capstantia

I slutet av 1938 insåg Matisse att utrymmena i vare sig Vence, eller på Boulevard Montparnasse i Paris, räckte till för hans allt större arbeten för fönstren och väggarna i kapellet. Den första veckan inpå det nya året (1939), när han nyss fyllt 80 år, flyttade han tillbaka till sin väl tilltagna våning på Hotell Regina i Nice.

Bland det första han gjorde var att rensa ut allt i den stora ateljén för att frigöra de ytor som han behövde för att kunna arbeta fullskaligt med sina fönsterdesigner och väggteckningar. Mycket av det arbete som nu väntade, skulle han utföra med hjälp av en lång bambukäpp från en specialbyggd säng på hjul, med ett vadderat ryggstöd, och en bricka för sådant som han behövde under arbetets gång.

För de blyinfattade fönstren i kapellet hade Matisse nu fastnat för färgerna gult för solen, grönt för växtligheten och blått för Medelhavet, Rivierans himmel och jungfru Maria.

Prototyperna för fönstren gjordes i fullskala på väggarna enligt Matisses beprövade metod med cut-outs. Assistenterna främsta uppgift var att från stegar fästa upp de utklippta figurerna på stora pappersark och utföra alla de otaliga justeringar, som han önskade för sina kompositioner.

Han planerade också tre stora muralmålningar (teckningar): Maria med Jesusbarnet, Sankt Dominicus (grundare av Dominikanordern) och Korsvägen (Jesus väg med korset).

I den stora den stora ateljén var det alltid liv och rörelse. Folk sprang omkring kors och tvärs. Allt från supportande specialister, till leverantörer av mat och material - och flyttkarlar. Matisses egna assisttenter inställde sig varje morgon i den heta zonen, där dagens arbete skulle utföras. Den nyanlända assistenten Paule Martin minns: Atmosfären var alltid pulserande och stimulerande, fylld av raseriutbrott och glädjerop.

Matisse själv kastade sig mellan sina fönsterdesigner och väggteckningar - påbörjade nya och justerade - eller ratade - befintliga. Han lär han vänt upp och ner på samtliga tre ateljéer varannan vecka i syfte att ge hela verksamheten samma fluiditet som i en oljemålning.

Denna ombytliga stil skulle han fortsätta med under hela projektet. Något som senare höll på att driva kapellets byggare, glasmästare och takläggare till vansinne.

Broder Louis-Bertrand (Rayssiguir) hade efteråt synpunkter på hur Matisse arbetade. Han menade att det bästa hade nog varit att byggnationen hade skett i etapper - så att väggar, fönster och kakelplattor kunde förändras i samma takt som Matisse arbetade med sin utsmyckning. Ett flexibelt förfarande som han ju själv var van vid med sina målningar och cut-out-collage.

Broder Louis-Bertrand var förvånad över hur lugnt Matisse accepterade sina misstag. Han hade ratat flera av sina fönsterkompositioner, som hade lagt ner mycket arbete på. När han äntligen trodde att han var färdig, så upptäckte han att han hade glömt den plats som behövdes för inglasningen. Det blev ännu en version innan han var klar någon gång april.

På våren började Matisse söka efter en lämplig leverantör för det viktiga glasarbetet med de cut-out-designade fönstren. Han hittade vad han sökte hos en erkänt skickliga firman Boney i Paris, som hade stor erfarenhet att producera praktfulla glasmålningar.

När det gällde metod för att överföra teckningarna till väggar av keramikplattor, tog han hjälp av Picassos krukmakare Ramie i Vallauris. Picasso själv lär också ha varit inblandad i de avancerade försök som gjordes, och de rekommendationer som gavs.

Syster Jacques-Marie, som hittills hade intagit en låg profil, hade nu plötsligt fått känna av kändisskapet, då hon hade beskrivits i romantiska ordalag i den franska pressen och i en artikel i tidskriften Vouge. För henne var det bara en av många bedrövelser i en ständigt växande misstro från de andra nunnorna, som hade ifrågasatt projektet från början.

De ansåg också att vilken barnunge som helst skulle kunna teckna bättre än Matisse och reagerade med fasa på hans ständiga övergrepp på allt som de ansåg vara heligt.

Själv hade Syster Jacques-Marie blivit förskräckt när hon fick se Matisses teckning av Korsvägen - en våldsam och störande sekvens av nedklottrade karikatyrer och på sina ställen helt obegripliga. Å andra sidan var detta inslag i kapellet som Picasso utan tvekan gav sitt godkännande. Senare fick Matisse också ett erkännande av honom för fjärilens glans på mässhaken.

Syster Jacques-Marie förfärades över att bli beskylld av sina medsystrar för att vara orsaken till det här projektet. Hur kunde hon få dom att acceptera de där hemska ritningarna? Hon var helt förkrossad över sitt handlande. Hon sökte tröst och hjälp från sin överordnade nunna, men det resulterade inte någon åtgärd, utan bara ett konstaterande: Ett kapell är till för offer och de som är inblandade i bygget måste få lida.

