Spännande EU-projekt

Vid ett tillfälle skulle jag resa till Paris, för att diskutera vår firmas medverkan i ett EU-projekt. Vi var tre företag från Sverige, som hade slagit oss ihop, för att ge tyngd åt vårt intresse. Bland annat Televerket. Numera Telia.

En i det här sällskapet hade flygning, som sitt stora fritidsintresse. Han var pilot påstod han. Därför föreslog han att vi skulle flyga ner till Paris. Med en kärra, som han hade tillgång till. Själv var jag lite skeptisk till förslaget. Men jag övertalades av de andra. Och tyckte väl, att vår väns antal flygtimmar, borgade för en viss säkerhet.

Men innan det hela blev bestämt hade jag andra problem att brottas med. Den här tillställningen i Paris skulle gå av stapeln den andra veckan i juli. Just under semestern, när jag hade lovat hustrun att utföra en del jobb i huset. Jag försökte slingra mig undan på jobbet, genom att föreslå att någon annan kunde åka. Men vår VD var bestämd. Du åker! Men… Inga men, du åker! Men jag har ju lovat frugan… Du åker! Det skulle ju bara ta ett par dar av din dyrbara fritid. Men jag visste bättre. Med förberedelser och efterarbete handlade det om ett par veckor.

Där stod jag nu då, som en åsna mellan tre hötappar. Chefen, som sa: Du åker! Hustrun, som sa: Du stannar hemma, och gör vad du har lovat! Och de andra som sa: Svikare! Om du inte hänger på. Jag kunde inte annat än hålla med alla parter. Var och en med sina argument.

Efter många turer, hit och dit, slutade den här mentala cirkusen med att det blev jag, som fick åka. Men det kostade firman en slant. De fick bekosta yrkesmän för både tapetsering och golvläggning. Och, som ytterligare plåster på såret, fick jag en slant för att blidka hustrun. En ny sommarklänning hade fått henne på lite bättre humör.

Fråga mig inte vad det var för ett flygplanstyp vi äntrade på Sturup. Cessna, Piper… Med det hade i varje fall två propellrar. Vilket jag tog som ett tecken på att det fanns två motorer. Dessutom hade vi med oss ännu en med flygkörkort. Två motorer och två piloter. Det måste väl ändå räcka, tänkte jag.

Nåväl, flygningen gick bra. Även om det först var lite kymigt att flyga så lågt, att man ofta kunde följa landskapet nedanför. Sedan blev det mer av en ny positiv upplevelse. En stor skillnad mot att flyga reguljärt.

Efter ett par timmar i luften hajade jag till lite. Då hade de båda flygarna börjat dividera om planets läge och kurs. De verkade ha lite delade meningar. Och då kom jag genast att tänka på Flygkaptenerna med Magnus och Brasse. Där de hade en festlig dialog om vad de befann sig och…

Men det hela reddes ut. Så vi hamnade till slut, på ett litet flygfält i Paris norra ytterområde. Vi tog in på ett hotell i grannskapet. Dagen därpå skulle vi inställa oss hos det stora franska företaget, för att diskutera vår medverkan i det tänkta EU-projektet. Ett projekt, som gällde rationell informationshantering.

Förutom oss, fanns representanter från ett antal andra företag. Riktigt stora företag, typ Siemens, Shell, Citroen... Vi kände oss riktigt ynkliga vid det jättelika konferensbordet. Ordförande var en representant från initiativtagaren. Monsieur Pierre Benoit hette han.

Mötet inleddes med, att var och en fick berätta om sitt företag: Bransch, antal anställda, omsättning… Och nu först förstod jag, varför den där killen från Televerket var med oss. Han visste ju knappt vad det handlade om. Men han representerade ju Televerket. Och det var väl tillräckligt stort för att imponera. Annars kanske vi inte hade varit här.

För min egen del kunde jag ju räkna upp några referensen inom det aktuella området. Monsieur Benoit log och nickade förnöjt. Jag visste, att han hade hade haft kontakt med gurun USA, som visste vad vi gick för. Och vad det gällde övrig informationen, så hade man naturligtvis forskat på egen hand. Så hela det här förspelet, var tydligen till, för att man skulle lära känna de som man gav sig i lag med.

Projekten hade delats upp i åtta delområden, som man nu skulle besätta med folk från deltagarna. Och det var egentligen det, som hela mötet var till för, förstod jag. Nu började jag bli kall om fötterna. Jag hade ju inga befogenheter med mig.

Så började då budgivningen. Delprojekt för delprojekt. Och man talade om manår. Hur många manår var och en kunde bistå med. När jag insåg att de andra högg till med mellan fem och tolv manår, blev jag ännu kallare om fötterna.

Det satsades hej vilt. Visserligen skulle EU stå för halva kalaset, om projektet antogs. Men den andra hälften fick man själv stå för. Men var vår VD så korkad att han nödvändigtvis måste skicka mig, så fick han väl stå sitt kast.

Då dök den lille djävulen i mig upp. Satsa! Satsa! Visa att det är lite stake i dig. Och genast försvann mitt mindervärdeskomplex. Tuppkammen växte. Om projektet går igenom, får vi väl anställa så många, som behövdes, tänkte jag. Vilka som helst, för att uppfylla kvoten. Vad de sen gjorde, spelade väl mindre roll.

Och inte fick jag något större stöd från mina bundsförvanter. De bara stirrade på mig, som om jag var helt från vettet. Själva kunde de tänka sig någon man-månad här och var. Och då inom ramen för de antal, som jag ropade in: Tre manår. Fem manår. Åtta manår...

Det hela slutade med att jag hade utlovat resurser på nitton manår totalt. Varav två, skulle de andra i mitt sällskap ta på sig. Sjutton manår skulle mitt företag alltså stå för, utan att få någon ersättning förrän projektet hade slutredovisats. Och då bara hälften av kostnaderna.

Vad har jag gjort! Ågren började smyga sig på. Men den känslan avtog, då jag möttes av stor beundran från mina kumpaner. Och den försvann helt i Paris nöjesliv på kvällen. Jag minns att festmåltiden bestod av grillade grodlår. Ynkliga små delar av varelser, som såg ut som Hermit i Mupparna. Det var det enda som den där lilla restaurangen i Montmatre hade att erbjuda. Förutom ett dåligt husets vin, förstås.

Naturligtvis blev det en del rabalder vid hemkomsten. Men det hela lugnade sig, när vi vi fick besked om att det inte blev något av med det här EU-projektet. Då tyckte alla att det var väldigt synd. Och jag prisades, för att jag i alla fall hade gjort ett gott försök. Länge leve vildhjärnor och hasardspelare.