capstantia

Provence

Efter övernattning i Belgien var vi nu på väg mot Paris. Jag lyckades passera minst två ringvägar och stod nu plötsligt framför den imponerande Gare du Nord. Mitt i den smet, som jag borde undvika när jag skulle till min syster, som ju bodde sydväst om stan.

Det var vid middagsdags. En söndag. Så trafiken var måttlig. Med hjälp av skyltar till kända turistmål, lyckades jag manövrera mig fram till Triumfbågen. Där tog det stopp. Inte stopp i egentlig mening. Men jag kom ingenstans. Det var sex filer. Och jag hade hamnat i rotation runt det där jäkla byggnaden.

Helt omöjligt att byta fil. Så fort jag försökte, blev jag åthutad av hetlevrade fransmän. Men själva tycktes de få köra hur de ville. En utlänning skulle inte tränga sig före. Och det visade man i form av att tuta ilsket och gestikulera vilt. Jag såg hur de skrek och gormade i sina bilar. Tur att jag inte hörde. Men anade att det var inga vackra ord.

Efter ett åtskilliga varv, bröt jag mig äntligen ut ur det här ekorrhjulet. Naturligtvis inte åt det håll, som det var tänkt. Men nu kunde man ju andas ut och ta en titt på kartan. Sedan var det mer eller mindre raka spåret till Marly le Roi, där min syster bodde.

Vi stannade ett par nätter hos henne. Och redan då, kunde vi påbörja vår konstresa. Genom att besöka Monets trädgård i Giverny, några mil västerut. Sedan skulle det bära vidare, dit de stora målarmästarna ofta drog. Till Provence i södra Frankrike.

Aix-en-Provence 

Efter många om och men, hamnade vi till sist i Aix-en-Provence. Vi hade tur, och hittade en parkering på ett torg i centrum. Vi hade ännu mer tur, och träffade en utvandrad svenska, som visade oss på ett prisvärt hotell i närheten.

Nu hade vi varit ute på småvägarna ett bra tag. Trixat hit och dit. Kommit ut ur Paris på helt fel väg. Fastnat i vägtullar. Legat bakom långtradarköer. Kört ner i ett dike. Fått punktering. Övernattat i bilen. Har jag glömt något, som kan hända på en liten semesterutflykt? Behåll det för dig själv i så fall!

Vi var alltså väl värda en kvällsmåltid utöver det vanliga. Vår utvandrade svenska hade tipsat oss om några. Vi valde Les Deux Garcons. För då skulle vi få den äran, att smaka av ett känt anrikt ställe. Där många celebriteter hade frotterat sig under åren. Allt ifrån Cezanne och Zola, till Churchill, Piaf, Picasso… Och många andra kändisar av senare årgång.

Jag kan faktiskt inte erinra mig om vad vi åt. Men jag minns att rosévinet var riktigt bra. Och fattades väl bara annat, eftersom Aix räknas, som en tongivande plats för denna ädla dryck.

Musée Granet var det första målet i Aix. Ja för de invigda räcker det med Aix, för att alla ska förstå att man menar Aix en Provence. Hur som helst. Det här museet innehöll verk från 1600-talet och framåt.

Picasso var ganska flitigt närvarande. Kanske för att en samlare bakom museet var en av hans vänner. Jag hade hört det förut. Och undrade nu hur många vänner Picasso hade egentligen.

Av modernisterna fanns många representerade: Degas, Renoir, Gauguin, Léger… Ja, det är kanske lättare att räkna upp de, som inte fanns där.

Men det fanns förvånansvärt lite av stadens egen mästare Cézanne. Sammantaget var det en riktigt bra samling.

Efteråt fick jag för mig, att hela museet var, som en miniatyr av Musée d´Orsay i Paris.

Jag måste erkänna, att jag inte visste mycket om denne Victor Vasarely. Hade väl hört namnet någon gång. Och kanske sett något av hans alster. Men eftersom det fanns ett museum, tillägnad hans konst, i Aix, så var det väl värt ett besök.

Vi hittade Foundation Vasarely i utkanten av stan. Bara själva byggnaden talade om, att det här var ingen dussinkonstnär.

Hans konst var geometrisk, med inslag av synvilla. Många har försökt klassa in honom i något av de gängse facken: Kubist, Futuralist, Exprossionist, Symbolist. Någon tyckte absolut, att han var Surrealist. Själv vet jag inte, jag tyckte att det mesta passade in. Men var de flesta tycktes överens om var att Vasarely representerade något, som kom att kallas Op art – Optical art eller Opkonst.

Man kunde inte annat än att fångas av leken med geometriska former, som ibland kunde vilseleda både ögon och hjärna. Men, som ibland också, kunde vara estetiskt tilltalande.

Utställningen bestod av verk i flera olika dimensioner. Och utomhus kunde man imponeras av de ståtliga de byggnadsverken.

Som kuriosa kan nämnas, att Vasarely hade som ledmotiv, när museet byggdes: A centre to promote his ideas of art for all and of the city of tomorrow.

Antibes

Musée Picasso i Antabis var väl kanske inte riktigt vad man hade förväntat sig. Här visade Picasso bland annat upp delar av sin produktion, när han huserade här i en ateljé på andra våningen.

Vissen hade han då under detta halvår åstadkommit en mängd alster (ca 1946). Mest målningar och skisser. Men de vi fick se här går inte till historien, som några av de bättre. Möjligen med något undantag. Tänker då på La Joie de vivre och La Chèvre.

Här visade man också upp Picasso som porslinsmålare. Det fanns ingen hejd på vad denne man tog sig för. Och gjorde det, för det mesta, riktigt bra.

