capstantia

Giftigt i Paris 

Det brummade oroväckande. Det gungade som på sjön. Det pirrade i kroppen. Det var många nya intryck. Det kändes lite overkligt. Här satt man nu uppe bland molnen. Helt utelämnad till ett plåtschabrak med fyra snurrande fläktar. Och en konstig snubbe, som kallade sig pilot.

Ingen av oss hade flugit tidigare. Men nu var vi alltså på väg i ett propellerplan mot Paris. En DC6-B hade Harry förkunnat innan vi reste. Och han hade varit anställd på SAS tidigare. Så han borde väl veta.

Nämnde Harry hade också haft den goda smaken att informera om, att just en sån här kärra kraschade med Dag Hammarskjöld ombord, några år tidigare.

Det var charterresa. Vi hade betalat 195 svenska kronor, per person, för en vecka. Och då ingick hotell med halvpension. Inte alls något sjabbigt hotell i något ytterområde. Utan av medelklass i området runt Operan. Och maten var riktigt hyfsad.

Bland medresenärerna fanns bland annat några docenter från Lunds universitet. Och en konstnär från Göteborg. Det fick jag reda på senare, eftersom de skulle bli brickor i det här spelet.

Det var inte vilken nöjesresa som helst. Vi hade flytt hemifrån, för att gifta oss här nere. I Paris. Så romantiskt, hade min ogifta gammelfaster suckat. Efter det att vi hade mottagit en massa lysningspresenter, från släkt och vänner, hade vi alltså smitit från notan. Det vill säga från det, av många, efterlängtade och pampiga kyrkbröllopet.

Jag drog mig till minnes veckan innan, då grabbarna hade dragit iväg med mig på svensexa. Även om jag helst ville glömma det fortast möjligt. Det hade slutat med att jag vaknade upp under en arbetskamrats köksbord. Man hade inte haft make till att släpa hem mig till min sambo. Det var det hela. Inga detaljer, tack! Men det hade tagit några dar, innan jag var i mitt fulla bruk.

Hela arrangemanget i Paris hade regisserats av min syster, som var bosatt i Paris sedan länge. Redan vid lunchtid började det. Lunch på en restaurang i det så kallade Svenskhuset. Det låg på på paradgatan Avenue des Camps Élysées. Där serverades det renfärsbiffar, med potatismos och rårörda lingon. Rött vin. En Bordeaux vill jag minnas. Svenska staten bjöd på kalaset.

Lagom till desserten dök det upp en uppklädd herre vid sidan av bordet. Han ville gratulera oss till vårt beslut att gifta oss och överlämnade ett, med rött sammet inslaget, paket. Det visade sig senare vara två flaskor Chartreuse. En grön och en gul. Reklamprodukter inför vinterspelen i Grenoble året därpå, 1968.

Sedan bar det av till den svenska ambassaden. Vigselakten var av enklaste slag. Två frågor och två Ja-svar. Ringmärkning. En kvinnlig ambassadsekreterare förkunnade att nu var vi gifta. Svårare än så, var det inte. Vittnen fanns i form av min syster och svåger. Det hela förevigades av en svensk frilansfotograf. 

Och allt detta besvär, som hustrun haft innan, hos sömmerskan. Det skulle ju mätas och provas varje gång vi var i faggorna. Bröllopsklänningen skulle ju matcha Askungens, verkade det som. Själv hade jag lånat en diskret kostym, med för korta byxor, av en kompis. Men en ny slips hade jag haft råd med.

Efter bröllopsakten bar det iväg till min systers våning för kalas. Cocktailparty, tyckte min syster. Huset var fullt med folk. Min systers vänner och bekanta. Konstnärer, hemmafruar, sömmerskor… Ja,, jag vet inte vad. Hon hade ett imponerande umgänge. Och vi kände inte en enda av gästerna. 

Jo, förresten, den svenske fotografen förstås. Han skulle ju föreviga alla händelser under den stora dagen. Han livnärde sig på att leverera häftiga bilder på kändisar för den svenska skvallerpressen. Hänt i veckan och Svensk Damtidning och dylika. Paparazzis kallas de, tror jag.

I början av partyt blixtrade fotografen mest hela tiden. Men blixtarna avtog allt eftersom. För att till slut upphöra helt.

Min syster hittade honom efter ett tag i en garderob. Skitpackad. Han hade fått för mycket av det goda. Och så var den dagen bortsupen för hans del. Och hans arvode rann ut i sanden. 

Kalaset, förlåt Cocktailpartyt, pågick ett par timmar. Det bjöds på Champagne och småtugg. Och så fanns det en bar med drinkblandare. Det var i den som fotografens öde hade beseglats.

