Resan till Marocko | capstantia.se

Eugène Delacroix

Bildografi

1832, etc.

Resan till Marocko.

Den 11 januari 1832 lämnde fregatten La Perle Toulon med destination Tanger i Marocko (ej Delacroix och annat fartyg).

Efter att Frankrike hade errövrat Algeriet och gjort landet till sin provins 1830, hördes oroliga röster från grannlandet Marocko. Kung Louis-Philippe tog allvarligt på saken, så han beslöt att skicka ett sändebud till landets härskare, Sultanen av Marocko, för att ta död på ryktena och upprätta diplomatiska förbindelser med landet.

Kungen hade utsett diplomaten Charles de Monay för uppdraget. Förutom honom bestod den franska delegationen bara av tolken Desgranges och en som ansvarade för postgången. Men de Moneay, som älskade det ljuva livet i Paris, fick för sig att han åtminstone ville ha med sig någon kulturell person, gärna en konstnär, på den resa som han visste skulle långvarig. Efter en del turer föll valet på Delacroix, inte så mycket för att han var målare, utan mer som en musikkännare, en operaälskare, en salongernas gentleman och en lysande konversatör.

Delacroix hade inte mycket tid till förberedelser. Den 1 januari 1832 klockan tre på morgonen - efter ha firat in det nya året hos aktrisen mademoiselle Mars - reste Delacroix och Charles de Monay till Toulon, där de inväntade de andra i delegationen innan de steg ombord på fregatten La Perle och påbörjade sin resa mot Nordafrika den 11 januari.

Greve de Mornay (från Delacroix dagbok 1832).

Delacoix var utvald för sina andra färdigheter, även om måleriet kanske spelade en viss roll för att dokumentera resan, även om han fick följa med på egenn bekostnad.

Delacroix, självporträtt (från hans dagbok 1832).

"Spaniens kust vid Salabena", 1832.

Efter en stormig resa över Medelhavet anlände La Perle med den franaka delegationen till staden Algeciras nära Gibraltar på den spanska sydkusten. Vi skriver då den 21 januari 1832.

Delacroix steg iland med de besättningsmän som skulle proviantera och fick då för första gången själv uppleva och få en försmak av det orientala:

Jag hade hoppats få se mig omkring i staden och det närliggande Gibraltar, men de stränga karantänreglerna hindrade mig... De var rädda att smittas av den kolera som härjade i Frankrike. Jag såg de allvarliga spanjorerna omkring oss, klädda á la Figaro och beväpnade med pistoler. De kastade till oss bönor, sallad, kycklingar etc. och tog emot våra pengar som vi lagt i sanden på stranden utan att ha tvättat dem i vinäger...

Delacroix tyckte att alla var klädda á la Figaro, som i operan Figaros bröllop. (ej Delacroix).

Gibraltar sett från Algeciras (ej Delacroix).

De flesta bilderna från den här resan återfinns i Delacroix anteckningsböcker, som är fyllda med skisser och akvareller, kommenterade med skrivna minnesanteckningar. Det skulle bli hela sju välfyllda häften innan den här resan såg sitt slut. Han hade började föra dem redan under båtresan till Marocko,

som kan intygas av de kustlandskap han gjorde då.

Delacroix skulle använda kvällarna för att förädla och färglägga de skisser som han hade gjort på dagarna. Många av dem är små konstverk i sig själva, andra skulle senare utgöra underlag för fristående akvareller, teckningar och stora oljemålningar.

"Afrikas kust från Gibraltar sund", 1832.

"Utsjkt över Tanger", 1832.

Den 24 januari kunde La Perle kasta ankar i Tanger. Den franska delegationen fick ett massivt mottagnde och välkomnades av den franske vicekonsuln Delaporte och hans fru. Även av andra länders konsuler och stadens mest prominenta och betydelsefulla personer. Delacroix skriver om mottagandet i denna förtrollande värd:

Det återstod att ta oss till konsulatet och då var vi tvungna att forcera den svarta folkmassan som omgav oss och belamrade gatorna... Personal från konsulaten gav oss növändig eskort mitt i denna skara, och pashan som stod för tågets säkerhet, hade avdelat chefen för sin vaktstyrka att gå i täten beväpninad med en stor käpp som han slog omkring sig till höger och vänster...

Sedan vidtog förhandlingar i med Pashan av Tanger, Sidi Larabi Saidi i Kasbah i Medima (citadell i gamla stan). Då deltog förutom de Mornay, Delacroix och juden Abraham Ben-Chimol från konsulatet som tolk. Detta förberedande samtal var en förutsättning för att man senare skulle få träffa Sultanen av Marocko,

"Studier ftån Tangers Kasbah", 1832.

"Studie av sittande arab", 1832.

"Ung arab i sin bostad", 1832 (Louvren)..

"Stående arab", 1832.

"Färgad man hämtar vatten", 1832.

"Ung kvinna i traditonell dress", 1832.

Sultanen styrde sitt land från sitt palats i Meknès, som ligger bortemot trettio mil söderut från Tanger. Resan dit fördröjdes, först på gund av Ramadan, som började den 4 februari, sedan av att en av sultanens bröder dog, så det skulle dröja ända till i början av mars innan resan dit kunde påbörjas. Den franska deligationen fick alltså fördriva tiden i Tanger under hela sex veckor.

Delacroix hade inga som helst problen att födriva tiden tills sultanen behagade ta emot dem. Han utforskade staden och dess omgivningar och fyllde sitt anteckningsblock med skisser och kommentarer. Han minns att araberna var svåråtkomliga, att besöka dem i deras hem, eller på deras heliga platser, var omöjligt. Och deras kvinnor var i det närmaste osynliga. Judarna, däremot, var både öppna och gästfria. Han skriver till vännen Pierret;

De judiska kvinnorna är sköna. Jag fruktar att det blir svårt för mig att göra annt än att måla dem. De är pärlor från Eden...

