroix levnadshistoria är inte fullt så dramatisk som många av hans spännande och historiska jakt- och krigsmålningar. Målningar som hämtas från akuella och historiska händelser. Alster, vars motiv kommer från klassiska litterära verk och teaterstycken. Målningar, som också lär ha förenat det franska folket och som betydde mycket för en ny era av fransk kultur.

Hans måningar skulle också bli ett föredöme för kommande generationers målare - Cézanne, van Gogh, Gauguin... Själv hämtade han sin inspiration från både de äldre italienska och framländska mästarna - Rubens, Veronese, Rembrandt, Tiziano, Rafael... och sina samtida målare, som Francisco de Goya, Antonie-Jean Gros, Théodore Géricault, Richard Parkes Bonington...

"Bortrövandet av Rebecka", 1846 (The Metropolitan Museum of Art).

"Det judiska bröloppet i Marocko", 1837-1841 (Louvren).

Jag har upprepat hundratals gånger att måleriet, d v s det materiella måleriet, blott är en förevändning, blott en brygga mellan målarens ande och åskådarens. Konsten består icke blott av den kalla riktigheten. Det viktigaste är att man uttrycker något. Den s k samvetsgrannheten hos de flesta målarna tjänar endast till att göra konsten tråkig. Detta slags människor skulle, om det hade varit möjligt, med samma omsorg bearbeta även baksidorna på sina tavlor Det skulle vara intressant att uppräkna allt det falska varav sanningen kan sammanfogas.

Delacroix

Jean-Auguste-Dominique Ingres var den ledande representanten för dåtidens nyklassicister under den första halvan av 1800-talet.

Ingres målningar och motiv var ofta mytologiska och speglade historiska händelser. Ideala bilder som påminner om av antik skulptur och som målas i symetriska och uppställda former med rena linjer och perfekt teknik. Hans målningar uppfattas därför ofta som statiska och onaturiga, även om de tyder på en stor konstnärlig och yrkesmässig skicklighet.

"Homerius apoteos", 1827 av den franske nyklassicisten Jean-August-Dominique Ingres (Louvren). En statisk och onaturig målning i jämförelse med de av den nya vågens ledande romantikern Eugène Delacroix.

"Slaget vid Taillebourg", 1837 (Versailles).

Delacroix målningar innebar en förnyelse av de sterotypa och livlösa nyklassicska målningarna. Hans exotiska och dramatiska målningar var fulla av liv och muskelmassor. De gjordes med fria penseldrag och klangfulla färger. Något som mottogs av den akademiska eliten med skarpa angrepp, medan de yngre målarna hyllade honom som en progressiv förnyare av konsten.

Delacroix var en duktig och produktiv tecknare. Hans studier och skisser säger en del om hans konstnärliga utveckling och processen före hans målningar. Många av studierna visar också hans stora intresse för anatomi och dramatik.

"Lejonjakt", 1855 (Nationalmuseet, Stockholm).

Stor utställning av Delacrois målningar 1864 arrangerad av Sociéte Nationale des Beaux på galerie Martinet, boulevard des Italiens (målning av E.D. Albertini och finns på Musée Carnavalet i Paris).

Dantes båt, Blodbadet på Chios, Sardanpals död och Frihet på barrikaderna. De här fyra målningarna, som finns reproducerade överallt, har enligt en del konstvetare Delacroix fångat allt det universella, det viktigate då de gjordes: Krig, kärlek, död och revolution.

De här fyra målningarna gjordes alla under hans första tio år som konstnär, då han arbetade hårt för att bygga upp sitt rykte och sin status. Men det var ett årtionde, som bara utgjorde en fjärdedel av hans hela hans karriär. Det skulle bli mycket mer under de återstående åren, då målningarna ofta var påverkade av hans vistelse i Nordafrika och spanska Katalonien. Exempelvis den berömda, och flitigt kopierade, Kvinnor i Alger.

"Kvinnor i Alger", 1834 (Louvren).

"Dantes båt" eller "Dante och Vergilius i underjorden", 1822 (Louvren). En målning som gjordes efter Delacroix berusning av Géricaults "Medusas flotte", se följane bild.

"Medusas flotte", 1819 av Théodore Géricault (Louvren).

"Blodbadet på Chios", 1927 (Louvren).

"Sardanapals död", 1927 (Louvren).

Efter sin vistelse i Nordafrika och Spanien förändrades färgskalan på Delacroix palett. Det var det annorlunda ljuset på de här breddgraderna. Troligen i kombination med allt annat som han hade upplevt under resan. De blev mer expressiva, färgrikare och ännu mer fyllda av liv och rörelse.

Man behöver inte gå till något museum för att upptäcka Delacroix storhet. Han har gjort en hel del uppskattad monumental konst, vägg- och takmålningar, för kyrkor och salar i flera kända byggnader i Paris, bland annat i självaste Louvrens Galerie d´Apollon.

"Apollon dräper Python", 1850-1851 (Louvren).

Galerie d´Apollon (Louvren).

Som privatperson var Delacroix en nobel man som visste att föra sig i Paris mest exklusiva kretsar. Han var en mycket omtyckt gäst på de privata salongerna, då han kunde bjuda på underhållande konversationer på en hög nivå. Även om han umgicks i dessa högre kretsar så var han under hela sitt liv trogen sina vänner från unga år.

