capstantia

Salt Lake City

Vi skulle göra ett studiebesök på Hill Air Force Base i Ogden, fem mil norr om Salt Lake City i delstaten Utah. Denna metropol blev också utgångspunkt för vårt korta besök. Vi ville ju få ut det mesta av vår resa, även på fritiden. Och då blev vi varse att den stan hade flera ansikten.

Staden är ju mest känd som världens huvudsäte, för det kristna trossamfundet mormonkyrkan. Här hemma kallas sekten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi förknippar ju ofta mormoner med tvegifte. Men det var ett bra tag sedan det var tillåtet. Då och då, blir vi ändå påminda om det. Om inte annat så i gamla Vilda Västern-filmer. Här brukar man ju kunna se hur de troende familjerna, enträget drar fram genom det karga landskapet. Ensamma män, med flera kvinnor på varje vagn. 

Många av oss har nog råkat ut för deras missionärer i Sverige. Unga män i mörka kostymer, som vill berätta om den enda kyrkan. Och om Samuel Smiths guldplåtar, i stället för Moses stentavlor.

Förutom mormonernas gyllene tempel, fanns en hel del annat att se och att uppleva. Great Salt Lake till exempel. Och när jag var där, var det sommar i stan och vinter på bergstopparna. Detta gjorde ju platsen utmärkt, som värd för en vinterolympiad. Och så blev det ju också, år 2002. Men det skulle visa sig, att staden också kunde uppvisa en hel del andra sidor, eller ansikten om man så vill.

Vi landade sent på kvällen på Salt Lake City International Airport. Checkade in på Sheraton mitt i city. Dagen därpå körde vi hyrbil till Ogden, och flygbasen. Visst var det stundtals imponerande. Alla dessa F-16 Fighting Falcon. Konkurrent till vårt eget JAS. Basens resurser för underhåll av kärrorna imponerade också. I övrigt gav besöket inte så mycket. Vi kunde konstatera att det, som beskrevs i de officiella papperen, inte riktigt stämde med verkligheten. Men värdarna på basen brydde sig inte, då vi i försiktiga ordalag påpekade detta. Storebror, USA, var fortfarande bäst i klassen, det vill säga världen. Om inte annat, så var vår storebror en mycket gästvänlig typ.

Tillbaka igen i Salt Lake City. Nu väntade något, som man absolut inte fick missa. En simtur i Great Salt Lake, världens näst saltaste vatten. Bara Döda havet är värre. Det var lerigt i strandkanten. Men, efter ett tiotal meters promenad i gyttjan, kunde man lägga sig på rygg och bara flyta omkring. Som en förvuxen kork. Man blev helt tagen. Man njöt. Livet lekte, precis som när man var liten grabb, och kunde ta de första simtagen. Detta måste vara rena himmelriket, för en som inte var simkunnig.

Efter simturen i Great Salt Lake var det dags för en aftonmåltid, eller nattvard kanske det heter här. Vi hade blivit rekommenderade ett matställe av en officerare på flygbasen. Det låg i närheten av hotellet. Restaurangen var ganska flott, och hade ett bra utbud av maträtter. När alla hade gjort sina val, var det dags att avgöra vad som skulle drickas till maten. Alla ville avnjuta sin måltid med ett ett glas vin från trakten. Vitt eller rött, beroende på maträtt. Alltså,vi bad om vinlistan. Kyparen tittade förläget på oss. Med en något besvärad min, kom det fram, att man inte hade rättigheter att servera alkohol. Vilken skämtsam typ. Kyparen skruvade på sig, och såg dyster ut. Vi tittade förvånat på varandra, och började skratta. Men det var inget att skratta åt, visade det sig.

Servitören hävdade på nytt, att man inte hade några rättigheter. Vi var på väg att resa oss från bordet, och lämna restaurangen. Först då kläckte han ur sig att sådan var lagen i Utha. Men i nästa andetag fick han fram att det gick bra, om man själv hade med sig starkvarorna. Men… Vadå, men! Men, det råkar finnas en butik om hörnet, som saluför det efterfrågade. Där kan man själv göra sina inköp, och ta med sig varorna in till sin måltid på restaurangen. En löpare fick det hedervärda uppdraget att inhandla det åtråvärda vinet. Flaskorna skulle emellertid hållas väl dolda, under den korta transporten till middagsbordet. Sådan är lagen. Vi var smått chockade. Maten var utmärkt, och vinet smakade nu extra gott. Detta var Utah, mormonernas domäner. Snacka om dubbelmoral. Inte ens i superkonservativa Texas, var lagarna så hårda.