"Landskap t Tangers omgivning", 1832.

"Studier av judiska kvinnor", 1832.

"Landskap nära Tanger", 1832.

"Interiör från ett judiskt hem", 1832.

"Stående ung marockan", 1832.

"Två kvinnor vid en brunn", 1832.

Delacroix fick genast en bra kontakt med den brittiske konsuln Sir Drummond Hay, som han delade sitt intresse för hästar med. Det var också han som informerade honom om det elimentära i den nya exotiska kulturen. De gjorde också utflykter till häst i Tangers omgivningar.

Delaccroix lärde också känna den engelske diplomaten famillj på en middag hemma hos dem. Hans fru Louisa, som var en duktig akvarellmålare, hans son John och hans tjugoåriga dotter, som också hette Louisa. Hon skulle bli föremål för en del försiktga närmanden av Delacroix, som saknade kvinnorna i Paris.

De Mornay var inte alls road av Delacroix nära förbindelser med den engelska konsuln. Han förmanade honom:

England har ögonen öppna för alla våra steg. De fruktar vår expansion på Medelhavskusten... Du vet hur skickliga engelska politiker är på att skapa möjliheter för att få det de vill ha genom att täcka sig med masken av inofficiell medling.

"En morisk ryttare och hans häst", 1832.

Delacroix hade god hjälp av konsulatets tolk Ben-Chimol, som kände sin stad utan och innan. Han presenterade också Delacroix för sin närmaste, och visade honom runt i stadens imponerande judiska kvarter. Där fanns en uppsjö av motiv som skulle förevigas i hans bildrika anteckningar och ibland på lösa blad.

På det hela taget fick han uppleva en civilisation, ett samhälle och folk, som hittills hade varit få målare förunnat. I ett brev till Paris skriver han: Några småslantar sopar snart undan morernas betänkligheter. De har djupt rotade fördomar om den ädla målarkonsten... Just nu känner jag mig som någon som drömmer och som ser saker som man är rädd ska försvinna.

"Studier av hästar och marockan", 1832.

"Vy överr Tanger", 1832.

"Saada, Abraham Ben-Chimols hustru, och Préciada, en av deras döttrar", 1832.

"Arab i Marocko", 1832.

"Judisk festklädd kvinna", 1832.

"Ung judisk kvinna", 1832.

"Ur Delacroix anteckningsbok från Tanger", 1832.

"En marockans innergård", 1832.

"En procession med musikanter i Tanger", 1832.

Delacroix var förvånad över att det fanns så många judar här, och att de dessutom tycktes vara någorlunda integrerade i det muslimska samhället. Visserligen fick de hålla sig på sin kant och till sina domäner.

Han hade aldig hört talas om att denna form av samexistens fanns någon annanstans. Visserligen var judarnas frihet begränsad och de fick finna sig i att visa araberna sin vördnad. Om de t ex närmade sig en moské, så var de tungna att ta av sig sina skor. Men det var inte så, som på de flesta andra ställen, att de blev förföljda och trakasserade.

Denna värld skulle nu Delacroix skildra i sina anteckningsböcker och akvareller för blivande storslagna oljemålningar. Det han skulle uppleva skulle utgöra en outsinad källa för hans målningar så länge han levde. Det är ofta målningar av autentiska händelser och upplevelser. Men han kunde också göra avsteg från verkligheten, då han med sin utmärkta och äventyrslystna fantasi målade de mest dramatiska scener i en autentisk miljö.

"Dörr och trappa till en morisk bostad", 1832.

"Mohammed ben Abou ben Abdelmalek och Abraham Ben-Chimol", 1832. Med hjälp av dessa båda män kom Delacroix närmare de två kulturerna än någon konstnär hade gjort tidigare.

"Två studier av en ung marockan", 1832.

"Två studier av en ung marockan", 1832.

"Greve de Monay i uniform för en ambassadör", 1832.

"Stående kvinna från Nordafrika", 1832.

"Män och kvinnor i sitt vardagsrum i Marocko", 1832.

Det judiska bröllopet i Marocko.

Delacroix skulle minnas ett judiskt bröllop, då en av Benchimols döttrar gifte sig. Han skiver senare i en ofullbordad reseberättelse:

Till judiska bröllop inbjuds alla och envar... Jag fann ingången och gården innanför så fullpacade med folk att jag med största svårighet kunde tränga mig in. Musikanterna satt med ryggen mot muren på ena sidan, och hela gården med åskådare. På den ena sidan satt kninnorna i sina bröllopsdräkter. På motsatta sidan satt eller stod förnäma morer, vilket betraktades som en ära för bröllopet. Man kan svårligen göra sig en föreställning om det odjud musikanterna åstadkom med sin sång och sina instrument... Till detta ackompanjemang kommer dansöserna in i tur och ordning...

Deras dans består i rytmiska rörelser med kroppen utan att flytta fötterna. Detta är tydligen den enda sorts dans som är möjlig på en plats så överfylld som denna gård, späckad av nyfikna. Så varje dansös behöver mycket lite utrymme, och de uppträder endast en och en... Då en av dem har avslutat sitt korta uppträdande, efter sin egna smak och talang, söker de personer bland åskådarna, som vill visa henne sin uppskattning, i sina fickor efter några mynt åt musikanterna. Men det är sed att man, innan man lägger sitt bidrag på ett för ändamålet avsett fat, går fram till den dansös man föredrar och vidrör hennes axel med myntet.

"Det judiska bröllopet i Marocko", 1837-!841 (Louvren). Visades på Salongen 1841.

"Sittande arab framifrån", 1832.

"Marockanska och ett barn", 1832.

"Judisk brud", 1832.

"Judisk kvinna från Tanger", 1832.