Även Broder Louis-Bertrand kände det ökade trycket på sig. Han gjorde åtskilliga försök att medla mellan Matisse och nunnorna, och sedan även byggherrarna. Men det resulterade oftast i att alla inblandade blev mer eller mindre upprörda.

Broder Louis Bertrand var en viktig hjälp, som tog på sig de praktiska uppgifter, som inte den handikappade Matisse själv kunde utföra. Men det var Lydia som styrde och ställde - som med sin mjuka men bestämda framtoning såg till att allt gick runt från dag till annan. Förutom sin roll som sekreterare, med kontakter med konstvärlden, besökare och annat, så hanterade hon allt i kvinnlig väg som omgav Matisse: Kokerska, städerskor, sköterskor dag och natt, modeller och ateljéassistenter.

Matisse hade nu tre fasta assistenter: Annelies Nelck, Jacqueline Duheme och Paule Martin, som alla hade anlag för att att själva bli konstnärer. De blev generöst behandlare med luncher och och annat. De fick arbeta hårt, men ibland stack Lydia till dom små presenter - chokladaskar, biljetter till teater… kanske en resa till Paris. Ibland bröt man arbetet för fest med Champagne, och vid dagens slut kunde det bli ett glas Muscat.

Den fjortonde december 1949 togs det första spadtaget till den nya kapellet, men Matisse själv var för svag att delta. Han tillbringade sin åttioårsdag tillsammans med några av sina barnbarn och blev furstligt uppvaktad med blommor och gåvor.

Hans tidigare utställningar något år tidigare på Philadelphia Museum och på sonen Pierres galleri hade gjort stor succé, medan förra årets utställning i Paris, med hans senaste verk (cut-outs), hade varit en besvikelse. Man menade att han var för gammal och barnslig för att tas på allvar. Men det besvärade inte de som arrangerade en utställning av hans senaste verk i Nice i januari 1950.

I juni var Matisse färdig med allt förberedande arbete med kapellet - det innebär att jag nu är fri att dö. Arbetena uppmärksammades i en utställning av hans skisser, teckningar och studier på det kommuniststödda Maison de la Pensée Francsaise i Paris. Något som förargade kommunisten Picasso, som gärna ville ha varit den förste där. Det var alltså en något generad Aragon som öppnade Matisses utställning.

Här visade man även sådana teckningar, som Matisse hade gjort under sitt arbete med kapellet, men som aldrig kom till användning i själva utsmyckninge. Därav en del riktigt bra linjeteckningar.

Trots en del tekniska och finansiella problem, så kunde glastillverkaren leverera fönstren till kapellet för installation strax före jul. Under tiden nådde spänningen mellan nunnorna och byggherrarna nya högre nivåer, som den olycklige Broder Louis-Bertrand måste hantera.

Det skulle dröja ytterligare en bra tag innan kapellet var klart. Under tiden gjorde Matisse en sammanfattning av vad som hade hänt med hans närmaste. Familjen betydde fortfarande mycket för honom.

Hans sonson Gérard hade blivit påkörd av en lastbil och hans tillstånd var kritiskt. Båda hans söner var nu omgifta. Amélie hade flyttat till en stor lantgård i Aux-en-Provence, där hon tillsammans med Marguerite hade börjat dokumentera hans saknade verk från de gyllene åren.

När Chapelle du Rosaire de Vence (Rosenkranskapellet) invigdes den 25 juni 1951 representerades Matisse, som var för sliten och trött, av sin son Pierre. Ceremonin leddes av ärkebiskopen i Nice, monsignor Remond, i närvaro av staden Nices betydande socialistiske borgmästare Jean Médecin.

I samband med invigningen hade man bett Matisse skriva ner några valda ord: Det här verket har tagit mig fyra år av exklusivt och flitigt arbete, och det är resultatet av hela mitt arbetsliv. Trots alla dess brister betraktar jag det som mitt mästerverk.

Kapellet blev inte den framgång som Matisse hade föreställt sig. De konservativa krafterna inom kyrkan var inte alls imponerade, även om kapellet fick en världsomfattande publicitet. Ropen av skandal, hädelse och helgerån nådde även Vatikanen som reagerade med en tillrättavisning.

De berörda nunnorna var de första som accepterade sitt nya kapell. Från att ha varit mycket obekväma motståndare, med sin abbedissa i spetsen, hade de nu enhälligt bytt åsikt. De var överens om kapellets betydelse - och det meditativa och rofyllda lugn som fanns där.

Syster Jacques-Marie, som hade grämt sig mycket för sin medverkan i projektet, kände nu att hon var förlåten av sina medsystrar. Även broder Louis-Bertrand kunde känna sig nöjd, då Lydia meddelade honom att: Moder Gilles och systrarna är nöjda och står modigt upp för alla som kommer för att smäda eller håna.

Nunnorna försvarade nu till och med den tidigare så avskyvärda Korsvägen med sina stationer. När hånfulla besökare frågade vad det var för konstigt verk, svarade de att det är modernt och ligger i tiden - kanske med undermeningen att den som frågade inte hängde med i utvecklingen.