Själva byggnaden för utställningen var beundransvärd. Ett gammalt kloster. Från den skulptur-rika terrassen hade man en underbar utsikt över Medelhavet.

Vyer, som vi tog till med oss även efter vårt utställningsbesök. Då vi dukade upp en sen lunch på en platå jäms vägen.

Ost, baguetter, frukt och en flaska rött vin. I brist på bestick och glas, så bröt vi brödet och halsade ur flaskan.

Avignon

Efter en övernattning på ett pittoreskt hotell i Nice, bar det nu iväg till påvepalatset i Avignon. Vi hade läst på lite innan, och förstod att det var en plats med brokigt förflutet.

Det var oroliga tider. I början av 1300-talet hade den franske kungen övertalat de dåvarande påven att flytta Avignon. Då byggdes också det borgliknande palatset. Med fem meter tjocka väggar, påstås det. Och med ett läge på en naturlig klippa, som skulle försvåra angrepp.

Även om ingen av oss hade varit speciellt intresserad av äldre arkitektur och historia, så kunde vi inte låta bli att imponeras. Det var som att komma in ett sagoslott. Med mycket inbyggda krusiduller. Och allt var enormt tilltaget. Man kände sig verkligen liten.

Synd bara, att det inte fanns kvar lite mer, av den tidens lösöre att beskåda. Renodlade konstverk var det sparsamt med.

Vid vårt besök hade man emellertid en specalutställning. Med den colombianske konstnären Fernando Boteros. Hans rundnätta statyer stod utplacerade lite här och var. Främst utomhus på innergårdarna. Hans tavlor fanns att beskåda i några jättelika salar.

Där råkade jag ut för en liten malör. En plikttrogen vakt hade sett mig fotografera en av tavlorna. Han hade rusat på mig bakifrån. Och illvrålat: Confiscé. Confiscé. Eller något ditåt. Han försökte slita min ynkliga Kodak Instamatic ifrån mig. Men jag talade då lugnande till honom på engelska.

När han förstod att jag var från Interpol, bad han om ursäkt. Flera gånger. Och bugade djupt. Jag förklarade att det härjade en liga, som stal värdefull konst. Ett American Express Gold, och ett inplastat medlemskort med foto, räckte för att övertyga honom.

Innan vi lämnade Avignon kände vi oss tvingade, att ta en titt på den omtalade bron, som stack ut i floden Rhone. Just det. Stack ut. Eftersom den inte nådde till andra sidan, utan slutade mitt i floden. Man hade helt enkelt tröttnat på att återställa den, då floden, när det var flod, bara förstörde den.

Arles

Så var vi då på väg utefter Rhone, ner mot havet, till Arles. Arles, där Van Gogh tillbringade sin mest ödesdigra tid. Där blev han osams med Gauguin. Där skar han av sig örat. Och där tog han självmant in på mentalsjukhus i närliggande Saint- Remy.

Men framför allt producerade han här, många av sina mest kända konstverk. Inte minst under tiden då han var intagen. Han måste ha haft frigång för att kunna ta sig till de sädesfält och olivträd, som ofta var föremål för hans alster.

Museet hade en hel del att visa upp. Kanske inte de mest kända verken. Men där fanns en del bra motiv från hans sjukhustid. Dessa, och hans självporträtt, var väl bland de bästa. En del teckningar var också sevärda. Förresten, så slog det mig: Ingen annan konstnär lär har gjort så många självporträtt, som just Van Gogh.

Som sagt, många av motiven för de mest kända tavlorna, i hans produktion, är hämtade från Arles, Saint-Remy och trakterna däromkring. De flesta tror jag hänger på museet i Amsterdam.

Musée Réttu. Det lär inte finnas ett museum här i Provence, utan att man stöter på Picasso. Antingen är han god vän med någon, eller så har han bara skänkt många av sina verk till olika museer. Nu var vi på Musée Réttu. Även det i Arles.

Museet är baserat på konst av 1700-talsmålaren Jacques Réttu. Och man hade en mängd av hans tavlor. Stilen påminde om Rembrandts, och den genren av 1600-talsmålare. Han var skicklig, inte tu tal om det. Och han hade fått flera fina utmärkelser för sin konst.

Museet hade kompletterat hans konst, med sådan av betydligt modernare slag. Icke föreställande konst, och så kallade installationer. Och, som sagt, så fanns det en del av Picasso. Några riktigt bra, enligt min mening. 

Arles verkade så mysigt, så vi beslöt att övernatta där. På ett hotell i gamla stan. Vi unnade oss en delikat måltid på ett ställe i grannskapet. Morgonen därpå kände vi oss tvungna, att ta en titt på stans stolthet vad det gäller arkitektur: Arles Coliseum (The Arles Amphitheatre).

En jättestor arena, med plats för över 20 000 åskådare. Den byggdes under romartiden för den tidens spektakulära nöjen: Gladiatorspel. Numer arrangerade man tjurfäktningar någon gång om året. Och däremellan konserter av olika slag.

Dessutom fastnade jag för en fin statyett av Gemaine Richier. Samme konstnär, som hade gjort figurerna på Picassomuseets terrass i Antibus. Ibland är världen väldigt liten.

Så var det då dag att dra sig norröver. Vi hade fått se, och varit med om, mycket under den hä,r tiden i Provence. Men naturligtvis inte allt. Utbudet är enormt för älskare av konst, arkitektur, mat, vin och sydländskt leverne i största allmänhet.

Något, som grämer mig än idag, är att vi missade museerna med Chagall och Matisse i Nice. Men jag vet inte ens om de fanns då det det begav sig.