"Studier av arkitektur", 1832.

"Judisk innergård", 1832.

"Från Tanger-buktens strand med staden i bakgrunden", 1832.

"Afrikaner dansar på gatan", 1832.

"Studier av araber", 1832 (Nationalmuseum, Stockholm).

"Porträtt av Schmreck, garvare i Tanger", 1832.

"Studier av araber till häst", 1832 (Nationalmuseum,

Stockholm).

Efter någon månads väntan i Tanger skriver Delacroix till en av sina vänner Paris:

Jag brukar lämna staden och rida ut i dess omgivningar, vilket för mig är en stor upplevelse. Jag får då ibland tillfälle att slappna av i en trädgård vid stadens portar under sprudlande blommande apelsinträd täckta med frukt. Mitt bland denna livskraftiga natur drar jag mig till minnes känslor jag hade i min barndom. Kanske ett förirrat minne av Mededelhavets sol, som jag såg när jag var liten, vaknar i mig. Allting som jag kommer att åstadkomma här, kommer att vara en bråkdel av allt det som finns att göra...

Delacroix hittade liten oas där han fick ro i sinnet 1832.

"Utsikt över Tanger" 1832.

En sida ur Delacroix anteckningsblok, 1832.

"Studie av arabiska kavallerister" 1832.

"En gata i Tanger", 1832 (tidigare "En gata i Meknès"). Bilden. som arrangerats med kända personer, av Delacroix, visar på en oväntad (utopisk) tolerans mellan olika folkgrupper - en inhemsk berber i vitt, en arab i dörröppningen, en judinna med sitt barn till vänster och på väggen den åttapunktstjärna (oktagram), som var hinduernas symbol för åtta typer av rikedom.

"Ett marockanskt par på sin terrass" 1832.

"Marockaner utanför stadsmuren" 1832-1933.

"En judisk familj" 1832.

"Landskap med olivträd" 1832.

"Sittande ung judisk kvinna" 1832.

I väntan på att sultanen skulle ta emot den franska delegationen, skriver Delacroix till en av sina vänner att han var vid gott mod. Det berodde bland annat på den glädje han möter hos de flesta människorna här. De skiljer sig på många sätt från muslimer annorstädes.

Han forsätter med att han är överraskad av arabernas enkla kläder, vars delar de kan varierara så att deras garderob blir större. Förhoppningsvis skulle han ha med sig både skisser och utstyrsel med sig hem. Han menar också att de originella kläderna och arkitekturen betonar landes konstnärliga kvalitet.

"Ung marockan i två poser", 1832.

"Marockanska klädesplagg", 1832.

"Studie av en marockans garderob" 1832.

"Sittande marockan", 1832.

"Arabiska ryttare som rastar i närheten av Tanger", 1832.

Fanatikerna i Tanger.

Målningen Fanatikerna i Tanger, som Delacroix gjorde långt senare (runt 1840), bygger liksom Bröllopet i Marocko på en upplevd händelse 1832. Men denna gång var han inte inbjuden, utan befann sig väl dold på en vind när han betraktade skådespelet genom en fönsterluckas spjälar.

Scenen som utspelades nedanför på gatorna utgjordes av "andligt extatiska och högljudda ritualer" av den fanatiska muslimska sekten Isawa.

Delacroix gjorde en snabb skiss av det stökiga sceneriet, för att senare på sommaren måla en akvarell, som var grunden till denna målning fyra eller fem år senare.

När den ställdes ut på Salongen 1838 fich Delacroix beröm för sin färgåtergivning, dramatik och realism. Men målningen kriterades också för att den saknade finish, att den var skisslik och det lilla formatet.

"Fanatikerna i Tanger", ca 1838 (The Minniapolis Institute of Art). Visades på Salongrn 1838.

Det skulle bortemot tjugo senare dyka upp en ännu målning med titeln Fanatikerna i Tanger (1857). Att Delacroix sökte motiv från sina äldre målningar var imte alls ovanligt. Det var inga kopior, utan med andra infallsvinklar där han låter sin utmärkta fantsi spela ut ordenligt.

Oftast är det då så att den första målningen är bättre och mer känd än den senare.

"Fanatikerna i Tanger", 1856-1857.

"Arabisk liten flicka", 1832.

"Judiska kvinnor", 1832.

"Judisk kvinna", 1832.

"Araber utanför Tangers murar" 1833-1834..

"Araber från Tétouan", 1832.

"Mulatter från Tétouan", 1832 (även "Mulåsnedrivare").

Så äntligen fick den franska delegation sultanens välsignelse för att besöka honom i Meknès. Expeditionen, som lämnade Tanger i början av mars, färdades i huvudsak på mulåsnor. Den eskorterades av bortemot 200 till tänderna beväpnade marockanska kavallerister, som leddes av den hårdföre befälhavaren Mohammed ben Abou.

Anledningen till denna omfattande eskort var att färden gick genom trakter där risken för överfall var var överhängande. Att riskerara fransmännens liv var inget som roade sultanen.

Den långa och strapatsfyllda färden söderut skulle ofta avbrytas av raster, så ett de ovana européerna fick tillfälle att hämta andan. De gav också Delacroix en möjlihet att komma närmare den marockanska landsortbfolningen i de byar man passerade.

"Studie av en selad mula", 1832.

Ur Delacroix anteckningsbok, 1832. Resan till Mèknes.

Den 6 mars fick Delacroix uppleva sin första fantasia - ett tradionellt ryttarspel med marockanska kavallerister, där man visar upp sina hästar och sin stridsduglighet. Ett skådespel som gavs för att hedra och underhålla rikets gäster.

Fantasian utspelades när de passrade gränsen till provinsen Larache, då pashans bror kom med fyra hundra ryttare för att befria Larabi Saidi (pashan av Tanger), som detog i expeditionen.