Han var gift med sin konst, men hade många älskarinnor. De som betydde mycket för honom blev hans vänner för livet. Men liksom de flesta andra konstnärer på den här tiden använde han också sina modeller för att stilla sin sexuella hunger.

"Liggande naken kvinna och hennes betjänt", 1825-1828 (Zürich-samling).

"Kvinna med papegoja", 1827 (Musée des beaux-arts de Lyon).

"Odalisk", 1857 (Privat).

Delacroix levde i Paris under samma tid som de stora franska författarna Victor Hugo, Charles Baudelaire, Georg Sand, Honoré de Balzar, Stendhal och Alexandre Dumas, men det var nästan bara ur den sistnämndes berättelser som han fann motiv till sina målningar.

När jag läste om hur Alexandre Dumas fabulerade om ”Den odödlige” gossen Delcrocrox, blev jag övertygad om att han var förebilden till Greven av Monte Cristo, En känsla som senare förstärktes av hans utseende, bildning och nobless. Men som enligt en källa, ännu senare, visade sig vara helt felaktigt.

Enligt Dumas var den den lille Eugène nära att strypas i sin fars uniformssnodd, bli ihjälbränd i sin vagga vars sänghimmel hade fattat eld, drunkna då en betjänt tappade honom i vattnet vid landstigning från en båt nere i hamnen, förgiftas av ärg från en mugg som han druckit ur och kvävas av en klase druvor som hans mor hade gett honom.

"Porträtt av en ung Alexandre Dumas", 1825-30 (Privat).

"Kampen mellan Giaouren och Hassan", 1826 (The Art Institute of Chicago).

"Hamlet och Hoatio på kyrkogården", 1839 (Louvren).

Sorgligt nog så drabbades Delacroix med åren av en allvarlig halsåkomma, som under långa perioder skulle avhålla honom från att arbeta. Då trädde hans trogna och präktiga Jenny, hushållerska och allt-i-allo, in som en skyddande ängel.

Mot slutet blev hon närmast en väktare av hans hälsa och var då mycket restriktiv när det gällde hans besökare. Något som skulle irritera även hans bästa vänner.

Ingen konstnär, varken förr eller senare, har lämnat efter sig så mycket stoff i form av bilder och anteckningar som Delacroix. Därför blir också den här historien om och med honom ganska omfångsrik.

Flandern har Rubens, Italien har Rafael och Veronese och Frankrike har Lebrun, David och Delacroix.

Charles Baudelaire

"Porträtt av Jenny Guillou", 1834 (Musée national Eugène Delacroix).

"Stilleben med humrar", 1826-1827 (Louvren).

"Jakob brottas med ängeln (detalj)", ca 1861 (kyrkan Saint-Sulpice de Paris).

Liksom alla begåvade franska konstnärer, var det Delacroix högsta önskan att bli invald i den prestigefyllda Académie des Beaux-Arts (Konstakademien). Men hans "brutala" sätt att måla, och bryta mot akademiens ideal, gjorde honom omöjlig som ledamot enligt det sittande konservativa styret.

Det var först på det sjunde försöket 1857, som han äntigen lyckades få ett erkännande och bli invald i akademien. Dessförinnan hade han förbegåtts av flera andra medelmåttor, så snart en plats blev ledig.

"Rytande lejon, u.å. (Louvren).

Institut de France, Paris - högborg för Académie des Beaux-Arts.

"Halshuggningen av Johannes Döparen", 1856-1858 (Kunstmuseum Bern).

"På väg till Golgata", 1859 (Musée de la Cour d´Or, Metz).

Jag hoppas att denna inledning ska fungera som en aptitretare och att den ska stimulera till fortsatt fördjupning av konsten och livet för en av 1800-talets mest begåvade och kontroversiella målare. En romantikens mästare, som lade grunden till den kommande generationens impressionister och expressionister.

Du ska veta att du är previlgierad. Du får här ta del av Delacroix studier, skisser och teckningar kontinuerligt och ungefär när de gjordes. Han visade dem ytterst sällan under sin livstid. Det var först efter hans död, som de hittades i hans ateljé på Rue de Furstemberg, numera Musée national Eugène Delacroix.

Studie för "Heliodorus fördrivs ur templet", 1850 (Musée national Eugène Delacroix).

Ur skissbok på 1820-talet.

Romantikern Charles Baudelaire var en av Frankrikes mest kontroversiella poeter i mitten av 1800-talet. Men han han var också en ansedd konstkritiker som höll Delacroix högt, ibland kanske alltför entusiastisk enligt många.

Bland de många lyriska uttalanden av Baudelaire om Delacroix hittar man följande:

En vulkanisk krater konsnärigt dold i en blomsterbukett.

Charles Baudelaire

"En arabisk ryttare går till attack", 1832 (Privat).

"Blomsterbukett", 1849 (Louvren).

"Korg med frukt i en blomsterträdgård", 1849 (Philadelphia Museum of Art).

"Landskap nära Ante", 1856 (privat).

Bon appétit.

capstantia