Efter några timmar tog min syster till orda. Hon sa det rent ut, med hög röst och utan att blinka. Festen är slut. Ni ombeds att omedelbart lämna våningen. Nej, riktigt så drastisk var hon väl inte. Hon var nog lite finare i kanten. Men gästerna förstod, och började troppa av.

Till slut var vi ensamma med värdparet. De hade utlovat en alldeles speciell liten bröllopspresent. Vi var nyfikna till bristningsgränsen. Och så släppte hon den: Vi är bjudna på en efterfest. På Lido. Det svindlade. Lido, det där lyxiga kabaré-stället på Champs Élysées. Det hade man ju hört talas om.

Det var min systers inflytelserika vänner, som hade ordnat det för oss. Och jag har ingen aning om, vem som betalade. Men kände jag min syster rätt, så var det inte hon. Hon hade en magisk förmåga att ställa sig in hos folk. Och då gärna celibriteter och såna, som hade både kontakter och kontanter.

Kan det möjligen ha varit så, att hon hade charmat någon av dom. Och helt enkelt övertalat denne någon, att stå för notan på Lido. Det skulle inte alls förvåna mig.

Kabarén på Lido var formidabel. Duktiga dansare. Fantastiska skådespel. Olika teman och varierande scenografi. Tjusig kostymering på lättklädda damer. Ibland minimal. Ljussättning och musik, som ackompanjerade dansarna. Allt var så väl intränat, och utfört med minutiös noggrannhet. Det var så professionellt rakt igenom. Och ändå upplevde man det hela, som naturligt och spontant.

Och där satt vi vid ett av de bästa borden vid ringside. Med ett par isade hinkar med champagne och lite tilltugg. Bättre än så kan man inte tänka sig kvällen, den dag man gifter sig. Ett minne att minnas.

Det blev inga bröllopsbesvär, om det var nån som trodde. Till och med en morgongåva hade jag ordnat med. Även om jag hade varit tvungen att pantsätta en del arvegods.

På morgonen kom delar av vår sällskapsresa på besök. Gratulerade och bjöd på te och nybakade croissanter. Docenterna från Lund stod i täten för det uppvaktade skaran.

Redan samma kväll blev vi utbjudna av våra bröllopsvittnen. Min syster och hennes man. Bord var beställt på La Mere Chatherine uppe på Montmatre-kullen. Inte alls långt från vårt hotell. Vi åt en riktigt god middag. Och sedan var det dags att krypa till sängs. Det hade varit ett par ansträngande dagar.

Det var som sagt halvpension på hotellet. Men vi föredrog äta ute, lite var stans. Slå oss ner på något café, eller trattoria. Med en espresso. Ett glas vin. Eller en enkel lunch. Och det blev när andan föll på.

Att bara sitta ner, och studera människor, är en rolig sysselsättning. Att iaktta både de som är gäster, och såna som skyndar förbi. Och alltid finns det en liten händelse, eller incident, som väcker ens intresse. Och som fastnar på näthinnan.

Så fanns det ju en massor av små gallerier, som vi ansåg var värda vårt besök. Vi hittade en gata i Montparnasse, Rue Mazarine, som verkade vara deras paradgata. Galleri efter galleri.

När man strövade omkring på de rätta ställena, kunde det dyka upp gatumusikanter. Eller någon annan artist, som ville visa sina konster.

En av kvällarna blev vi medbjudna till de så kallade latinkvarteren, Quatier Latin. Det var docenterna från Lund som bjöd. Jag vet inte riktigt var vi hamnade. Men ett av ställena var genuint akademiskt. På andra våningen var det ganska välfyllt med konstiga prickar.

Vi hann med några andra var ställen också. Såna med lång intellektuell tradition: Café de Flore och Les Deux Magots. Den här kvällen döpte vi till: Den akademiska restrundan.

Men efter detta besök måste jag erkänna, att jag aldrig ha riktigt blivit riktigt förstått skillnaden mellan Quatier Latin och Montparnasse. Och ännu har ingen haft en bra förklaring. Inte ens min syster. Hon försöker alltid slingra sig, när det kommer på tal.

En del påstår att latinkvarteren är de i närheten av kulturbyggnader som Louvren och Notre Dame. Andra säger att det är kvarteren runt Sorbonne-universitetet. Man vet inte vad man ska tro.

Den sista dagen på vår bröllopsresa skilde vi oss. Skilde vi oss åt, menar jag förstås. Medan den nyblivna hustrun gjorde en shoppingrunda i kvarteren runt operan, passade jag på att besöka Centre Pompidou. Och detta museum har, sedan dess, varit ett av mina måsten vid kommande besök i Paris.