Ur Delacroix anteckningsbok 1832.

Ur Delacroix anteckningsbok, 1832. Resan till Mèknes.

Skiss för "Arabisk ryttare går till attack", 1832.

"Arabiskt kavalleri exicerar" eller "Arabisk Fantasia", 1832.

"Marockanskt landskap med bro", 1833.

"Marockaner på landsbygden", 1832.

"Skogsklädda kullar", 1832.

"Tre studier av marockanskt landskap", 1832.

"Marockansk hövding tar emot en hyllning", 1837 (Musèe des Beaux-Arts, Nantes). Visades på Salongen 1838.

I Tanger hade Delacroix mest umgåtts med Delaport, Drummond-Hay och Ben-Chimol, men på den här expeditionen til Meknès skulle han var mer tillsammans med eskortens befälhavare Kaid Sidi Mohammed ben Abou.

Ingen från den här expeditionen finns avbildad i så många verk av Delacroix som Ben Abou. Det finns åtminstone åtta målningar där han finns med, förutom många teckningar, akvareller och konsttryck.

Ben Abou nämns också ofta i Delacroix anteckningar om de samtal de hade, trots språksvårigheterna som ibland inte ens den medföljande tolken förstod sig på.

"Ben Abou vid graven", 1838 (tidigare Arabisk soldat på kyrkogården).

"Arabiska ryttare på spaningsuppdrag", 1862.

Ur Delacroix anteckningsbok 1832.

De ekorterande ryttarna liknade de romerska soldaterna. Deras befälhavare (kaiden) Ben Abou var i sin ridning och med sin pondus en sann krigare, som alltid bar en sabel med fyrkantigt hanfäste. Hans utstrålning och agerande kullkastar alla våra föreställningar om en härförare. Generalen hos oss ska ha en lugnande inverkan och har ett litet svärd som han aldrig använder.

Den engelske konsuln Drummand-Hay, som kände Ben Aboe mycket väl, beskriver honom: ...han var sex fot lång och hade en atletisk kroppsbyggnad,,, Hans drag var mycket markerade, en framträdande romersk näsa och kraftfull käke, med ögon som ett lejon; hans lurviga lockar hängde under hans turban över varje öra. Det allmänna intrycket för detta ansikte var en hårdför tyrann, men i samtal med de han gillade strålade han av gott humör och han var då både vänlig och trevlig... mycket intelligent och ingen fanatiker.

"Morockanskt kavalleri passerar ett vadställe" 1832.

"Ung judisk kvinna", 1832.

"Marockansk kavalleri går över en flod", 1858.

"Tre arabiska ryttare vid sitt läger" 1832-1837.

"Marockanskt befäl signalerar", ca 1851.

"Arabisk ryttare går till attack" 1832.

"Arabiskt läger för mulåsnedrivare", 1839.

""Arabisk fantasia utanför Meknès", 1832.

"Arabiska ryttare anfaller utanför Meknès" eller "Arabisk Fantasia", 1832.

Den 15 mars anlände karavanen med den franska deligationen till Marockos huvudstad Makrès efter en tiodagars lång och strapatsfylld färd. Delacroix skriver om ankomsten till till Meknès:

Det är verkligen afrikansk här med ett folk som inte alls är vana vid européer och speciellt inte i närvaro av sultanen. Ankomsten var högtidlig och en stor folkmassa hade samlats (som hade kommenderats dit på kejsarens order). Delegationen, som eskorterades av soldater, musikanter och fanbärare, gjorde en runda genom stan med ett öronbedövande oväsen. Det var tongångar från musetter och trummor blandat med skottsalvor från kavalleri och infanteri. Till slut

hamnade vi på en pension, där vi blev blev instängda i åtta dagar innan vi fick audiens hos sultanen.

Noteringar från Meknès, 1832.

Noteringar från nkomsten till Meknès, 1832.

Noteringar från Meknès, 1832.

En av anledninar till fördröjningen av audiensen ska ha varit att en deligation från Algeriet hade kommit på ett oväntat besök til Mèknes under Ramadan, och att det då fanns risk för ett olyckligt sammanträffade med fransmännen. Man menade att detta kunde ha negativ inverkan i de kommande förhandlingarna.

Delacroix tyckte arr den långa isoleringen var påfrestande och skiver till Pierret: Att jämt vara beroende av andra finner man ingen glädje i, timmarna blir ganska långa. Men huset som vi befinner oss i har en mycket utsökt morisk arkitektur, den påminner om palatsens i Granada som man kan se på gravyrer därifrån.

Marockansk morisk arkitektur, 1832.

Noteringar från Meknès, 1832.

"Morisk nteriör, 1832.

"Vaktrum i Meknès", 1847.

Marockansk interiör - Den gröna dörren", 1832.

"Sittande arab", 1832.

"Vardagslivet i Marocko", ca 1832.

"Interiör från ett marockanskt hem", 1832.

"Meknes befästning", 1832.

Så åntligen, den 22 mars, var det dags för den högtidliga audiensen hos kejsaren som var det pampigast möjliga. Sedan följde en rundvandring i hans palats, en ytterst ovanligt och hedrande ynnest. Delacroix hade hunnit blivit förtjust i den moriska arkitekturen, som han ofta liknade vid den i Andalusien, tyckte att den här var så utsökt som det var möjligt.

Delacroix minns mötet med sultanen, som kom ridande på en praktfull grå häst med sitt följe omringad av sina soldater. Den här scenen skulle Delacroix föreviga senare i flera av sina kommande verk.

"Alkov i sultanens palats", 1832.

Skiss för "Sultanen och hans följe", 1832-1833.

Studie för "Sultanen och hans följe", 1832-1833.

"En arab skriver medan en kvinna sitter jämte honom", u.å..