Efter den här händelserika måltiden, var det dags för ett återtåg till hotellet. Nattvilan behövdes efter dagens händelser. Väl på hotellrummet tog jag av mig kostymen, hängde upp den: Resten av kläderna, förutom slipsen, hamnade i en hög på golvet. En varm dusch, så man blev av med saltet från dagens dopp i Great Salt Lake. Jag tog på mig nya kalsingar, och täckte kroppen med hotellets frotterade badrock. Sedan slog jag mig ner i den komfortabla fåtöljen, framför teven. Jag tog en öl, som jag märkligt nog hade hittat i minibaren.

Det hade inte gått många minuter, förrän det knackade försynt på dörren. Någon av mina medresenärer förmodligen. Jag reste mig och gick mot dörren. Med en irriterad suck öppnade jag dörren försiktigt, med dörrkedjan väl förankrad. Man kunde ju inte vara riktigt säker på, vad det var för en besökare, så här sent på kvällen.

Jag blev minst sagt överraskad av det här besöket. Det var en yngre blond dam, i övre tonåren. Jag lossade säkerhetskedjan, och öppnade lite till. Jag tittade med stora ögon på den här undersköna varelsen. Och förmodligen gapade jag av förvåning, ganska så stort också. Hon hade mahognyfärgad hy och förrädiska gröna ögon. En kortkort kjol framhävde hennes välsvarvade ben. Hon log mot mig, och intog en pose, som om jag hade känt henne länge. Kanske hela livet. Ingen sa nånting på en kort stund. Det var hon, som bröt tystnaden med en svag väsning: Are you Kim, Sir. Men jag, var ju jag, och inte Kim. Alltså sa jag det till henne också, och drog igen dörren. Jag var för trött, för att tänka mer på saken. Jag gick till sängs och somnade ganska omgående. 

Dagen efter berättade jag för mina reskamrater om händelsen. De verkade lagom roade, men hade den goda smaken att inhandla en liten present till mig. En souvenir, i form av en gatuskylt: Kim Cir. Långt senare förstod jag, att den där unga fräsiga damen, inte alls hade sagt Kim. Hon hade sagt Are you keen Sir, som betyder nånting något helt annat. Exempelvis, mycket angelägen. Eller, om man så vill, på ren, rå, svenska: Är ni kåt, min herre. Det var alltså fråga om en liten lyxhora. Troligen var hon i maskopi med någon i receptionen, som mot en viss procent tillhandahöll lämpliga torskar på hotellet. Jag funderar än idag på, om jag gjorde rätt, som avspisade henne.

Det var några timmar kvar, innan vi skulle borda nästa flight. Och den tiden skulle vi ägna åt studier av mormonkyrkans tro och livsstil. Här i högsätet, Salt Lake City, kanske man kunde få svar på alla sina frågor om detta trossamfund. Men för att ens komma i närheten av det stora, och imponerande, templet, var restriktionerna hårda. Här gör sig minsann inga inga turister besvär. För att komma över tröskeln, till samfundets hjärta, behövs flera rekommendationsbrev, från högt uppsatta mormonpräster. Och ansökningarna skulle göras långt innan planerat besök. Så skulle den gudomliga katedralen skyddas från all otillbörlig ohyra. Vi blev vänligt, men bestämt, hänvisade till en annan, närliggande, byggnad. Där skulle vi få ta del av mormonernas budskap. I turistversionen.

Denna byggnad låg också, liksom den ointagbara katedralen, på Temple Square mitt i city. Under guidningen fick man veta allt, som mormonerna själva villeberätta. Om sitt ursprung. Om sin religion. Och om sina familjenormer. Jag var skeptisk redan från början, och blev det ännu mer, allt eftersom guldet, och de gröna skogarna, målades upp. Man hade ju hört en del om sektens baksidor tidigare. Och varifrån kommer alla pengarna. De är ju rika som troll.

Nåväl, guidningen avslutades med ett bildspel. Bland det mest sliskiga jag sett.

Man fick följa en förtappad ung tonårig flicka. Hur hon hade tappat kontrollen över sitt liv. Och hur hon sedan äntligen kom tillrätta med det. Naturligtvis efter det att hon hade anslutet sig till mormonkyrkan, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det var en tårdrypande historia, som smakade väldigt illa.