"En skrivande ämbetsman", u.å.

"Figur i en portöppning", 1832 (från sultanens palats).

"Ung marockan", 1832.

Sultanen av Marocko och hans följe.

Målningen Sultanen av Marocko, som Delacroix gjorde långt senare (1845), bygger på händelsen när en fransk delegation med bland andra Delacroix besökte Marockos sultan Muley Abd-ar-Rhaman 1832.

Delacroix hade gjort noggranna anteckninger och skisser från ceromonin när sultanen tog emot dem den 22 mars 1832. Och skrev en utförlig taxt om händelsen i utställningskatalogen för Salongen 1845, då målningen ställdes ut. Visserligen hade han sin vana trogen förändrar en hel del av verkligheten, men han kunde ändå namnge alla viktiga personer runt sultanen.

Delacroix fick många lovord från Salongens kritiker. Théophile Thoré: M. Delacroix har en enastående förmåga, att kunna gifta ihop de rika och de mest varierande nyanserna, som en musiker som behärskarr hela området av ljud... Delacroix har nått konstens högsta topp, magnifik och praktfull i sin enkelhet...

Studie för "Sultanen och hans följe", ca 1845.

Sultanen av Marocko och hans följe", 1845. (Musèe des Augustines, Toulouse). Visad på Salongen 1845.

En annan kritiker, som öste beröm över Delacroix och hans målning av sultanen, var den litterära modernismens stamfadern Cherles Baudelaire:

Har någon någonsin använt ett sådan musikaliskt manér? Var Verone mer magisk? Har någon någonsin sjungit mer nyckfulla melodier på en canvas? åstadkommit en mer fantastisk harmoni med nya, okända, delikata och bedårande färger. Vi vänder oss till alla som kan sitt Louvren: - visa oss en målning av en känd kolorist där färgen har så mycket energi och gnista som den hos Delacroix.

Delacroix anteckningar från den 22 mars 1832 när sultanen av Marocko tog emor den franska delegationen.

"Sultanen av Marocko", 1862. Delacroix gjorde en annan version med sultanen och hans följe, men den första hålls för att vara den bättre.

"Befälet A Kaid i sin bostad", 1832.

"Interiör med marockan", 1832.

"En grupp judiska musikanter i Meknès", 1832.

"Arab utanför sitt hus", 1832.

"Sittande marockan", 1832.

"Dansande marockan", 1832.

Medan sultanen tog ställning till det brev från den franske kungen, som hade överlämnats vid audiansen, fick delegationen möljighet att röra sig Meknés stad. Dock icke med samma frihet som i Tanger - här var de under ständig bevakning. Delacroix var den ende i den franka delegationen som tog vara på den här möljigheten. Han skriver till Pierret:

En kristen människa med andra kläder och annat uppträdande väcker antpati hos dessa människor, vilken innebär att man alltid måste eskorteras av soldater... Så snart jag går ut omringas jag av en stor hop nyfikna, som inte sparar på sina förolämpningar - jag kallas hund, otrogen, utböling etc, de pushar varande, så att de kommer närmare och kan göra fula grimaser mitt i ansiktet på mig...

Jag känner mig för det mesta helt uttråkad här, eftersom det är omöljigt att måla utomhus, inte ens ett fallfärdig hus. Och inte kan man kan gå upp på en terrass heller, för då riskeran att bli stenad eller skjuten. Morerna är extremt svartsjuka, deras kvinnor visar sig sällan och går upp på takterasser för att få en nypa frisk luft och träffa varandra.

Morerna äe extremt svartsjuka. Kvinnorna går oftast upp på en takterrass för att träffas och få en nypa friskt luft.

"Amina Biasa, finansminister hos sutanen av Marocko", 1832.

"Äldre arab som vilar på sin matta", 1832.

"Interiör från ett moriskt hem", 1832.

"Arab i en alkov med sin pipa", 1832.

Skiss för "Tre judiska musikanter från Magador", 1832.

"Procession vid ett moriskt bröllop", 1832.

"Arabiskt befäl", 1832.

Under väntetiden så gjode sultanen en del för att uppmuntra sina gäster. Bland annt fick de besöka hans privata stuteri och zoo. Och en kväll bjöd han på en föreställning av sin favoritmusikanter - tre judar från Magador.

Under tiden pågick förhandlingar och de avslutades den 4 april. Då skrev sultanen ett öppet brev - som skulle lösa alla problem mellan länderna - till den franske kungen Louis-Philippe, som överlämnades till Monray för vidarebefordan.

I och med dett så kunde den franska deligationen påbörja återresan till Tanger fullpackade med gåvor från sultanen: Ett lejon, en tiger, två strutsar, två gaseller, en antilop och en slags hjort och slutligen fyra arabiska hingstar till den franske kungen. Dessutom fick alla i delegatinen var sin häst (även Delacoix).

"Judiska musikanter från Mogador", 1847.

"Lejoninna", 1832 (Ny Carlsberg Glyptotek, Köpenhamn).

"Meknès omgivning", 1832.

"Två araber i en skrubb", 1832.

"Landskap vid Meknès", 1832.

Den franska deligationen, med det beskyddande kavalleriet, påbörjade sin långa återresa till Tanger omkring klokan elva på förmiddagen den 5 april, enligt Delacroix egna noggranna anteckningar. Han berättar ockå att man slog läger vid floden Sebou, där man stannade till den 7 april. Delacroix skriver vidare:

Färden gick över många berg, öppna landskap med fält i gult, vitt och violett av blommor, Platsen där vi slog läger var i strandkanten av floden. Under dagen då vi vilade kom en kurir med brev från Frankrike. Tack och lov.

Det var sannolikt under den här vilan som Delacroix fann sin inspiration till sina senare målningar med floden Sebou i fokus.

"Stränderna vid floden Sebou", 1858.

"Arabisk ryttare", 1832.

"Kavelleri som passerar floden Seboue", 1857.

Det var på den här resan som Delacroix återupptäckte antiken och skriver ner hur mycker klarare han såg den nu än tidigare. Här följer några utdrag ur det han skriver:

Davids och hans (neoklssiska) gelikars hjältar, med sin skära lemmar, skulle se bra trista ut jämfört med dessa solens söner. Det är skönhet i allt de gör, Vi i våra korsetter och för trånga skor väcker bara medlidande... De är personligheter, som liknar fornromerska statsmän, och har samma högdragna min som väldens herrar måste ha haft. Dessa människor äger bara en mantel som de går klädda i på dagarna och sover i på nätterna, ja t om begravs i...

Antiken har inget vackrare. Allt i vitt, som senatorerna i det antika Rom och det panatheneiska festtåget i Aten... Jag småler verkligen åt Davids greker, men givetvis inte åt hans bländande teknik. Men nu känner jag grekerna. Marmorstatyerna talar sanning, men man måste kunna tyda dem.. våra stackars människor har bara sett hieroglyfer i dem.

Delacroix avslutar sin skrift med att han anser att unga målabegåvningar i konstskolor borde skickas som skeppspojkar till Nordafrika i stället för att slita på Roms klassiska mark. "Rom är inte längre Rom". Sin återupptäckt av den klassiska skönheten skulle Delacroix senare praktisera på sina stora muralmålningar.

"Stående marockan", 1832.

"Två sittande araber", 1832.

"Landskap med stadsvy", 1832.

Ur Delacroix anteckningsbok 1832.

"Läger och figurer i Marocko", 1832.

Den franska deligationen lämnade Meknès den 5 april och efter ännu påfrestande resa anlände man till Tanger en vecka senare, den 12 april. Där väntade ett nytt långt uppehåll, eftersom brevet från sultanen skulle godkännas av Louis-Philippe i Paris och sedan sändas tillbaka och signeras med sigill av sultanen i Marocko.

Livet återgick nu till samma mönster som innan färden till Meknès. Men mönstret bröts då man beslöt att göra en utflyktt över sundet till Spanien, eftersom La Perle hade återvänt och var redo för nya uppdrag. De här utflykten skulle emellertid inte bli av förrän i maj månad.

"Studier av arabiska huvuden och figurer", 1832.

"Landskap med aloer nära Tanger", 1832.

"Studier av kameler", 1832.

"Två sittande araber i ett landskap", u.å.

"Två sittande araber i ett landskap", u.å.

Under sin väntan på resan till Andalusien på Spaniens sydkust genomfördes ett antal atighetsbesök. Söndagen de 29 april besökte man den i Tanger ansedde juden Jacob Bouzaglo i hans hem. Då blev Delacroix betagen av hans dotter Jamila, som var bland de vackraste han hade skådat. En förebild för en orientalisk ung kvinna. Naturligvis så tecknade han ett porträtt av henne. Med en blyertspenna så fångar han hennes fina ansiktsdrag, det tjocka svarta håret och hennes djupa blick.

För att minnas detta besök så skiver Jamila Bouzaglo några ord på judisk spanska, på samma papper som Delacroix hade gjort en skiss av henne:

Mr. Delacroix, Mr. Mornay, Mr Frayssinet och Mr. Markussen var vänliga nog att besöka mig på söndagen den 29 april.

Delacroix var mycket förtjust i de unga judiska kvinnorna. Inte bara av deras skönhet, utan också hur de klädde sig vid festliga tillfällen. Med alla dessa smycken och juveler, som när de bar dem utstrålade både klass och värdighet.

Delacroix gjorde flera teckningar av de hör unga judiska kvinnorn - uppklädda till fest eller högtid - som inte är så kända eller visas så ofta (beskurna).

"Porträtt av Jamila Bouzaglo", 1832.

"Ung judisk kvinna", 1832.

"Ung judisk kvinna", 1832.

"Ung judisk kvinna", 1832.

"Sittande morisk man", 1832 (Nationalmuseum, Stockholm).

"Studier av araber", 1832 (Nationalmueum, Stockholm).

"Från Tangers omgivning", 1832.

Monray, Desgranges och Delacroic bordade La Perle och lämnade Tanger för de korta seglatsen till Cadiz på den spanska sidan av Gibraltar sund. Här blev de satta i karantän i en vecka innan de fick påbörja sina exkursioner i Andalusien. Här skulle de stanna i två veckor och eftersom tiden var begränsad så blev det inga långa resor inåt landet.

Delacroix ville själv uppleva det land som hade fostrat hans förgångare Velasques och Goya, som en bekräftelse av deras kända verk som han beundrade mycket. Han ville också studera arkitekturen närmare. Och naturligtvis de omtalade tjurfäktningarna, för att inte tala om de förtjusande spanjorskorna i sina mantillas. Allt detta skulle ha få uppleva i Cadiz och sedan Sevilla.

"Altarrum i kapellet i ett San Francicko-kloster", 1832.

"Interiör från kyrka i Andalusien, 1832.

"Kartusianmunk i Sevilla", 1832.

"Spansk dam klädd i malola-dress", 1832.

"Piccador, Sevilla", 1832.

"Det engelska värdshuset", 1832.

"Det engelska värdshuset", 1832.

"Interiör, Sevilla", 1832.

"Interiör från kyrka i Andalusien, 1832.

"Skisser av figurer och en byggnad med tegeltak", Sevilla 1832.

"En vägg prydd med spanskt kakel", 1832.

"Studier i Cadiz", 1832.

"En äldre spansk bonde", u.å.

"Från ett kloster i Sevilla", 1832.

"En gata i Sevilla", 1832.

"Sakristian i ett kloster", 1832.

När Delacroic var tillbaka i Tanger skiver han till Pierret och berättar om sin resa till Spanien:

Jag har återvänt från Spanien där jag tilbringade några veckor; jag var i Cadiz, Sevilla etc. På den korta tiden har jag upplevt tjugo gånger mer än på flera månader i Paris. Jag är mycket glad att ha kunnat få en bild av det här landet. I vår ålder får man inte missa ett tillfälle son det här, det kommer aldrig igen.

I Spanien fann jag allt som jag saknade om morer. Inget har förändrats, religionen, fanatismen är densamma. Jag såg vackra spanska kvinnor, som levde upp till sitt rykte. Mantillan är den mest graciösa plagg i världen. Munkar av olika slag, andalusiska klädesplagg, etc. Kyrkor och hela civilisationen är som den var för trehundra år sedan.

"Columbus och hans son i La Rabida", 1838 (målningen har sitt ursprung från föregående bild: Sakrestian i ett kloster,1832).

"Sittande arab i Tanger", 1832.

"Marockansk byggnad", 1832.

"En gata i Marocko", 1832.

"En morisk kvinna med sin tjänarinna" 1832. Vid något tillfälle blev Delacroix ertappad, då han avbildade moriska kvinnor, Deras män hotade med att skära honom i strimlor om han inte försvann illa kvickt.

"Apelsinförsäljare i Marocko", ca 1835.

"Studier av gamar", u.å..

"Delacroix hade med sig en ansenlig mängd föremål från sin resa till Nordafrika.(Mesée National Eugène Delacroix).

Vid återkomsten från Spanien hade Murray mötts av ett sändebud från sultanen med den signerade överenskommelsen med Frankrike (letter of agreement). Därmed var uppdraget slutfört och delegationen kunde börja tänka på sin återresa.

Det gick några dagar innan de var resklara och under den tiden hann Delacroix sälja den häst han hade fått av sultanen och använda pengarna till minnessaker och rekvisita - marockanska kläder, vapen, konstföremål, musikinstrument... En del skull han behålla själv och annat skulle bli gåvor till hans vänner.

La Perle avgick från Tanger den 10 juni med en slut- destination i Frankrike. Men av någon anledning så avbröts färden redan i algeriska staden Oran, där skeppet låg kvar några dagar, innan färden gick vidare till Alger.

"Delacroix tog även med sig konstföremål från Marocko 1832.

"Algeriets kust", 1832.

"Kusten vid Mers-el-Kébir", 1832.

"Araber från Oran", 1832.

"Araber från Oran", 1837.

Kvinnor i Alger.

Det var i Alger som Delacroix berömda haremsbesök ägde rum. I Marocko hade han aldrig fått möjlighet att besöka ett musliskt hem, men han gav inte upp och ville göra ett nytt försök här i Algeriet, det kanske var enklare då landet nu var en fransk koloni.

Det var genom den kungliga hamnarkitekten Léopold-Victor Poirel som Delacroix fick kontakt med hans assistent, en tidigare sjörövare hos osmanen Hussein Dey. Vad som sedan hände dennes hem har dokumenterats långt senare av Charles Cournault (elev till Delacroix) efter en berättelse av Poirel. Dramatisk, men tvivelaktigt!

Skiss för"Kvinnor i Alger", 1832.

"Kvinnor i Alger i sin våning", 1834 (Louvren, Paris). Visades ipå Salongen 1834.

Sekretess utlovades av båda parter. Kvinnan, som hade förvarnats av sin make, klädde sig i sina mest praktfulla kläder och satte sig att vänta på en divan. Algeriska kvinnor anses vara de vackraste som finns på barbareskusten och de vet hur de ska framhäva sin skönhet med rika tyger av siden och sammet, broderade med guld...

Efter at ha passerat några mörka korridorer kommer man in i den del som har reserverats för ändamålet. Ögat bländas starkt av levande ljus. Kvinnornas och barnens glänsade ansikten visar sig plötsligt mitt i denna rikedom av siden och guld.

Målningen, som ställdes ut på Salongen !834, fick överlag en lysade kritik. Flera kritiker ansåg att den var den bästa han gjort. Gustave Planche: Den här målningen är enligt min åsikt de mest lysande triumf som M. Delacroix har uppnått... Charles Blanc: Det är i den här målningen som Delacroix visar alla konstens möjligheter och som han förvandlar till magik.

Som vanligt fanns det också en del kverulanter. Någon ska ha på påpekat att kvinnornas utsökta käder är judiska.

För en konstnär ar detta fascinerade ögonblick en stark upplevelse. Även för Delacroix, som som sedan överförde och förvandlade den till sin målning "Kvinnor i Alger"...

Skiss för"Kvinnpor i Alger", 1834.

Målningen är också en av de, som de kommande impressioniserna kom att hylla. Renoir brukade l känna lukten av rökelse då han betratade den. Och Cézanne ska sagt: Alla dessa lysande färger. När den når mitt öga känns det som ett glas vin i strupen och jag blir genast berusad.

Målningen har också enligt många stått förebild för Matisses odalisker. Och själva motivet har lånats av många efterföljande, bl a av Picasso.

"Kvinnor i Alger i sin våning", 1849 (Musée Fabre, Montpellier). Delacroix gjorde en variant av den tidigare målningen. Visserligen är gediget arbete, men den saknar ursprungets vårme och charm.

"Kvinnpor i Alger i sin våning", 1832-1833 (Museum of fine Arts, Housto, USA). Denna målning hittades av en händelse hos samlare i Paris så sent som 2018, allså målad före den mest kända på Louvren.

Sidi Abdallah, povinsståthållare i det franska Algeriet, rue Amoure, 27 juni 1832.

"Odalisk lutande mor en husvägg", u.å..

"Studier av män från Algeriet", ca 1832.

Efter den ultimata och förtrollande upplevelsen i ett algeriskt harem, som egentligen var ett förbjudet område för européer, gick färden vidare mot Frankrike. Den 20 juli lade La Perle till vid kajen i Toulon, sedan väntade den obligatoriska karantänen på grund av den kolera som fortfarande härjade i landet.

De påtvingande ledigheten var nog vad Delacroix behövde för att smälta allt det hade sett och varit med om. Kanske passade han på att sortera sina anteckningar och skisser, som skulle utgöra en guldgruva för nya målningar så länge han levde.

Troligen använde han också den tiden till att sammanställa det album om arton akvareller till Mornay, som tack för att han hade fått följa med på denna inspirerande resa. En resa till Nordafrika, som som skulle följas upp av kommande generationers målare som Renoir, Matisse och Klee.

"Mulatter från Tétouan", 1833.

"Judisk musiker från Mogador, Morocko", Le Magasin Pittoresque 1842.

"Kollision mellan två moriska ryttare", 1833-1934..

"Studie av en marockan", ca 1832.

"Araber från Oran", 1833.

"Kollision mellan två moriska ryttare", 1834.

"Slagsmål mellan tvä häster i ett stall", 1860.

Delacroix hade med sig sju välfyllda antecknings-böcker från resan, som han sparade så länge han levde. De skulle, tillsamman med teckningar och akvareller, utgöra en outsinlig källa för kommande verk. Om man sedan adderar en sagolik fantasi, så fanns det ingen gräns för vad som var möljigt. Delacroix skicklighet soo konstnär var det nu ingen som ifrågasatte.

Han hade före resan funderat på att dokumentera den. Kanske i form av en bok med text och gravyrer eller etsningar. Men det skulle aldrig bli av, han hade ju så många andra ogjorda saker som hade förtur. Den enda berättelsen med reseminnen publicerades i Le Magasin pittoresque 1842. Om man undantar den detaljerade beskivningen av Judiskt bröllop i Marocko.

Parissalongen 1832 blev inställd 1på grund av den härjande koleran, och när det var dags för 1933 års Salong ställde Delacroix bara ut några akvareller från Marocko. Han var då inte färdig med sina stora målningar - sådana som värda att ställas ut i konkurrens. Förutom att han arbetade med dessa gjorde han ett stort antal etsningar, litografier och gravyrer.

"Kvinnor i Alger", 1833.

"Judisk kvinna i Alger", 1833.

"Arabiskt befäl", 1833.

"Från en judisk bostad i Tanger", 1835

"Ung judisk kvinna", 1830-talet.

"Judisk brud i Tanger", ca 1833.

"Vandrande araber", 1855.

"Araiskt läger på kvällen", 1863.

När Delacroix senare återvände till sina upplevelser i Marocko, så återgav han sina minnen bearbetade, förändrade och utan sanningens detaljer. Han skriver 1853: Använder fortfarande mönstret och imitationen av verkligheten.

Jean-Jacques (filosofen Rousseau) Säger helt sanningsenligt att en som målar med frihetns charm är mycket bättre än en som målar fastkedjad, och en som skildrar underbara landskap är mycket bättre än en som gräver ner sig i en stad där man bara ser himlen genom en takkupa bland skorstenarna.

Delacroix:När jag står där, mitt i ett landskap, omgiven av träd och bedårande vyer, så är mitt landskap tungt, överarbetat, kanske sannare i detalj än ärligt mot verkligheten.

På min resa till Afrika började jag göra saker som bara var acceptabla, jag struntade i de små detaljerna och koncentrerade mig i stället på det betydande och poetiska - innan dess drevs jag av min passion till noggrannhet, något som de flesta tar för sanning.

"Kringvandrande underhållare", 1833.

"Arabiska underhållare", 1848 (Musée des Beaux-Arts, Tours). Visad på Salongen 1848.

"Araber spelar schack", 1847-1848.

"Arabiskt kavalleri exicerar" eller "Arabisk Fantasia", 1833.

"Ridlektionen", 1854.

"Marockansk kavalleri exicerar", 1847.

Delacroix skulle aldrig glömma sina upplevelser i Nordafrika, han skulle återkomma till dem i sina målningar så länge han levde och ofta var det samma händelser i nya perspektiv.

Till en början illustrerade han faktiska händelser med stor dramatik, men med åren hände det att han kryddade målningarna efter sin egen fantasi. Som exempelvis hans senare lejonjakter på1850-talet.

Han lärde sig också att skapa sina motiv av blandade händelser. Ett exempel på detta är Utsikt mot Tanger från havsstranden, 1858. Målningen bygger på en skiss från hans besök i Marocko 1932, medan gruppen av araber, som skjuter upp båten på stranden, lär vara tagen från en minnesbild från en vistelse i Nomandie.

Om målningen inte visar något tecken på någon fusion av olika inspirtionskällor har det ingen betydelse, eftersom objektet, landskapet och scenen är underordnade. då målningens kvalitet kommer att bedömmas efter helt andra aspekter: Den poetiska skönheten.

"Utsikt mot Tanger från havsstranden", 1858.

Vistelsen i Marocko förändrade Delacroix palett. Ljuset var annorlunda och fägerna förändrades. Landskapen var suggesiva och inbjöd till att målas. Han hittade också ett nytt sätt i sin penseförig som han kallade flochetage.

Här kunde han också förverkliga sina tankar om att förena det klassiska och det romantiskt orientala. Han övergav sin jakt på exakhet och koncentradee sig på det sköna, det som tilltalar en betraktare. Efter sin hemkomst präglades alla hans målningar av lärdomarna från Nordafrika, inte bara de orientaliska.

Delacroix återkom ofta till sina minnen från resan till Marocko och han lär, under sin livstid, ha målat över sextio dukar med anknytning till den.